Daniel Johnston och djävulen

Här skulle det vara en allmän inledning om musikerdokumentärer och hur allt mer vanliga dessa har blivit. Men det är väl rätt meningslöst eftersom alla vet att avståndet mellan »känd musiker« och »dokumentär« (ja, mycket relativa variabler) om denna/ dessa personer har minskat så mycket att en hel bloggosfär av hipsters tyckte att en miniserie om två svenska dj:s var det hetaste som hade hänt den rörliga bilden i det här landet sedan färgfilmen - för att den sändes på nätet.

Själv såg jag två tjejer som tyckte det var ballt att vara »förband« (ja, relativt) till Robyn och gillade att solen gick upp även över Engelska kanalen. Men: solen gick upp - eller tja, gjorde fina intressanta saker över hustaken - i den suveräna Broder Daniel-dokumentären från i fjol också, och jag tycker ni ska lägga energi på att se den istället.

(Notering till dem som i detta ser någon slags gubbpreferens: liksom med Kent försöker jag en gång om året att gilla BD och misslyckas. Jag tycker att nästan all deras musik är ett skämt - och dansar nog hellre till ett Rebecca & Fijona-set. Men: som film betraktat, som film om gruppdynamik, att leva för det man älskar kompromisslöst - och hur allt detta fångas med ypperligt foto och i en smart dramatisk konstruktion - är Broder Daniel Forever en av de bästa svenska musikerfilmerna på länge).

Så, det här är ett blogginlägg om konservativa saker. Som hur man kan arbeta i många år på att göra en film för att få tag i så mycket bra material som möjligt, och sammanfoga det så snyggt som möjligt. Något jag påmindes om häromdagen när jag såg om Jeff Feuerzeigs makalösa film The Devil and Daniel Johnston.

Dokumentärfilmande när det är som bäst, faktiskt. Inte bara för att Johnston är ett så svårt ämne. Få samtida musiker är ju så dokumenterat psykiskt sjuka - Brian Wilson är liksom kärnfrisk i jämförelse - och då inställer sig frågan hur deras galenskap ska hanteras.

Feuerzeig gör det utmärkt: Respekt för det privata som ändå lyfter in vänner, »flickvän« (relativ term) och föräldrar - de senare på ett vis som i vilket annat läge som helst hade varit övertramp, men eftersom de är Daniels skötare och managers, och så involverade i sonens konst och föreställda universa, avgörande för filmen.

Och trots att fler av syskonen intervjuas så utreds egentligen inte familjeförhållandena annat än när de på något sätt berör konsten »Daniel och hans bror gjorde den och den filmen«; inte »Daniel hade x systrar och x bröder och de växte upp si och så«; något fler borde lära sig av: det finns information vi tar för given att vi behöver, som egentligen är meningslös.

Skildringarna av hur skickligt Johnston har vävt sin myt är också viktiga - det är rena Dylan med tivoliarbete och det unga geniet med gitarr som bara dyker upp. Med den skillnaden att allt det hände Daniel Johnston. Som till råga på allt var djupt kristen och svårt sinnessjuk.

Fast, och det här ska Feuerzeig verkligen ha en eloge för - det görs utan att en enda gång antyda att något av sjukdomen är lögn för att bättra på myten; däremot att Johnston medvetet slutade ta sin medicin för att det stärkte effekten när han uppträdde. Med katastrofala följder av ett slag som ingen kunde ljuga ihop för en myts skull: eller vad sägs om att få ett flygplan att störta för att man tror att man är en seriefigur.

Jag såg filmen av en slump på premiären i Berlin. Jag var där utan uppdragsgivare, 2005 tror jag, och gick för att jag gillade Johnstons musik. Men förväntade mig inget - tvärtom var jag rädd efter att jag under Johnstons turnerande åren dessförinnan sett hur folk mest ville ha en freak show av honom.

Jag satt alltmer mållös under filmen och efter den påföljande frågestunden med regissören grabbade jag tag i honom. Vi hade en riktigt trevlig kväll - som i vanlig Berlinstil blev en sen natt - och jag har för mig att det blev en intervju i BON något år senare.

Det som är allra bäst med The Devil and Daniel Johnston är formen, och hur denna samspelar med sitt subjekt: fotot i både de snyggt komponerade intervjubilderna och i återskapade skeenden, ofta stiliserade.

Så ska vi även vara tacksamma över att både Johnston varit så besatt av att dokumentera sin röst, och att det när Feuerzeig började gräva, visade sig att han drömde om en regissörskarriär som ung. De fina filmerna han spelade in är underbara.

Samt att Johnston blev stor under en tid då alla andra var besatta av sina nya kameror för rörlig bild - »här är Daniel med Sonic Youth, här är Daniel i Austin, här är Daniel i repan». Det är lite annat än »John Lennon kanske gick på den här gatan 1965«. 

Men Feuerzeig yvs inte en enda gång över den ofattbara skatt av material han fått till filmen - alla artistens privata kassetter och teckningar  - som sömlöst infogas och animeras på ursnygga vis.

Vill minnas att han la ut texten desto mer i intervjun om hur han jobbat i flera år på att få tag i allt material; och när man ser filmen och vet vad för slags jobb som ligger bakom ett hjärta format av kassettband blir man ju förstås än mer imponerad. Oerhört.

Den allt tjockare musikern och konstnären träder under sina pizzakartonger och colaflaskor fram som det spöket Kasper han tror han är; som en ånga sipprar han ur sina teckningar, audiobrev och inspelningar - undflyende, men faktiskt helt genialisk.

Man kan vara helt och fullständigt ointresserad av Johnstons musik - men är man filmintresserad måste man verkligen se vad som är en av 00-talets bästa dokumentärfilmer.