Varvet runt om distribution

Plockade upp nya numret av McSweeney's i Berlin, ett nummer vars form ska vara »a celebration of the newspaper«. Well, det är det: fullständigt oöverskådligt innehåll.

Men så här långt har jag i alla fall hittat en artikel som intresserar mig, ett samtal om filmdistribution. Inledningen kändes extra aktuell efter årets Berlin, och dess Forumsektion.

»Last year, 9 293 films were submitted to the Sundance Film Festival. Of those, only 218 were screened to audiences. Of those, only 3 have been theatrically released«

Ja, som sagt. Knappast någon nyhet för läsare av den här bloggen, eller för filmälskare som lever i verkligheten - men ändå. Inte så uppfriskande siffror.

Nu är kontentan av samtalet inga några direkta svar, mest gissningar och teckentydande.

Det konstateras att ingen av de nätbaserade distributionsformerna - från Amazon On Demand till Joost och The Auteurs - drar in några riktiga pengar (eller rättare sagt, jag tycker det verkar som att det mest spekuleras i den frågan - det verkar inte finnas några konkreta siffror att ta på, men det brukar tyda på att bolagen bakom inte har något att stoltsera med).

Dvd-branschen avfärdas i en mening - »the market has gone a little soft« säger Zoetropes och Tellurides Tom Luddy. Men McSweeney's egen Brent Hoff förklarar i alla fall att deras dvdmagasin för kortfilmer, Wholpin, inte drar in mycket på nätet - knappt något - i relation till de dvd:er som de distribuerar i butiker och via nätförsäljning. Men att de filmer som trots allt fungerar på egna plattformar är hårda nischfilmer - gärna riktade mot en techsavvy kundkrets. Prima exempel Helvetica, som älskades av grafiska designers.

Det talas om att filmerna släpps alldeles för sent efter festivalen - att en film som blir en snackis på säg Berlinalen släpps till publiken åtta månader senare håller helt enkelt inte - då är den nedladdad för många gånger om (för en så liten film). Att indiefilmarna i dag, i många fall, fortfarande lever i hopp och tro om att det gamla systemet ska rädda dem - alltså att en biodistributör ska plocka upp filmen - vilket gör att de inte släpper direkt på dvd/ direkt på nätet. Och således blir fast i det olönsamma festivalghettot för evigt.

Att man inte kan förvänta sig att stora studios ska backa vad som helst - man ska vara medveten om att de vill ha en viss sorts produkt och att biomarknaden (till över 90 procent) är deras. Luddy på Coppolas Zoetrope förklarar att den gode Francis var helt medveten om att de stora skulle vända hans Tetro ryggen, så han tog sig helt enkelt an filmen på egen hand.

Samtidigt som filmerna blir allt fler växer polariseringen mellan den krympande biomarknaden och allt annat - vill man göra personliga filmer, säger Peter Sollett (Nick and Norah's infinite playlist) så får man göra som hans studenter på Columbia: filma i high-def, dra in det i datorn, projicera för sig själv och sina polare.

Underligast i det sammanhanget är journalisten Scott Kirsners påstående om att det finns hopp om att det skulle dyka upp non-profit-biografer i USA, alltså av det slag vi har i till exempel Sverige, där en mer oberoende aktör kan få visst statligt stöd (vilket inte innebär att de är non-profit, men ändå). Han säger dock aldrig vad han baserar det hoppet på.

Men utanför det här rundabordsamtalets horisont händer det faktiskt en del intressant, inte minst i den nuvarande krisens spår. Läste i Screen att det var många mäktiga studiogubbar på plats i Berlin för att söka knyta till sig independentbolag. Det är nämligen som så att de stora inte kommer kunna hålla sina cirka 20 filmers output om året, utan från och med 2011 - då ekonomin har hunnit ikapp dem - är nere på kanske 13 men ändå vill ha lika många produktioner under sitt paraply.

Det betyder i och för sig inte att de kommer att plocka upp vad som helst, men alla vägar in kan ju vara bra vägar - kanske får vi alltså se några budgetmässigt halvstora men mer våghalsiga amerikanska independentrullar som skapas för att fylla ut multiplexens salonger om ett par år? Det har hänt förr.

Snacket kommer också in på mitt eviga tjat: vadan kritikerna? Man frågar sig varför A.O Scott inte kan göra sina videosnuttar på New York Times om filmer som distribueras på nätet idag, istället för om gamla klassiker; hur bra resultatet än är - eller just därför. (Svar - för att New York Times också går på knäna och tror att det är rätt väg? Det är svårt att prata om nya landskap i förändring utan att prata om alla nya landskap i förändring och att de hänger ihop.) Bra fråga ändå, med bra följdfråga - vad krävs för att få 250 mikrobloggare att stötta en film? Än så länge är de faktiskt mest bra på att pusha för samma skräp som de stora drakarna. (Mitt tillägg).

Mest konstateras det att det handlar om förväntningar: vill man ha många miljoner tillbaka på sin film kommer man bli besviken. Duh! Nähä. Då är det intressantare - och mer optimistiskt - vad som antyds om berättarmässiga förväntningar: som framtida filmskapare kanske man inte kan förvänta sig att man får berätta på 90 - 120 minuter på en gång, utan i tvåminuterssjok. Och att det föga förvånande inte är en tilltalande tanke för de idag etablerade eller utbildade, men att det säkert är något en yngre generation kan se som mer självklart.

Innan det kommer att hända tror man på hybridformerna: en eller flera av de stora (antagligen alla på samma gång) kommer att fatta grejen och pumpa ut filmerna till hemmet, direkt när de har gjorts. Det talas inte om hur det eventuellt kan skada/ hjälpa biografen, men man konstaterar att IFC åtminstone har lyckats skapa något genom sin hybrid, där filmerna går upp på deras få biografer (i storstäder), får press och sedan går direkt ut på deras Festival On Demand-kanal. Det har gett IFC om inte pengar i biljettkassan så hype och trovärdighet, vilket har fått indiefilmare att springa benen av sig för att sälja sina filmrättigheter till dem.

Men det viktigaste som sägs i det i slutändan rätt torftiga samtalet är detta:

I filmmediets födelse fanns inte heller några tydliga etablerade format, de har skapats under resan. Och nu formuleras de på grund av ekonomiska och teknologiska villkor om. Fine that.