måndag 7 mars 2011
Taking off
Taking off från 1971 blev tjecken Milos Formans första film i exil. Det går knappast att föreställa sig att samme regissör snart skulle göra Gökboet (1975) - ändå är Taking off en länk mellan hans tjeckiska 60-tal och, om inte hans kommande amerikanska filmer, så det samhälle han blev en del av.
Forman hade redan i långfilmsdebuten Det svarta fåret (1964) skildrat generationskonflikter, och de var ett stående humoristiskt inslag i de flesta av de följande filmerna. Taking off kretsar kring ett par föräldrar ur medelklassen (någonstans strax utanför New York) som inte förstår sig på sin femtonåriga dotter som envisas med att rymma.
Forman förnekar sig heller inte innehållsmässigt - hans trademarkscen, den på dansbanan, återfinns även här i form av en Ike & Tina Turner-konsert. (Överkurs: Forman avgudade den italienske neorealisten Ermanno Olmi och det är från hans Il Posto (1961) scenen i En blondins kärleksaffärer (1965) är tagen).
Att fotot är sig likt (om än snyggare än förut) är inte konstigt då Miroslav Ondricek hade samarbetat med Forman sedan den första kortfilmen. Men det som verkligen står ut i Taking off, och gör filmen sevärd, är den flyhänta redigeringen. Korsklippningen mellan de återkommande musikinslagen (flickor i en slags talanguttagning, även det en blinkning till Formans första mellanformatsfilm Konkurs, samt Det brinner min sköna (1967)).
Det ger ett driv och en rytm till Taking off som den rätt trista historien (och tunna - enbart en ursäkt för att få se medelålders människor röka gräs) inte klarar av att skapa på egen hand. Jag kan verkligen se framför mig hur Lasse Hallström närgranskade filmen innan han två år senare gjorde sin tv-debut, den 45 minuter långa - och väldigt bra - Ska vi hem till dig... eller hem till mig... eller var och en hem till sitt?. (Som nästan helt utspelar sig på ett disko för övrigt).
Det bästa exemplet i Taking off är möjligen blygsamt, men kommer ungefär 3.30 in i klippet ovan (Tyvärr dubbat till italienska. Länk här, så slipper ni den märkliga redigeringen på sidorna av bilden).
Man ska helst se klippet i sin helhet för att förstås hur drivet byggs upp - men det är en genialisk redigering. Dels skapar den ett driv till ett lite för långdraget pokerparti, och dels är den anti-grafisk: hennes gula blus/den blåa skjortan/mörk bakgrund/ljus bakgrund - vilket plötsligt lyfter fram pokerpartier, men framförallt henne. Och handklappet i kombination med musikens rymt, skapar en plöstligt energi/ rytm i pokerpartiet; hennes handklapp klipps in i takt, liksom korsklippandet i pokerkonversationen.
Det ena inte det minsta med det andra att göra - fast har man sett filmen accepterar man det inte bara, utan tycker att det är skitbra. Så vad Taking off egentligen förebådade antar jag, är regissören som nästan tio år senare skulle göra en rytmisk svanesång över hippie-eran.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Fint skrivet och gott att du lyfter Taking Off. Men jag vill invända en aning mot din beskrivning av att filmens historia är lite trist och tunn.
Visst, den yttre handlingen är inte speciellt komplex. Men Taking Off rymmer ju så många nyanser, så den är heller knappast primär.
Precis som i så många andra favoritfilmer är det inte historien i sig som är viktig, utan känslan filmen lämnar efter sig.
Och Talking Off berör ju verkligen med dotterns förstulna ögonkast, bilden av ett USA där hippirörelsen precis blivit allmängods och inte minst, som du lyfter fram, den levande klippningen.
Om föräldrarna röker hasch, eller om de hittar sin dotter, är inte viktigt för mig. Dessutom är jag säker på att Forman var intresserad av att förmedla mer till publiken än just bilden av medelålders människor som röker på.
Basic stuff såklart, men kände mig tvungen att kommentera då jag har svårt att få ihop ordet "trist" med just Talking Off. Tunn möjligtvis, men aldig trist.
Ja... fast det är väl ungefär samma slutsats som du tycks komma fram till? Att den lämnar efter sig en känsla jag gillar är väl tydligt av texten - och att den hänger ihop med bland annat den fina klippningen.
Däremot är historien tunn, och dramaturgin klart märklig. Och just pga av denna (rökandet t ex kommer ju sent i filmen) kan man säkert peka på att Forman snarare ville utforska de koder som gällde för medelklassparet (tydligt i samtalen om sex mellan kvinnorna i början) eller männen som springer till närmaste bar när de ska leta efter dottern.
Men - vad som fungerar väldigt bra och flytande i Formans tidigare tjeckiska filmer, har här fått en lite för tung och allvarlig historia som kvarnsten kring halsen. Alltså: om jag omformulerar mig; att historiens tunnhet är irriterande och trist har inte att göra med att en historia inte får vara tunn (alla filmer MF gjorde fram till Det brinner min sköna har väl i bästa fall en mycket vag historia) utan att allvaret i denna historia - barn som rymmer hemifrån, utforskandet av varför + droger + sex - är lite mycket för att det ska få så lite utrymme. Det märks tycker jag på MFs senare filmer när han lär sig behärska balansgången mellan mer komplex historia och tidigare stil (som snart mer eller mindre försvinner).
Men detta med hippirrörelsen som allmängods...ja, det blinkas till det iom föräldraföreningens försök att förstå, och att de röker gräs; men så summeras dess förfall bättre i ett par rader dialog i Withnail and I:
»If you're hanging on to a rising balloon, you're presented with a difficult decision — let go before it's too late or hang on and keep getting higher, posing the question: how long can you keep a grip on the rope? They're selling hippie wigs in Woolworth's, man. The greatest decade in the history of mankind is over. And as Presuming Ed here has so consistently pointed out, we have failed to paint it black.«
Hur som, tror vi är överens om att det är en rätt snygg och bra film. Men jag hävdar vidare att det är Formans första film som inte är helt lyckad. Och det är väl ändå ett rätt gott betyg.
Skicka en kommentar