Man of the living, not of the dead

Jag kan inte bestämma mig för om Jacques Audiards Un Prophète ska ses som en Muhammedkarikatyr förklädd till 150 minuter fängelsefilm, eller en slentrianorientalistisk exotiserande dito. Det löjliga är att filmen naturligtvis är skitbra.

Slutet är för övrigt det diametralt motsatta mot regissörens förra film De battre mon coeur s'est arrêté - smaka på den titeln - möjligen kan hela huvudpersonens utveckling i Un prophète läsas som en motsats till den Romain Duris karaktär hade då. Niels Arestrup är förstås med i Da battre också, precis lika stenhård som förr - kanhända lite extra eftersom han pratar korsikanska.

Jag intervjuade Audiard och Duris för De battre..., i Berlin tror jag att det var. Duris var snygg och tråkig, Audiard torrsög på en pipa och hade fiskväst på sig.

Jag skulle vilja intervjua honom igen, det känns som om det finns bra mycket mer att prata om utifrån Un prophète - jag hittar flera referenser till Muhammeds liv än jag tror är bekvämt för Audiard att en filmjournalist pekar ut för allmänheten.

Ja, förutsatt att han inte tycker att det är bra att folk uppfattar att han jämför Muhammed med en haschpundande mördare, deltidsheroinist och narkotikaförsäljare förstås.

Jag utgår ifrån att Un prophète är köpt till Sverige (kanske av Non Stop som hade Audiards förra film?) och att den i sådana fall går upp efter Stockholms eller Göteborgs filmfestival. Allt annat vore tjänstefel.