Melodramatiskt decennium

Om inte min förkylning blir värre och kvällens evenemang avbokas, då ser det ut som 00-talets sista filmer var gårdagens Douglas Sirk-dubbel: Magnificent Obsession och A time to love and a time to die.

Kanske för att det är vad mitt nollnolltalsliv mestadels var: en enda lång melodram.

Well, well, med det: Gott nytt filmdecennium på er. Hoppas romkom-inslagen blir lite längre det här årtiondet.

Mycket mer Haneke

The Auteurs har fått Haneke-länkinfluensan. Här är en del skoj: Catherine Wheatleys bok Michael Haneke´s Cinema: The Ethic of the Image är antagligen utmärkt läsning för de mer akademiskt lagda av oss.

Och här är en Village Voice-recension av Det vita bandet som heter duga. Måste citera avslutningen på samma stycke som auteurerna klistrat in, om inte annat så för att ge lite bakgrund till nivån på den svenska filmkritiken, och hur referenser i en recension kan se ut i resten av världen.

»It's Village of the Damned as re-imagined by Thomas Mann after studying August Sander's photographs of German types while perusing Wilhelm Reich's Mass Psychology of Fascism.«

Word.

Holmes Sholmes

Så här snäll blir man mot Guy Ritchie av att skriva recensioner kring julafton. Och, undrar jag stilla och politisk korrekt, är det okej att skriva »pojkäventyr« nu när almanackan snart visar 2010?

For the record så är min favorit-Holmes åldringen som figurerar i Michael Chabons bok The final solution.

2009 års dvd:er i SvD

Nja, inte riktigt. Mer en artikel där jag stoppar ner tårna i de senaste årens dvdflod och känner efter vad som rör sig där under ytan.

2009 års filmfavoriter...

...på SvD. Otippad konsensus kring i alla fall en film...

Det var mycket skönt att slippa listmakandet i år och bara göra ett par nedslag.

Det har varit ett mycket bra filmår. Förvisso på bio, men kanske framförallt på alla andra ställen än i det biografdistribuerade svenska utbudet - på festivaler, dvder och på nätet. Mer om det nästa år, förhoppningsvis. För jag hade kunnat skriva några hundra tecken till, om många filmer till.

Apropå kritik...

...och kritikerdebatter, ta och läs nya numret av 00-tal. (Sista 00-tal, snart är den 10-tal). Tyvärr inte mycket om filmkritik, bara några raders intervju med Maaret Koskinen och Malena Janson. Maaret har hållit i filmkritikerkursen på Filmvetenskapen i Stockholm förut, Malena håller i den nu. (Jag har gästföreläst hos båda och tycker det är en sympatisk kurs). De ger båda bra men korta svar kring bra filmkritik.

Generellt är numret en stenhård attack på det samtida kulturklimatet i Sverige vad gäller kulturjournalistik och kritik. Och det är inte svårt att skriva under på den saken, tyvärr.

Mellandagsrea på kulturdebatter: Slutord om Helmerson och kritiken

Vid en sökning på den här bloggen kan man se att jag har skrivit rätt så många texter om filmkritik - flera av dem utifrån Erik Helmersons men även andra kritikers - skriverier (Ett äldre inlägg ligger här till exempel). Sök på Helmerson och / eller filmkritik/filmkritiker, eller googla på nätet. Det täcker nog in det mesta som finns att säga om mina åsikter om filmkritik i allmänhet.

Mest skriver jag dock om behovet av en ny kritik, som har mycket lite med den här Kalle Anka-debatten att göra: här en SvD-kommentar, här en artikel (PDF) i FLM.

Men varför just Helmerson?

Så här: Jag gillar att vara filmkritiker. Fel, stryk det: jag älskar det jobbet. Och jag tycker väldigt mycket om bra filmkritik. Om jag flippade burgare på emcede och var lika förtjust i det, då hade jag blivit oerhört arg på kollegan som stod bredvid och serverade halvtinade köttfärsbiffar.

Erik Helmerson är TT-skribent och därmed förmodligen en mer inflytelserik kritiker när det gäller biografkonsumentinformation (en filmkritiker i den bemärkelsen att han skulle orka göra ett jobb utanför den referensramen är han definitivt inte) än de flesta andra i Sverige, eftersom hans recensioner hamnar i 15-20 landsortstidningar i veckan.
Han serverar alltså väldigt dåligt tillagade hamburgare över hela landet.

Det lustiga är att han i debatt efter debatt/ artikel efter artikel gör sig själv till uttolkare av vad vanligt fölk vill ha eller förväntar sig av en film. (Okej, vem som helst utan minsta kunskap om film eller skrivförmåga hade kunnat författa den här recensionen av Wild Hogs, men det hör inte hit).

Inte sällan går det argumentationstekniskt till så att han - som i den senaste texten - menar att jag sätter mig på höga häsatar, eller att - som i en tidigare text, angående Hr Landshövding - menar att mitt höga betyg till filmen skapar orimliga förväntningar. (Mitt svar här)
Eller att - som i en, visade jag här och i mitt svar här, helt felaktig text om något han kallar för Elwin-doktrinen - påstå att SFI har skapat en svensk film som ökat klyftan mellan kritiker och publik.

På så sätt placerar han sig själv lite längre ner. I nivå med vanligt fölk. Vilket är lustigt: vem är det som sätter sig på höga hästar - är det inte den som menar att vanligt fölk skulle förledas av en recension, den som menar att han skriver så att "de fattar"?

En annan poäng som Helmerson tidigare har tagit upp är att svenska kritiker skulle vara teoretiskt tunga och stilistiskt tråkiga. Jag bemötte den saken här, och tror nog att man i och med Strages intåg på filmkritikerscenen (skedde efter det inlägget tror jag) kan stryka den saken.

Problemet är att Helmerson själv inte förmår att fylla de stilistiska skor han själv så gärna verkar sträva efter att gå i. Stilistiska lustighet blir väldigt fluffiga - särskilt i kritik - om de inte lutas mot en insikt i verket eller konstformen. Och har man inte möjlighet att luta sig mot konstformen för att man inte kan eller förstår den, då måste man vara en briljant stilist för att ens bära en vecka som kritiker. Det är inte Helmerson. (Den som inte tror mig kan lägga ner ett par minuter till på att läsa om hans Expressen-angrepp på mig, och sedan fundera på varför någon av de hundratals hungriga kritikerna in spe runtom i landet inte redan har hans jobb).

Men framförallt: det handlar alltid om mellanting. Det handlar inte bara om att vara en underhållande stilist eller att slå franska teoretiker i huvudet på någon. En god kritiker kan väl vara en diskussionspartner, en person som leder en till delar av verket som man kanske inte hade tänkt på annars? Och förhoppningsvis gör det på ett tilltalande sätt.

Jag återvänder gång efter annan till samma sak: jag är trött på att just filmkritik kan få behandlas så illa, av folk som gång efter annan bevisar sin okunskap på filmens område. Och därtill av folk som alltså har så stort genomslag.

Det är beklämmande. Och det är beklämmande att redaktörerna inte bara tröttnar, att inte de också - inom kultur eller nöjesfältet - tycker att deras läsare är värda filmkritiker och recensioner som tar filmen och läsarna på allvar.

Så sluta behandla denna lilla skendebatt som om den handlade om Hanekes film. Det är intellektuellt ohederligt att göra som Helmerson i sitt Expressen-svar och försöka blanda bort vad min kritik av hans recension egentligen handlade om.

Fast självfallet är det dock extra irriterande med skribenter som ska vara motvalls för sakens skull och inte kan motivera det. Vilket var anledningen till att exemplifiera med just Haneke, och att bli extra irriterad över den recensionen, eftersom Haneke är ett tacksamt exempel då han är en etablerad regissör vars filmer är kända för en bredare allmänhet.

Just då kan man kanske förvänta sig att en kritiker argumenterar utifrån filmen/ filmerna som sådan. Precis som - lustigt nog - nästan alla de kritiker som gillar filmen gör.

För även om jag hade tyckt direkt illa om Det vita bandet så skulle jag ha velat läsa en kritik som kunde fånga in varför det då var en dålig film. Att skriva som Helmerson att filmen är en »teorikoloss på banalitetens lerfötter« gör just ingen gladare eller klokare.

En förklaring förtjänar alla - läsare liksom regissörer. Oavsett om den senare heter Michael Haneke eller Guy Ritchie.

Hej Helmerson min vän

Lätt att svara: mitt inlägg handlade inte om ett behov av konsensus kring Haneke, utan om hur man skriver kritik. Min ilska är en trötthet över att filmkritik kan få vara en slasktratt för omotiverade åsikter.

Din recension - som någon i kommentarfältet så passande hade satt klamrar kring - bevisar hur illa skriven filmkritik kan vara idag och ändå få passera som kritik. Jag har inga som helst problem med att folk ("kritiker") ogillar eller tycker annorlunda än jag själv eller någon annan om Haneke (eller någon annan regissör eller film) men jag tycker att det kan vara, nej - är, på sin plats att motivera kritiken utifrån det man recenserar.

Alltså, läs om läs rätt och skriv gärna ännu en betald artikel i Expressen där du motiverar din recension, där du lutar dig mot regissörens tidigare filmer och verket som sådant - och förklarar varför det är dåligt.

Alltså: inte för att andra tycker att det bra - den sortens kritik må ha sin recensionsplats, men då ska den gärna innefatta ovanstående. Om du nu tycker att Haneke är så odrägligt överskattad, varför inte utnyttja det exklusiva utrymme du har till att - likt Gezelius i DN fast tvärtom - skriva en essä om regissören och förklara varför.

Killing me softly

Ja, jo, det här med att klä sig som i tv-serier och öka kundkretsen... Att reklamare är idioter vet vi sedan förut - jag menar, i längden kommer det faktum att hela personalstyrkan är så viljelös och hjärntvättad att de går med på att klä sig som chefen säger knappast att gynna dem gentemot klienterna - men varför inte gå lite längre och pröva det här konceptet på andra yrkesgrupper?

I DN-artikeln föreslås helt fantasilöst att Greys Anatomy ska stå förebild för Sahlgrenska.

Bah, säger jag. Hur attraktivt - och möjligen praktiskt - vore det inte istället om alla seriemördare plockade upp sina hobbyrumskläder från American Apparel, som Dexter?

Jag hittar nu inte en bild på den tunna bruna långärmade tröja som Dexter brukar dra på sig när han ska ut och stycka, men jag har en likadan. Det var under lång tid min favorittröja, och det blev lite morbid stämning här hemma när jag av en slump hade på mig den inför den magnifika säsongavslutningen häromsistens (de två sista avsnitten fick mig att omvärdera en hel säsong av en tv-serie - it´s a first).

På bilden ovan är Dex ännu snyggare, och borde bilda stil för en yrkes...jag menar intressegrupp som lite förtalat och sterilt beskrivs som ensamstående vit man 30+. Varför inte pröva att lägga till "med kängorna Freddy från Whyred autumn -09"?

Jag undrar förresten, som så ofta, vad Richard Dyer hade gjort av Dexter om serien hade funnits när han - Dyer, inte Dexter - för ett par år sedan höll sin underhållande kurs som seriemördare på film (lite om Se7en) här i Stockholm.

Police, Adjective

En av årets bästa filmer, Corneliu Porumboius Police, Adjective, har amerikansk premiär idag. Borta på The Auteurs diskuterar Porumboiu en scen i filmen, och sajten länkar till mängder av recensioner.

00-talets sämsta filmkritiker

Jag hatar alla dessa listor, jag hatar alla dessa sammanfattningar. Men en decennium-titel är skamset lätt att dela ut, och den gjordes efter natten läsning än lättare:

Om det inte vore för att Erik Helmerson hade skrivit texten så skulle jag imponeras av att en svensk kritiker har lyckats skriva en sämre recension av Det vita bandet än Johan Croneman. Jag är egentligen för trött för att bemöta Helmersons idiotiska raljerande vid den här tiden på dygnet, men herregud - har karln sett några av Hanekes filmer? Kanske än viktigare - vet han något om film, eller för den delen Europas historia överhuvudtaget?

Kort bemötande: vore det okej med en svensk litteraturkritiker som helt avfärdade en av dagens största europeiska författare genom att skämta bort hans eller hennes stil, som inte nämnde personens tidigare verk - eller jämförde med stilen i dessa - och sedan uppvisade en total inkompetens och ett flagrant oförstånd för avgörande skeenden i den europeiska historieskrivningen? Och som framförallt tillbringade lite för många tecken med att visa att han minsann kan vara motvalls (svårt, Erik, jävligt svårt).

Synd att inte TT har redaktörer som jagar filmkritiker ur huset som DNs jagar modeskribenter. Men, nej, jag glömde- det handlar ju om film. Vem bryr sig. Klart vi ska ha lite skoj.

Jag har i ovanstående utgått ifrån att det är Helmerson som har skrivit recensionen eftersom han stolt twitterlänkade till TT-texten efter att poeten Malte Persson inte heller gillade filmen.
Men snälla Helmerson, eftersom du vecka efter vecka, år ut och år in, har bevisat din inkompetens på filmens område så kanske du ska ta och börja recensera poesi istället? För den här recensionen - ingen vet om det är din sämsta hittills eftersom de är för dåliga allihop för att ens börja inordnas i den idag så populära listformen - är verkligen så långt under all kritik.

Var snäll och tillbringa 10-talet på twitter och ingen annanstans.

Floskeltoppen: Att leva mellan flera kulturer

Det här är två bilder från min hemstad Prag. Jag var där i helgen. Jag har en lägenhet där. Jag bor i Stockholm också. Jag pratar tjeckiska och svenska flytande.

Jag är invandrare. Mina barn är andragenerationsinvandrare. Enligt rådande statslingvistik och byråkrati kommer deras barn att bära spår av det.

De senaste meningarna är viktiga, viktigare än du tror. För allt handlar egentligen om lingvistik. Att vara invandrare innebär i väldigt många fall att besitta kompetens och flexibilitet, åtminstone om det utnyttjas och uppmuntras på rätt sätt.

Men genom språkliga fängelser som fjättrar människor i felaktiga, negativa föreställningar om sig själva (»hur mycket kostar invandringen«) spår vi på fördomar, krossar självförtroenden och skyfflar kol i Sverigedemokraternas kamin.

Anledningen till att jag skriver det här just idag? För att jag blir så fruktansvärt arg när jag läser artiklar som den här, i dagens SvD, om hur en »global värld skapar nya familjemönster« och om något som kallas för third culture kids.

Jaha; så världen blev global när diplomatungar tyckte det var jobbigt att slå rot? Eller när någon av dessa stackare skrev en bok om det? För det första är det knappast något nytt att det finns en rotlös liten överklass (med den skillnaden att de inte kan kolonisera sina temporära hemländer kulturellt numer och känna sig hemma, det kanske är därför det är synd om dem?).

Och för det andra - vilket är mycket värre - så finns den kompetens artikeln tar upp i dagens Sverige in spades. Om denna uppmuntrades, om man slutade tala om svenska värderingar och what not. Varför är det som artikelns stackars flicka har en styrka, en kompetens - flexibilitet, flerspråkighet, lättare att adaptera till nya situationer - och inte vår erfarenhet detsamma? Till skillnad från att lära ut »svenska värderingar« skulle man tvärtom kunna utnyttja flerkulturell och flerspråklig kompetens till att hjälpa de stackar arma svenskarna, som ju bara har tillgång till ett språk och en kultur. Det är dem det är synd om, stagnerade i en liten fastfrusen, kulturellt efterbliven, nation i norr.

Dessutom visar utgångspunkten på bristen på historiskt minne; eller så är det bara ett utslag av ett fattigt svenskt minne. Monospråkliga nationer är en nymodighet, i alla fall där jag kommer ifrån. Fram till den logiska konsekvensen av nationstanken - nazisternas skövlingar på kontinenten - så pratade man i min hemstad jiddish, tyska och tjeckiska. Man skickade barn i skolan i olika länder och kulturer, inte bara överklassen utan även som till exempel bagarlärlingar.


Jag har tillbringar mitt liv med att se den här utvecklingen på ett personligt plan och jag pysslar med det professionellt: Fram till 1991-92 undrade kompisar varför vi skulle åka till »den där Moskvaförorten« hela tiden. I deras föreställningsvärld åkte vi till en betongbunker, drack vatten, ersatzkaffe och åt torrt bröd.

Så blev plötsligt Prag epicentrum för alternativkultur. Dessutom billigt. Och den äldre generationens vurm för 30-talsdesign exploderade. Min black om foten hade på ett par år blivit kulturell kompetens, ungefär som att vara från Paris, men ändå inte.

Jag hade förstås en avgörande fördel: jag är vit och jag är europé. Det tog inte särskilt lång tid för Prag att ses som kultur, och min »tjeckiska identitet« som en kompetens och fördel (särskilt inte med tanke på den plötsliga turistexplosionen).

Jag har, definitivt, vuxit upp »mellan två kulturer« och «skapat mig en tredje«. Men det gäller alla jag känner i Sverige (utom vita svenskar) - från iranier till somalier till gambianer till koreaner till halvmarockaner till turkar och så vidare. Alla har de - till skillnad från vita svenskar - lärt mig något intressant om identitetssökande, om flerspråklighet, om det vi kallar för kultur och om flexibilitet och kompetens.

Men till skillnad från hos mina vita svenska kompisar, drillade att de kan bli vad de vill, har jag sett lås efter lås, utestängingsmekanism efter utestängningsmekanism, drabba mina kompetenta vänner. Det som borde ha varit deras fördelar har varit nackdelar här i norr.
Synd för dem att de inte var diplomatbarn.

Sara i artikeln har i alla fall viss insikt; hennes slutcitat lyder:

»Vi har en rastlöshet och rotlöshet som de {föräldrarna} inte delar, vi hattar runt och är identitetssökande. Föräldrarna kan inte heller relatera till det här. I vissa fall har vi mer likheter med flyktingar och invandrare som vuxit upp i olika kulturer.«

Medier har en skyldighet, särskilt i dessa tider av vidrig nattsvart nationalism som åter sveper över kontinenten - och det är att börja ladda invandrarskap och ord som invandrare med positiva värderingar. Annars fortsätter det så här.

Artikelserier som denna vore en utmärkt plats att börja på.

Ps: Vill ni ha filmrelevans till texten, se en av 00-talets bästa filmer, Fatih Akins Vid himlens utkant.

'Fuck me with a dictionary kid'

Nu kan det avslöjas - den hemliga ingrediensen i den rumänska filmvågen stavas Weeds (kontroll effa inläggets namn på den länkade sidan). Men ni måste se Corneliu Porumboius suveräna Police, Adjectiv för att förstå varför.

Just den aspekten tog jag nu inte upp igår, när jag introducerade den rumänska dokumentärfilmen Cold Waves av Alexandru Solomon. Då försökte jag istället visa hur de rumänska dokumentärfilmerna och spelfilmerna hänger ihop till tema och estetik. Samt pratade om dokumentärfilmen som terapi för nationer med post-traumatiska stressymptom, och problemen med arkivminnet i före detta diktaturer.

Med andra ord precis sådant som jag går igång på alltså.

#2 Sweet sweet Jane

Hmm, det är mer än en månad sedan jag utlovade några nedslag i 00-talets filmer. Bristen på dessa inlägg reflekterar tyvärr min arbetsbelastning just nu. Men här kommer i alla fall nummer 2:

Jane Campions Bright star är hennes bästa film, något jag skriver utan att ha sett om en film av Campion på länge.

Att lyfta fram en enskild scen ur filmen om kärleksaffären mellan poeten John Keats och den modemedvetna sömmerskan Fanny Brawne (eller vad man nu ska kalla henne, kanske modesömmerska - fast hon tycks mest sy sina kreationer för sig själv även om de är populära i omgivningen - hur som, uppdaterade man intrigen till 2009 vore hennes öde med säkerhet att bli modebloggerska) är smått omöjligt; Bright star är helt enkelt ett alldeles för väl sammanhållet mästerverk vad gäller form och intrig: Rytmen går som en - förlåt - obruten och perfekt söm rätt igenom.

Men nödgas jag nu bryta loss ett ögonblick som fick mig att tycka lite extra om den så är det den avslutande scenen när Fanny - från topp till tå i svart - vandrar under nakna träd i ett kargt vinterlandskap och reciterar Keats dikt om henne, Bright star. Det förenar alla de teman som återkommer filmen igenom - kläderna (man måste se Fannys förberedelse inför promenaden), naturens skiftningar och poesin.


Campion sällar sig härmed till det ytterst lilla sällskap regissörer som kan skildra manliga konstnärer utan att fastna i geni- och kultfacket. (Hej Todd Haynes - att Ben Whishaw som spelade Rimbaud-Bob i I´m not there gör Keats är kanske inte en slump det heller).

Tricket är att filmen handlar marginellt om Keats, och mycket mer om Fanny. Berättelsen utgår ifrån hennes skapande, hennes personliga vilja och - i slutändan - hennes känslor.

Att Fanny - en typisk Campion-kvinna; lätt obekväm för sin omgivning, helt utanför sin tids- och sammanhangs fack - blir mer eller mindre besatt är dock ingen feministisk black om foten på berättelsen, eftersom den oavbrutet drivs ur hennes perspektiv.

Glöden i deras kärleksaffär byggs upp till att bli en av de där fantastiska filmromanserna - Titanic be damned - med en låga så stark att man hoppas att den bränner ner alla biografer som visar Göta kanal 3, med premiär samma dag som Bright star.

Campion lägger lika stor, om inte större, vikt vid kläderna som Fanny syr - och det eviga i dem - än i Keats poesi. Jag vet att jag har tjatat om det här en del i höst, men taktiliteten som finns i närbilderna på stygn och ljudet av saxar som klipper - liksom bläcket på pappret - är fantastisk filmkonst.

Och vilka kreationer sedan! Filmens säkert trettio par skor - de flesta på Fanny - är kanske det mest fantastiska med den, i nära konkurrens med kostymerna som bärs av Fannys lillebror Samuel - han ser ut som en blandning av romantisk dandy och luffare. Ah!

Så. Detta jubel över en av årets sista svenska biopremiärer får leda till några mer och mindre hoppfulla iakttagelser så här i slutet av 00-talet:

För ett par år sedan kom det en frisk fläkt från de stora amerikanska bolagens »indie«avdelningar: Good night and Good Luck, No country for old men, I´m not there och så vidare var filmer som om ett par år kommer att beskrivas som delar av en ny, men kort, guldålder i den amerikanska storindiefilmen. Men alla dessa studioavdelningar (eller vad man ska kalla dem) är borta nu, slaktade på den ekonomiska krisens altare.

Idag är den amerikanska »indiefilmen« på biograferna representerad av ofattbart skräp som 500 days of summer och Away we go. Middle of the road-anpassad smörja som man ("man", alltså någon idiot till studiochef någonstans) kan tro drar in lite kosing i rätt målgrupper. Resten satsar på trygga ekonomiska snuttefiltar som Twilight-serien.

Okej: egentligen så är väl »indie« idag den lågbudgetfilm som görs helt under studioradar, digitalt och för en mycket billigare penning. Den ser vi inte röken av på våra biografer. Men jag håller mig till terminologin ovan för någon slags klarhets skull.

Samtidigt: Bright star, Hurt locker (USA, trots allt), Hunger, Det vita bandet, Dogtooth, Un Prophet, en drös svenska filmer - Apan, Flickan, Man tänker sitt, Miss Kicki - och mycket mycket mer återupprättar 2009 min tro på den biografanpassade långfilmen. Inte på något reaktionärt »försvara biografen mot andra fönster«-sätt.

De här filmernas estetik - berättelsen går hand i hand med formen - är nästan som en reaktion mot snuttifierade versioner, eller korta attraktionsfilmer på Tuben. Inget ont om dessa, men det känns skönt att ha vapen i hand mot dem som till höger och vänster utropar den långa spelfilmens död.

Men så tar man sig en titt på en av 90-talets omhuldade reliker, mannen som väl kan sägas ha satt agendan för det decenniet - Quentin Tarantino. Det (o)lustiga är Tarantino med sin onödigt långa Inglourious Basterds gjorde precis tvärtom mot regissörerna ovan: så lite är bra i filmen, och det är begränsat till så få scener, att jag faktiskt skulle rekommendera den som är intresserad av filmen att se dessa på YouTube.

Samtidigt verkar alltså regissörer som Campion, Claire Denis, Jacques Audiard, Hellström & Wenzel och många fler för att skapa verk som är en helhelt, där alla beståndsdelar i det filmiska språket hänger ihop.

Det är dem vi ska hålla i handen när det nya decenniet rasar in.

ReWIND till ikväll

Ikväll kl 18.30 avslutas filmserien ReWIND 1989 med visningen av Cold Waves i regi av Alexandru Solomon. Hynek Pallas introducerar

Rumänska kulturinstitutet, Skeppsbron 20

Fri entré

Cold Waves (Originaltitel Război pe calea undelor)

Rumänien/Tyskland/Luxembourg, 2007, 108’

Regi: Alexandru Solomon. Dokumentär

Engelskt tal och engelsk text

”Jag växte upp med dessa röster… Min far lyssnade på Radio Free Europe varje natt. Om han stängde av vår radio så kunde man fortfarande höra grannarnas. Natt efter natt utförde miljontals människor denna ritual. Ett helt land hängde fast i röster från fjärran”. Dokumentären Cold Waves faller ut som en historia om hatkärlek till något man varken kunde se eller röra: radiovågorna som länkade Rumäniens befolkning till det som pågick utanför landets slutna gränser. På 1970- och 1980-talet rapporterade Radio Free Europe om kommunistregimens förtryck av den rumänska befolkningen. För regimen handlade det om en dödlig fiende. En udda allians formades därför mellan landets diktator och en internationell terroristcell i syfte att krossa den rumänska avdelningen på Radio Free Europe. Cold Waves är ett minnesdokument och en skakande bit politisk historia.

Hynek Pallas om Cold Waves

Alexandru Solomons Cold Waves är speciell eftersom den som få andra filmer från forna Östeuropa undersöker de relationer som fanns mellan länderna bakom järnridån och Väst - både före och efter murens fall. Dessutom vet Solomon att även dokumentärfilmer kräver ett snyggt och genomarbetat formspråk. En spännande och ärlig film - och därför än idag politiskt sprängstoff.

Nu som seriefigur

Ja, inte riktigt då. Men det var märkligt att läsa tidningen i morse.

Dagens SvD-texter

Gjorde vad man snart får beteckna som en Gudmundson och skrev om Islam och film i min krönika, som handlade om filmen Taqwacore: The birth of punk Islam och dokumentärfilmsfestivalen IDFA i Amsterdam.

Och recenserade Steven Soderberghs The Informant!.

Andra aktiviteter idag: föreläste om cultural studies utifrån den tjeckoslovakiska Nya vågen. Intressant experiment och kombination - jag hoppas det gick hem. Kul är det i alla fall att visa bitar ur alla de fantastiska, och mindre kända, filmer som kom därifrån på blott fem år.

Svenskhet på film

Torsdag kväll håller filmkritikerförbundet i en hearing om svenskhet på film. Jag skrev om bland annat detta i senaste FLM (Obs, PDF-varning).

Filmkritikerförbundet bjuder in till debatt med skådespelare,
regissörer och andra filmarbetare om vilka som får ta plats i den
svenska filmen. Hur kommer det sig att svensk film fortfarande är så
rågblond och blåögd i dagens samhälle?

Filmkritikern Hynek Pallas leder ett samtal med bland andra regissören
Mani Masserath Agah, Deniz Mardol och Carlos Rojas Ejemyr från
Svensk casting, regissören Babak Najafi, regissören Reza Bagher,
skådespelaren Hassan Brijany, Nathan Hamelberg från Mellanförskapet,
regissören Mats Arehn, regissören Daniel Espinosa, regissören Axel
Petersen och förmedlaren Saeed Hooshidar från Teateralliansen.

Kulturhuset, Klara biografen, torsdag den 10 december kl 18

Be there.

Hysterisk söndagslogg eller - Vi vann!

De cirkus 60 tokstollarna som kommenterar borta på SvD kan få lite bakgrundsfakta till Amy Taubin, hysteri - deras beteende är för övrigt spot-on - och patriarkat i en äldre text på Weird Science.

Och apropå Weird Science - jag vill ta tillfället i akt att gratulera mina medskribenter, dunka mig själv i ryggen och tacka Kjell för att han håller bloggen under armarna. Igår vann vi nämligen både film- och tvpriset och stora kulturbloggpriset på kulturbloggsgalan.

Jag och blivande Weird Science-skribenten Julia Skott var i Lejonkulan på Dramaten och tog emot priserna av Leif Pagrotsky. Paggan berättade att han har läst Weird Science. En gång. Vilket väl alltid är en början - en dag har vi tagit över hans skägg och styr svensk filmpolitik.

Misstänker för övrigt att jag - speedad på amerikanska förkylningstabletter, koffein, och ett tajt schema; samt det faktum att det mest kändes som om mitt och Julias samtal avbröts för att vi skulle gå upp hämta priser och sedan bara fortsatte - framstod som rätt dryg i tacktalet.

Men vi är ju bäst, så det var kanske okej ändå.

Herr Hanekes känsla för ull

Okej, efter att ha tillbringat morgonen i sällskap med Michael Hanekes nya mästerverk så tar jag tillbaka det förra inlägget. Det är förstås de lite grövre nordeuropeiska plaggen som de något fattigare karaktärerna i Det vita bandet bär som kommer att sätta standarden för vintermodet i Stockholm.

En annan intressant koppling mellan filmerna (vid sidan av mitt påtvingade modeperspektiv) är att de båda på olika sätt skildrar europeiska nationers födslovåndor.

Efter påhoppen på dagens recension av The hurt locker är det nästan lite komiskt att påpeka det, men det handlar inte så lite om patriarkat....

Leopardens modeblogg

Efter att ha sett modet som rasar i Brooklyn så undrar jag stilla hur länge det dröjer innan hela Stockholm klär sig som alla från stallpojkarna till adeln i Viscontis underbara Il Gattopardo.

Fördelen med att däcka i förkylningar är att man kan se om sådana här underbara tretimmarskakor. Det bästa ögonblicket - för den som inte har tid eller orkar - kommer 53 minuter in i filmen; en helt magnifik åkning i en kyrka under en mässa. Den sicilianska sanden har lagt ett tunt grått lager över ansiktena och i takt med att musiken stegras stelnar mimiken och de liknar vaxdockor.

En skribent som inte hade däckat i en förkylning hade utvecklat det hela och orerat om intertextualitet - om tavlor och statyer och whatnot.

The hurt locker

The Hurt locker i SvD.

Sights & Sounds 09-lista

Jag är ingen stor vän av listor, men tycker att de 60 kritikerna i Sight & Sounds 09-enkät (januarinumret) mestadels träffat rätt. Att toppa med Jacques Audiards A prophet, följa den med Kathryn Bigelows The Hurt locker (mer om den på fredag) och Claire Denis 35 Shots of Rum tycker jag är toppen.

Mer bra, av det jag har sett, på listan: White Material av Denis; Antichrist av, ja ni vet. Och Pixars Up.

Dåligt/oförståeligt på listan: Inglourious Basterds.

Nota bene: Eftersom Bright Star av Jane Campion är med på listan så är fyra av regissörerna kvinnor. Även om en av dem förekommer två gånger. Fast just det är kanske bara än mer exceptionellt: Denis är just nu den intressantaste regissören i världen och det är bra att det märks på platser som inte är en film-på-bio-mässig öken som, hrmm, Sverige. (Fast det reguljära holländska bioutbudet var nog än mer av en chock, fy fan vad uselt).
Vi får vara glada att White material troligtvis går upp här nästa år.

Det enda svenska tidningar kommer att rapportera om: Låt den rätte komma in kniper femteplatsen.