Display #1

Filmbasen och Bio Rio inleder en serie kreativa samtal under samlingsnamnet DISPLAY. Först ut ikväll den 31 mars är regissören Babak Najafi som samtalar med filmjournalisten Hynek Pallas, utifrån debutfilmen SEBBE. Kvällens huvudtema är kreativa processer och de frågor man ställs inför under arbetets gång. Hur skyddar man sina personliga idéer under utvecklingsprocessen? Hur balanserar man mellan nödvändiga kompromisser och personlig integritet? Hur går man vidare med den svåra uppföljaren efter en framgångsrik debut?

DISPLAY kommer att vara ett återkommande arrangemang där ger rum åt reflekterande samtal som belyser det som inte får plats i nyhetsflödet. En stor del av filmskapandet pågår ju i det tysta, innan eller efter premiären. Nästa datum är den 28 april.

Start 19.30, på Brofästet i Hornstull (1 tr ned). Entré 40 kr. Begränsat antal sittplatser, resten ståplats. Tid för mingel och fortsatta samtal fram till 22.

»No matter how fair the skin...«

»I´ve seen a lot of sickness in my life, superintendent, but I have never seen the kind you can cure in one day.«

Med de raderna - yttrade av en svart doktor, bror till filmens mordoffer - slutar Basil Deardens Sapphire från 1959.

De skulle kunna stå som kommentar till påståendet som »Morden i Midsomer«-producenten Brian True-May kom med häromveckan, om att hans tv-serie var »the last bastion of Englishness« och att det därför inte skulle fungera att ha icke-vita i serien. Det har kommenterats bra på sina håll, men frågeställningen dök upp igen när jag såg Sapphire. Filmen, som utspelar sig London med förorter, handlar om hur en vit flicka har blivit mördad - fast det visar sig att hon »egentligen var färgad«.

De två konstaplarna som sätts att lösa mordet är racist-cop och not-so-racist-cop, och jag antar att de ska föreställa någon slags polemik som fanns i det brittiska samhället. För Sapphire är ett enda långt förhandlande. Ibland klumpigt. Och ibland, för sin tid (och om man jämför med True-Mays uttalande femtio år senare) rätt progressivt. Snutarna undersöker vit brittisk medelklass och de hittar svarta överklassindivider, liksom jazzkatter på heta klubbar i Shepherd's Bush, boendes i råtthål.

Metoden, att följa en kvinna som kunde passera som vit, och att förhöra de misstänkta om när de »förstod att hon egentligen var färgad«, eller hur den icke-vita communityn reagerade på att hon lämnade dem när hon förstod att hon kunde passera - är bra och avslöjande. Den lånar sig också till filmens kanske mest rasistiska scen, när en nattklubbsägare på frågan om de vita flickorna på den svarta klubben säger:

»Oh, lily-skins? No matter how fair the skin, they can´t hide that swing«. Klipp till vita flickor - zoom på läppar och hår - och »once they hear the beat of the bongo...« - klipp till välsvarvade ben som inte kan hålla still, och svarta män med till synes vita flickor.
Konstaplarnas ögonbryn höjs.

Midsomer-producentens drömscen kommer när snutarna kör genom den helvita trygga medelklassförorten, till The International Club. Genom dörren hörs vagt jazzblås. Där inne: ett rum fyllt till brädden av svarta, asiater, indier. Det är turbaner och breda skjortslag för hela slanten. Och duktiga pianister på det

Detta är då den goda klubben, multikulturen som smältdegel, där kulturerna berikar varandra med musikaliska eller yttre attribut. Men isolerat, utan fläckande effekt på det vita samhället utanför - »det internationella« är inlåst i ett hus. Medan Tulip club, den förra, är ett syndens näste, där svarta heter saker som Horace Big Cigar eller Johnny Tiger, där ögonvitor rullar mot taket när bongotrumman får sitt extra beat - vit kvinnohud dansar i extas med svarta män (syndigt tills det visar sig att de är »lika på insidan«). Och där de spiller ut på gatan i de omgivande slumkvarteren, som en sjukdom.

För sin tid är Deardens film ändå ett ambitiöst, då radikalt, försök att skildra det alltmer multietniska England, och hur det såg ut i olika klasskikt. (Filmen blev lika prisad som kritiserad, och de följande åren blev landets film mer eller mindre kritvit igen). Och kanske är den främst ett sätt att skala bort relationen mellan värderingar och hudfärg.

För det är här skon klämmer: det är ju just detta som spökar i True-Mays uttalande, och i hans serie; att det finns en koppling mellan den anakronistiska, antaget tidlösa, vita bubblan och någon slags »engelskhet« - och alla de föreställningar som är kopplade till denna.

Och jag tror, dessvärre, att många regissörer, producenter och rollbesättare gör sig skyldiga till detsamma i det lilla - i England liksom här i Sverige. Icke-vita? Ja, gärna om de kopplas till förorten och dess problematik, till kriminalitet, till hedersvåld eller till en urban coolness. Eller som en enstaka statist i bakgrunden, för att ge det multikulturella bruset.

Men man kan inte enkelt stoppa in dem okommenterat i den vanliga medelklassförorten, bland SUVar, Rot och Rut. (Här hemma har det väl bara gjorts en lång spelfilm om att passera, Ciao Bella, där iraniern blir italienare, samt eventuellt kortfilmen Elixir). Vi är fortfarande - utom i Josef Fares värld och i Baker Karims mycket underskattade »Familjen Babajou«, fast den handlar om en annan tid - långt ifrån en svart familj i samtida Patrik 1,5-miljö.

Kort uttryckt; sett till den demografi som befolkas svensk film, relaterat till hur befolkningssammansättningen faktiskt ser ut, så har vi inte kommit så fasligt långt från föreställningen om att zigenare bryter upp golvbrädorna och odlar potatis.

I England finns dock en annan aspekt av det hela, den svidande problematiken av att ha varit en kolonialmakt, som förlorade ett imperium. Där det fortfarande finns en slags dröm om den här vita bubblan, att dess membran är något som håller borta samtidskonflikter, eroderande klassamhälle, och allt vad det nu är - skyllt på »etniska konflikter«. Horderna, barbarerna, tränger in från ett brittisk misslyckande. 

Men jag tror att samma dröm finns i Sverige, om en annan tid, ett annat samhälle - kanske välfärdssamhället som nu är väck. Kopplat till forna goda ideal, kopplat till internationell kamp för antirasism; men också kopplat till ett samhälle som då var snövitt.

Förutsättningarna är annorlunda i Sverige, med sin så väsensskilda historia; det vita svenska idealiseras - det dras undermedvetet kopplingar mellan den vita byn och svenskheten - eller ibland så stängs de felaktiga vita, de med sina rasistiska, våldsamma tendenser, in i andra vita bubblor, utanför medelklassens korrekthet; de som aldrig skulle rösta på Sverigedemokraterna - som i aktuella Odjuret.

Det är likväl bubblor, det är likväl föreställningar kopplade till det som anses vara korrekt svenskt. Och det är väldigt, väldigt vitt - men en enstaka ö av något annat. För som öar är det inte hotfullt.  


Men som konstapel icke-rasist säger till konstapel rasist i Sapphire, när den senare kommenterat ett sjabbigt område och kriminaliteten i samhället med att den skulle vara lättare att lösa utan alla dessa svarta:

»Yes. And hooligans club old ladies. If you take away the old ladies, you don´t have a problem«.

Till tonerna av Sven-Harryz

Har i sociala medier och på andra sätt fått debattera Sven-Harrys konsthall på grund av föregående inlägg. Ett förtydligande, eller en bakgrund, kan således vara på sin plats. Saxat från Det sociala nätverket:

»Hej X. Nu handlade ju inte mitt blogginlägg om Sven-Harrys konstmuseum, egentligen. Det hade den vanliga lite nördiga filmingången, där jag funderade lite kring på vilket sätt de personerna främjar filmkonsten. Och det fick sin lilla slagsida eftersom jag tycker rätt illa om den foto- och filmkonst den ene av dessa står för. 

Ingenstans finns det en kritik av privata konsthallar (att jag inte tycker huset rent estetiskt förgyller Stockholm hör knappast hit... Man börjar vänja sig, och han bidrar i alla fall med en del bostäder till skillnad från vidrigheter som Stockholm Waterfront). Tvärtom: jag har inga problem med privata konsthallar. Vad jag däremot har problem med (vilket är en slutsats jag delar med [Clemens] Poellingers artikel) är när dessa ersätter en genomtänkt kulturpolitik.

Vi har en politik som betonar det privata mecenatandets nödvändighet, istället för långsiktiga offentliga satsningar på konst och kultur - där det som inte är populärt eller samlat av rika människor också kan visas, spelas, växa under lång tid. Det kan vara vid sidan av dessa privata konsthallar, eller kanske politiker som kunde föra en diskussion med de olika finanspersoner som bygger flertalet konsthallar, om det inte för konstens skulle kunde varit vettigare att gå ihop om projekten. (Det är ju ofta så, att finanspersonerna som bygger husen betonar att konsten ska få leva vidare efter dem - att det inte är vanity-projects).

Jag kan också tycka att de som är satta att bevaka konsten idag borde betona avsaknaden av denna politik i övrigt, oftare och mer ingående - och inte som en fotnot till en kritik av de privata projekten.

Jag vill hemskt gärna leva i en värld där man kan ha och se både och.«

Serner-doktrinen

Om filminstitutets chefer kan man numera inte riktigt uttala sig när de anställs. Kanske inte ens när de avgår; ingen tror väl på allvar att Cissi Elwin Frenkel är ansvarig för så särskilt mycket av det som hänt i filmpolitiken/på SFI. (Utom Erik Helmerson, som uppfann något han kallade för Elwin-doktrinen och förstås hade helt fel. Grattis till ledarskribentjobbet på DN förresten, tryggt att veta att de enbart plockar analytiska spjutspetsar.) 

Det hör ju till saken att skulle det finnas något att diskutera - då hade SFI rekryterat någon från filmkulturhållet (eller bara ur kultursfären) och då hade det kanske funnits tidigare strategier, debattinlägg i frågan. Något.
Nu nada.
 
I resten av kulturvärlden har man för det mesta en viss erfarenhet av sin bransch; Anna Serner har 35 poäng filmvetenskap (en och en halv termin) och två år på filmskola efter gymnasiet. Jag antar att fokuseringen på upphovsrättsfrågor och arbetet i reklamvärlden väger tyngre. För film är nasande och nöje, film ska bära sig, och kulturuppdraget - kvalitetsuppdraget - har fått prefixet publikrelaterat.

Så jag har, liksom många andra i filmsverige antar jag, inte en aning om huruvida Anna Serner är bra. Hon kan visa sig vara en VD som har tydliga åsikter och verkligen kan driva en agenda för att få detta uttalande att fungera:

»Sedan handlar det om att tydliggöra filmens roll i en demokrati, hur viktig filmen är där. Och givetvis se till att det kommer mer pengar till branschen. Jag tycker att alla som tjänar pengar på film ska ge något tillbaka.« (källa) 

Jag tror inte det spelar så stor roll, och jag hade verkligen inte föreställt mig en ny VD som med sin blotta uppenbarelse stod för en kursändring utanför den fåra som är uppslagen.

Så jag återkommer om ett par år. Under tiden fortsätter det nog som vanligt i huset - under Charlotta Denward.

Till Legoland!

Ett lästips apropå Lars Berges SvD-krönika idag. Inte Star Wars-aspekten (som jag är något mindre kritisk mot), men väl Lego-biten (no pun). Läs Michael Chabons nya »biografi« Manhood for Amateurs.

Hela är bra, men kapitlet »To the Legoland Station« utröner hur Lego har utvecklats de senaste decennierna. Först rätt negativt, ungefär som Berges kommentar, men Chabons (inte helt nya) iakttagelser om mash-up-byggande säger väldigt mycket om dagens kultur, och om omöjligheten att stoppa kreativiteten, oavsett påståenden - som Lego-bossens- om hur dagens barn har »större behov av kontext att leka i«.

CinemAfrica 2011

En antiklimax-blogg om festivalen CinemAfrica som börjar på onsdag. Sitter i juryn och är förhindrad att skriva om tävlingsfilmerna. Vilket naturligtvis är lite trist när man nu ser och kan tipsa om en massa filmer som annars är svåra att se i Stockholm. Och några andra filmer i programmet än tävlingen har jag inte hunnit se.

Till pluskontot hör att filmen vi ger vårt pris, vinner en svensk biodistribution.

Men en film som verkar oerhört spännande (utom tävlan) är Rachid Boucharebs Little Senegal i vilken Sotigui Kouyaté medverkar. Den handlar om en man som är guide i Senegal och berättar för turister om hur slavar skeppades till Amerika. Han bestämmer sig för att resa till New York och söka upp släktingar. Filmen skildrar konflikter mellan afrikaner och svarta amerikaner - ett ovanligt och tveklöst högintressant tema. Trailer och mer om handlingen här. Visas den 27 mars kl 15 på Bio Rio.

Hirosima, ma laska

En så exceptionellt snygg tjeckisk poster för Alain Resnais i dagarna dystert pockande film måste jag bara dela med er.

Mubi har för övrigt lagt upp flera andra Resnais-posters med anledning av ett retro i New York. 

PJ Harvey hjärta Patrick Keiller

Passande nog började jag ströskriva det här inlägget, häromdagen, strax innan jag läste Johan Wirfälts utmärkta kommentar om PJ Harvey och Det stora brittiska rockalbumet. För efter att ha hårdlyssnat på Pollys fantastiska, nya skiva »Let England shake« i ett par veckor, så började allt oftare bilder ur en film äta sig in i tankarna, distinkta brittiska sådana.

Nej, inte skyttegravar, slagfält och leriga soldater vid engelska kanalen.

Inte ett gevär, inte en kanon, inte en bajonett. Helt tvärtom faktiskt. Istället bilder lätta av ett lugn, bilder utan människor; på gator men mest natur - åkrar, fält, leriga bakvägar. Buskar.

Och de kommer från en film som jag halvslumrade mig igenom på fjolårets festival i Venedig.

Patrick Keillers essäfilm Robinson in Ruins är - för att citera Cinema Scope -  "[...] the conclusion to a trilogy that even most hardcore cinephiles may not have known was in progress". (Så fort man ser frasen »even most hardcore cinephiles« vet man att det här är filmer som flyger rätt lågt under radarn; är frasen inbäddad i ett omdöme - så inte i det här fallet - är det mest en anledning att dra huvudet åt sig).

Men det var en bra sovfilm. Tydligen bara två timmar eller så, men den kändes som fyra. Varje gång jag vaknade såg jag ut över en åker i England, eller en nerlagd flygbas; vyer över vilka en släpig röst drog kopplingar mellan vallmo, krig i Afghanistan och någon märklig händelse från merkantilismens dagar. (Tablåbilderna är väl helt okej, men om landskapsporr är din grej, särskilt sådan från de brittiska öarna, då rekommenderar jag den fruktansvärt snygga Hälsningar-från-skogen-i-Wales, Sleep Furiously, istället).

Robinson i Ruins är en film om vilken man inte riktigt kan skriva »en film som handlar om...« (men läs det här). Berättarrösten återger innehållet i en plåtask som hittas i ett fält. Anteckningar, filmer och annat efterlämnat av en Robinson.

Keiller är den bästa sortens intellektuelle: en person med rörlighet i tankarna, som gör kullerbyttekopplingar mellan de mest oväntade ting - där trådarna går från dagens England tillbaka till kapitalismens födelse; eventuella alternativa vägar som hade funnits, och motstånd.

Filmen blir så en klangbotten när jag lyssnar på »Let England Shake«; en livlina till det land som väntar där hemma, den förankring som soldaterna i textraderna har. Kanske ett slags svar på vad det är de slåss för.

En mash-up-tanke slår mig, förstås. Loopa PJ Harveys skiva - där spöken av de döda stiger som dimma ur heden från varje ord - över den stilla Robinson in Ruins.

Jag vill befolka filmen med de som kanske levt där, som borde ha levt där, som kunde ha levt där.

Exit through the gift shop

»Banksyfilmen« första recensionen på nya snygga SvD.se. Notera för övrigt att en av Nugs och Pikes filmer glimtar till i inledningsvinjetten. Att både denna och avslutningen är tonsatta med Richard Hawleys Tonight the Street are Ours tycker jag för övrigt är supersnyggt och smart - över bilder av gatukonst/ bombande/ målade tåg ljuder i 9 fall av 10 hård hip hop eller trashmetal. Hawley ger istället en distinkt brittisk känsla, dessutom med en intressant, följsam mjukhet.

DIY II: Krauvdfanding

Del II i film och pengar, en how-to-do-it-yourself-guide:

Guardian från SXSW om den crowdfundade brittiska dokumentären Sound it out. Vad jag alldeles särskilt gillar  - förutom att dokumentären bland annat handlar om män som följer Status Quo-turnéer på kvällarna; oh, Bobcats I have known - är följande citat (inklusive journons inbäddning) av regissören Jeanie Finlay:

»That said, she's hesitant about the idea of being a poster girl for David Cameron and his much-mocked idea of the big society. "That fills me with disgust. But I do think that thinking creatively about film-making independently is probably the only way it's going to go."«

Överfört till kvasimodern svenska: att göra det själv, eller tycka att fler ska #göradetsjälva, innebär inte att man automatiskt tycker att statliga pengar till film är djävulen - att kreativt tänkande och egna vägar automatiskt betyder det vidriga folkpartiordet »entreprenörskap« - utan att det finns alternativ idag. Jag hoppas naturligtvis att Finlay har lite fel och att det kommer finns statliga institutioner (hennes uttalande är i och för sig grumligt, men med tanke på det senaste årets utveckling i hennes hemland är det väl snart bara James Bond som får filmstöd där) som tänker kreativt och finansierar det udda.

Men, den här morgonen hoppas jag hur som helst att ni - ja, ni som gör film - inte håller andan och händerna utsträckta så mycket längre.

Att tjäna pengar på Las Palmas

Apropå den så omtalade svårigheten att tjäna pengar på film på nätet, så påpekade S häromdagen retoriskt det självklara: Vad hade hänt om Johannes Nyholms Las Palmas-trailer - i skrivande stund 6 188 846 träffar sedan den lades upp den 14e februari - hade haft en omdirigeringslänk för säg tio kronor klicken, till filmen i sin helhet?

Om tio procent av trailertittarna hade klickat sig vidare så hade Nyholm haft en långfilmbudget klar - på en månad.

@hynekpallas

Filmkommentarer, nu även på 140 tecken.

Dagens läsarmejl

Från: xxxxxxx

Datum: fr 11 mar 2011 00.18.48 GMT+01:00
Till: <kultur@svd.se>
Ämne: Hynek  Pallas

Hynek!

Kvinnor är i de absolut flesta fall inte några hårdingar, däremot finns det
män som är det, åtminstone i många flera fall. Det gäller dykning,
grottforskning och det mesta inom äventyrliga miljöer.

Så är det med verkligheten. Tyvärr svarar den inte upp mot våra PK genus
-värderingar så ofta. Men i den mediokra filmen Sanctum stryker nästan alla
med - män som kvinnor så det blir ju ändå lite jämlikt där mellan män ock
kvinnor. Du får nöja dig med det.
Resten får man acceptera och föresten var det bara en lättsam filmrulle.

xxxxxxx

Möte i Toscana

Ännu en bra film som utspelar sig i Italien skändas av den svenska distributörens titelmakare; Möte i Toscana av Abbas Kiarostami recenseras i dagens SvD.

Om SvD-accent-annonsen

Opublicerad kommentar om SvD-accent-annonsen

 

»I en video på Youtube diskuterar den amerikanske ståuppkomikern Louis CK fördelen med att vara vit. Vita, påpekar han, är de enda som kan sätta sig i en tidsmaskin, åka var som helst och få höra frasen: ”Välkommen sir, ert bord är serverat”.

Vore jag svart, säger CK, skulle jag inte gå nära en tidsmaskin.

Jag kom att tänka på klippet häromdagen, när jag läste en annons för ett respaket från SvD accent (3/3). Under rubriken ”Res till Sveriges tidigare koloni i Västindien” lockas vi att uppleva ”mängder av minnen från Sveriges fornstora dagar som kolonialmakt”. 

Reklamens idylliska resmål Saint Barthélemy köptes 1784 av Gustav III och ön förblev i svensk ägo i drygt ett sekel. Den transatlantiska slavhandeln gick via hamnen, och det svenska Västindiska kompaniet var en aktiv del av denna. Öns svenskar höll slavar, och tog ibland med dem hem. Om vilket annonsen inte yppar ett ord – istället understryks att ortens vänsällskap tar emot med öppna armar.

Tidigare i år publicerade forskarna Tobias Hübinette och Catrin Lundström artikeln ”Sweden after the Recent Election: The Double-Binding Power of Swedish Whiteness through the Mourning of the Loss of “Old Sweden” and the Passing of “Good Sweden” i Nordic Journal of Feminist and Gender Research. Där pekar de på hur bilden av ”det goda Sverige” – landet som under välfärdsåren blev en internationell fackla mot rasism i Sydafrika – har möjliggjort föreställningar om Sverige som annorlunda från andra vita västländer; en nation som tror sig vaccinerad från det koloniala tankegods som strukturerar rasismen.

Denna självbild står fortfarande i vägen för en nödvändig koppling mellan diskriminering i dagens Sverige och landets mörka historia: rasbiologiska institutet, behandlingen av judar och steriliseringar av resande och romer – eller slavhandeln. Företeelser som liksom stödet till ANC är en del av ”det svenska”, men ses som isolerade öar i historieskrivningen.

På Saint Barthélemy finns andra minnen än de skattelättnader Gustav III införde (enligt annonsen en orsak till att vi är extra välkomna). Minnen som är lika svenska de.

Och med större fokus på den svenska rasismens tankegods vore det kanske inte möjligt att i plumpa texter – som med SvDs logotyp får mer tyngd än vanlig reklam – drömma om tidsmaskinsresor till kolonialmaktens fornstora dagar.«

Mozards »Stora Scenen« på Tempo

Tova Mozard, som i vintras fick HETS-priset för filmen Stora scenen, tävlar på Tempofestivalen. Filmen - producerad av Memfis - fick för övrigt produktionsstöd av SFI och kommer (väl) till en biograf (antagligen en av Folkets) nära dig vad det lider.

Mycket glädjande.

Mer i Dagens Nyheter.

This is Central Europe

Béla Tarrs Hästen från Turin gick och vann silverbjörnen i Berlin härom veckan. Det var en stor stund för en europeisk auteur som levat och verkat i skymundan av de stora elefanterna under långt tid. Särskilt som Tarr har meddelat att Hästen skulle bli hans sista film.

Allt var klart för en fin premiär i hemlandet Ungern - men nu är distributionen skrotad och premiären inställd. I en intervju med Der Tagesspiegels Jan Schulz-Ojala (bra kritiker, vän och Tysklands trevligaste journalist) kommenterade regissören nämligen den politiska situationen i hemlandet.

Vips, så var det hej då. (Via Mubi och Der Tagesspiegel).

Taking off

Taking off från 1971 blev tjecken Milos Formans första film i exil. Det går knappast att föreställa sig att samme regissör snart skulle göra Gökboet (1975) - ändå är Taking off en länk mellan hans tjeckiska 60-tal och, om inte hans kommande amerikanska filmer, så det samhälle han blev en del av.

Forman hade redan i långfilmsdebuten Det svarta fåret (1964) skildrat generationskonflikter, och de var ett stående humoristiskt inslag i de flesta av de följande filmerna. Taking off kretsar kring ett par föräldrar ur medelklassen (någonstans strax utanför New York) som inte förstår sig på sin femtonåriga dotter som envisas med att rymma.
Forman förnekar sig heller inte innehållsmässigt - hans trademarkscen, den på dansbanan, återfinns även här i form av en Ike & Tina Turner-konsert. (Överkurs: Forman avgudade den italienske neorealisten Ermanno Olmi och det är från hans Il Posto (1961) scenen i En blondins kärleksaffärer (1965) är tagen).

Att fotot är sig likt (om än snyggare än förut) är inte konstigt då Miroslav Ondricek hade samarbetat med Forman sedan den första kortfilmen. Men det som verkligen står ut i Taking off, och gör filmen sevärd, är den flyhänta redigeringen. Korsklippningen mellan de återkommande musikinslagen (flickor i en slags talanguttagning, även det en blinkning till Formans första mellanformatsfilm Konkurs, samt Det brinner min sköna (1967)).

Det ger ett driv och en rytm till Taking off som den rätt trista historien (och tunna - enbart en ursäkt för att få se medelålders människor röka gräs) inte klarar av att skapa på egen hand. Jag kan verkligen se framför mig hur Lasse Hallström närgranskade filmen innan han två år senare gjorde sin tv-debut, den 45 minuter långa - och väldigt bra - Ska vi hem till dig... eller hem till mig... eller var och en hem till sitt?. (Som nästan helt utspelar sig på ett disko för övrigt).

Det bästa exemplet i Taking off är möjligen blygsamt, men kommer ungefär 3.30 in i klippet ovan (Tyvärr dubbat till italienska. Länk här, så slipper ni den märkliga redigeringen på sidorna av bilden).

Man ska helst se klippet i sin helhet för att förstås hur drivet byggs upp - men det är en genialisk redigering. Dels skapar den ett driv till ett lite för långdraget pokerparti, och dels är den anti-grafisk: hennes gula blus/den blåa skjortan/mörk bakgrund/ljus bakgrund - vilket plötsligt lyfter fram pokerpartier, men framförallt henne. Och handklappet i kombination med musikens rymt, skapar en plöstligt energi/ rytm i pokerpartiet; hennes handklapp klipps in i takt, liksom korsklippandet i pokerkonversationen.

Det ena inte det minsta med det andra att göra - fast har man sett filmen accepterar man det inte bara, utan tycker att det är skitbra. Så vad Taking off egentligen förebådade antar jag, är regissören som nästan tio år senare skulle göra en rytmisk svanesång över hippie-eran.

Tempo. The Arbor. Klass. Suhonen

Det här inlägget började sitt liv som ett tips inför nästa veckas Tempo-festival i Stockholm. Fast som det så ofta blir förenas de olika trådar man går och bär på i huvudet, och väcker något nytt: Ungefär samtidigt som jag slutligen klottrade ner mina minnen från The Arbor-visningen i Göteborg, läste jag nämligen Daniel Suhonens klass-artikel i Aftonbladet.

Jag gjorde ingen som helst koppling mellan de bägge företeelserna förrän jag läste en notis av Andres Lokko i SvD, där han tipsade om The Arbor med de ungefärliga orden (inte på nätet, så jag är inte hundra) »uppgörelse med Englands havererade klassystem«.

Clio Barnards The Arbor - Tempo-festivalens affisch-film - kan på pappret låta sådär: skådespelare som läppsynkar intervjuer med personer som på olika vis kände eller var släkt med den döda dramatikern Andrea Dunbar.

Metoden är dock alldeles förträfflig: de dramatiserade scenerna filmen vimlar av flyter därför bättre ihop med intervjuerna. Och det blir ännu ett riktigt bra och självklart dokumentärt verktyg för att gräva djupare i verkligheten och skildra den på nya vis. För det finns saker som förmodligen inte skulle komma fram, eller bli en snygg film (nog så viktigt) om Barnard enbart hade sökt intervjua och visa »de riktiga personerna« i bild.

Andrea Dunbar växte upp i en fattig sjubarnsfamilj i Bradford - i Brafferton Arbor, områdets värsta slum - och skrev som femtonåring pjäsen The Arbor, som sattes upp på Royal Court Theatre 1980 och blev en jättesuccé. Filmen blandar scener ur den delvis självbiografiska pjäsen om en gravid tonåring med alkoholiserad pappa. Dessa är snyggt iscensatta i en soffgrupp på en gräsmatta mitt i kvarteret där Dunbar växte upp. Uppföljaren till The Arbor - Rita, Sue and Bob Too - är måhända något mer känd för filmintresserade, då den filmatiserades av Alan Clarke 1986.

Dunbars korta liv är ett av filmens spår, och slutar med hennes alkis-död som 29-åring. Här finns mycket intressant stoff, även om jag gärna hade velat veta mer om vilket bemötande underklasstjejen fick i klasshierarkins kultur-England; det kan inte ha varit lätt att hamna i teatervärlden.

Men, lika mycket som filmen handlar om Dunbar, skildrar den hennes döttrars liv (hon fick tre barn med tre olika män). Den ena är vit och till synes medelklass, den andra, Lorraine  - Dunbars första dotter som hon fick med en pakistansk man - är svart. Hon börjar tidigt knarka och åker in i fängelse.

Här börjar filmen handla om England, klass, synen på det engelska och vitheten. Och här började jag fundera på vad det är som Lokko i sin korta notis utelämnade, och på den djupt verklighetsfrånvända bild Suhonen har på utanförskap i Europa år 2011.

För visst handlar The Arbor om »klass«, men den handlar - med sitt fokus på Lorraine och kontrasten mot den andra dottern - också om vad det innebär i det här sammanhanget att inte vara vit. Lorraine själv försöker i intervjuerna återkomma till saken hela tiden: »I felt white«. Men, poängterar hon, det var inte så saken sågs i en helvit, rasistiskt underklassmiljö. Utanförskapet blev dubbelt, och svårt att ta sig ur. 

Nu till Daniel Suhonen. Jag har alltid tyckt att han är en ohederlig, dogmatiskt och fundamentalistisk debattör. Till exemplen hör hans förljugna Clint Eastwood-påhopp. Så jag är inte speciellt förvånad över hans uppmärksammade och skeva artikel. Men eftersom jag sysslar med vithet, och den blindhet som vita kan uppvisa inför sina privilegier - något som oftast tillskrivs dem med färgblind, liberal agenda - så är det viktigt att peka på problemen i Suhonens argument.

Segregation har ingen med etnicitet eller religion att göra, skriver Suhonen bland annat. Nähä du. Nu, ska jag inte - som Suhonen - blanda ihop kultur (religion) med yttre visuella markörer som hudfärg. Religionsdebatten tog Andreas Malm, och den är betydligt mycket mer problematisk (och delvis av en annan natur). Och därför bör de skiljas åt. 

Men att påstå att etnicitet som yttre markör inte skulle ha något med utanförskap att göra i dagens Sverige, det är naturligtvis enbart snöblint vitmos. 

Här skulle man kunna skriva att Suhonen, liksom så många av sina bortkollrade partikamrater, drömmer om ett annat Sverige när det var lite lättare och lite vitare att föra klasskampen. Men problemet är u att socialdemokratin även då - i det gamla homogena Sverige som Sverigedemokrater tror ha funnits - rättade klasskampen efter de svenskar som passade in i den på rätt sätt: att finnar, resande, romer och andra hamnade i dubbelt utanförskap kunde man månne rynka på pannan och fundera kring - men det var klass som stod i fokus och gav svaren på problemen.

Ja, jag har själv skrivit om behovet av klassanlys före etnicitetsnack. Men att påpeka att klassanalysen är viktig för att prata om segregationen i det svenska samhället, uteslutet inte att man måste ha en intersektionell blick på detta utanförskap. Självfallet är det så att den som inte är vit, den som bär vissa namn eller attribut, kommer att sköngranskas och lättare stängas ute. Han eller hon har en svårare väg in, en svårare väg till acceptans, en svårare väg eftersom han och hon måste överbevisa mer än vita Lena från Köping. Det betyder att om Lena och Samira börjar på scratch ekonomiskt och är från samma område, så är det fortfarande lättare för Lena att hamna i medelklassyrket i medelklassområdet - eftersom hon lättare passar in i den svenska norm, nämligen vithet, som är mer självklar för svenskhet, och än mer självklar för medelklass. Däremot har underklassen i allt större utsträckning blivit icke-vit (vilket således gör utanförskapets natur än snårigare). Den icke-vita i medelklassmiljö sticker ut, måste förklara sig och sin existens.

Men det är - för alla utom Suhonen - en självklarhet av ett sådant slag att den inte ens behöver diskuteras. Eller? Det finns väl inte en enda rapport som visar annat än att icke-vita diskrimineras, från krogkön till jobbintervjuer?

Problemet är således: jo, det behövs rejäla förändringar i den svenska arbetsmarknadspolitiken, i bostadspolitiken; men också i det vi aldrig har pratat om i Sverige: i hur vi talar om det svenska och vilka normer som styr vad som antas vara svenskt i det här landet. 

Hur det kan komma sig att det är svårt för till exempel grupper av icke-vita att göra klassresor, medan icke-vita individer, om de »tar sig ur« segregationen, kan göra det? Varför ses icke-vita grupperingar som segregerade och problematiska, och inte vita? Och så vidare.

Det finns mycket socialismen och Socialdemokratin måste prata om 2011 - men låt oss hoppas att Daniel Suhonen och hans fränder hålls borta från det samtalet.   

Greta till Babak Najafis »Sebbe«

Vid en middag igår kväll fick en glad Babak Najafi motta det Svenska Filmkritikerförbundets pris för Sebbe, som blev bästa film 2010.

Priset, Greta, är med sina analoga inslag allt svårare att få gjort. Men lätt Sveriges snyggaste filmpris, där tre rutor ur negativet bakas in i plexiglas. Titta noga på bilderna så ser ni även Greta Garbos profil inristad i glaset.

»Du tronar på minnen...«

Om man som jag pysslar med vithetsforskning i ett svenskt sammanhang händer det rätt ofta att man får förklara sitt forskningsämne. Minst lika ofta följs förklaringen av invändningar som »ja, men Sverige var ju inte en kolonialmakt« alternativt - för dem som tror sig kunna historien »det var under så kort tid«. Detta med att ett tankegods eller vissa ideologier som styr en rasistisk struktur också kan vara övernationella - säg som kristendom, eller varför inte som en del av det kristna? - glöms gärna bort.

Nå. Ibland är det så. Och ibland gör världen det lite lättare att peka ut sakernas tillstånd.

I år sitter jag i juryn på CinemAfricas festival 23-28 mars (vilket tyvärr förhindrar mig om att tipsa om enskilda tävlingsfilmer, så se allihop). När jag idag besökte deras kontor för att se ett par filmer pekade de ut en annons från SvD för mig; en reseannons till Saint Barthélemy. Här blir det pikant: arrangören är SvD Accent, alltså en del av Svenska Dagbladet, vilket - i alla fall i mina ögon - faktiskt gör tidningen delansvarig i den här rent kriminella helsidesannonsen. Rubrik:

»Res till Sveriges tidigare koloni i Västindien«

Ur copy-texten:

»Denna vackra ö i Västindien var nämligen svensk 1784 – 1878 och har fortfarande sina svenska vägskyltar kvar. Vi svenskar är som alltid extra välkomna hit [...]«

 Men, åh, det är bara början. Det är nämligen som så att:

»Tillsammans med Svenska St Barthélemysällskapets ordförande, Roger Richter, öppnas dörrarna på vid gavel och vi blir varmt välkomnade av det svenska vänsällskapet på ön«

 Med vilka vi - håll i er nu -

»upplever mängder av minnen från Sveriges fornstora dagar som kolonialmakt.«

Jag menar: Wow. Undra om slavbodarna ingår i rundturen? 

På riktigt liksom. Jag tror att det här helt enkelt är ett utslag av att man i Sverige inte någonsin behöver konfrontera ett rasistiskt förflutet (man behöver ju inte konfrontera någon strukturell rasism idag heller, så) och tror sig stå över sådana saker. I artikeln »Sweden after the Recent Election: The Double-Binding Power of Swedish Whiteness through the Mourning of the Loss of “Old Sweden” and the Passing of “Good Sweden« ((2011) NORA - Nordic Journal of Feminist and Gender Research, 19: 1, 42 — 52) (PDF) skriver forskarna Tobias Hübinette och Catrin Lundström om vad de kallar för »det goda Sverige«, alltså det Sverige som bär självbilden av det internationella antirasistiska arbete som gjordes på 60-talet (och ett par decennier framåt) och det Sverige där jämställdhetsarbetet varit viktigt. Ett land som länge trott sig vara vaccinerat mot rasism.

Jag ska inte gå in på detta i detalj här - det gör jag i avhandlingen - men nog tror jag att denna självbild är en viktig del i att en text av detta slag kan publiceras i en av det här landets största dagstidningar.

Daniel Johnston och djävulen

Här skulle det vara en allmän inledning om musikerdokumentärer och hur allt mer vanliga dessa har blivit. Men det är väl rätt meningslöst eftersom alla vet att avståndet mellan »känd musiker« och »dokumentär« (ja, mycket relativa variabler) om denna/ dessa personer har minskat så mycket att en hel bloggosfär av hipsters tyckte att en miniserie om två svenska dj:s var det hetaste som hade hänt den rörliga bilden i det här landet sedan färgfilmen - för att den sändes på nätet.

Själv såg jag två tjejer som tyckte det var ballt att vara »förband« (ja, relativt) till Robyn och gillade att solen gick upp även över Engelska kanalen. Men: solen gick upp - eller tja, gjorde fina intressanta saker över hustaken - i den suveräna Broder Daniel-dokumentären från i fjol också, och jag tycker ni ska lägga energi på att se den istället.

(Notering till dem som i detta ser någon slags gubbpreferens: liksom med Kent försöker jag en gång om året att gilla BD och misslyckas. Jag tycker att nästan all deras musik är ett skämt - och dansar nog hellre till ett Rebecca & Fijona-set. Men: som film betraktat, som film om gruppdynamik, att leva för det man älskar kompromisslöst - och hur allt detta fångas med ypperligt foto och i en smart dramatisk konstruktion - är Broder Daniel Forever en av de bästa svenska musikerfilmerna på länge).

Så, det här är ett blogginlägg om konservativa saker. Som hur man kan arbeta i många år på att göra en film för att få tag i så mycket bra material som möjligt, och sammanfoga det så snyggt som möjligt. Något jag påmindes om häromdagen när jag såg om Jeff Feuerzeigs makalösa film The Devil and Daniel Johnston.

Dokumentärfilmande när det är som bäst, faktiskt. Inte bara för att Johnston är ett så svårt ämne. Få samtida musiker är ju så dokumenterat psykiskt sjuka - Brian Wilson är liksom kärnfrisk i jämförelse - och då inställer sig frågan hur deras galenskap ska hanteras.

Feuerzeig gör det utmärkt: Respekt för det privata som ändå lyfter in vänner, »flickvän« (relativ term) och föräldrar - de senare på ett vis som i vilket annat läge som helst hade varit övertramp, men eftersom de är Daniels skötare och managers, och så involverade i sonens konst och föreställda universa, avgörande för filmen.

Och trots att fler av syskonen intervjuas så utreds egentligen inte familjeförhållandena annat än när de på något sätt berör konsten »Daniel och hans bror gjorde den och den filmen«; inte »Daniel hade x systrar och x bröder och de växte upp si och så«; något fler borde lära sig av: det finns information vi tar för given att vi behöver, som egentligen är meningslös.

Skildringarna av hur skickligt Johnston har vävt sin myt är också viktiga - det är rena Dylan med tivoliarbete och det unga geniet med gitarr som bara dyker upp. Med den skillnaden att allt det hände Daniel Johnston. Som till råga på allt var djupt kristen och svårt sinnessjuk.

Fast, och det här ska Feuerzeig verkligen ha en eloge för - det görs utan att en enda gång antyda att något av sjukdomen är lögn för att bättra på myten; däremot att Johnston medvetet slutade ta sin medicin för att det stärkte effekten när han uppträdde. Med katastrofala följder av ett slag som ingen kunde ljuga ihop för en myts skull: eller vad sägs om att få ett flygplan att störta för att man tror att man är en seriefigur.

Jag såg filmen av en slump på premiären i Berlin. Jag var där utan uppdragsgivare, 2005 tror jag, och gick för att jag gillade Johnstons musik. Men förväntade mig inget - tvärtom var jag rädd efter att jag under Johnstons turnerande åren dessförinnan sett hur folk mest ville ha en freak show av honom.

Jag satt alltmer mållös under filmen och efter den påföljande frågestunden med regissören grabbade jag tag i honom. Vi hade en riktigt trevlig kväll - som i vanlig Berlinstil blev en sen natt - och jag har för mig att det blev en intervju i BON något år senare.

Det som är allra bäst med The Devil and Daniel Johnston är formen, och hur denna samspelar med sitt subjekt: fotot i både de snyggt komponerade intervjubilderna och i återskapade skeenden, ofta stiliserade.

Så ska vi även vara tacksamma över att både Johnston varit så besatt av att dokumentera sin röst, och att det när Feuerzeig började gräva, visade sig att han drömde om en regissörskarriär som ung. De fina filmerna han spelade in är underbara.

Samt att Johnston blev stor under en tid då alla andra var besatta av sina nya kameror för rörlig bild - »här är Daniel med Sonic Youth, här är Daniel i Austin, här är Daniel i repan». Det är lite annat än »John Lennon kanske gick på den här gatan 1965«. 

Men Feuerzeig yvs inte en enda gång över den ofattbara skatt av material han fått till filmen - alla artistens privata kassetter och teckningar  - som sömlöst infogas och animeras på ursnygga vis.

Vill minnas att han la ut texten desto mer i intervjun om hur han jobbat i flera år på att få tag i allt material; och när man ser filmen och vet vad för slags jobb som ligger bakom ett hjärta format av kassettband blir man ju förstås än mer imponerad. Oerhört.

Den allt tjockare musikern och konstnären träder under sina pizzakartonger och colaflaskor fram som det spöket Kasper han tror han är; som en ånga sipprar han ur sina teckningar, audiobrev och inspelningar - undflyende, men faktiskt helt genialisk.

Man kan vara helt och fullständigt ointresserad av Johnstons musik - men är man filmintresserad måste man verkligen se vad som är en av 00-talets bästa dokumentärfilmer.