tisdag 27 april 2010
Tevebrasa för ostalgiker
»Test the West, the West is the best«
Reklamen för cigarettmärket West är det jag minns bäst av de första årens bilresor efter murens fall. Enorma billboards utmed ett dunsande autobahn i österled. I bakgrunden - bakom ansikten och kroppar på imaginärt ideala västerländska kroppar - och som genom ett grått filter, slitna byar och än mer slitna städer. Befolkade av människor med fårade ansikten och kläder i dämpade nyanser, neonskyltar som slutat fungera. Vid fikarasterna och luncherna matvaror i enhetliga förpackningar, här och var brutna av något nyanlänt, nyimporterat - en Pespsiflaska står ut så klart att den än idag skapar en 3D-effekt i minnet.
Det är en värld som knappt finns längre. Jag har den lagrad i mig, men kan inte säga om den är smaken av ett smågodis jag åt som barn, en en gång älskads doft som förbytts i något annat, eller stanken från ett soprum i augusti. Jag tror att jag var för häpen för att registrera känslorna som enkom positiva eller negativa, de bara sköljde över mig, så som en helt ny värld gör. För mycket på en gång, lagrat för att en gång sorteras.
Genom åren vek de sakta undan; matvarorna, dofterna, de brunbeige otympliga kläderna och de skotthålsskadade, gråa husen med sina kolsotsfläckar. För varje resa vek de undan en bit till, den där världen blev en vattenskada efter en översvämning som torkade allt hastigare.
Men jag kan än idag snubbla på den. På promenad i Warszawa, Prag eller det som var Östberlin finner jag mig plötsligt stå där. Det kan vara några tanter i sjalar på ett gathörn eller en bil från en annan tid. Bara några meter till så är den försvunnen igen, ersatt av en sexklubb eller en sportbil som accelererar förbi.
Redan som 15-åring var jag nog på det klara med att den här världen skulle vika undan snabbt. Kombinationen av mina föräldrars ord och de hastiga förändringar jag själv såg talade sitt tydliga språk.
Så häromdagen såg jag en film av en annan person som såg den här världen, och såg hur snart den skulle vara borta. Chantal Akerman tog sin kamera och reste genom Östeuropa och Sovjet så snart muren föll. Resultatet, D´est - From the East - har framförallt visats på museer och gallerier. En två timmar lång okommenterad åkning genom städer, åkrar, vardagsrum, matsalar, på ansikten, butikshyllor, neonskyltar.
Akerman gör allt rätt. Som hon själv skriver i häftet som ackompanjerar Invictus färska dvd-utgåva: det är ingen idé att ge sig ut i den här världen med föreställningen att kunna fånga den. Den har aldrig varit helt statiskt, alltid på väg bort och alltid på väg mot något annat. Vad skulle jag veta att fånga? Frågorna skulle skymma det som är därute, eftersom det inte finns någon sanning.
Resultatet - som kanske bara kunnat uppnås med Akermans helt egen stil av åkningar, ljudsynkningar som förhöjer varenda känsla, långa obrutna stillastående tagningar och inte ett ord till voice-over - är som att själv gå igenom de här platserna och andas in luften.
Jag slumrade till en stund när kameran långsamt tog sig igenom en vänthall i Moskva. Det är sent på kvällen och människorna är stela av kyla och trötthet; den stegrande pampiga musiken gör att de snart känns som statyer.
Det var en fantastisk sömn, och när jag vaknade var det omöjligt att veta vad som hade varit film och vad som varit dröm. Jag hade heller ingen som helst lust att spola tillbaka och ta reda på det: något som, när det gäller en film av det här slaget, är ett solitt tecken på kvalitet.
måndag 26 april 2010
Dagens namn
Reagerade lite när jag läste namnet på producenten till norska filmen Yohan som vann Stockholms filmfestival Junior.
Odd Hynekliev.
(Hm, enligt IMDB är han fotograf och stavar namnet Hynnekliev).
Odd Hynekliev.
(Hm, enligt IMDB är han fotograf och stavar namnet Hynnekliev).
lördag 24 april 2010
Newsflash
Joni Mitchell har tagit fem decennier på sig att förstå vad Bob Dylans konst handlar om. (Eller så är det alla dessa häpet citerande journalister som inte har fattat ett dugg, och hon som har förstått allt hela tiden, whatever. Se om I´m Not There - om ni inte redan har förstått hur genialisk Todd Haynes film är, så kan Mitchells citat vara en vägledare).
fredag 23 april 2010
Japanskt ögongodis
Mycket annat jobb just nu, mycket lite tid för bloggande - och nu en välförtjänt helg. Lämnar er med en underbar poster - snodd från The Auteurs. Filmen (japansk förstås) heter Funeral Parade of Roses och är från 1969 i regi av Toshio Matsumoto.
Jag har aldrig sett den, men den ska tydligen ha utgjort en influens på A Clockwork Orange, och utspelar sig bland bögbarerna i Tokyo. Låter wunderbar. Finns utgiven av Europas bästa dvdbolag.
torsdag 22 april 2010
»Det är ingen risk att någon tar dig för en riktig kvinna heller«
Om du som jag missade Cinematekets Mai Zetterling-kväll (och ja, kanske ändå) så är Kulturradions dokumentär om regissören och skådespelaren absolut mumma.
The Radiant Child
This I want to see. Jean-Michel Basquiat är fortfarande en konstnär att upptäcka. Något jag, trots att jag som gammal graffitimålare länge känt till Basquiats verk ytligt, insåg på Brooklyn Museum för ett par år sedan - en utställning som visade på en bredd i tekniker och en expressionism som både fortsatte på europeiska modernisters »lån« från afrikansk konst, men också var klart influerad via Basquiats afro-karibiska arv.
Downtown 81 i all ära - definitivt - men det har saknats en bra dokumentär om JMB.
tisdag 20 april 2010
Quinzaine
...och i Quinzaine des Réalisateurs hittar vi Jesper Klevenås (som plåtade Sånger från andra våningen) med kortfilmen Ett tyst barn. Producerad tillsammans med en annan Studio 24-medarbetare, Hend Aroal.
Muzak för en kritikervecka
Svenskvinklar är populära: utlandskorrarna borta på FLM rapporterar till exempel om allt stackars filmfolk som på grund av Eyjafjallajökull sitter fast på Manhattan efter att ha närvarat på en stor svensk filmsatsning over there.
Med lite tur kan jag hooka upp ett »hur känns det«snack med någon producent på skajp och transkribera. (Den intressantaste vinkeln blir kanske: hur många hotellnätter och per diem i New York går det på en svensk långfilmsbudget, eftersom jag antar att det blir SFI som får slanta det mesta?).
Hur som - för att fortsätta på det spåret så har startfältet för årets kritikervecka i Cannes släppts, och närvarar gör Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson med sin långfilmsdebut Sound of Noise. Den beskrivs såhär i presstexten:
»En grupp excentriska trumslagare slår till mot staden, spelandes på allt annat än vanliga instrument. Polisen Warnebring ställs inför det bisarra fallet och hans jakt på de musikaliska serieförbrytarna förvandlas snart till en personlig vendetta.«
Hoppas den går upp samtidigt som Kommissarie Späck.
Låter som om paret fortsätter på framgångsreceptet i suveräna kortfilmen Music for one apartment and six drummers.
Förresten: Ska man skratta eller gråta över att en del kommentarer på Youtube tror att det rör sig om BlueManGroup?.
lördag 17 april 2010
Vulkanaska på filmremsan
Den här helgen får man välja mellan en uberkonkret blockbuster, typ 2012 där jordens medelpunkt smälter och askmolnet förstör mer än möjligheterna att ta sig hem från solsemestern.
Eller lite metaforiska märkligheter i John Hustons underbara filmatisering av Malcom Lowrys bok Under vulkanen - om en brittisk diplomat/ alkoholist (samma sak) som gör en Leaving Las Vegas i Mexiko. Inte så mycket aska i luften, men i hjärnan.
Själv valde jag dock att se på Piraya igår. Vi barn av 70-talet nöjer oss nämligen inte med naturkatastrofer som de ekologiskt medvetna 80- och 90-talskidsen. Det ska vara muterade djur, genetiskt uppfuckade av den amerikanska militär vi skedmatades med hat mot post Vietnam, för att vi ska känna oss nöjda.
fredag 16 april 2010
Night Mayor - Guy Maddin
Snälla National Film Board of Canada tillgängliggör Guy »The Mad-Cap Laughs« Maddins nya kortfilm Night Mayor. (Via Criterion)
torsdag 15 april 2010
Cannes line-up 2010
Ser väldigt intressant ut. Mer om det när jag har tid att fördjupa mig.
Några ord: Det var solklart att Cannes-programmet skulle bli extra intressant i år. Berlin var ju inte precis kattens pyjamas, om man säger så. Och så är det, en snabb genomgång ger vid handen att det finns flera filmer som jag har läst om, och som var och en skulle vara nog för att lösa biljett ner till Rivieran. Och då är det rätt mycket kvar som ska in i programmet.
Jag saxar från The Auteurs (länk ovan):
»Rachid Bouchareb's Hors la loi. "The director has reunited with four of the five stars of Days of Glory: Djamel Debbouze, Sami Bouajila, Roschdy Zem and Bernard Blancan," reported Fabien Lemercier for Cineuropa back in July. "Co-written by Bouchareb and his usual collaborator Olivier Lorelle, Outside the Law is set between 1945 and 1962 and traces the life of three brothers whose family has been driven off its land [in Algeria] and survived the Sétif massacres. They end up in France, where two of the brothers campaign for Algerian independence, while the third looks on, uncomprehending. The Battle of Paris, which brings the FLN (National Liberation Front) into conflict with the French police, crushes and divides them."«
Alltså än mer av den postkolonialism som Bouchareb introducerade med Infödd soldat. Välbehövligt i alla länder, men i broderskapets »färgblinda« Frankrike viktigare än någonsin.
»Mahamat-Saleh Haroun's Un homme qui crie (A Screaming Man). "Written by the director, the film (whose title is a quotation from Martinique poet Aimé Césaire's Notebook of a Return To My Native Land) will be set in Chad, a country in the grip of civil war with armed rebels threatening to seize power." Cineuropa's Fabien Lemercier: "In response, the government appeals to the population for a "war effort", demanding money or a child of fighting age. Adam ([Youssouf] Djaoro) is thus harassed by his local chief to make his contribution. But he has no money, he only has his son ([Diouc] Koma)."«
Det säger nog att titlen är snodd från Aimé Césaire. Allt annat känns överflödigt (som att det är ännu en film om inbördeskrig i ett afrikanskt land till exempel).
»Apichatpong Weerasethakul's Loong Boonmee Raleuk Chaat (Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives).« Tja, jag gillar honom. Inte minst hans titlar. Nuff said.
De numera obligatoriska rumänerna:
»Radu Muntean's Marti, Dupa Craciun (Tuesday, After Christmas). The IMDb synopsis for this Romanian feature: "Paul Hanganu loves two women. Adriana his wife and the mother of their daughter, the woman with whom he's shared the thrills of the past ten years, and Raluca the woman who has made him redefine himself. He has to leave one of them before Christmas."«
»Cristi Puiu's Aurora. This "second installment in 'six stories from the outskirts of Bucharest' stars Clara Voda, Luminita Gheorghiu, Gelu Colceag, Lucian Ifrim, Gheorghe Ifrim and Puiu in the lead with a character contemplating his options," writes Eric Lavallee at ioncinema. "Aurora is the story of Viorel, a 42-year-old technical consultant and engineer in Bucharest who decides to quit his job and put an end to the insecurity that has dominated his life since his divorce."«
Och mycket mycket mer av högt och lågt (ny Woody Allen) och franskt och franskt och franskt - och annat. Som en ny Manoel de Oliveira-film - för vad vore väl en filmfestival utan en sådan?
Några ord: Det var solklart att Cannes-programmet skulle bli extra intressant i år. Berlin var ju inte precis kattens pyjamas, om man säger så. Och så är det, en snabb genomgång ger vid handen att det finns flera filmer som jag har läst om, och som var och en skulle vara nog för att lösa biljett ner till Rivieran. Och då är det rätt mycket kvar som ska in i programmet.
Jag saxar från The Auteurs (länk ovan):
»Rachid Bouchareb's Hors la loi. "The director has reunited with four of the five stars of Days of Glory: Djamel Debbouze, Sami Bouajila, Roschdy Zem and Bernard Blancan," reported Fabien Lemercier for Cineuropa back in July. "Co-written by Bouchareb and his usual collaborator Olivier Lorelle, Outside the Law is set between 1945 and 1962 and traces the life of three brothers whose family has been driven off its land [in Algeria] and survived the Sétif massacres. They end up in France, where two of the brothers campaign for Algerian independence, while the third looks on, uncomprehending. The Battle of Paris, which brings the FLN (National Liberation Front) into conflict with the French police, crushes and divides them."«
Alltså än mer av den postkolonialism som Bouchareb introducerade med Infödd soldat. Välbehövligt i alla länder, men i broderskapets »färgblinda« Frankrike viktigare än någonsin.
»Mahamat-Saleh Haroun's Un homme qui crie (A Screaming Man). "Written by the director, the film (whose title is a quotation from Martinique poet Aimé Césaire's Notebook of a Return To My Native Land) will be set in Chad, a country in the grip of civil war with armed rebels threatening to seize power." Cineuropa's Fabien Lemercier: "In response, the government appeals to the population for a "war effort", demanding money or a child of fighting age. Adam ([Youssouf] Djaoro) is thus harassed by his local chief to make his contribution. But he has no money, he only has his son ([Diouc] Koma)."«
Det säger nog att titlen är snodd från Aimé Césaire. Allt annat känns överflödigt (som att det är ännu en film om inbördeskrig i ett afrikanskt land till exempel).
»Apichatpong Weerasethakul's Loong Boonmee Raleuk Chaat (Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives).« Tja, jag gillar honom. Inte minst hans titlar. Nuff said.
De numera obligatoriska rumänerna:
»Radu Muntean's Marti, Dupa Craciun (Tuesday, After Christmas). The IMDb synopsis for this Romanian feature: "Paul Hanganu loves two women. Adriana his wife and the mother of their daughter, the woman with whom he's shared the thrills of the past ten years, and Raluca the woman who has made him redefine himself. He has to leave one of them before Christmas."«
»Cristi Puiu's Aurora. This "second installment in 'six stories from the outskirts of Bucharest' stars Clara Voda, Luminita Gheorghiu, Gelu Colceag, Lucian Ifrim, Gheorghe Ifrim and Puiu in the lead with a character contemplating his options," writes Eric Lavallee at ioncinema. "Aurora is the story of Viorel, a 42-year-old technical consultant and engineer in Bucharest who decides to quit his job and put an end to the insecurity that has dominated his life since his divorce."«
Och mycket mycket mer av högt och lågt (ny Woody Allen) och franskt och franskt och franskt - och annat. Som en ny Manoel de Oliveira-film - för vad vore väl en filmfestival utan en sådan?
onsdag 14 april 2010
Filmens 10tal
Jag debuterar med ett reportage i tidskriften 10tal - 00tals nya decennieskrud - om hur ett gäng yngre svenska regissörer ser på det kommande decenniets filmskapande.
En del andra filmrelaterade texter i numret: Maria Zennström intervjuar Ruben Östlund (som pryder omslaget i världens tjockaste täckjacka) och Stig Larsson berör sitt filmskapande, och kvinnliga regissörers problem i regissörsrollen, i en essä som säkert kommer att uppfattas som provocerande av många.
Breaking Walt
Några tankar om Breaking Bads tredje säsong på Weird Science. Och varför ser skildringen av gränsen mellan Mexico och USA ut som den gör, egentligen?
tisdag 13 april 2010
Dagens Kjelle
Kjell Sundvall apropå att »Film-Sverige är en herrklubb« där de största succéerna görs av män:
»Det är ju inte mitt eller Colin Nutleys fel att de gjort dåliga filmer som inte attraherar. Det får de ta ansvar för själva, säger han.
Han menar att nyckeln till framgång ligger i bred, publikstark film – en form som männen tagit till sig mer än kvinnorna.
– Vi män gör mer spektakulära filmer med vapen och dramatik, vi vågar köra på. Kvinnor är försiktiga och gör smala filmer. De borde spotta upp sig och göra mer dramatisk film.«
måndag 12 april 2010
M*****core is dead. Long live M*****core.
Vadim Rizov gör några intressanta iakttagelser kring mumblecore på IFC-bloggen The independent eye.
En del lutar åt samma håll som sådant jag plitade ner här för ett tag sedan.
En del lutar åt samma håll som sådant jag plitade ner här för ett tag sedan.
Hey there little insect
Sight & Sounds gillar František Vláčils The Valley of the Bees.
Läs texten och sanna min ord. Om någon sitter och förbereder en uppsats och inte vet vad han eller hon ska skriva om - plocka upp Second Runs nyutgåvor av František Vláčils filmer och de artiklar som producera(t)s kring dem (i främst brittisk press) och skriv en studie om hur auteur-skapandet fortlöper som en ryggmärgsreflex. Det är ren kulturarkeologi som utspelar sig när man plockar fram rätt regissörer som referenser, för att inte tala om kittlande politiska-historiska sammanhang. Oerhört intressant om man går igång på sådana saker.
Och förresten: skicka en påminnelse till Cinemateket om att ni vill se Vláčils filmer där..
lördag 10 april 2010
Thorvall V.I.F
Jag sekunderar Helena Lindblads inlägg om det bästa sättet att (filmiskt) hedra Kerstin Thorvalls minne. Även om jag aldrig bodde granne med henne - eller för den delen delade frisör.
McCarthyism
»Forget about becoming a film critic. Become an intellectual, a person to whom ideas matter. Read in history, science, politics, and the arts generally. Develop your own ideas, and see what sparks they strike in relation to films.«
Ovanstående är saxat från ett inlägg i »filmkritikerdebatten« - nyväckt på grund av Varietys beslut att kicka nästan alla sina anställda kritiker - signerat David Bordwell.
Andemeningen ligger nära något jag har rabblat när jag har varit inbjuden på filmkritik-kurser (och i övriga sammanhang där frågan har ställts).
Jag har, kommer jag på, gett olika svar beroende på länder: i Frankrike, Tjeckien och USA - och med brittiska kollegor - skäms jag inte för att använda »intellektuell« på samma sätt som Bordwell.
I Sverige har jag sagt - skaffa dig livserfarenhet (och bilda dig).
Tolka skillnaden som ni vill, men poängen är att, generellt sett, är de absolut tristaste kritiker jag har stött på människor som inte har levt - även om de kan vara bra och belästa skribenter. Jag litar helt enkelt inte på dem.
Men så, varför detta citat i en tid då det kan tyckas som att en filmkritiker är det sista yrkesval en sund människa borde tänka på (även om det inte tycks peka mot att man ska bli kritiker så är det liksom ett underförstått möjligt mål)? För att citera Bordwell igen: »[I]nstead of advising him to get into a more financially rewarding form of endeavor, like selling consumer electronics off the back of a truck«.
Av två anledningar, och båda har med mina förhoppningar att göra: för att jag tror att människor känner igen kunskap när de ser den. Och för att jag tror att en kritik/ journalistik av det slaget har en större framtid än den gamla fredagskritiken.
Den genuint kunnige (-a) kritikern som kan spänna över flera fält än enbart filmens - och ser till att skapa den platsen i en tidning (om vi håller oss till det tryckta ordet) kommer att kunna hanka sig fram.
Med ovanstående pläderar jag alltså inte för att folk inte ska bilda sig inom filmens område - tvärtom. Det finns tyvärr gott om svenska kulturskribenter som i egenskap av etablerad position får ta den här rollen när det någon enstaka gång kommer en film som de kan trycka in lite åsikter i, men utan att ta det mediespecifika i beaktande.
Roland Bergan på Guardian-bloggen kommenterade också filmkritiker-döden häromdagen och skrev - som så många andra - om hur ofta läsare (på internet) kommenterar filmkritik(er) med »vem bryr sig« och »vem behöver dem«.
Med ökad interaktivitet och feedback får de flesta kritiker på de flesta områden liknande kommentarer - men ju mer »demokratiskt« ett konstområde anses vara, säg film eller populärmusik, ju fler blir kommentarerna.
Risken i dessa tidningsdödgrävardagar är att redaktörer, som i många fall redan tycks anse att läsare är idioter för att de själva inte förstår ditt eller datt, vill dumma ner just dessa områden ännu mer: allt i (den omöjliga) jakten på nya prenumeranter.
Och den risken ökar sjuttifalt i dagens situation. Det var illa, men inte så farligt, att alla filmkritiker var frilansare. Det är etter värre när filmredaktörerna försvinner, som i Dagens Nyheters nya upplägg där alla ämnesredaktörer försvinner.
För något decennium sedan hade det varit mycket lättare att göra sig av med filmredaktörer än det är idag: då fanns grovt sett fredagspremiärerna att förmedla mellan några skribenter. Idag finns det potentiellt sett så mycket mer. Med anställda redaktörer som förhoppningsvis har denna kunskap kan man - även om kritikerna är frilansare - ha någon som diskuterar på tidningen (underskatta inte daglig redaktionell närvaro) om detta och om behovet av förändring.
Samtidigt finns det gott om frilansare som trycker på om att sälja in texter om den rörliga bildens närvaro i vårt samhälle - den finns ju överallt gubevars. I flera fall byggs det upp märkligt skott där filmkritiker ses som kunniga att utföra någon slags nöjesbevakning av premiärfilmer, men inte kompetenta nog att uträtta kulturanalyser av film om den inte råkar projiceras på en vit duk.
På framtidens DN (om ett par månader) ska alltså Åsa Beckman ha hand om allt redaktörskap för alla frilanskritiker.
Jag kan inte bedöma Åsa Beckmans kompetens på filmområdet - men ingen kan vara tillräckligt kunnig för att avgöra vikten av allt på alla ämnesområden. (Eller om det eventuellt blir Axel Björklund, eftersom han nu har hand om nöje och teve).
Det här handlar inte om Dagens Nyheter, men de är störst och man behöver ingen väderman för att se var vinden blåser.
Men kanske är det inte alls dåligt: kanske leder detta till att filmskribenter tvingas söka sig nya roller och nya sätt att skriva - och de som inte klarar det försvinner. För medielandskapet är ju obönhörligen på väg att gå den vägen: fredagspremiären är som noterat ovan snart ett minne blott, och den kritiker som med mössa i hand väntar på att redaktören ska tilldela honom eller henne en film som en svensk distributör har köpt på en festival för ett år sedan har för länge sedan blivit så omtwittrad och ombloggad - ja, även av kvalificerade skribenter - att det inte är underligt om tidningen tycker att texten är passé.
Men självfallet återstår frågan om att få betalt för sin kompetens. Att dagstidningarna är döende - eller stadda i en så kraftig förändring att de inom ett par år kommer att se mycket annorlunda ut - det är ett irreversibelt faktum.
Själv tror jag alltså inte särskilt mycket på den klassiska filmkritiken som sådan. Det hänger samman med att jag inte ger så värst mycket för den klassiska distributionsmodellen som huvudsaklig kanal mellan eventuella läsare och deras filmer. Men jag tror att konsumenten - många konsumenter - mer än gärna tar del av både ruttna tomater som de gör av att läsa insatta kulturkommentarer.
Bordwell är inne på något liknande när han karaktäriserar och diskuterar »filmkritik«; den är så mycket mer än vad vi slentrianmässigt talar om den idag: till och med i lilla Sverige spänner den mellan essäer (inte i de tryckta dagstidningarna, mer en möjligen en streckare då och då; men på Weird Science) och 500 teckens raljerande åsikter. Men tycker Bordwell, och här håller jag som tryckt i mig väldigt mycket klassiskt kritik och filmjournalistik på flera språk, med: den har blivit bättre.
Har den blivit det för att redaktioner har strösslat pengar över filmskribenter? Nja. Snarare för att den utvecklingen som har skett på populärkulturens område (och det ända sedan 60-talet) har gjort att dagens filmkritiker (-skribenter) är mer bildade, har mer kunskap från flera olika områden.
Jag skulle tro att utvecklingen accelererade i och med oss i skräpvideogenerationen födda på 70-talet; som under 80-talet lärde oss, uppmanades, att kombinera högt och lågt på nya sätt samtidigt som vi hade tillgång till (ljuva VHS) att trycka i oss högt och lågt på sätt som inte varit möjliga för tidigare generationer (vi rörde oss från en teoretisk cultural studies-nivå till en praktisk, så att säga). Och sedan dess har det ju bara exploderat.
Ovanstående tankar är egentligen debris från sakerna som snurrat kring Variety-avskedet. Varje gång jag försöker fokusera på den saken och säga något klokt om det så är själva slutsatsen enkel; men kringtankarna tusen.
"By dismissing McCarthy and Elley as contract writers, Variety has dealt a blow to informative, thoughtful film writing, whether you call it criticism or not."
Visst. Precis Bordwell. Vem kan argumentera mot det egentligen? Man kan hävda allt det jag har skrivit ovan. Men mot det kan man, med vetskap om vissa praktiska aspekter av dagens filmverklighet säga detta.
»All världens filmkritik börjar med Variety
. Och när de slutar...«
Så twittrade Jan Gradvall häromveckan apropå McCarthys avsked från Variety.
Problemen och kärnan i McCarthy-frågan ligger nu inte där längre; skulle jag modifiera Gradvalls påstående skulle det stå att den en gång i tiden började där. Så är det absolut inte längre (och den är sällan så underhållande heller).
Det väsentliga tycker jag istället är detta: McCarthy har i tre decennier åkt på festivaler och valt ut filmer att skriva om som han tror att branschen (Variety är ju trots allt ett tradepaper) kan ha nytta av. Skillnaden mellan en svensk kritiker som går på distributörernas veckovisningar, eller en Gunnar Rehlin som åker till Cannes och gör junkets för samma filmer - och McCarthys uppdrag är att ha näsa, och kunna fältet. McCarthy täcker filmer som är tabula rasa.
Man har alltså haft honom anställd bland annat för att man har kunnat lita på hans omdöme när det gäller fältet. Men i samma stund som man gör honom till frilansare (om han nu vill skriva åt dem) blir problemet att det per automatik skapas ett filter. Jag jobbar inte för Variety, så jag vet inte exakt hur det filtret ser ut.
Men jag vet att i min relation till de medier jag arbetar åt skapas vid olika perioder olika känslor av »det här kan jag sälja in, det här går inte för sig«. Mycket av det som inte går att sälja in - eller som jag inte tror går att sälja in - hamnar numer här, istället för att jag jagar efter andra potentiella kunder. (Och ibland skapas nya ljuva möten, som när jag tycker att det skapas en relation mellan en form (Weird Science) som jag vill fylla med ett nytt slags innehåll. Om jag fick vilja vore det bara det jag sysslade med... eller i alla fall väldigt mycket). Ibland känns det bra, ocensurerat, ofiltrerat, ibland känns det - ur ekonomisk synvinkel främst - blä. Och jag undrar hur länge jag kommer unnan mig den lyxen.
Och jag undrar vad jag skulle tycka om saken efter trettio års anställning, med fast lön för att göra samma sak....
Men - jag tror benhårt på att intressant kunnig filmkulturjournalistik kommer att hitta sin plats i framtiden. Och den kommer som allt annat att utvecklas med den förändring som sker på filmens område, i synnerhet distributionens.
Därför hoppas jag att alla från Variety till svenska kulturredaktörer kommer att förstå vikten av skribenter som kan bevaka denna utveckling i enlighet med förändringarna - och inte lämnar filmen (vi bestämmer oss för att kalla fältet »film« ett tag till, okej?) att självdö under en »bevakning« på tvåhundra tecken och en siffra.
Ovanstående är saxat från ett inlägg i »filmkritikerdebatten« - nyväckt på grund av Varietys beslut att kicka nästan alla sina anställda kritiker - signerat David Bordwell.
Andemeningen ligger nära något jag har rabblat när jag har varit inbjuden på filmkritik-kurser (och i övriga sammanhang där frågan har ställts).
Jag har, kommer jag på, gett olika svar beroende på länder: i Frankrike, Tjeckien och USA - och med brittiska kollegor - skäms jag inte för att använda »intellektuell« på samma sätt som Bordwell.
I Sverige har jag sagt - skaffa dig livserfarenhet (och bilda dig).
Tolka skillnaden som ni vill, men poängen är att, generellt sett, är de absolut tristaste kritiker jag har stött på människor som inte har levt - även om de kan vara bra och belästa skribenter. Jag litar helt enkelt inte på dem.
Men så, varför detta citat i en tid då det kan tyckas som att en filmkritiker är det sista yrkesval en sund människa borde tänka på (även om det inte tycks peka mot att man ska bli kritiker så är det liksom ett underförstått möjligt mål)? För att citera Bordwell igen: »[I]nstead of advising him to get into a more financially rewarding form of endeavor, like selling consumer electronics off the back of a truck«.
Av två anledningar, och båda har med mina förhoppningar att göra: för att jag tror att människor känner igen kunskap när de ser den. Och för att jag tror att en kritik/ journalistik av det slaget har en större framtid än den gamla fredagskritiken.
Den genuint kunnige (-a) kritikern som kan spänna över flera fält än enbart filmens - och ser till att skapa den platsen i en tidning (om vi håller oss till det tryckta ordet) kommer att kunna hanka sig fram.
Med ovanstående pläderar jag alltså inte för att folk inte ska bilda sig inom filmens område - tvärtom. Det finns tyvärr gott om svenska kulturskribenter som i egenskap av etablerad position får ta den här rollen när det någon enstaka gång kommer en film som de kan trycka in lite åsikter i, men utan att ta det mediespecifika i beaktande.
Roland Bergan på Guardian-bloggen kommenterade också filmkritiker-döden häromdagen och skrev - som så många andra - om hur ofta läsare (på internet) kommenterar filmkritik(er) med »vem bryr sig« och »vem behöver dem«.
Med ökad interaktivitet och feedback får de flesta kritiker på de flesta områden liknande kommentarer - men ju mer »demokratiskt« ett konstområde anses vara, säg film eller populärmusik, ju fler blir kommentarerna.
Risken i dessa tidningsdödgrävardagar är att redaktörer, som i många fall redan tycks anse att läsare är idioter för att de själva inte förstår ditt eller datt, vill dumma ner just dessa områden ännu mer: allt i (den omöjliga) jakten på nya prenumeranter.
Och den risken ökar sjuttifalt i dagens situation. Det var illa, men inte så farligt, att alla filmkritiker var frilansare. Det är etter värre när filmredaktörerna försvinner, som i Dagens Nyheters nya upplägg där alla ämnesredaktörer försvinner.
För något decennium sedan hade det varit mycket lättare att göra sig av med filmredaktörer än det är idag: då fanns grovt sett fredagspremiärerna att förmedla mellan några skribenter. Idag finns det potentiellt sett så mycket mer. Med anställda redaktörer som förhoppningsvis har denna kunskap kan man - även om kritikerna är frilansare - ha någon som diskuterar på tidningen (underskatta inte daglig redaktionell närvaro) om detta och om behovet av förändring.
Samtidigt finns det gott om frilansare som trycker på om att sälja in texter om den rörliga bildens närvaro i vårt samhälle - den finns ju överallt gubevars. I flera fall byggs det upp märkligt skott där filmkritiker ses som kunniga att utföra någon slags nöjesbevakning av premiärfilmer, men inte kompetenta nog att uträtta kulturanalyser av film om den inte råkar projiceras på en vit duk.
På framtidens DN (om ett par månader) ska alltså Åsa Beckman ha hand om allt redaktörskap för alla frilanskritiker.
Jag kan inte bedöma Åsa Beckmans kompetens på filmområdet - men ingen kan vara tillräckligt kunnig för att avgöra vikten av allt på alla ämnesområden. (Eller om det eventuellt blir Axel Björklund, eftersom han nu har hand om nöje och teve).
Det här handlar inte om Dagens Nyheter, men de är störst och man behöver ingen väderman för att se var vinden blåser.
Men kanske är det inte alls dåligt: kanske leder detta till att filmskribenter tvingas söka sig nya roller och nya sätt att skriva - och de som inte klarar det försvinner. För medielandskapet är ju obönhörligen på väg att gå den vägen: fredagspremiären är som noterat ovan snart ett minne blott, och den kritiker som med mössa i hand väntar på att redaktören ska tilldela honom eller henne en film som en svensk distributör har köpt på en festival för ett år sedan har för länge sedan blivit så omtwittrad och ombloggad - ja, även av kvalificerade skribenter - att det inte är underligt om tidningen tycker att texten är passé.
Men självfallet återstår frågan om att få betalt för sin kompetens. Att dagstidningarna är döende - eller stadda i en så kraftig förändring att de inom ett par år kommer att se mycket annorlunda ut - det är ett irreversibelt faktum.
Själv tror jag alltså inte särskilt mycket på den klassiska filmkritiken som sådan. Det hänger samman med att jag inte ger så värst mycket för den klassiska distributionsmodellen som huvudsaklig kanal mellan eventuella läsare och deras filmer. Men jag tror att konsumenten - många konsumenter - mer än gärna tar del av både ruttna tomater som de gör av att läsa insatta kulturkommentarer.
Bordwell är inne på något liknande när han karaktäriserar och diskuterar »filmkritik«; den är så mycket mer än vad vi slentrianmässigt talar om den idag: till och med i lilla Sverige spänner den mellan essäer (inte i de tryckta dagstidningarna, mer en möjligen en streckare då och då; men på Weird Science) och 500 teckens raljerande åsikter. Men tycker Bordwell, och här håller jag som tryckt i mig väldigt mycket klassiskt kritik och filmjournalistik på flera språk, med: den har blivit bättre.
Har den blivit det för att redaktioner har strösslat pengar över filmskribenter? Nja. Snarare för att den utvecklingen som har skett på populärkulturens område (och det ända sedan 60-talet) har gjort att dagens filmkritiker (-skribenter) är mer bildade, har mer kunskap från flera olika områden.
Jag skulle tro att utvecklingen accelererade i och med oss i skräpvideogenerationen födda på 70-talet; som under 80-talet lärde oss, uppmanades, att kombinera högt och lågt på nya sätt samtidigt som vi hade tillgång till (ljuva VHS) att trycka i oss högt och lågt på sätt som inte varit möjliga för tidigare generationer (vi rörde oss från en teoretisk cultural studies-nivå till en praktisk, så att säga). Och sedan dess har det ju bara exploderat.
Ovanstående tankar är egentligen debris från sakerna som snurrat kring Variety-avskedet. Varje gång jag försöker fokusera på den saken och säga något klokt om det så är själva slutsatsen enkel; men kringtankarna tusen.
"By dismissing McCarthy and Elley as contract writers, Variety has dealt a blow to informative, thoughtful film writing, whether you call it criticism or not."
Visst. Precis Bordwell. Vem kan argumentera mot det egentligen? Man kan hävda allt det jag har skrivit ovan. Men mot det kan man, med vetskap om vissa praktiska aspekter av dagens filmverklighet säga detta.
»All världens filmkritik börjar med Variety
. Och när de slutar...«
Så twittrade Jan Gradvall häromveckan apropå McCarthys avsked från Variety.
Problemen och kärnan i McCarthy-frågan ligger nu inte där längre; skulle jag modifiera Gradvalls påstående skulle det stå att den en gång i tiden började där. Så är det absolut inte längre (och den är sällan så underhållande heller).
Det väsentliga tycker jag istället är detta: McCarthy har i tre decennier åkt på festivaler och valt ut filmer att skriva om som han tror att branschen (Variety är ju trots allt ett tradepaper) kan ha nytta av. Skillnaden mellan en svensk kritiker som går på distributörernas veckovisningar, eller en Gunnar Rehlin som åker till Cannes och gör junkets för samma filmer - och McCarthys uppdrag är att ha näsa, och kunna fältet. McCarthy täcker filmer som är tabula rasa.
Man har alltså haft honom anställd bland annat för att man har kunnat lita på hans omdöme när det gäller fältet. Men i samma stund som man gör honom till frilansare (om han nu vill skriva åt dem) blir problemet att det per automatik skapas ett filter. Jag jobbar inte för Variety, så jag vet inte exakt hur det filtret ser ut.
Men jag vet att i min relation till de medier jag arbetar åt skapas vid olika perioder olika känslor av »det här kan jag sälja in, det här går inte för sig«. Mycket av det som inte går att sälja in - eller som jag inte tror går att sälja in - hamnar numer här, istället för att jag jagar efter andra potentiella kunder. (Och ibland skapas nya ljuva möten, som när jag tycker att det skapas en relation mellan en form (Weird Science) som jag vill fylla med ett nytt slags innehåll. Om jag fick vilja vore det bara det jag sysslade med... eller i alla fall väldigt mycket). Ibland känns det bra, ocensurerat, ofiltrerat, ibland känns det - ur ekonomisk synvinkel främst - blä. Och jag undrar hur länge jag kommer unnan mig den lyxen.
Och jag undrar vad jag skulle tycka om saken efter trettio års anställning, med fast lön för att göra samma sak....
Men - jag tror benhårt på att intressant kunnig filmkulturjournalistik kommer att hitta sin plats i framtiden. Och den kommer som allt annat att utvecklas med den förändring som sker på filmens område, i synnerhet distributionens.
Därför hoppas jag att alla från Variety till svenska kulturredaktörer kommer att förstå vikten av skribenter som kan bevaka denna utveckling i enlighet med förändringarna - och inte lämnar filmen (vi bestämmer oss för att kalla fältet »film« ett tag till, okej?) att självdö under en »bevakning« på tvåhundra tecken och en siffra.
torsdag 8 april 2010
Lebanon - skrönor från de gyllene åren?
Veckans två SvD-recensioner - Lebanon och Skrönor från de gyllene åren. Den första skrevs dagen innan Dagens Nyheter publicerade Slavoj Žižeks intellektuella bottennapp.
tisdag 6 april 2010
Inför »Treme«
För oss som har skakat sedan The Wire tog slut kommer äntligen botemedlet. I USA börjar HBOs Treme nu på söndag - en teveserie om New Orleans post-Katrina av David Simon och Eric Overmeyer (samt bland andra David Mills, som tragiskt och överraskande dog i förra veckan).
På bilden Wendell Pierce som spelade Bunk i The Wire och har en av huvudrollerna i Treme.
Treme, eller Tremé, är ett område i New Orleans, och troligtvis USAs äldsta svarta - afroamerikanska - stadsdel.
Mer om serien här och här bland annat.
fredag 2 april 2010
Oj oj Slavoj
I torsdagens Dagens Nyheter (1/2) publicerades en text om den amerikanska filmen Hurt locker av den slovenske filosofen Slavoj Žižek - som man kan läsa bland annat här på engelska (dock kortare än i DN).
Žižek är nu intelligentare än andra skribenter som har avfärdat Hurt locker (liksom de israeliska filmerna Waltz with Bashir och Lebanon som också figurerar i artikeln). Men precis som de övriga kritikerna är slovenen enögd.
Jag håller förvisso med om att den läsning han anlägger är möjlig, men då måste man kisa när man ser på filmerna - och röra huvudet kraftigt på samma gång.
Žižeks argument kan, dessvärre, sammanfattas med ett citat från Per Leander i Internationalen:
»Det är inte det imperialistiska krigets sanna bild som visas upp på bioduken. Inga civila som blir dödade, inga amerikanska flygbombningar av sjukhus och skolor, inga fångar som torteras, inget Abu Ghrayb-fängelse.«
Men kan man verkligen säga att en film är dålig, eller propaganda, för vad den inte är?
Kanske om filmen skulle utge sig för att ha ett visst ärende - till exempel att skildra Irakkriget i stort -men det har Hurt locker definitivt inte.
Bigelows ärende är ju, och det är mycket tydligt, att skapa en bild av denna lilla enhet som något i en tryckkokare. Inte att skildra det civila livet runtom, eller Abu Ghrayb, eller »det imperialistiska krigets sanna bild«.
Och även i denna lilla mikrovärld finns en stark kritik som Žižek, Leander och många med dem helt väljer att ignorera - nämligen den machokultur/ bild av manlighet som genomsyrar och upprätthåller mycket av soldatlivet.
En annan möjlighet skulle vara att påpeka argumenten om propaganda i fall där vi inte har någon information om det civila lidandet i en konflikt. Då skulle det vara betydligt mycket mer befogat, (Eller som vi har information, men lite populärkulturella verk om - säg konflikterna i Kaukasus). Men Bigelow tar sitt produktionsbeslut i en kontext av mängder av artiklar, bilder, böcker - och andra filmer - där denna kritik finns.
Hurt locker görs inte i ett vakuum, hon är inte den första regissör som tar sig an området och konflikten.
Det är märkligt att en intelligent person som Žižek - som dessutom ofta gör väldigt intressanta och bra filmanalyser - tillåter sig att vara så ideologiskt enögd som han är här, och inte minst i sin kritik av de två israeliska filmerna Waltz with Bashir och Lebanon.
Jag ska återkomma till dem i ett annat sammanhang - lustigt nog hade jag redan formulerat en text i onsdags, innan jag hade en aning om att Slavoj Žižek skrivit om detta - men eftersom Žižek tar upp dem får jag göra ett nedslag redan nu.
Hur kan man inte tycka det är bra att två personer ur en generation som var med om en brutal invasion väljer att skildra den kritiskt på film - dessutom i en tid då landet ger sig hän åt en liknande invasion - och gör det med bilder av allas lidande?
Jo, svaret är: för att filmerna också visar de israeliska soldaternas psykiska lidande. Och det fantastiska argumentet för att detta inte skulle vara okej är att det är en känd strategi från israeliska armén att visa att deras soldater minsann är känsliga. Må så vara - men Maoz och Folman kan väl knappast klandras för att den israeliska arméns propagandaapparat är väldigt slipad?
Eller skulle de ha gett upp att skildra hur de tycker att kriget hade förstört deras generation....varför? Har man sett dessa filmer - där ingen kan tvivla på att krigets helvete drabbar alla - så är det lite läskigt att dra dessa debattörers tankar till sin logiska slutpunkt: det får helt enkelt inte vara synd om israeliska soldater. Punkt.
»This is ideology at its purest« skriver en av världens mest kända intellektuella. Och fortsätter » the focus on the perpetrator’s traumatic experience enables us to obliterate the entire ethico-political background of the conflict.«
Eller hur. Möjligen om filmen inte handlade om ett gäng fullständigt förvirrade ungdomar i en pansarvagn som knappt visste var de var. Skulle Slavoj bli gladare om filmen avbröts lite då och då och någon förklarade för oss vad som skedde just då, 20 mil därifrån, i det israeliska högkvarteret? Kanske skulle han istället för att gnissla tänder ha tittat på filmen och sett hur den kritiserade just detta: hur soldaternas förvirring och ovetskap innebar ett större lidande för framförallt civilbefolkningen?
Dessutom är det ohederligt att, som Žižek gör, ta regissörens citat om filmen som utgångspunkt för den här kritiken mot filmen. Lebanons regissör Samuel Maoz påstår att filmen skulle kunna handla om vilket krig som helst. Det är nu inte sant - har Žižek sett Lebanon, vilket jag antar att han har, så vet han hur tydligt det markeras att detta sker under den första dagen på invasionen, var soldaterna är - det finns till och med hintar om den kommande massakern på civila.
Men viktigare ändå: blundade Slavoj under större delen av filmen, när vi i scen på scen på scen får se den brutala skövlingen av civilbefolkningen? Och i sådana fall - vad tjänar denna mycket noga valda enögdhet för politisk sak?
Nä, come of it för fan. Jag hoppas liksom Slavoj Žižek på en lite rättvisare värld, en värld där även de på andra sidan pansarvagnen berättar. Och jag tycker att invasioner, ockupationer - inte minst de israeliska, men också kinesiska, ryska, amerikanska och faktiskt många andra - är fullständigt vidriga.
Men argument av det här slaget gör mig illamående - och känns dessutom kontraproduktiva när de riktas mot det lilla fåtal filmer här i världen som försöker sig på subtil och balanserad kritik, och skildring, av krigets miserabla helvete.
torsdag 1 april 2010
Let them text in Avatar
Från en läsvärd intervju med Chris Petit om hans senaste film Content.
»What would be more disconcerting in your view: people texting and checking their mobile phone all the time in a cinema watching Content, or watching Avatar?«
»Another aspect of living in an accelerating world is a shortening of attention span and fewer private spaces where it is possible to remain out of reach, including cinemas. Personally I find people texting in my presence more offensive than smoking. So, let them smoke in Content and text in Avatar.«
»What would be more disconcerting in your view: people texting and checking their mobile phone all the time in a cinema watching Content, or watching Avatar?«
»Another aspect of living in an accelerating world is a shortening of attention span and fewer private spaces where it is possible to remain out of reach, including cinemas. Personally I find people texting in my presence more offensive than smoking. So, let them smoke in Content and text in Avatar.«
A-Ok
Jaha, A.O. Scott maskerar det faktum att han inte har några svar kring filmkritikens framtid han heller med påståendet att allt är som det alltid har varit. Typ.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)