Tempo. The Arbor. Klass. Suhonen

Det här inlägget började sitt liv som ett tips inför nästa veckas Tempo-festival i Stockholm. Fast som det så ofta blir förenas de olika trådar man går och bär på i huvudet, och väcker något nytt: Ungefär samtidigt som jag slutligen klottrade ner mina minnen från The Arbor-visningen i Göteborg, läste jag nämligen Daniel Suhonens klass-artikel i Aftonbladet.

Jag gjorde ingen som helst koppling mellan de bägge företeelserna förrän jag läste en notis av Andres Lokko i SvD, där han tipsade om The Arbor med de ungefärliga orden (inte på nätet, så jag är inte hundra) »uppgörelse med Englands havererade klassystem«.

Clio Barnards The Arbor - Tempo-festivalens affisch-film - kan på pappret låta sådär: skådespelare som läppsynkar intervjuer med personer som på olika vis kände eller var släkt med den döda dramatikern Andrea Dunbar.

Metoden är dock alldeles förträfflig: de dramatiserade scenerna filmen vimlar av flyter därför bättre ihop med intervjuerna. Och det blir ännu ett riktigt bra och självklart dokumentärt verktyg för att gräva djupare i verkligheten och skildra den på nya vis. För det finns saker som förmodligen inte skulle komma fram, eller bli en snygg film (nog så viktigt) om Barnard enbart hade sökt intervjua och visa »de riktiga personerna« i bild.

Andrea Dunbar växte upp i en fattig sjubarnsfamilj i Bradford - i Brafferton Arbor, områdets värsta slum - och skrev som femtonåring pjäsen The Arbor, som sattes upp på Royal Court Theatre 1980 och blev en jättesuccé. Filmen blandar scener ur den delvis självbiografiska pjäsen om en gravid tonåring med alkoholiserad pappa. Dessa är snyggt iscensatta i en soffgrupp på en gräsmatta mitt i kvarteret där Dunbar växte upp. Uppföljaren till The Arbor - Rita, Sue and Bob Too - är måhända något mer känd för filmintresserade, då den filmatiserades av Alan Clarke 1986.

Dunbars korta liv är ett av filmens spår, och slutar med hennes alkis-död som 29-åring. Här finns mycket intressant stoff, även om jag gärna hade velat veta mer om vilket bemötande underklasstjejen fick i klasshierarkins kultur-England; det kan inte ha varit lätt att hamna i teatervärlden.

Men, lika mycket som filmen handlar om Dunbar, skildrar den hennes döttrars liv (hon fick tre barn med tre olika män). Den ena är vit och till synes medelklass, den andra, Lorraine  - Dunbars första dotter som hon fick med en pakistansk man - är svart. Hon börjar tidigt knarka och åker in i fängelse.

Här börjar filmen handla om England, klass, synen på det engelska och vitheten. Och här började jag fundera på vad det är som Lokko i sin korta notis utelämnade, och på den djupt verklighetsfrånvända bild Suhonen har på utanförskap i Europa år 2011.

För visst handlar The Arbor om »klass«, men den handlar - med sitt fokus på Lorraine och kontrasten mot den andra dottern - också om vad det innebär i det här sammanhanget att inte vara vit. Lorraine själv försöker i intervjuerna återkomma till saken hela tiden: »I felt white«. Men, poängterar hon, det var inte så saken sågs i en helvit, rasistiskt underklassmiljö. Utanförskapet blev dubbelt, och svårt att ta sig ur. 

Nu till Daniel Suhonen. Jag har alltid tyckt att han är en ohederlig, dogmatiskt och fundamentalistisk debattör. Till exemplen hör hans förljugna Clint Eastwood-påhopp. Så jag är inte speciellt förvånad över hans uppmärksammade och skeva artikel. Men eftersom jag sysslar med vithet, och den blindhet som vita kan uppvisa inför sina privilegier - något som oftast tillskrivs dem med färgblind, liberal agenda - så är det viktigt att peka på problemen i Suhonens argument.

Segregation har ingen med etnicitet eller religion att göra, skriver Suhonen bland annat. Nähä du. Nu, ska jag inte - som Suhonen - blanda ihop kultur (religion) med yttre visuella markörer som hudfärg. Religionsdebatten tog Andreas Malm, och den är betydligt mycket mer problematisk (och delvis av en annan natur). Och därför bör de skiljas åt. 

Men att påstå att etnicitet som yttre markör inte skulle ha något med utanförskap att göra i dagens Sverige, det är naturligtvis enbart snöblint vitmos. 

Här skulle man kunna skriva att Suhonen, liksom så många av sina bortkollrade partikamrater, drömmer om ett annat Sverige när det var lite lättare och lite vitare att föra klasskampen. Men problemet är u att socialdemokratin även då - i det gamla homogena Sverige som Sverigedemokrater tror ha funnits - rättade klasskampen efter de svenskar som passade in i den på rätt sätt: att finnar, resande, romer och andra hamnade i dubbelt utanförskap kunde man månne rynka på pannan och fundera kring - men det var klass som stod i fokus och gav svaren på problemen.

Ja, jag har själv skrivit om behovet av klassanlys före etnicitetsnack. Men att påpeka att klassanalysen är viktig för att prata om segregationen i det svenska samhället, uteslutet inte att man måste ha en intersektionell blick på detta utanförskap. Självfallet är det så att den som inte är vit, den som bär vissa namn eller attribut, kommer att sköngranskas och lättare stängas ute. Han eller hon har en svårare väg in, en svårare väg till acceptans, en svårare väg eftersom han och hon måste överbevisa mer än vita Lena från Köping. Det betyder att om Lena och Samira börjar på scratch ekonomiskt och är från samma område, så är det fortfarande lättare för Lena att hamna i medelklassyrket i medelklassområdet - eftersom hon lättare passar in i den svenska norm, nämligen vithet, som är mer självklar för svenskhet, och än mer självklar för medelklass. Däremot har underklassen i allt större utsträckning blivit icke-vit (vilket således gör utanförskapets natur än snårigare). Den icke-vita i medelklassmiljö sticker ut, måste förklara sig och sin existens.

Men det är - för alla utom Suhonen - en självklarhet av ett sådant slag att den inte ens behöver diskuteras. Eller? Det finns väl inte en enda rapport som visar annat än att icke-vita diskrimineras, från krogkön till jobbintervjuer?

Problemet är således: jo, det behövs rejäla förändringar i den svenska arbetsmarknadspolitiken, i bostadspolitiken; men också i det vi aldrig har pratat om i Sverige: i hur vi talar om det svenska och vilka normer som styr vad som antas vara svenskt i det här landet. 

Hur det kan komma sig att det är svårt för till exempel grupper av icke-vita att göra klassresor, medan icke-vita individer, om de »tar sig ur« segregationen, kan göra det? Varför ses icke-vita grupperingar som segregerade och problematiska, och inte vita? Och så vidare.

Det finns mycket socialismen och Socialdemokratin måste prata om 2011 - men låt oss hoppas att Daniel Suhonen och hans fränder hålls borta från det samtalet.