Mer Criterion och en kommunistisk utvikning om Slumdog Millionaire

Det är fredag, så det blir bildspel här hos Hynek (tredje-person-grejen är med flit, en dag går kanske någon på att jag är rik och har spökskrivare. Något jag för övrigt kunde behöva just nu).

Den nya utgåvan av Sjunde inseglet kompenserar i alla fall för den fula dokumentärfilmen om Bergman. Det här måste vara den snyggaste von Sydow-bilden, ever.

Men, frågar sig vän av ordning och alla de kritiker som missade storheten med David Finchers senaste film, vad i alla sin dar gör The Curious Case of Benjamin Button här? Criterion brukar ju ibland ge ut färska filmer under en rätt begränsad tid, innan typ Sony får ensamrätt på marknaden. Tror de säljer rätt bra också. Men det är också, tycker jag, ännu en stämpel på att jag har rätt om Benjamin Button, Finchers Smultronstället.

Oscarsgalan är förvisso ett jävla skämt och jag fattar inte hur en enda filmjournalist kan bry sig (sorry Weird Science-kollegor som satt uppe hela natten) - det är ju hur man än vrider och vänder på saken ett reservat för typ ett millipromille av alla filmer som görs under ett givet år och av dem är typ 3 filmer ens intressanta. Men om det nu skulle spela något roll borde Benjamin Button och Revolutionary Road ha fått dela på alla priser. För Slumdog Millionaire, som jag instinktivt tyckte illa om efter att jag såg den i januari, är en allt obehagligare film ju mer jag tänker på den.

I synnerhet sedan jag läste fenomenala The White Tiger för att kompensera för Boyles nyliberala och otrevliga fantasier. Det är en bok som gör upp med exakt den där blicken på Indien, som humoristiskt och mörkt pekar på problemen. Hur skall fattiga individer ta sig fram? Genom att bli entreprenörer - till vilket pris som helst. Till exempel mord.

Grejen med filmen är denna: eftersom huvudpersonen vägras någon som helst undervisning, och hans liv är en serie händelser utan sammanlänkande innebörd, så måste filmens undertext - frågan om hur han egentligen klarar sig och blir rik, en metafor för den växande medelklassen i Indien - vara denna: allt beror på arv och inte miljö.

Vissa är bättre lämpade att ta sig ur slummen, och detta ligger i deras gener. Skolor och samhälle är ointressanta så länge vi har frågesportsprogram och chansen till instant rikedom. Att tanken ligger farligt nära drömmen om den amerikanska drömmen, en inbankad ideologi som är det största enskilda hindret för en ordentlig reform av det amerikanska politiska systemet - så att landet tar mer skatt från de besuttna och skapar ett fungerande socialt nätverk för dem som mindre har - är det ingen som bryr sig om. För en dag är det min tur att bli rik och då skall ingen jävel nalla på mina slantar.

Att det dessutom är samma produktionsbolag som värpt Vem vill bli miljonär och Danny Boyles film... ja spelar det någon roll idag när det är samma konglomerat som äger allt ändå?
Trevlig helg.