tisdag 1 mars 2011

Daniel Johnston och djävulen

Här skulle det vara en allmän inledning om musikerdokumentärer och hur allt mer vanliga dessa har blivit. Men det är väl rätt meningslöst eftersom alla vet att avståndet mellan »känd musiker« och »dokumentär« (ja, mycket relativa variabler) om denna/ dessa personer har minskat så mycket att en hel bloggosfär av hipsters tyckte att en miniserie om två svenska dj:s var det hetaste som hade hänt den rörliga bilden i det här landet sedan färgfilmen - för att den sändes på nätet.

Själv såg jag två tjejer som tyckte det var ballt att vara »förband« (ja, relativt) till Robyn och gillade att solen gick upp även över Engelska kanalen. Men: solen gick upp - eller tja, gjorde fina intressanta saker över hustaken - i den suveräna Broder Daniel-dokumentären från i fjol också, och jag tycker ni ska lägga energi på att se den istället.

(Notering till dem som i detta ser någon slags gubbpreferens: liksom med Kent försöker jag en gång om året att gilla BD och misslyckas. Jag tycker att nästan all deras musik är ett skämt - och dansar nog hellre till ett Rebecca & Fijona-set. Men: som film betraktat, som film om gruppdynamik, att leva för det man älskar kompromisslöst - och hur allt detta fångas med ypperligt foto och i en smart dramatisk konstruktion - är Broder Daniel Forever en av de bästa svenska musikerfilmerna på länge).

Så, det här är ett blogginlägg om konservativa saker. Som hur man kan arbeta i många år på att göra en film för att få tag i så mycket bra material som möjligt, och sammanfoga det så snyggt som möjligt. Något jag påmindes om häromdagen när jag såg om Jeff Feuerzeigs makalösa film The Devil and Daniel Johnston.

Dokumentärfilmande när det är som bäst, faktiskt. Inte bara för att Johnston är ett så svårt ämne. Få samtida musiker är ju så dokumenterat psykiskt sjuka - Brian Wilson är liksom kärnfrisk i jämförelse - och då inställer sig frågan hur deras galenskap ska hanteras.

Feuerzeig gör det utmärkt: Respekt för det privata som ändå lyfter in vänner, »flickvän« (relativ term) och föräldrar - de senare på ett vis som i vilket annat läge som helst hade varit övertramp, men eftersom de är Daniels skötare och managers, och så involverade i sonens konst och föreställda universa, avgörande för filmen.

Och trots att fler av syskonen intervjuas så utreds egentligen inte familjeförhållandena annat än när de på något sätt berör konsten »Daniel och hans bror gjorde den och den filmen«; inte »Daniel hade x systrar och x bröder och de växte upp si och så«; något fler borde lära sig av: det finns information vi tar för given att vi behöver, som egentligen är meningslös.

Skildringarna av hur skickligt Johnston har vävt sin myt är också viktiga - det är rena Dylan med tivoliarbete och det unga geniet med gitarr som bara dyker upp. Med den skillnaden att allt det hände Daniel Johnston. Som till råga på allt var djupt kristen och svårt sinnessjuk.

Fast, och det här ska Feuerzeig verkligen ha en eloge för - det görs utan att en enda gång antyda att något av sjukdomen är lögn för att bättra på myten; däremot att Johnston medvetet slutade ta sin medicin för att det stärkte effekten när han uppträdde. Med katastrofala följder av ett slag som ingen kunde ljuga ihop för en myts skull: eller vad sägs om att få ett flygplan att störta för att man tror att man är en seriefigur.

Jag såg filmen av en slump på premiären i Berlin. Jag var där utan uppdragsgivare, 2005 tror jag, och gick för att jag gillade Johnstons musik. Men förväntade mig inget - tvärtom var jag rädd efter att jag under Johnstons turnerande åren dessförinnan sett hur folk mest ville ha en freak show av honom.

Jag satt alltmer mållös under filmen och efter den påföljande frågestunden med regissören grabbade jag tag i honom. Vi hade en riktigt trevlig kväll - som i vanlig Berlinstil blev en sen natt - och jag har för mig att det blev en intervju i BON något år senare.

Det som är allra bäst med The Devil and Daniel Johnston är formen, och hur denna samspelar med sitt subjekt: fotot i både de snyggt komponerade intervjubilderna och i återskapade skeenden, ofta stiliserade.

Så ska vi även vara tacksamma över att både Johnston varit så besatt av att dokumentera sin röst, och att det när Feuerzeig började gräva, visade sig att han drömde om en regissörskarriär som ung. De fina filmerna han spelade in är underbara.

Samt att Johnston blev stor under en tid då alla andra var besatta av sina nya kameror för rörlig bild - »här är Daniel med Sonic Youth, här är Daniel i Austin, här är Daniel i repan». Det är lite annat än »John Lennon kanske gick på den här gatan 1965«. 

Men Feuerzeig yvs inte en enda gång över den ofattbara skatt av material han fått till filmen - alla artistens privata kassetter och teckningar  - som sömlöst infogas och animeras på ursnygga vis.

Vill minnas att han la ut texten desto mer i intervjun om hur han jobbat i flera år på att få tag i allt material; och när man ser filmen och vet vad för slags jobb som ligger bakom ett hjärta format av kassettband blir man ju förstås än mer imponerad. Oerhört.

Den allt tjockare musikern och konstnären träder under sina pizzakartonger och colaflaskor fram som det spöket Kasper han tror han är; som en ånga sipprar han ur sina teckningar, audiobrev och inspelningar - undflyende, men faktiskt helt genialisk.

Man kan vara helt och fullständigt ointresserad av Johnstons musik - men är man filmintresserad måste man verkligen se vad som är en av 00-talets bästa dokumentärfilmer.

6 kommentarer:

annika sa...

Ser ingen motsättning i att gilla både Rebecca&Fiona (som ju ändå presenterades som en realitysserie) och Daniel Johnstondokumentären.

Dokumentären om Broder Daniel har säkert (har inte sett den) större filmiska kvaliteer än webbserien om R&F men innehållet är ju också viktigt. Jag för min del har sett en hel del film om helmanliga rockband, men rätt få om Djs av honkön.

Hynek Pallas sa...

Ja - men just för att innehållet också är viktigt, och för att jag (vilket blogginlägget handlar om) anser att dessa hänger ihop så bör måhända frågan omformuleras: varför, när det nu finns så få dokumentärer/realityserier om musikartister av honkön, finns det än färre som har minsta artistiska ambition? Patti Smith-dokumentären är den enda jag kan komma på så här vid morgonkaffet.

Jag är självklart med på varför R&F blev en webbaserad miniserie - målgrupp, bevisa att det går att göra något enbart för nätet etcetera - men om vi för en stund tänker bort detta att det är fantastiskt att någon tycker det är viktigt att följa dem runt med en kamera och redigera det lite klumpigt (oavsett kön så är kamera i ryggen på människor som turnerar antagligen den värsta sortens rörlig bild) - är det till vilket pris som helst viktigt att kvinnor hamnar i den här sortens sammanhang, även om det är reality tv? Är inte den kvoten fylld så att säga?

Om vi nu är överens, vilket vi tycks vara, om bristen på kvinnliga artister i musikdokumentärer - borde det då inte ställas krav på att det är något man vill se på också? varför saknas det dokumentarister med ambitionen att göra en BD eller Patti om Robyn?
Eller Concretes sångerska?
Eller Kajsa Grytt?

Eller får de inga pengar?

Eller så är det bara jag - jag kan se på vilken slags dokumentär som helst (innehållsmässigt kan det helt enkelt vara Broder Daniel hur trista de än är) om den är välgjord. Men stänger av vid ovanstående taffligheter av F&R-snitt om det så är Bob Dylan som är föremålet för den skakiga kamerans beundran.

Hynek Pallas sa...

BTW skulle det vara fint med tips på bra dokumentärer om musiker av honkön - om jag endast kunde komma på en enda film på rak arm så är det ju väldigt illa.

Betyder antingen att mitt minne är på väg bort eller att jag har en bedrövlig lucka i min filmkoll.

Eller något ännu värre, som att de inte finns.

Hynek Pallas sa...

Göran Olssons suveräna Fuck You Fuck You very much, naturlich.

Sebastian sa...

Nico Icon är ju inte så dum heller... Mer konventionell naturligtvis men intressant.

Men har du sett extramaterialet på Tartans DVD-utgåva av Daniel Johnston? Märkliga scener från filmens premiär där Daniel till slut möter kvinnan han maniskt dyrkat genom hela filmen.

Hynek Pallas sa...

Nico Icon: Ja, den är helt okej.

Tyvärr har jag sett det och annat. Och som sagt intervjuat JF. Jag försöker hålla mig till filmen i det här fallet just därför, det finns lite för många... märkligheter kring DJ och männen som är besatta av hans musik/ konst (även så filmens regissör) för att jag ska orka med det. Jag föreställer mig Dylan-fanvärlden, som jag känner väl, och tänker att Bob skulle lida av paranoid schizofreni - och inser att det inte är något jag alls vill vara en del av.

Just därför är filmen än mer imponerande.