Älskade psykopat

Snabba puckar på döda skådespelare.

Scenen ur True Romance.

Dennis Hopper RIP

Man får tacka för en lång och (s)vindlande karriär.
Hatten av.

Och konstatera att nye MOCA-chefen Jeffrey Deitch inte hann leverera Hopper-utställningen i tid trots att man stressade bäst det gick. Det ska bli ett slags retrospektiv av Hopper verk, kurerat av Julian Schnabel. Är du i Los Angeles efter den 11 juli lär det bli värt ett besök.

Den religiösa

Jag bara måste lägga upp en bild på den här fantastiska rumänska postern, för Jacques Rivettes La Religieuse.

Snodd från bloggen-tidigare-känd-som-Auteurs-bloggen. Efe Cakarels förklaring till namnbytet känns... teoretiskt korrekt och på alla andra sätt korkad. Jag tycker mitt om auteurteorin, men kom igen - The Auteurs är ju tveklöst ett snyggare namn än....Mubi. Whateverthatis.

Xavier Dolan/ Apichatpong Weerasethakul

Jag var svårt förtjust i Xavier Dolans J´ai tué ma mere efter Toronto. Och han är en mycket sympatisk och trevlig person att hänga med. Att döma av trailern och snacket kring den Cannes-visade filmen Les Amours Imaginaires är han upp över öronen begåvad också. Så det är väldigt glädjande att pålitliga Folkets Bio har köpt filmen!

Och att de har tagit sitt ansvar och plockar hit Guldpalmsvinnaren, Apichatpong Weerasethakuls Lung Boonmee raluek chat är underbart.

För oss som länge gått och muttrat »Blissfully yours«.....»Tropical Malady« är det ett glädjande besked. Såg för övrigt hans konstfilm/ installation Phantoms of Nabua på ett museum i Toronto och kan rekommendera den som befinner sig i London att besöka BFIs galleri och se verket.

Mormor på Mejan

Magistrarnas utställning på Mejan har vernissage i eftermiddag. Mer måleri, performance och installationer än film. Men två verk står ut för den som är filmintresserad. Axel Peterséns The Tracks of my Tears gör sig bättre på Fredsgatan; båda filmerna är större och bilen visas på duk. Effekten ger rymd och djup som jag inte riktigt upplevde på Galleri Mejan.

Jonathan Lewalds 5-minuters loop Mormors öga har visats i både Rotterdam och på TriBeCa och är väl värd att se här med. Även om utrymmet knappast är optimalt - det faktum att videon är tyst (vilket i dagens ljudbombastiska filmvärld är ett statement det med, och understryker relationen mellan tittaren och mormorn) är kanske inte helt påtagligt i ett hus fyllt av stoj.

Ett öde som för övrigt drabbar ett annat verk som var intressant - Mathias Josefsons Night is the best time here/ It somehow reminds me of earth. Idén bakom verket kommer från Solaris när de försöker återskapa ljuden från jorden som de saknar. Josefson återskapar å sin sida ljuden av löv med papper, fläktar och mikrofoner. Skulle man ställa ut verket en natt på landet skulle effekten bli magnifik - nu drunknar ljuden helt. Vilket förstås har sin poäng det med. (Charmplus för att Josefsons har spelat in verket och gett ut det på 10" vinyl. Mitt favoritformat).

Intressantast är nog ändå Klas Erikssons De Andra, en installation som består av tre delar; en batongmaskin (när jag och Securitasvakterna var ensamma i lokalen fick den årets konstkritik: »kolla NN, min batong, ballt!«), en skulptur av ett kravallstaket och ett övervakningssystem.

Kontroll och makt är alltid intressanta teman imho. Och jag gillar konstnärer som lyckas kommunicera tydligt vad de vill med verket; och att det har en samhällskoppling och en teoretisk filosofi-/ konstkoppling som framgår och inte bara är en dimridå.

Det kan man verkligen inte säga om alla verk på plats, men å andra sidan är det verkligen inte optimalt att slängas ihop på det här sättet i examensutställningar. Och så är det väl också som så att en del konst ska få ta sin tid att nå fram till förståelse.

Bläckfiskar på Konstfack

Jo, men en sak måste jag bara hinna med. Igår tog jag och min sommarförkylning skydd från gråa moln och regndroppar inne på Konstfacks examensutställning. Inga horder som i fjol och det var ju skönt. Mycket intressant och mycket ofattbart dåligt för att vara slutprodukter efter flera års konstskola.

Till höjdarna hörde bland annat Roxy Farhats version av Coolios Gangsters Paradise - videon Middle Class Paradise. Det är en slags institutionskritik av Konstfacks homogena värld. Fint, men lite som vanligt i de här sammanhangen känner man ett slags.... än sen då. Eller snarare: sen då? Hur ska verket rent praktiskt hjälpa till att förändra den vita medelklassvärlden på Konstfack? Det är ingen nyhet att det är såhär, och kanske bör vi börja ropa på en konst som går längre än det självreflekterande.

Jag har stora problem med två verk som rör sig inom sfärer jag intresserar mig för. Linda Shamma Östrands hybridprojekt, där hon - med vit svensk mamma och utländsk pappa - diskuterar sin identitet genom att öda upp en groda, känns för privat. Det är en stor fråga som berör många svenskar, och verket hade därför tjänat mycket på att försöka lyfta sig ur en privat sfär.

Med det sagt: kanske är det bara ett utslag av att jag själv är strukturskadad. Men det känns ofta som att det är här problemet mellan (ut-)forskande konst och klassisk akademi går: den ena för privat, den andra för allmänt undanglidande och opersonligt.

Värre, direkt illa, är Joakim Forsgrens »undersökning« av den svenska nationalismen. Han slänger upp en grön svensk flagga och visar en video på när hans band som unga tonåringar spelade en Ultima Thule-låt i skolan. Jaha? Sverigedemokraterna är på väg mot Riksdagen, Nationell Idag ger ut en presstödd tidning.... Det är 2010 och vi kräver - även av konstnärer - problematiseringar som gör mer än lyfter fram pinsamma minnen.

Videon (men inte flaggan) hade varit en intressant utgångspunkt för ett undersökande verk om vad som har hänt mellan nu och då.

Bäst, direkt underbar, är Mari Kanstad Johnsens animerade kortfilm Octopus. Figurerna och delar av stilen känns lite Jockum Nordström. Men titta igenom bilderna och kollagen som jag olovligen stulit till den här texten, och på hemsidan. Hon har en fantastisk, svårbeskrivbar, egen stil.

Filmens magiska lilla kosmos - en man drömmer om ett hav, en undervattensvärld och en bläckfisk - känns mer lik Georges Méliès än samtidens, kanske särskilt inom konsten, bröderna Lumières-autenticitets-jakt.

Till styrkan hör det fina tekniska berättandet, där bildbytet ibland pågår inom själva teckningen (en ny bild växlar fram ur havets svärta till exempel). Både magin och det fina svävande berättandet - hjälpt av en drömsk ljudbild - har kanske att göra med att Johnsen gått Storytelling-programmet. På Johnsens hemsida finns för övrigt en annan fin liten kortfilm, fritt efter Jonas Hassen Khemiris novell »Försök till kärnfysik«



Fast det mest filmiska på Konstfacks vårutställning är naturligtvis Jan Lindblad-filmfestivalen. I runda slängar tio timmar film av den smått bortglömde naturfilmaren visas i en minibiograf. Programmet finns här, här finns festivalen på Youtube.

Augustismulor

Det är en sådan där dag igen: inte mycket att säga (snarare, inte tid att säga det) men med sprudlande vilja att i alla fall upplysa er om Criterions eminenta augusti-släpp. Framförallt två dokumentärer av Terry Zwigoff som jag inte har sett, Louie Bluie och Crumb. När det gäller Crumb säger en bild ur filmen mer om huvudpersonen än det förvisso fina omslaget.

Jag är inte sömnig

Är på jakt efter Claire Denis J´ai pas sommeil. Någon som kan hjälpa mig? Mejla på adressen intill i sådana fall. Stort tack på förhand.

TACK ALLA SNÄLLA. Borde göra det här oftare så jag fick lite läsarkontakt...Hur som, fint, nu har jag fått tag i den. Synd och skam att en så bra film, som dessutom har gått på svenska biografer, ska vara så svår att få tag i.

Loja samtal mellan konst och film

Gårdagens Medelhavsvärme återspeglade sig i en lite loj panel (eller så talar jag för mig själv) som samlades på Rios scen framåt 22-tiden, efter Schnabels Before Night Falls. Men även om samtalet gick i sakta mak så var det intressant att ta del av de olika personernas erfarenhet och deras intryck av det som sker.

Joanna Rubin Dranger talade utifrån att själv just ha regisserat sin första film, Fröken märkvärdig och karriären. I och med att den är animerad och bilderna redan fanns i hennes dator (se där, en del av den nya teknikens blessing) var det måhända en lättare process än att göra spelfilm med skådespelare. I egenskap av professor vid Konstfack bekräftade hon det allt ökande intresse hos studenterna att arbeta med film, och hur de utforskade ungefär samma saker som i annan konst.

Ernst Billgrens berättelse om skillnaden i hans generation - när video var konst och film på filmbas inte var det - och den långa svåra process att rent tekniskt göra film då, pekade mot hur mediets ökade tillgänglighet gör att allt fler vänder sig till det.

Skillnaden tycks också ligga i att man går mer mot berättandet istället för gestaltandet: då, när video var konst, var det sällan filmiskt berättande som utforskades. Idag tycker jag att det syns betydligt mycket mer och oftare i den galleri/museivisade filmen, som i Keren Cytters aktuella utställning på Moderna (där verk med namn som Repulsion bygger på klassiska thriller/skräck-grepp ur den narrativa filmen).

Cytter har sagt att Shirin Neshat och andra videokonstnärer förlorar sin originalitet när de gör lång spelfilm. Det kunde man knyta till Johan Jonasons erfarenheter av att ta klivet in i spelfilmssfären. Att kanske vilja ha på sig den trånga kostym som spelfilm - med allt från distributionsaspekter till stöd och biografvisning - innebär. Som till exempel formatet. Där var man helt klart av olika åsikter: Johan gillade det fastslagna formatet (och jämförde med en 100-meterslopp; ingen får ju springa bara 60 meter då), medan Joanna hoppas att de skulle försvinna.

Erika Wasserman kompletterade när hon i egenskap av producent, med bland annat erfarenheter av att producera Man tänker sitt, berättade lite om hur man kan förhålla sig i det svenska stödsystemet med en filmproduktion. Där hade man kunnat gå in mer på detalj och fråga sig om det petas mindre i filmer från säg regionalt håll än från SFI. Men jag antar att det också är en personlig fråga som gäller vem konsulenten är etcetera.

En sak som inte diskuterades, men som kom upp i samtal efteråt, var frågan om var konstnärerna hamnar. Det är ingen nyhet att konstnärer söker pengar från dokumentär- eller kortfilmskonsulenten, och att det finns mycket mer prestige (och pengar) i långfilmen. Det är också där vi finner mest filmskoleutbildade män...

Men Erika berörde väl det när hon sa att det i slutändan ändå är biografägarna/ distributörerna som bestämmer. Utan deras underskrift på ett papper, no money honey. (Så länge länge leve Folkets Bio...)

Och det där med rummen - museum kontra biograf - kom ju upp. Personligen anser jag att man kan slå fast att den biografvisade spelfilmen är ett väldigt specifikt monster och att utanför dess ramar, som snart är väldigt få, så upphör alla dessa kategorier att ha speciellt mycket relevans.

Ernst påminde där om filmmediets ungdom i relation till övriga konstarter, och tyckte att konstbegreppet också hade upphört att vara definierande på 60-talet. (Intressant nog när jag själv anser att spelfilmen sökte rädda sin nacke och blev museal genom att transformera regissörer till konstnärer och bemöta tevenöjet med att söka bli konst. Se Scheins då genialiska filmavtal, till exempel. Det är därför vi i dagarna snarkar oss igenom meningslösa Cannes-artiklar där Woody Allen får bre ut sig över en helsida om sin senaste halvmesyr till film och varför man inte kan tävla i konst. Inte för att jag inte håller med honom, men det hela känns så mummifierat, arkaiskt när det exploderar av spännande saker i filmvärlden).

Det behövs nya kategorier tyckte Ernst - sådana som pekar bortom »konst«.

Jag saknade en del diskussioner, och det hade både att göra med sammansättningen av panelen och min egen trötthet (och att alla i publiken närvarande svenska supertalanger inte gjorde sin stämma hörd).

Ur mitt perspektiv vore det intressant att se på mediernas bevakning. Vad händer för att film anses vara nöje? Vilka får skriva om den? Hur får de skriva? Borde det finnas mindre skott mellan redaktionella fält så att filmskribenter kunde täcka videokonst? Och är det svårt att införa elitism i filmen för att det i film finns en inbyggd spänning: den är både nöje och konst och har så alltid varit.

Lite mer om arbetsprocessen och estetiken vore intressant att diskutera: ser vi någon skillnad i vad som utforskas till exempel? Jag anser att man ibland kan se hur regissörer tar filmen som tid och rum för given, medan konstnärer är mer medvetna om både det taktila och om tiden. Måns Månsson följer sin landshövding i långa långsamma tagningar; Neshats långfilm blir en tidsmässigt väldigt annorlunda upplevelse än videoverken; Steve McQueens Hunger bygger på en serie kortare scener kontrasterade mot en 20 minuter lång konversation med statisk kamera i mitten av filmen.

Det är naturligtvis en omöjlig generalisering - men påminner om hur regissörer i början av 60-talet på samma sätt blev intresserade av att lyfta fram filmens förhållande till tid - men det kan ju vara intressant att prata om. Liksom vad de många konstskoleutbildade filmkvinnorna i världen tillför när de kliver in i filmfältet.

Så hade det också varit intressant att höra vad de närvarande videokonstnärerna hade att säga - de som vill visa i gallerirum, de som inte har lust att utforska rörliga bild inom filmindustrins ramar. De är kanske deras röster (med undantag för Cytter) som vi hör minst idag.

Filmkonst ikväll

Vad är skillnaden mellan en film och en konstfilm?
Den senare är loopad.

Ibland - rätt ofta - är den enda skillnaden mellan säg en kortfilm och en gallerivisad konstfilm just detta. Göteborgs filmfestival, som har en hård policy att premiärvisa filmer, tackade nej till Axel Peterséns kortfilm Close to God / Far from Home (somewhere in between pop & classical) för att den hade visats på ett galleri. Även om det var deppigt för filmen är bra, så är det på sitt sätt intressant eftersom det river ner några fler väggar om vad en film är: Peterséns verk ansågs vara en film, oavsett var det hade visats.

Att det var fler filmarbetare på vernissaget för Axel Peterséns videoinstallation The tracks of my tears på galleri Mejan häromveckan än det är en vanlig torsdag i filmhuset, är väl inte heller så konstigt. Gränserna mellan film- och konstvärlden suddas ut allt mer (ett annat exempel är väl att det var en »filmskribent«, nämligen jag, som skrev presstexten till verket).

Man kan som FLM-Jonas skriver se det krasst, som att exponeringsytorna blir fler när man gör film i olika sfärer. Vilket förstås är sant. Men avgörande för viljan att arbeta alltmer med rörlig bild som verktyg är nog ändå vad vi är uppfödda på - och vilka saker vi tycker är intressanta att utforska. Vi anpassar ju verktygen efter de tingen.
Tid och rum tycks till exempel aldrig sluta fascinera konstnärer, även om regissörerna - för vilka det är något konstant - gör allt för att vi ska tänka på den som linjär och okonstlad. (Förutom när det skall till att tidshoppas på spännande vis, som i Babel...).

Men, och detta är tror jag helt avgörande, ett verk som The tracks of my tears skulle varit för dyr att göra bara för några år sedan. Nu är allt billigare, snabbare, lättare och därför tillgängligare.

Nå, det är ett stort fält med en massa frågor. Förhoppningsvis kommer vi att beröra massor av dem ikväll, när jag leder ett samtal på Bio Rio om konst och film och konstnärer i filmvärlden med Erika Wasserman, Ernst Billgren, Joanna Rubin Dranger och Johan Jonason.

Före samtalet visas Julian Schnabels fina film Before Nigth Falls. Filmen börjar klockan 19.

En ganska trist film

Ja, En ganska snäll man är väl mest Stellan Skarsgårds lilla show.

Regnet gör allt monokromt

När jag läser Spöket Labans pappa är sjuk för mina barn och de i slutet av boken vill säga namnet på alla färger, pekar min ene son på rutorna där Spökpappan går från svart till vitt. Han börjar alltid i »fel« ände: »vitt«, »vitt« säger han och pekar på de två bilderna där pappan blivit vit och frisk. »Grå« säger han och pekar på det gråa spöket. Sedan kommer två stadier av svart: »Svart« säger han om den första, som mycket riktigt inte kan kallas grå längre.

Så tänker han efter, pekar på den sista och säger högt och med emfas: »SVART«

Med undantag för Robin Hood och En ganska snäll man har jag den senaste veckan sett allt i svartvitt (och ja, det senare kan tolkas fritt). Hela Mabuse-boxen - fascinerande inte minst om man vill se vilken resa »svartvitt« gjorde mellan 1922 och 1960; Jan Nemec Démanty noci från 1964 - där den nya restaureringen gör det utsökta fotot verklig rättvisa. När pojkarna dricker ur bäcken är vattnet som olja och när kameran i närbild fångar deras myrtäckta händer är det en bild vars äckel kommer av den chockerande direkthet som den svartvita kontrasten ger, där inga nyanser eller färger kan avleda intrycket.

Avslutningsvis den kanske intressantaste kitchen sink-filmen vid sidan Kes, Tony Richardsons A Taste of Honey (nu på svensk dvd). Baserad på Shelagh Delaneys pjäs skiljer sig Richardsons film från de övriga brittiska klasskildringarna vid den här tiden (1961) genom att den kopplar klassutanförskapet till genus, ras och sexualitet.

Filmen om den tonåriga Jo som dumpas av sin morsa efter att mamman träffat en ny man, blir på smällen med en svart sjöman för att sedan flytta ihop med Geoffrey, en ung bög, har en okomplicerad direkthet som man på gott och ont förmodligen inte skulle se i en samtida film som tacklar samma ämnen.

(Vilket också är fallet i Glatzers/Westmorelands Quinceanera från 2006 som lånat intrigen och flyttat den till en Hispanic-community i Kalifornien. De väver iofs in gentrifiering på ett helt okej sätt, och lyfter fram rasfrågan, men jag antar att de räcker med att världen inte ser ut som 1961 för att det hela ska kännas lite mer komplicerat).

Vare sig Jimmy, sjömannen, eller Geoffrey får speciellt mycket till bakgrund: ändå, eller just därför, definieras de mer av att finnas där som människor för Jo än på grund av sin ras eller sexualitet. Men de är framförallt lika mycket outcasts som hon - Jo och Jimmy rör sig aldrig bland folk, även om det aldrig sägs i filmen så får man anta att det finns något opassande kring det.

Jo och Geoffrey kan däremot röra sig ute och bo ihop - det »opassande«, det vill säga homosexualiteten, antyds inte vara något synligt förrän man kommer nära (då tydligen varje person på planeten automatisk förstår att Geoffrey är gay).

Intrigen i A taste of honey är rätt bare-bones, här finns inget som pekar på vad som händer med Geoffrey eller Jimmy efter filmen (hans båt åker iväg igen, och möjligen finns här en vag idé om att trots att han kommer från Liverpool är dömd till någon slags diaspora på grund av sin hudfärg).

Men kanske kan man helt enkelt se det som att Jos öde är betydligt mycket mer bestämt. Dels för att hon är kvinna och de andra är män - deras frihet att sticka på en båt eller ta sitt pick och pack och gå ut genom dörren understryker en mobilitet som Jo eftersträvar men som tillvaron gör omöjlig för henne. Inte minst eftersom hon filmen igenom speglar exakt samma »misstag« som hennes mamma gjorde, och att slutscenernas uppbrott mellan Jo och Geoffrey, och mammans återkomst, naglar fast detta öde istället för det queera äktenskapet.

Klass blir här också delvis en fråga om val: Jo vill ju egentligen inte vara med sin mamma. Men Geoffrey tolkar det så, kanske för att han har idéen om att det är rätt att Jo ska vara med henne. Så reproduceras klasslinjen också lika mycket av val som av de antagna konventioner som finns.

För logiken säger att det queera äktenskapet mellan Geoffrey och Jo, med ett svart barn, förmodligen hade större chans till flexibilitet i det 60-tal som skulle komma - och att Geoffrey med sina bildningsambitioner åtminstone har skuggan av en chans att ta sig uppåt. (Här finns en antydan till detta 60-tal: i Geoffreys bildningsval (textildesign), liksom i hans kläder och stil.)

Utanförskapet understryks dessutom av miljöerna de rör sig i: A Taste of honey var banbrytande både för sin tid och för Richardson själv eftersom filmen spelades in helt on location i och kring Manchester.
Det syns och känns; stadens fattiga kvarter är mer eller mindre en ruin. Den hårda svärtan i gråskalan gör att de faller ur det romantiska skimmer som ligger över, säg, de mer skitiga Paris-kvarteren och ödetomtarna i Le ballon rouge, och slår sig in som en hopplöshetens kil mellan personerna.

Hade min son varit vaken när slutscenens mörker lägrade sig, upplyst bara av den brinnande Guy Fawkes-dockan, skulle han nog ha stämt in med ett rungande »SVART«.

S(v)D-krönika

SvD tycks vara sådär på att lägga ut filmkrönikorna på nätet, ibland dyker de upp ibland inte. Här är gårdagens så länge.

»I dokumentären Näsan och jag är regissören Ziska Szemes på jakt efter en svensk näsa. Szemes är trött på frågor om var hon kommer ifrån och ser sin framträdande snok som orsaken till en uppväxt kantad av rasistiska tillmälen. Filmen blir en humoristisk uppgörelse med svenskt utseende och nationalitet. Nyckelfrasen kommer från en väninna: ”Varför kan du inte bara vara Ziska och sluta vara invandrare?”

Ja, varför? Frågan om vem som har rätt att ses som individ och vem som får handlingar skärskådade genom ett kollektiviserande filter är central. För lyssnar man på Szemes inser man att hon aldrig har sett sig som annat än svensk och att hennes näsproblem handlar om omgivningens blick.

Efter presstödet till tidskriften Nationell idag har det höjts upprörda röster – om reglerna kring stödet. Färre har undrat vad som pågår i ett samhälle där en rasistisk blaska kan nå upp till stödnivå. Svaret är att det sker en dyster utveckling i Europa. Det talas om kulturella skillnader – men det döljer torftigt kopplingar till samma gamla rasism med rötter i koloniala projekt. Där vithetens plats på toppen aldrig ifrågasatts. Istället talar liberaler om färgblindhet – ”allt annat är ju rasism” – samtidigt som det bara är de vita som har lyxen att passera utan att skärskådas.

Liksom chefredaktören för Nationell Idag är jag född i Tjeckoslovakien och invandrad till en sliten svensk förort. Men vi har båda gjort klassresor vad gäller boende, utbildning och möjligheten att skapa offentliga plattformar. För mig är det solklart att vår hudfärg, lätt att byta in mot kulturellt svenskt kapital, har bidragit till att vi passerat segregerande mekanismer.

Men sådana kopplingar diskuteras sällan, och i filmens värld är exemplen få. Förutom Szemes film hittar jag en annan personlig kortfilm, Klara Levins Svea och Jag. Levin kontrasterar till synes normala middagssamtal med att fråga folk var de tror hon kommer ifrån och heter. Plötsligt lyfts det vardagliga och synliggörs.

Den bästa filmen på temat är dock Babak Najafis novellfilm Elixir från 2004. I historien om invandrare som blir vita svennar när de dricker ett elixir kopplar Najafi, med humor och bitsk samhällskritik, utseende och kultur till ekonomisk segregation. Och det mer effektivt än någon statlig rapport.

En uppgörelse med svenskhetens rasistiska historia och de normer samhället vilar på är akut, för extremisterna får idag draghjälp varje gång det talas om värderingar och körkort i svenskhet. Det är hög tid för en politisk film som vågar vara personlig och konfrontativ. Det är dags för svenska regissörer, alla dessa vita män, att vända kameran mot sig själva. Att äntligen släppa såväl relationsproblem som världsfrälsariver – och i stället lyfta fram sina privilegier.«

Car of Saddam

Ikväll



Trejlern blir miffig och kapad. Kolla här.

Marxism på Elm street

Nej, nya Terror på Elm street är inte mycket att hänga på köttkroken. Fast kanske man skulle masha nästa remake med Wall street 3 och ta konceptet hela vägen.

Ett europiskt dilemma, ja

Jag har inte läst Irka Cedergrens »Född fördömd Romerna - ett europeiskt dilemma« än, men ska ta tag i den saken så snart tid ges. Men om det är som Lars Linder skriver i DN, att romernas egna strävan, egna röster, helt saknas - då är det inte bara synd utan illa. Det har skrivits mycket, kanske alltför mycket, som både är bra och dåligt där romerna har gjorts till ett ansiktslöst kollektiv.

Den som är intresserad av viktiga saker som Roma National Congress, sidor med personliga historier, och annat som rör romer i främst Tjeckien och Slovakien kan klicka sig vidare här.

En annan viktig organisation är Romodrom, som bland annat har romska street workers (nej, inte prostituerade) som hjälper romska narkomaner med rena sprutor och annat. Deras berättelser är sådant som vore guld att läsa i böcker av det här slaget.

(Det är ofta sisådär med dessa hemsidor och länkar, och deras uppdatering - men om någon verkligen skulle vara intresserad finns det inte så många platser att börja på).

David Fincher hatar kvinnor

Klart det är bra för Stockholm att David Fincher gör Män som hatar kvinnor. Men bäst är det ju att David Fincher gör Män som hatar kvinnor. Inte för att jag gillar skräpet, utan just för att jag inte gör det: Fincher är en av mina samtida favoritregissörer, och jag ser därför extremt mycket fram emot vad han kan göra av den här berättelsen.

Och förstås, hur Stockholm kommer att te sig genom hans kameraöga. Förmodligen mindre som ett vykort än de svenska filmerna - men just därför så mycket mer lockande.

Att läsa film

Det borde hänga en skylt med »arbete pågår« här någonstans. Jag är mitt uppe i intensivt avhandlingsskrivande, och försöker avbryta det med så lite annat som möjligt för tillfället. Ville bara kasta in ett litet tips, och en fråga på det.

Sight & Sound har inför sitt juni-nummer (liten förhandstitt här) dragit ihop en panel på 50 kritiker som ska utse de fem viktigaste filmböckerna (böckerna om film). Resultatet känns ungefär lika väntat som när man kör listor i Mojo över världshistoriens bästa rockplattor.

Jag tror i och för sig att några av dessa böcker skulle cirkulera på svenska listor, men min fråga blir ändå: finns det svenska filmböcker/ andra internationella böcker/ som ni tror skulle poppa upp i ett liknande svenskt sammanhang? Och varför?

Skulle Peter Biskind vara överrepresenterad hos 30-åriga nöjesjournalister? Det frankofila hos de äldre? Alla dessa böcker om Bergman - för att inte tala om av Bergman?

Och finns det några mer aktuella böcker än de som hittills nämns på Sight & Sound-sidorna som borde vara med i filmbokskanon?

Själv är jag en biografi- och antologislukare - och tycker att Richard Brodys Godardbiografi Everything is Cinema är självskriven (Brodys egen boklista här). Så är jag dessutom kritiker - varför jag tycker att ni ska ta er an Manny Farber-samlingen Farber on Film.

Och akademikern i mig röstar på Edgar Morins småflippade och underbara Cinema, or The Imaginary Man. Den kom i och för sig redan 1956 på franska, men jag tror att den här engelska översättningen från 2005 är den första.

Jag skrev för övrigt, en gång i vad som känns som tidernas begynnelse (2005), ett paper baserat på just den boken på en kurs som Jane Gaines höll i. Det handlade om relationen mellan objekten i Lukas Moodyssons Containerinstallation på Färgfabriken och filmen Container.

Oh, those where the days. Hittade just texten i datorns mage och kanske låter mig svepas med under lunchtimmen...

Kritik # 33

Kritikerkarusellen tycks snurra på oavbrutet. Nu har Nöjesguiden lyckats producera ett helt nummer utan att få särskilt många rätt. Inte så förvånande i och för sig, det var länge sedan tidningen dög till särskilt mycket.

Okej - jag ska göra en smula skäl för kritiken eftersom det här är ett inlägg om kritik: istället för några tusen teckens sluggrande åt höger åt vänster så kunde Sandra Nelson - som av sin egen tidning utses till en av Sveriges tio bästa kritiker - måhända använda featureutrymmet till att faktiskt diskutera den befintliga kritik som finns, varför den eventuellt är bra, och vad vägen framåt är.

Att gnälla är väldigt väldigt lätt, att gnälla över svensk modejournalistik, Björn af Kleen och Plura ännu enklare.

Å andra sidan är väl just detta Nöjesguidens signum - och ett utmärkt exempel på vad »kritik« i deras ögon är.

Hur som helst: Bläddrandet i guiden fick mig att tänka på en annan kritikerdebatt, i USA, som [en dröjande blick] uppmärksammade med ett inlägg i dagarna.

Poängen med New York Press' Armond White och hans Greenberg-recension, eller rättare sagt det faktum att White portades från pressvisningarna av filmen, är att det tydligt sätter fingret på var gränsen för kritik går, och därmed lite av vad kritik handlar om.

I Sverige var det många som reagerade negativt på Jane Magnussons sågning av Nyhetsankorna.
Vilket är oförståeligt, recensionen är befriad från personpåhopp som inte har med personernas insatser i showen att göra - hur raljerande, och extremt rolig, texten än är om själva showens uselhet.

Magnusson är allt det som Erik Helmerson skulle vilja vara.

Skiljelinjen mot White-affären ligger i just detta. White, som till skillnad från de flesta kritiker i USA befinner sig i en trygg position - och det just för att han beter sig som ett svin - har sedan han först recenserade Noah Baumbach gett sig på honom personligen. Bakgrunden och invektiven finns redovisade i inlägget ovan.
Att som en filmtidningen Nisimazine gjorde i ett nummer om filmkritikens död i USA, ta portandet som intäkt för sakernas usla tillstånd och ett bevis på publicisters makt, är fullständigt idiotiskt. White skulle ha portats på livstid även för två decennier sedan.

För gränsen för vad man kan kalla en person i en recension går vid sådant som har kopplingar till verket. Det finns förstås övertramp även om det finns en koppling däremellan - men man önskar hur som helst inte att regissörens mamma hade gjort retroaktiv abort för att man inte gillar filmen.

Kalla mig moralist, men det hör inte hemma i ett samtal. Och kritik är ett samtal - mellan kritiker och läsare (tittare, lyssnare, what have you), och ibland upphovsmän.

Man kan inte som kritiker att sätta sig och bajsa på en annan person; utvärderandet av ett verk ger inte den rätten. Tvärtom - då bränner man helt förtroende för den svårseparerade balans av objektivitet och subjektivitet som kritikerrollen är.

Och det gäller, oavsett hur stilistiskt säker och bra man - liksom Armond White och minst ett av namnen på Nöjesguidens lista på Sveriges Bästa Kritiker - är.