fredag 29 februari 2008
Veckans recension - No country for old men
No country for old men av bröderna Coen i SvD. Istället för att läsa de svenska tidningarnas intervjuer med de notoriskt mumlande och undanglidande bröderna Joel och Ethan, begrav näsan i den här genomgången av deras filmer i New Yorker.
Hollywood and the Internet
The Economist tar sig an filmindustrins tröga relation till distribution på nätet i ledaren och i en intressant artikel.
Uppdatering - Connect the dots: Här (Andres Lokko om BBC på nätet), här (Kjell Häglund om Blu-ray och fildelarfilmer), här (Pelle Snickars om den svenska filmbranschen och webben).
Uppdatering - Connect the dots: Här (Andres Lokko om BBC på nätet), här (Kjell Häglund om Blu-ray och fildelarfilmer), här (Pelle Snickars om den svenska filmbranschen och webben).
Amok
I höstas besökte jag på en workshop om manusförfattande där bland andra John Malkovich deltog. Utgångspunkten var att omvandla reportage och bloggar (istället för böcker) till manus, något som många tycker är lättare eftersom man inte behöver stryka ner så föbannat många sidor. Det är ingen nyhet, men anledningen till diskussionen var den då aktuella filmen American Gangster av Ridley Scott, baserad på ett reportage i New York Magazine. (Malkovich var där i egenskap av producent till filmer som Juno).
Anledningen till att jag skriver detta är att om jag var regissör, då vore det här en artikel jag kastade mig över med hull och hår. I korthet: en polsk författare skriver en postmodern roman om sexuell sadism och mord. Ett av dem visar sig ha kopplingar till ett verkligt, ouppklarat dödsfall och en polisinspektör får för sig att skala av romanens lager - som kanske inte är så postmoderna som de verkar. Pure genius.
Anledningen till att jag skriver detta är att om jag var regissör, då vore det här en artikel jag kastade mig över med hull och hår. I korthet: en polsk författare skriver en postmodern roman om sexuell sadism och mord. Ett av dem visar sig ha kopplingar till ett verkligt, ouppklarat dödsfall och en polisinspektör får för sig att skala av romanens lager - som kanske inte är så postmoderna som de verkar. Pure genius.
tisdag 26 februari 2008
Renaldo & Clara
Den 15e och 23e mars visar Cinemateket i Stockholm den fullständiga versionen av Bob Dylans film Renaldo & Clara från 1978. Det existerar få filmkopior av den kompletta filmen - som klipptes ner från fyra till två timmar efter ett par veckor i distribution - och på dvd finns det bara bootlegs i usel kvalitet. Det är alltså ett helt unikt tillfälle att se filmen på duk. Läs mer om den i min understreckare.
The King of Kong - en näve skratt
[en dröjande blick] skriver utförligt om dokumentärfilmen The King of Kong - a fistful of quarters. Jag har skrivit ett dvdtips om den till SvD, men deras utförliga text är matigare. Läs och se. Och när ni har sett den - läs det här och få er ytterligare några goda skratt.
måndag 25 februari 2008
Debattsvar till SFI - filmstödet
Cissi Elwin och Charlotta Denward på Filminstitutet (SFI) svarar idag på min kommentar om filmstödet (från förrförra veckan). Det är ett långt inlägg, med ett för SFI välbekant innehåll. För det första skall jag säga att jag är glad över att vi idag har ett Institut som är tydligt - linjen de för är solklar. Mer pengar till färre filmer. Det gör det lättare att föra en ack så nödvändig debatt om Filminstitutet, och vilket slags filmstöd vi vill ha. Och vad det stöd skall syfta till för slags film.
Mitt svar i SvD är av utrymmesskäl mycket kort så jag skall beröra några punkter utförligare nedan.
Det egentliga innehållet i min första kommentar diskuteras tyvärr inte av SFI i deras svar. Jag eftersökte mer stimulans av konstnärlighet och kreativitet. För det första så talar SFI , som vanligt, om ekvationen "mer pengar bättre filmer", ett mantra de upprepat så ofta nu att det känns som om folk börjat uppfatta det som en sanning. Men är det verkligen så enkelt? Den första, mest självklara, frågan som infinner sig är naturligtvis: hur vet man när ett projekt är "bra"? Jag menar - kan man rädda en kalkon, eller bara en dålig idé, med tio miljoner till? Det bästa exemplet ligger ju inte så värst långt bak i tiden. I dagens SvD stod svaret att läsa på uppslaget innan denna debatt (här på nätet): Arn. Finska Turun Sanomat skriver såhär om riddarrullen, apropå filmmakare som stirrar sig blinda på det ekonomiska:
"Då våra filmproducenter senaste höst strejkade för att understryka sina krav på höjt statligt stöd, var deras huvudargument att den höga kvaliteten på filmkonsten i vårt västra grannland sammanfaller med de där utbetalda understöden. Så pyttsan heller! Svensk film har aldrig tidigare befunnit sig i ett så djupt träsk som den gör i dag."
Arn är faktiskt ett skrämmande bra exempel på att mer pengar inte ger hantverksmässigt bättre filmer: ett gott hantverk i avdelningen stridssscener ser inte ut som det gör i Arn. Hantverksmässigt snygga musikpålägg låter absolut inte som i Arn, där man låtit stråkmaskinen stå på filmen igenom. Och så vidare. Pengarna har gått till mer istället för bättre.
Det lustiga är att SFI i sitt inlägg skriver att filmprojekt skall få den budget de behöver för att bli bästa möjliga film, och nämner tre "lågbudgetfilmer". Ruben Östlunds kommande projekt, Mats Arehns Persona Non Grata, samt Josef Fares Leo. Leo - som är den enda jag har sett i sin helhet och därför tänker uttala mig om - är paradoxalt nog en film som kanske (men bara kanske) kunde ha blivit bättre om den hade haft riktiga skådisar och gjorts på film istället för video. Det vill säga om den hade haft snäppet högre budget. Som det är nu är den inte bara ful, den är inte särskilt bra heller. Paradoxen i det här fallet ligger naturligtvis i att om Anna Anthony och Josef Fares hade velat ha 15 miljoner till projektet, då hade de fått pengarna säkert som amen i kyrkan.
SFI talar om ett kommande "urstarkt" svenskt filmår. Och det hoppas ju naturligtvis jag med. Men jag hoppas också på många urstarka år framöver. Och konstaterar att de som utgör stommen i årets laguppställning är etablerade regissörer med en del i bagaget. Det jag sökte efter i mitt första inlägg var ett svar på hur man har tänkt sig att plocka upp framtidens förmågar. Hur man skall stimulera filmkulturen. Hur man med den förändrade teknologi som gör att allt fler kan göra film, skall fånga upp förmågor och utveckla dem. Inte hur många miljoner Jens Jonsson skall få till sin nästa film. Att Jens och Ruben (och för delen Mikael Marcimain) skall göra film i Sverige och få allt stöd de behöver skall vara en självklarhet.
Det jag eftersträvar är något helt annat - och något som SFI i sitt svar anser att "kreatörerna" själva skall komma med. Förlåt, men det är kvalificerat struntprat: Svenska Filminstitutet tillkom för att säkra kvaliteten i svensk film. Kvalitet handlar inte bara om pengar (även om detta mantra som sagt blinkar ute på Gärdet). För det första, om vi för en stund ser bort från själva filmskapandet: För att sträva efter kvalitet i den svenska filmen måste man också vårda den svenska filmkulturen. Detta innefattar enligt mig bokutgivning, restaurering av filmer, dvdutgivning av den svenska filmhistorien (i bra utgåvor!), filmvisningar, offentlig debatt. Fler av dessa områden avvecklas ute på Gärdet.
När det gäller att stimulera själva filmandet så menar jag alltså att det kanske inte räcker med att dänga en säck pengar i bordet till starka producenter. Framförallt tycker jag att det handlar om att ställa krav på regissörer att komma med spännande idéer. Kanske i form av "ramar" i stil med de danska projekten, kanske på andra vis. Kanske, som i Danmark, plocka in folk från andra fält än filmens, som hjälper konsulenterna.
Det är, som jag vill erinra mig att jag har hört ute på Gärdet någon gång, inte en mänsklig rättighet att få göra film. Nej, och just därför, eftersom det handlar om att sträva efter kvalitet i ett litet filmland - så kan man faktiskt ställa krav utmed linjer som konstnärlighet. Inte på alla filmer, men vissa. En annan fördel med lågbudgetprojekt för, till exempel, nybakade filmstudenter eller debutanter är att de riskerar mindre av sin framtid om de gör billigare film och inte bombar med en debutfilm för 15-20 miljoner.
Det är, tycker jag, lite av ett skuggspel av SFI att påstå att RÅ-film tillkom som ett svar på den kvalitativa nedgången i dansk film eftersom danskarna oavsett hur det gått för deras film faktiskt har satsat på dylika projekt. New Danish Screen startades ju när det gick "som bäst". Det kallas för långisktigt tänkande. (Dessutom - om nu danskarna satsar på lågbudgetprojekt med konstnärliga ambitioner när det "går dåligt" för dem - vad säger det om vad de tror är medicinen?).
(Vid sidan av de danska exemplen i min text, kommer ett annat bra exempel på hur institut kan stimulera filmskapande från Frankrike. Där har Museé d'Orsay bjudit in regissörer att göra film, med ett motkrav: att de på något sätt relaterar till ett objekt i museet. Den första filmen är Hsiao-hisens Le Voyage du Ballon Rouge som visades på Göteborgs Filmfestival.
Slutligen: Jag gillar verkligen inte de återkommande jämförelserna med litteraturen - Elwin har dragit dem förr - av fler andledningar. För det första är även det en rätt dyster industri: Bara i förra veckan gick deckarförbundets ordförande ut och vädjade om en separat topplista för deckare, eftersom inga andra böcker tar sig in på topplistorna. Och veckan innan det var nyheten att allt fler förlag sajnar författare som kommer med ett färdigt koncept. Känns det igen? För det andra behöver en debutant i bokbranschen inte stöd för att rent materiellt kunna genomföra verket. Att färre debuterar inom litteraturen beror i sådana fall på en tröghet i intaget och utgivningen, inte i själva genomförandet. Talangerna kan utveckla sig själva med skriverier i andra sammanhang och på andra sätt, något som än så länge är svårt inom filmen. Men med framtida billigare teknik är detta också under förändring, och på den punkten vill man alltså gärna höra hur SFI skall fånga upp allt fler filmskapare. Jag hoppas precis som dem på dvoted.net och annat, men ser inte vart uppfångningstappen mellan detta och de stora projekten - långfilmen står att finna idag. Och flera av de projekt man hänvisar till i texten, som växthusen, drivs väl av regionerna och är i ärlighetens namn bara till en fjärdedel eller så finansierade av SFI.
Jag håller med om slutlämmen i SFIs resonemang: det kommer att bli färre filmer med mer pengar - och detta kommer att bevisa att svensk film behöver mer pengar. Men det innebär inte automatiskt att dessa filmer blir bra, eller bättre, än de föregående.
Och i allra värsta fall kommer det att kosta en drös förlorade, outforskade talanger på vägen.
Vem vet, de kanske blir deckarförfattare istället?
Mitt svar i SvD är av utrymmesskäl mycket kort så jag skall beröra några punkter utförligare nedan.
Det egentliga innehållet i min första kommentar diskuteras tyvärr inte av SFI i deras svar. Jag eftersökte mer stimulans av konstnärlighet och kreativitet. För det första så talar SFI , som vanligt, om ekvationen "mer pengar bättre filmer", ett mantra de upprepat så ofta nu att det känns som om folk börjat uppfatta det som en sanning. Men är det verkligen så enkelt? Den första, mest självklara, frågan som infinner sig är naturligtvis: hur vet man när ett projekt är "bra"? Jag menar - kan man rädda en kalkon, eller bara en dålig idé, med tio miljoner till? Det bästa exemplet ligger ju inte så värst långt bak i tiden. I dagens SvD stod svaret att läsa på uppslaget innan denna debatt (här på nätet): Arn. Finska Turun Sanomat skriver såhär om riddarrullen, apropå filmmakare som stirrar sig blinda på det ekonomiska:
"Då våra filmproducenter senaste höst strejkade för att understryka sina krav på höjt statligt stöd, var deras huvudargument att den höga kvaliteten på filmkonsten i vårt västra grannland sammanfaller med de där utbetalda understöden. Så pyttsan heller! Svensk film har aldrig tidigare befunnit sig i ett så djupt träsk som den gör i dag."
Arn är faktiskt ett skrämmande bra exempel på att mer pengar inte ger hantverksmässigt bättre filmer: ett gott hantverk i avdelningen stridssscener ser inte ut som det gör i Arn. Hantverksmässigt snygga musikpålägg låter absolut inte som i Arn, där man låtit stråkmaskinen stå på filmen igenom. Och så vidare. Pengarna har gått till mer istället för bättre.
Det lustiga är att SFI i sitt inlägg skriver att filmprojekt skall få den budget de behöver för att bli bästa möjliga film, och nämner tre "lågbudgetfilmer". Ruben Östlunds kommande projekt, Mats Arehns Persona Non Grata, samt Josef Fares Leo. Leo - som är den enda jag har sett i sin helhet och därför tänker uttala mig om - är paradoxalt nog en film som kanske (men bara kanske) kunde ha blivit bättre om den hade haft riktiga skådisar och gjorts på film istället för video. Det vill säga om den hade haft snäppet högre budget. Som det är nu är den inte bara ful, den är inte särskilt bra heller. Paradoxen i det här fallet ligger naturligtvis i att om Anna Anthony och Josef Fares hade velat ha 15 miljoner till projektet, då hade de fått pengarna säkert som amen i kyrkan.
SFI talar om ett kommande "urstarkt" svenskt filmår. Och det hoppas ju naturligtvis jag med. Men jag hoppas också på många urstarka år framöver. Och konstaterar att de som utgör stommen i årets laguppställning är etablerade regissörer med en del i bagaget. Det jag sökte efter i mitt första inlägg var ett svar på hur man har tänkt sig att plocka upp framtidens förmågar. Hur man skall stimulera filmkulturen. Hur man med den förändrade teknologi som gör att allt fler kan göra film, skall fånga upp förmågor och utveckla dem. Inte hur många miljoner Jens Jonsson skall få till sin nästa film. Att Jens och Ruben (och för delen Mikael Marcimain) skall göra film i Sverige och få allt stöd de behöver skall vara en självklarhet.
Det jag eftersträvar är något helt annat - och något som SFI i sitt svar anser att "kreatörerna" själva skall komma med. Förlåt, men det är kvalificerat struntprat: Svenska Filminstitutet tillkom för att säkra kvaliteten i svensk film. Kvalitet handlar inte bara om pengar (även om detta mantra som sagt blinkar ute på Gärdet). För det första, om vi för en stund ser bort från själva filmskapandet: För att sträva efter kvalitet i den svenska filmen måste man också vårda den svenska filmkulturen. Detta innefattar enligt mig bokutgivning, restaurering av filmer, dvdutgivning av den svenska filmhistorien (i bra utgåvor!), filmvisningar, offentlig debatt. Fler av dessa områden avvecklas ute på Gärdet.
När det gäller att stimulera själva filmandet så menar jag alltså att det kanske inte räcker med att dänga en säck pengar i bordet till starka producenter. Framförallt tycker jag att det handlar om att ställa krav på regissörer att komma med spännande idéer. Kanske i form av "ramar" i stil med de danska projekten, kanske på andra vis. Kanske, som i Danmark, plocka in folk från andra fält än filmens, som hjälper konsulenterna.
Det är, som jag vill erinra mig att jag har hört ute på Gärdet någon gång, inte en mänsklig rättighet att få göra film. Nej, och just därför, eftersom det handlar om att sträva efter kvalitet i ett litet filmland - så kan man faktiskt ställa krav utmed linjer som konstnärlighet. Inte på alla filmer, men vissa. En annan fördel med lågbudgetprojekt för, till exempel, nybakade filmstudenter eller debutanter är att de riskerar mindre av sin framtid om de gör billigare film och inte bombar med en debutfilm för 15-20 miljoner.
Det är, tycker jag, lite av ett skuggspel av SFI att påstå att RÅ-film tillkom som ett svar på den kvalitativa nedgången i dansk film eftersom danskarna oavsett hur det gått för deras film faktiskt har satsat på dylika projekt. New Danish Screen startades ju när det gick "som bäst". Det kallas för långisktigt tänkande. (Dessutom - om nu danskarna satsar på lågbudgetprojekt med konstnärliga ambitioner när det "går dåligt" för dem - vad säger det om vad de tror är medicinen?).
(Vid sidan av de danska exemplen i min text, kommer ett annat bra exempel på hur institut kan stimulera filmskapande från Frankrike. Där har Museé d'Orsay bjudit in regissörer att göra film, med ett motkrav: att de på något sätt relaterar till ett objekt i museet. Den första filmen är Hsiao-hisens Le Voyage du Ballon Rouge som visades på Göteborgs Filmfestival.
Slutligen: Jag gillar verkligen inte de återkommande jämförelserna med litteraturen - Elwin har dragit dem förr - av fler andledningar. För det första är även det en rätt dyster industri: Bara i förra veckan gick deckarförbundets ordförande ut och vädjade om en separat topplista för deckare, eftersom inga andra böcker tar sig in på topplistorna. Och veckan innan det var nyheten att allt fler förlag sajnar författare som kommer med ett färdigt koncept. Känns det igen? För det andra behöver en debutant i bokbranschen inte stöd för att rent materiellt kunna genomföra verket. Att färre debuterar inom litteraturen beror i sådana fall på en tröghet i intaget och utgivningen, inte i själva genomförandet. Talangerna kan utveckla sig själva med skriverier i andra sammanhang och på andra sätt, något som än så länge är svårt inom filmen. Men med framtida billigare teknik är detta också under förändring, och på den punkten vill man alltså gärna höra hur SFI skall fånga upp allt fler filmskapare. Jag hoppas precis som dem på dvoted.net och annat, men ser inte vart uppfångningstappen mellan detta och de stora projekten - långfilmen står att finna idag. Och flera av de projekt man hänvisar till i texten, som växthusen, drivs väl av regionerna och är i ärlighetens namn bara till en fjärdedel eller så finansierade av SFI.
Jag håller med om slutlämmen i SFIs resonemang: det kommer att bli färre filmer med mer pengar - och detta kommer att bevisa att svensk film behöver mer pengar. Men det innebär inte automatiskt att dessa filmer blir bra, eller bättre, än de föregående.
Och i allra värsta fall kommer det att kosta en drös förlorade, outforskade talanger på vägen.
Vem vet, de kanske blir deckarförfattare istället?
söndag 24 februari 2008
James Schamus till Stockholm
För Criterionnördar räcker det inte med bolagets överdådiga utgåvor - sedan några månader kan man på deras blogg On Five som bekant gotta sig ännu mer genom att läsa om arbetet bakom extramaterial, restaurering medmera. Nyligen postades en del intressant om The Ice Storm. Den snygga utgåvan av Ang Lees mästerverk släpps den 18e mars (och det var förstås fantastiskt att DN "recenserade" den utgåvan redan i början av januari och Criterion enligt blogginlägget gjorde klart den efter den 19e februari - att tipsa om dvdutgåvar som inte ens har lämnat pressarna visar skillnaden mellan filmkritik och det okritiska marknadsföringstipsandet som dvdkritiken nedgjorts till).
Nu till det riktigt intressanta:Dagen efter släppet, den 19e mars, kommer James Schamus - producent och manusförfattare till bland annat Ice Storm - till Stockholm och föreläser. Det är med största sannolikhet inte en öppen föreläsning (fast det kan vara värt att kolla upp, ring DI eller Filmvetenskapen) men Schamus lär göra annat i Stockholm också. Just frågan om gränsöverskridande verskamhet (Schamus är producent, manusförfattare, chef på Focus Features och filmprofessor) i filmvärlden som kommer stå i fokus för diskussionen efteråt intresserar mig också; jag skall föreläsa om den saken senare i mars på en antagligen mindre välbesökt föreläsning (och då med fokus på akademi och kritik i Sverige).
JAMES SCHAMUS
i
BIO VICTOR I FILMHUSET
DEN 19 MARS kl. 15:15
Ett samarrangemang mellan Filmvetenskapliga institutionen
vid Stockholms Universitet och Dramatiska Institutet
James Schamus är främst känd för sitt samarbete med Ang Lee och manusförfattare till
bland andra Lust, Caution (2007), Brokeback Mountain (2005), Crouching Tiger, Hidden
Dragon (2000), The Ice Storm (1997), och Eat Drink Man Woman (1994).
Därutöver har Schamus även producerat filmer av Todd Haynes och Todd Solondz, och är
dessutom VD för Focus Features och akademisk lärare på Columbia University, med
doktorsgrad på en avhandling om den danske filmregissören Carl Th Dreyer.
James Schamus kommer att föreläsa om sitt samarbete med Ang Lee men även om det svåra
och, inte minst, det givande med att samtidigt vara universitetslärare och en "doer" i
filmbranschen.
Har vi i Sverige något att lära oss av en sådan gränsöverskridande verksamhet?
Skulle fler öppna dörrar till och med tänkas bidra till bättre svenska filmer? Efter
föreläsningen följer diskussion och Q & A med Maaret Koskinen som moderator.
fredag 22 februari 2008
Ciao Bella i Variety
Lite sent ute med att länka till den fina recensionen i Variety. Eftersom jag håller med, och eftersom jag var arg på svenska kritiker för att de inte fattade något, så applåderar jag.
torsdag 21 februari 2008
Veckans recension - In the valley of Elah
Paul Haggis In the valley of Elah. Inte mycket mer att säga om filmen just nu än det som fick plats i min korta recension. Själva mordhistorien är inte mycket att hänga i flaggstången, men Haggis skapar en bra, kvävande atmosfär. Jag är rätt trött på Tommy Lee Jones och hans ickeagerande tröttgubbighet. (Om någon lyckas fånga en förändring i hans anlete undre hela filmen kan ni väl skicka ett screenshoot). Han gör sig bättre i små doser (se No country for old men nästa fredag), eller i bättre filmer - som i den utmärkta, egenregisserade The Three Burials of Melquiades Estrada.
Uppdatering: Ja, och just det klipptes bort när halva sista meningen föll bort i pappersversionen. Hela lyder så här:
"Men In the valley of Elah lyckas ändå väva ihop kriget med den amerikanska vardagen – överallt står en tv eller radio på – och antyda hur samhället och manligheten påverkas genom en hopplös, kvävande atmosfär som känns ut i salongen."
Uppdatering: Ja, och just det klipptes bort när halva sista meningen föll bort i pappersversionen. Hela lyder så här:
"Men In the valley of Elah lyckas ändå väva ihop kriget med den amerikanska vardagen – överallt står en tv eller radio på – och antyda hur samhället och manligheten påverkas genom en hopplös, kvävande atmosfär som känns ut i salongen."
måndag 18 februari 2008
Wal-Mart backar Blu-Ray
torsdag 14 februari 2008
Tankar om svensk filmproduktion
Kul med någon som är lite positiv kring svensk film.... Jannike Åhlund skriver klokt om att svenska filmare borde hänga i Götet även om de inte har en egen film på plats. Kreativt utbyte och allt det där. Eller bara hederlig fylla under taket på Riverton.
Hur som - Åhlund har sett Ping-Pongkingen, Låt den rätte komma in, Varg och Himlens Hjärta och skäms för att hon skällt ut svensk film. Jag har sett de första två och Jens Jonssons film skulle kanske få en fyra på min SvD-tärning: den hade verkligen behövt någon som täljde i kanterna. Jag håller med min kollega Jan Söderqvist så mycket att jag inte behöver skriva något mer utförligt. Läs själva vad han skriver. Låt den rätte komma in är det bästa som har hänt svensk film på mycket länge. Jag hoppas hon har rätt. Sen skriver Åhlund om de utmärkta svenska kortfilmerna som inger hopp, men det är nu ingen nyhet. Bra kortfilm har vi haft länge i det här landet, men vi har saknat en industri/ett institut som verkat för att dessa talanger skall få jobba på långfilmssidan (cue Jonsson).
Delvis om detta har jag skrivit en betydligt mycket bittrare och gnälligare kommentar i dagens SvD där jag diskuterar behovet av långsiktigare projekt, i likhet med danskarnas New Danish Screen och RÅ Film. Något som plockar upp och utvecklar framtidens talanger alltså. När jag brukar gnälla om behovet av detta i Sverige så säger folk alltid "Rookie". Jag tror det när jag ser det, svarar jag. Att det står "nyskapande" på hemsidan för Rookieprojektet betyder inte att det blir nyskapande. Jag vill veta hur man tänker och hur man skall gå till väga för att det verkligen skall bli nyskapande. Ett exempel på feltänket: I Danmark tillsätter man inte bara filmkonsulenter att bedöma bidrag till RÅ-film, utan även folk från andra kreativa sektorer. Ansvarig för Rookie är en -1! - person. Andrea Östlund ger visserligen ett utmärkt intryck, men det säger sig självt att blir en viss skillnad.
Hur som - Åhlund har sett Ping-Pongkingen, Låt den rätte komma in, Varg och Himlens Hjärta och skäms för att hon skällt ut svensk film. Jag har sett de första två och Jens Jonssons film skulle kanske få en fyra på min SvD-tärning: den hade verkligen behövt någon som täljde i kanterna. Jag håller med min kollega Jan Söderqvist så mycket att jag inte behöver skriva något mer utförligt. Läs själva vad han skriver. Låt den rätte komma in är det bästa som har hänt svensk film på mycket länge. Jag hoppas hon har rätt. Sen skriver Åhlund om de utmärkta svenska kortfilmerna som inger hopp, men det är nu ingen nyhet. Bra kortfilm har vi haft länge i det här landet, men vi har saknat en industri/ett institut som verkat för att dessa talanger skall få jobba på långfilmssidan (cue Jonsson).
Delvis om detta har jag skrivit en betydligt mycket bittrare och gnälligare kommentar i dagens SvD där jag diskuterar behovet av långsiktigare projekt, i likhet med danskarnas New Danish Screen och RÅ Film. Något som plockar upp och utvecklar framtidens talanger alltså. När jag brukar gnälla om behovet av detta i Sverige så säger folk alltid "Rookie". Jag tror det när jag ser det, svarar jag. Att det står "nyskapande" på hemsidan för Rookieprojektet betyder inte att det blir nyskapande. Jag vill veta hur man tänker och hur man skall gå till väga för att det verkligen skall bli nyskapande. Ett exempel på feltänket: I Danmark tillsätter man inte bara filmkonsulenter att bedöma bidrag till RÅ-film, utan även folk från andra kreativa sektorer. Ansvarig för Rookie är en -1! - person. Andrea Östlund ger visserligen ett utmärkt intryck, men det säger sig självt att blir en viss skillnad.
onsdag 13 februari 2008
William Klein-box på Eclipse
Stumfilms-Ozu och Lubitch-musikaler i all ära, men Eclipse kommande William Klein-box är nog mer min gata. Jag såg en fotoutställning av Klein på Thessalonikis filmfestival, där det även visades ett retrospektiv med hans filmer. Jag har bara sett hans dokumentärfilmer, och boxen innehåller som titeln antyder fiktion.
Sär här skrev jag om Kleins mest kända film då:
William Klein, regissör och konstnär, var på plats med en utställning och ett retrospektiv. Jag såg hans dokumentär Muhammed Ali: The Greatest. Jag är ingen boxningsfan, men gillar boxningsfilmer för energin som fångas på filmremsan. Klein har satt ihop en mer impressionistisk än helt klargörande dokumentär om Alis karriär (filmen börjar 1964 och slutar 1974, med "Rumble in the jungle"-matchen i Zaire). Kleins dokumentär är högenergi i ett litet skal: klippningen är fantastiskt, och när Klein intervjuar någon som tycks ha stått still lite för mycket klipper han mellan olika perspektiv ungefär som om han stod och jabbade på honom i en ring. Underbart.
Like Dylan In the Movies - Revisited
Efter den här understreckaren om Bob Dylan och filmmediet har jag skrivit av mig om Dylan för ett bra tag framöver. För den som suktar efter mer läsning, och andra vinklar, finns ett äldre blogginlägg i ämnet här.
För den som verkligen är intresserad finns här en förteckning över filmcitat i Dylans låtar samt deras ursprung.
(Hjärnsläpp i understreckaren: Naturligtvis heter filmen "Riddarfalken från Malta" och inte "Mästerfalken...".)
Apropå Dylan och film: ni har väl inte missat Bob Dylans Cadillac-reklam?
måndag 11 februari 2008
Psykfilm
Jonas Mosskins skötbarn Psykologer tittar på film - med min favoritförkortning Psykfilm - är tillbaka, nu på Klarabiografen. Jag saxar presstexten rakt av och tycker att varje programpunkt ser enormt tilltalande ut.
"Nu är det äntligen dags för vårens upplaga av Psykologer tittar på film.
Efter att ha huserat på Ugglan och Street flyttar evenemanget in på
Kulturhuset och den nybyggda Klarabiografen. Tredje säsongens program
innehåller gamla och nya filmer om terapeuter, familjer i kris, psykiska
problem, tresamhet och lite humor. Efteråt blir det som vanligt samtal
mellan publiken och en inbjuden gäst. Filmvisningarna börjar kl. 19.00.
Baren och restaurangen är öppen innan och efter filmen. Vårens visningar
sker på torsdagar. Biljetterna kostar 50 kr och säljs i Kulturhuset
infokassa från och med en vecka innan varje visning. (Obs! begränsat med
platser =78st)
28 februari, "Jules och Jim" av Fraçois Truffaut (FRA, 1962). Gäst är
Clarence Crafoord, läkare, psykoanalytiker och författare.
27 mars, "En familj som andra", av Robert Redford (USA, 1980). Gäst är Eva
Rusz, leg. psykolog och kognitiv psykoterapeut.
24 april, "Motståndaren", Nicola Garcia (FRA, 2002). Gäst är Cecilia Hector,
leg. psykolog, psykoterapeut och psykoanalytiker.
22 maj, "Borat" av Sacha Baron Cohen (USA, 2006). Gäst är Per Naroskin, leg.
psykolog, författare och komiker.
28 februari visar jag "Jules och Jim" av Fraçois Truffaut (FRA, 1962). Gäst
är Clarence Crafoord, läkare, psykoanalytiker och författare. Han har
skrivit ett tiotal böcker om psykologi. Crafoord har varit en av
huvudredaktörerna för utgivningen av Freuds samlade verk (12 band) och är
redaktör för tidskriften Divan.
Truffaut skrev och regisserade ett triangeldrama som kanske blev den mest
berömda av de franska Nya Vågen-filmerna. Filmen handlar om bästa vännerna
Jules och Jim. Genom två decennier går deras resa mellan hopp och
förtvivlan, svek och försoning. Ett världskrig skiljer dem åt, men kärleken
till den nyckfulla och förtrollande Catherine, spelad av Jeanne Moreau för
dem samman. Filmen blev skandalomsusad när den kom och trots att 45 år har
förflutit så är filmen fortfarande aktuell. Vad har filmen att säga dagens
diskussion om kärnfamilj, jämställdhet och hbt?"
"Nu är det äntligen dags för vårens upplaga av Psykologer tittar på film.
Efter att ha huserat på Ugglan och Street flyttar evenemanget in på
Kulturhuset och den nybyggda Klarabiografen. Tredje säsongens program
innehåller gamla och nya filmer om terapeuter, familjer i kris, psykiska
problem, tresamhet och lite humor. Efteråt blir det som vanligt samtal
mellan publiken och en inbjuden gäst. Filmvisningarna börjar kl. 19.00.
Baren och restaurangen är öppen innan och efter filmen. Vårens visningar
sker på torsdagar. Biljetterna kostar 50 kr och säljs i Kulturhuset
infokassa från och med en vecka innan varje visning. (Obs! begränsat med
platser =78st)
28 februari, "Jules och Jim" av Fraçois Truffaut (FRA, 1962). Gäst är
Clarence Crafoord, läkare, psykoanalytiker och författare.
27 mars, "En familj som andra", av Robert Redford (USA, 1980). Gäst är Eva
Rusz, leg. psykolog och kognitiv psykoterapeut.
24 april, "Motståndaren", Nicola Garcia (FRA, 2002). Gäst är Cecilia Hector,
leg. psykolog, psykoterapeut och psykoanalytiker.
22 maj, "Borat" av Sacha Baron Cohen (USA, 2006). Gäst är Per Naroskin, leg.
psykolog, författare och komiker.
28 februari visar jag "Jules och Jim" av Fraçois Truffaut (FRA, 1962). Gäst
är Clarence Crafoord, läkare, psykoanalytiker och författare. Han har
skrivit ett tiotal böcker om psykologi. Crafoord har varit en av
huvudredaktörerna för utgivningen av Freuds samlade verk (12 band) och är
redaktör för tidskriften Divan.
Truffaut skrev och regisserade ett triangeldrama som kanske blev den mest
berömda av de franska Nya Vågen-filmerna. Filmen handlar om bästa vännerna
Jules och Jim. Genom två decennier går deras resa mellan hopp och
förtvivlan, svek och försoning. Ett världskrig skiljer dem åt, men kärleken
till den nyckfulla och förtrollande Catherine, spelad av Jeanne Moreau för
dem samman. Filmen blev skandalomsusad när den kom och trots att 45 år har
förflutit så är filmen fortfarande aktuell. Vad har filmen att säga dagens
diskussion om kärnfamilj, jämställdhet och hbt?"
lördag 9 februari 2008
Cinemafrica
Den 7e februari började Cinemafrica i Stockholm och håller på till den 17e. Det är en allt bättre och större filmfestival för afrikansk film, något vi är svältfödda på i Sverige. Jag försöker se det jag kommer över på festivaler - men det blir mest nordafrikanskt som den marockanska filmen Samiras trädgård, som jag var med att tilldela FIPRESCIS pris i Montreal. Läs min recension här. I min Montrealrapport nämner jag även en film från Tchad som tyvärr var fruktansvärt dålig. Då är däremot Daratt från samma land - tävlade i Venedig 2006 - att rekommendera. Filmen har ett hämndtema och känns lite som en modern afrikansk westernrulle.
Jag får inte tid att gå på Cinemafrica i år, och har inte sett någon av filmerna som visas, men som kompensation rotade jag fram ett tips till min afrikanska favoritfilm från de senaste åren, sydafrikanska Yesterday. Strålande afrikansk neorealism. Går att hitta på dvd här. Filmen visades i Venedig 2004, och jag nämnde den i min rapportering för Upsala Nya Tidning.
Det bästa utanför tävlan var den första internationella spelfilmen på zulu, sydafrikanska Yesterday av Darrell James Roodt. Filmen handlar om Yesterday, en kvinna som får aids och kämpar för att sätta sin dotter i den skola hon aldrig fick gå i. Afrikansk film hör inte till vanligheterna på våra biografer och Yesterday, med sin starka historia, sitt vackra foto och strålandeskådespel skulle vara en mycket värdig representant.
Filmen visades i sektionen Orizzonti, och vann den ekumeniska juryn pris. Svensk press ignorerade Yesterday helt fram tills den Oscarnominerades, varpå DN drog till med en stor artikel. Här är även en artikel i New York Times.
torsdag 7 februari 2008
Veckans recension - I'm Not There
Äntligen får denna underbara film premiär!
Uppdatering: Åhå - både SvD och DN sätter sina Dylanfanatiker på att recensera I´m Not There. Eva af Geijerstams recension är, förstås, suverän och ännu längre än min. Hon nämner även Dylans egna filmer, vilket jag inte gör mer än i en bisats. Men no worries, vi får anledning att återkomma till dem snart nog.
Det är kul att Dylanfanatismen får sitt utrymme, men jag skulle gärna läsa en recension där det får plats lite mer av Haynes filmiska referenser. Jag valde att bara stoppa in kopplingar till Fellini och Godard i bisatser eftersom jag redan pushade utrymmet till smärtgränsen, men det finns filmfraser i I´m Not There från exempelvis Masulin-Feminin, 8 1/2 och Warhols provfilmer.
Det här är för övrigt mitt fjärde högstabetyg sedan augusti. (This is England, Vid himlens utkant, Fjärilen i glaskupan). Och jag hade satt en sexa på en film till under den här tiden, 4 månader, 3 veckor och 2 dagar, om jag hade recenserat den. Det är bara att konstatera att det har varit - och fortfarande är - en mycket bra biofilmsperiod nu. Å andra sidan så snittar jag en recension i veckan och har gett rätt många låga betyg under den här tiden.
tisdag 5 februari 2008
Dvd-krönika
När jag ändå håller på och länkar till filmnyheterna.se: Ni har väl läst Kjell Häglunds krönika om svenska dvd:er, och hyrfilmer via nätet? Jag utgår ifrån att ni läser alla hans krönikor, men just den här ligger mig särskilt varmt om hjärtat eftersom det är något jag själv tar upp i mina dvdspalter i SvD.
A Movie That Matters
Det känns som om det med "nya" SFI dykt upp ett mer uttalat, och alltmer tilltagande, nervöst sneglande på internationella "filmmarknader". Det är en farlig väg som i värsta fall leder till urvattnade europuddingar. Det är tur att folk gör film ändå - filmer som Ping Pong-kingen eller Låt den rätte komma in, med en tydlig prägel som vågar ha detaljer som kanske inte riktigt kan förstås av en "internationell" publik.
Läs Anne Applebaums artikel i New York Review of Books om Andrzej Wajdas senaste film Katyn, där hon skriver om en film som definitivt inte fungerar internationellt (såvida du inte är mycket väl förtrogen med Polens historia) - men som vågar sig på att föra en konversation med en begränsad publik. Den publikenuppgår i och för sig går till sådär en 40 miljoner personer. Men ändå - det är tanken som räknas.
Läs Anne Applebaums artikel i New York Review of Books om Andrzej Wajdas senaste film Katyn, där hon skriver om en film som definitivt inte fungerar internationellt (såvida du inte är mycket väl förtrogen med Polens historia) - men som vågar sig på att föra en konversation med en begränsad publik. Den publikenuppgår i och för sig går till sådär en 40 miljoner personer. Men ändå - det är tanken som räknas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
