Rififi, som getts ut i en ny svensk utgåva av Studio S Entertainment, är hans tveklösa mästerverk. Men missa inte mindre kända filmer som Brute Force och min favorit The Naked City. Båda kom i typiskt bra Criterion-utgåvor i april med en del intressant extramaterial (tack och lov inte för mycket, ibland får jag ångest av tanken på att ta mig igenom Criterions mängder av utmärkt extramaterial). Brute Force, en film om ett fängelsebryt, innehåller en intressant intervju med Paul Mason, som författat en bok om fängelser i populärkulturen.
Själv drar jag i min Svd-text slutsatsen att fängelset i Dassins film har kopplingar till det nyligen avslutade världskriget - här finns exempelvis förkroppsligandet av fascismen i fängelsevakten. Men det är också tydligt att Dassin var en samhällsreformatör som trodde på att fostra människor i fängelset, inte på att straffa dem. Hans vänstersympatier fick honom också svartlistad och han blev nödgad att lämna landet. Men inte förrän han hade gjort den fina The Naked City, en film inspelad på plats i det sena fyrtiotalets New York. Bara det är en anledning att se filmen, och extramaterialet innehåller också en analys av hur staden används.
5 kommentarer:
Du råkar inte veta hur det förhåller sig med Topkapi?
Jag har inte sett den bland några Criterion-rykten och vet heller inte om några svenska bolag planerar någon utgåva. Men det finns en billig MGM-dvd.
Guy Debord och Constants experimentbok på Unitary Urbanism hette ju otroligt nog Naked City efter Dassins film. Tankemässigt sprängstoft om man lägger ihop dom.
Kan rekommendera Dassins 'Natten och staden', mycket bra film-noir. Huvudpersonen i den spelas av Richard Widmark som dog en vecka innan Jules Dassin.
Dassin är en ganska spretig regissör, men scenen då frukten trillar ner för slänten i Thieves' Highway är en av de finaste jag vet. Och Topkapi är alldeles bedårande, som en fluffigt påse med turkisk konfekt.
Skicka en kommentar