Steal this movie

Kommer ni ihåg Mumblecore? (lite här, kritik och diskussion om marknadsföringsbegrepp här, essä här. Satt igenom en trailer-reel på en IFC dvd igår, och antar att begreppet - om det nu fortfarande vore aktuellt - lika gärna kunde döpas om till IFC Films).

Den enda egentligen relevanta kritik som riktades mot Mumblecorefilmerna - och som hade kunnat öppna för en intressant diskussion om film, klass och vem som har tillgång till vilka uttrycksmedel i olika samhällen, samt en innehållsmässig diskussion om filmerna - stod Amy Taubin för i Film Comment.

Jag citerar mig själv för er som inte har orkat klicka och läsa alla länkar:

»Taubins bästa kritik av mumblecore är diskussionen om varför en film som So Yong Kims In Between Days från 2006 inte räknas som mumblecore och räknar upp likheterna: "DIY production, a protagonist whose problems with language and communication frustrate her desire for a romantic relationship" och drar slutsatsen att eftersom regissören är en kvinnlig amerikansk regissör av koreanskt ursprung, och huvudpersonen är en koreansk tjej, så är inte filmen "mumblecore". Det skulle filmen naturligtvis kunna vara om någon festivalprogrammerare hade haft lite större cojones.

Här pekar Taubin på det som främst kopplar ihop mumblecorefilmerna - att de både till tema och upphovspersoner handlar om ett rätt homogent gäng av vita killar i 20-30-års åldern. Filmern rör sig också, nästan uteslutande, om ett slags kringdrivande i åldern efter skolan och innan seriösa jobb, en tidslucka som existerar mest för en urban medelklass, och som blivit allt större på senare år.«

Anledningen till att jag satt igenom ett par rätt plågsamma trailers igår (försök själv att klippa ihop något spännande av dåligt ljudlagda filmer om folk som gör ingenting i 70 minuter) var för att se filmen The Pleasure Of Being Robbed. TPOBR lyftes fram i både Cannes och på SXSW häromåret. Jag misstänker att regissören Josh Safdie inte vill att hans verk ska kallas för mumblecore - men det är väl på pricken vad filmen, en grynig njutning på 16mm, är.
Eller rättare sagt - jag slänger på etiketten för att den gynnar diskussionen.

Det är nämligen som så att skillnaden mellan TPOBR och andra DIY-filmer från de senaste åren är att det planlösa drivande som den vita urbana medelklassen ägnar sig åt annars aldrig riktigt kommenteras - det är ett självklart tillstånd (även om man kanske kan påstå att själva dokumenterandet, och uppspelandet, lyfter fram det).

TPOBR handlar om Eleonore, en ung tjej som bäst kan beskrivas som kleptoman. Precis som alla andra vita 30-någonting i filmerna driver hon omkring i en storstad (New York), med den skillnaden att hon stjäl allt som sitter löst.

En del amerikanska kritiker har haft något märkligt behov av att rättfärdiga hennes stölder genom att kalla dem för "filantropiska". Det är fullständigt missvisande - här har vi en person som inte väjer för att stjäla på de mest brutalt intima vis, komma nära och strippa av. Som inte ens rycker på sina moraliska instinkter när hon har fått med sig en hundvalp och ett par kattungar, helt klart ämnade för ett barn. Dessutom stjäl hon uppenbart för sitt eget höga nöjes skull.

Fast tack vare skådespelerskan Eleonore Hendricks (som också var med och skrev filmen) syns det aldrig: hon har ett uttryck som aldrig avslöjar skuld, glädje eller tillfredsställelse - handlingen är bara en handling, vilket gynnar läsningen av filmen.

Safdie, vare sig han förstår det själv eller inte, drar denna ennui - detta »vi äger världen och behöver inte lyfta ett finger, vart för det oss egentligen«-tillstånd - till sin absoluta spets i och med Eleonores handlingar. Inte bara hennes stöld av någons bil som hon joyrajdar till Boston - det går igen i hennes nonchalans för saker som andra tar på allvar, som hennes attityd i en pingismatch mot en person som skulle kunna dö för spelet.

Hennes beteende kan inte kallas för annat än fullständig nihilism. Och det är här det börjar bli riktigt intressant, för den oreflekterade lyx i den urbana vita medelklassens tillvaro - som de tillbringar med att ligga i ett badkar, ligga i en park och titta på en frisbee, eller cykla runt i stan - i ett samhälle där de flesta inte kan leva på det viset - kopplas därmed till denna nihilism.

Jag hajade apropå detta till under trailerserna över en enda film - Barry Jenkins Medicine for Melancholy. Det är boy meets girl det med, men i San Fransisco, och boy och girl är svarta. So what frågar ni. So därför svarar jag: filmen (trailern) kommenterar (genom samma slags planlösa flanörism) hur amerikanska stadskärnor gått från att vara svarta till att bli vita, och hur de enbart är till för medelklass och inte underklass längre.

Liksom TPOBR tycks filmen dessutom vara snyggt fotad. För det är nu inte bara ur rent samhällsmoralisk synvinkel som jag går igång på TPOBR: i sin sämsta stunder (i synnerhet regissörens egen skådespelarinsats) går pratet visserligen på nervös tomgång, men i de allra bästa har filmen något rått, naturligt, spontant som är djupt filmiskt (tänk Cassavetes).

Så det passar väl att avsluta med ett annat gammalt citat, från New Yorkers David Denby:

»But a critic, I think, should grant a filmmaker his subject. When the material is emotionally raw, and the nonprofessional actors show some strength, mumblecore delivers insights that Hollywood can’t come close to.«

Indeed.