PJ Harvey hjärta Patrick Keiller

Passande nog började jag ströskriva det här inlägget, häromdagen, strax innan jag läste Johan Wirfälts utmärkta kommentar om PJ Harvey och Det stora brittiska rockalbumet. För efter att ha hårdlyssnat på Pollys fantastiska, nya skiva »Let England shake« i ett par veckor, så började allt oftare bilder ur en film äta sig in i tankarna, distinkta brittiska sådana.

Nej, inte skyttegravar, slagfält och leriga soldater vid engelska kanalen.

Inte ett gevär, inte en kanon, inte en bajonett. Helt tvärtom faktiskt. Istället bilder lätta av ett lugn, bilder utan människor; på gator men mest natur - åkrar, fält, leriga bakvägar. Buskar.

Och de kommer från en film som jag halvslumrade mig igenom på fjolårets festival i Venedig.

Patrick Keillers essäfilm Robinson in Ruins är - för att citera Cinema Scope -  "[...] the conclusion to a trilogy that even most hardcore cinephiles may not have known was in progress". (Så fort man ser frasen »even most hardcore cinephiles« vet man att det här är filmer som flyger rätt lågt under radarn; är frasen inbäddad i ett omdöme - så inte i det här fallet - är det mest en anledning att dra huvudet åt sig).

Men det var en bra sovfilm. Tydligen bara två timmar eller så, men den kändes som fyra. Varje gång jag vaknade såg jag ut över en åker i England, eller en nerlagd flygbas; vyer över vilka en släpig röst drog kopplingar mellan vallmo, krig i Afghanistan och någon märklig händelse från merkantilismens dagar. (Tablåbilderna är väl helt okej, men om landskapsporr är din grej, särskilt sådan från de brittiska öarna, då rekommenderar jag den fruktansvärt snygga Hälsningar-från-skogen-i-Wales, Sleep Furiously, istället).

Robinson i Ruins är en film om vilken man inte riktigt kan skriva »en film som handlar om...« (men läs det här). Berättarrösten återger innehållet i en plåtask som hittas i ett fält. Anteckningar, filmer och annat efterlämnat av en Robinson.

Keiller är den bästa sortens intellektuelle: en person med rörlighet i tankarna, som gör kullerbyttekopplingar mellan de mest oväntade ting - där trådarna går från dagens England tillbaka till kapitalismens födelse; eventuella alternativa vägar som hade funnits, och motstånd.

Filmen blir så en klangbotten när jag lyssnar på »Let England Shake«; en livlina till det land som väntar där hemma, den förankring som soldaterna i textraderna har. Kanske ett slags svar på vad det är de slåss för.

En mash-up-tanke slår mig, förstås. Loopa PJ Harveys skiva - där spöken av de döda stiger som dimma ur heden från varje ord - över den stilla Robinson in Ruins.

Jag vill befolka filmen med de som kanske levt där, som borde ha levt där, som kunde ha levt där.