Höger vänster om, Clintan

Malin Krutmeijer ger svar på Daniel Suhonens Clintan-bash i Aftonbladet. Hon använder regissörens Gran Torino som svar till Suhonens kritik av Changeling. Jag tycker, som jag visade i en kommentar på Weird Science (scrolla ner i kommentarerna, jag klistrar in kommentaren nedan också) att man gott kan använda sig av Changeling till att bemöta Suhonens dumheter och felaktiga påståenden.

I min recension av Gran Torino utvecklar jag för övrigt det där som Krutmeijer skriver om hyllningen till den gamla och nya arbetarklassen.

- -- -- --- -- -----

Jag kan utan att dela Clintas politiska tankar säga att artikeln inte bara är en korkad förenkling, utan också lögnaktig. Det är imponerande att få in så många feltolkningar och vinklingar på så litet utrymme.

För att ta det systematiskt:

Man får fråga sig vem i Changeling som är mer arbetare än Angelina Jolies karaktär som arbetar i en telefonväxel. Hon är en ensamstående mamma som förlorar sin son och för kampen mot myndigheterna. Eller ligger den påstådda “småborgerligheten” i “strävsamheten”, att hon har arbetat sig upp från att svara i telefon till att övervaka de övriga flickorna som svarar i telefon?

Eller menar artikelförfattaren månne att hon är för vacker för att vara arbetare? I filmens hjärta ligger nämligen (vilket artikeln inte nämner alls, eftersom Jimmie Åkesson inte antas ägna sig åt sådant) kvinnokamp. För att missa dessa båda ting måste man antingen tycka att kvinnor inte är arbetare (alternativt inte skall arbeta) eller ha sovit sig igenom filmen.

Detta är genomgående i filmen: här kritiseras visserligen systemet (jag återkommer till det nedan) men främst kritiseras män med makt inom systemet. Polischefen, psykologen - ja, till och med pastorn som hjälper Jolies karaktär, men tydligt gör det som ett led i sin egen kamp. Dessa kritiserade män är knappast arbetare.

Om Eastwood hade velat hade han lätt kunnat göra en antifeministisk film av Changeling: det är ju för att denna ensamstående mamma måste jobba som ungen försvinner. Jämför med Mammut, som ju Per Gudmundson med rätta kritiserade ur just det perspektivet. I Changeling tar Eastwood istället tydligt ställning för kvinnan mot grannarnas tisseltassel och 20-tals samhällets förakt för att hennes livsval är så suspekt.

Eftersom Eastwood är en grymt bra regissör så kan man sällan spåra hans politiska övertygelse i filmernas sensmoral, utan i vad de undersöker. Filmens slutsatser däremål går överraskande ofta emot vad “definitionen” av hans politik antas vara.

Vidare: filmens “mördare” kan tolkas på två plan. Antingen är det seriemördaren som person. Han är tveksam i rollen som arbetare - vi vet inte mer om honom än att han drivit en farm. Något som sett med dagens glasögon, vilket är vad artikelförfattaren gör och därför jag med, närmast är att betrakta som egenföretagande.

Eller så är “mördaren” systemet - samhället. Och här finns ett annat aber i artikelns påstående: polisen skildras visserligen som korrupt, liksom psykiatrin. Men däremot visar det sig ju att själva rättsväsendet inte är genomkorrupt, vilket är poängen med att dra ut filmen till olidlig längd.