Graham Greene och Carol Reed - Den tredje filmen

I dagarna utkom en uppdaterad dvd av Criterions utgåva av Carol Reeds Den tredje mannen. Jag har arbetat mig igenom sisådär en tredjedel av det rätt matiga extramaterial på dubbel-dvdn, bland annat ett utmärkt kommentarspår av Steven Soderbergh som är både underhållande och initierat. (Inte så konstigt med tanke på hur mycket han måste ha lärt sig inför sin neo-noir The Good German.) Läs mer om det här, där det också finns en länk till utdrag ur kommentarerna.

Nå, jag är säker på att denna utgåva av Den tredje mannen kommer att hitta ett gott hem hos alla som älskar filmen. Det jag egentligen vill tipsa om en Criterions utgåva av den första Graham Greene-filmatisering som Reed gjorde, tillika den minst kända av de tre Greene-filmerna (Vår man i Havanna är den tredje och sista, inspelad 1959). Nämligen The Fallen Idol från 1948. Den skiljer sig rätt rejält från de övriga två filmerna, men är något så ovanligt som en thriller sedd ur en elvaårings perspektiv:

Ett diplomatbarn misstänker sin hjälte, familjens butler, för mord. Butlern har under pojkens uppväst matat honom med historier om sina heroiska eskapader i Afrika. När pojken försöker skydda sin idol under polisutredningen gör han bara saken värre med sin vilda fantasi. Det är en känslomässigt plågsam berättelse om att tvingas växa upp och konfrontera vuxenvärldens verklighet. Och, som titeln lyder, se sina idoler falla.

Efter filmen satt jag och mindes min egen uppväxts barndomssanningar och hur de sprack som ballonger en efter en. Det var - faktiskt - en riktigt angenäm upplevelse eftersom jag för första gången tänkte på många av dessa barnvärldar jag levde i.

Lika välspelad, välfilmad och rik på atmosfär som någonsin Den tredje mannen är The Fallen Idol helt enkelt ett måste för alla Reed-Greene-fans och barnpsykologer där ute.

Ja, för alla andra med.

Celluloid Skyline: New York på film

Om du befinner dig i New York innan den 22a juni så missa inte utställningen Celluloid Skyline: New York and the Movies på Grand Central Station. Utställningen är sammansatt av författaren James Sanders, som skrivit en bok med samma namn och står för analyserna av hur New York används på Criterion-utgåvan av filmen The Naked City (som jag skriver om här).


Skall du inte till New York behöver du faktiskt inte misströsta (i alla fall inte så mycket). Hemsidan är nämligen helt fantastisk.
Här kan man (via vidarelänkning) kolla på gamla aktualitetsfilmer från New York, se de hundratals referensfotografier från staden som Hollywoodstudios använde inför location-shootings eller för att bygga upp miljöerna själva - samt en del annat. Allt försett med extremt initierade kommentarer.

Nu väntar vi på boken, utställningen och hemsidan om Trollhättan.

Sight & Sound: Grrr för Grindhouse

Nej, det här inlägget är inte en recension av Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez dubbelburgare (som tyvärr har separerats och blivit två enkla burgare, men mer om det en annan gång) - utan en uppmaning till Svenska Filminstitutet.

Häromdagen damp juninumret av det brittiska magasinet Sight & Sound ner i brevlådan. För den som inte känner till Sight & Sound (och inte orkar klicka sig fram till svaret) så är det en filmtidning som ges ut av BFI, det brittiska filminstitutet. Det är ofta upp och ner med tidningen, ibland är den bara en räcka rätt torra och mossiga texter. Men allt oftare är fler och fler artiklar välskrivna, engagerande och mycket mer än cineastiskt navelskådande.

Det är en process som började tidigare i år. För ett par nummer sedan ändrades layouten på Sight & Sound, och sedan dess tycks den bara ha blivit bättre. Månne har man tagit ett beslut att bli en filmskrift som riktar sig till en bredare publik utanför cineasternas sfär (då är layouten inte oviktig) och aktivt engagerat olika nya skribenter. Man har sett att det finns ett bredare fält att spela på, som glossiga magasin i stil med Empire inte täcker upp. (Det finns mycket bra i Empire, men deras stora artiklar och intervjuer med megastjärnor är av det slag som man kan läsa i rätt mycket annan press än den som pysslar med filmmediet.)


I synnerhet det förra numret (maj) innehöll många riktigt bra texter - som Andres Lokko påpekar i sitt SvD-tips för ett par veckor sedan så förvandlades Sight & Sound plötsligt till en popkulturell tidskrift med skribenter som Amy Taubin, Simon Reynolds och Jon Savage. Den sistnämndes analys av Shane Meadows fantastiska uppväxtskildring This is England (en film vi verkligen kommer få anledning att återkomma till) hittar du här.

I det nya numret fortsätter den här festen. På tretton (13) sidor fläker Grindhouse-filmen ut sig (crash course: 1960 och 70-talens hela b-filmspektrum; filmer fyllda av zombies, rape-revenge-historier och alla kroppvätskor under solen, filmer med titlar som "SS Hell Camp" och "Girls at the Gynecologist"gärna visade som double-bills). Det diskuteras och analyseras, historiseras och listas. Och det är väldigt underhållande alltsammans.

Det enda som egentligen stör mig i Sight & Sound är att de envisas med att ha kvar produktionsuppgifterna till varje film de recenserar- något som tar upp en halvsida per film. Det kan folk klicka fram på imdb.

Nu till den utlovade uppmaningen: Det här är precis den svenska filmtidning som SFI borde plöja ner lite pengar i. Lite nyheter, lite filmekonomi, mycket diskussioner och analyser - men inte utan en snygg layout och en glimt i ögat. (Jag har brett ut mig mer i ämnet här).
Eftersom man inte är enbart beroende av annonsörer så kan man våga vara lite smalare och inte jaga de stora pengarna mot löfte om Tobey Maguire i superhältemundering på omslaget. Heller inte fylla upp sidorna med färdigpaketerat junketsnack från något filmfestival där valfri kändis serverar samma sak till ett halvdussin journalister (cynisk? vem? jag?). Men man får inte vara för smal, man vill dra in de där läsarna som inte riktigt har bekantat sig med den något smalare filmvärlden - och på det sättet vidga intresset för mer film i Sverige.

Jag kanske inte bara är cynisk utan också naiv, men man kan väl få uttrycka en from förhoppning?

Miranda Julys underbara marknadsföring

Via Matälskaren hittade jag hemsidan för regissören och konstnären Miranda Julys nya bok No One Belongs Here More Than You. Det är en helt fantastisk sida, mycket July om man säger så.

Trettio sidor text om boken som Miranda July har skrivit på ovansidan av sitt kylskåp och på sin spis. Dessutom ett par foton med en olsagbar idé om att man skall ha rätt kläder med rätt bokomslsag - så får July in ett par boktips också. Man kan bara gå framåt eller bakåt mellan sidorna, vilket väl låter som 1990-tal i webdesignervärlden. Som Kottke skriver så bryter sidan också den mot varje webdesignregel för effektivitet som finns, eftersom man inte kan klicka hur som helst mellan sidorna och eftersom Julys whiteboardpenn-orgie inte är läsbar för en sökmotor. Och man får ge Kottke rätt i hans sammanfattning av sajtens effektivitet: Det kliar i mitt bokbeställarfinger eftersom jag vet att jag gillar hennes tilltag, och därför antagligen kommer gilla boken. Skulle jag omedelbart klicka bort denna arkaiska hemsida så skulle jag nog inte ligga i målgruppen.

Den okritiska tjeckisk filmen efter 1989

Efter mitt förra inlägg, om film som behandlar det moraliska förfallet i de forna kommunistländerna, funderade jag under tunnelbanefärden till filmhuset över den tjeckiska filmen sedan 1989 (Filmhuset i Stockholm skulle för övrigt inte kännas malplacerat i någon sovjetisk satellitstat).

Jag förstår att den rumänska filmen först på senare år verkligen tar itu med det som varit. Det tar ett tag. Tyskarna var lite snabbare på med exempelvis Goodbye, Lenin. Det hade, tror jag, att göra med den tyska återföreningen. Den gjorde att vissa samhällsprocesser gick väldigt mycket fortare där - inte minst skuldfrågan. Men ändock, fram till den något överskattade De andras liv i fjol så skildrades det förflutna mest ur humoristisk synvinkel. (De andras liv skrev jag om här - i skuggan av vad alla andra recensenter tyckte läser jag om min egen recension med glädje. Om filmen hade hackats fram i Hollywood hade den sågats mer för sin svart-vita världsbild och sina klyschor. När Gerd Wiesler (Ulrich Mühe) läser Brecht och - efter gud vet hur många hårda år i STASIs tjänst - blir en god människa vet jag inte om jag skall skratta eller gråta. Däremot borde jag ha skrivit mer om filmens välgjorda, plågsamt kvävande, atmosfär. Och kanske redovisat hur min egen bakgrund som barn till östeuropeiska dissidenter spelar in i kraven jag ställer på en film av det här slaget.)



Men nu var det tjeckisk film det här skulle handla om. Jag har under våren sett ett par tidigare otillgängliga tjeckiska filmer från det sena sextiotalet/tidiga sjuttiotalet. Både Örat/ Ucho och Partiet och gästerna/ O slavnosti a hostech är inspelade i det kommunistiska storebrorsamhället strax efter 1968. Örat är en av de där få filmerna som faktiskt kan kallas för ett återupptäckt mästerverk. Filmen totalförbjöds efter att den spelats in och stoppades sedan undan. Man får nog vara tacksam för att inte varenda kopia brändes upp.

Efter att ha sett den är man glad att den överlevt och nu finns tillgänglig: Ett par kommer hem till sin Prag-villa efter en fest. De fyllebråkar i bästa Vem är rädd för Virginia Woolf-stil. Genom återblickar förstår man att han är ett högdjur inom kommunistpartiet och hon en socialistisk lyxhustru och att bråket är reaktionen på deras tillvaro - en tunn fernissa över ett liv fullt av lögner och rädsla. Sakteligen går det upp för paret att villorna omkring dem - fulla av andra pampar och partivänner - är satta under bevakning och att det nu kan vara makens tur att hämtas mitt i natten.



Ovissheten och böljandet mellan hopp och förtvivlan. De - till skillnad från i De andras liv - komplexa porträtten av människors godhet och ondska och den (eventuellt fria) viljan bakom deras handlingar. Alltsammans skildrat i klaustrofobisk bild och surrealistiska återblickar. Det samverkar till en helt magnifik och mycket spännande film.

Min fråga är: vart finns de tjeckiska filmer post-1989 som vågar göra samma sak? Trots att tjeckerna har lyckats få ur sig ett par hyfsade rullar (1,2) under de senaste arton åren så saknas uppgörelsen med den närliggande historien. Tvärtom - filmer som den hyllade historietrilogin av Jan Hrebejk: Cosy Den/Pelisky, Divided We Fall/Musime si pomahat och Pupendo är snarare revisionistiska; här hyllas den tjeckiska opportunismen - att inte göra motstånd och springa med segraren.

Filmerna gör nedslag i historiska ögonblick som andra världskriget och judarna; 1968; och det tidiga 1980-talet. Hela tiden understryks att det är bäst som har hänt, och att det viktiga är att nationen höll(s) samman. Exilanter har man överhuvudtaget inte mycket till övers för; Pelisky - filmen om 1968 - tillägnas till exempel dem "som blev kvar" när deras vänner gick i exil. Och i 80-talsuppgörelsen Pupendo anklagas exilanter genom sina sändningar i Radio Free Europe för att göra tillvaron svårare för de stackare som är kvar. Det till och med antyds att filmens huvudperson, en lätt regimkritisk skulptör, skulle kunna verka i fred om inte dessa la sig i.

Det kan tyckas konstigt, men det här speglar den vedertagna uppfattningen i det tjeckiska samhället. Om bara en promille av landets befolkning aktivt motarbetade regimen så vore det svårt att erkänna något annat idag. Ärligt talat så är opportunistiska medlöpare från tiden innan 1989 mer välsedda än många forna chartister i dagens Tjeckien. Kanske för att rättfärdiga de livsval man själv har gjort och slippa se sina brister och missar i vitögat.
(Jag höll för övrigt en föreläsning om det här på slaviska institutionen i Stockholm häromåret och lär inte bli tillbakabjuden av professorn i tjeckiska, för att uttrycka saken milt.)

Sedan får man väl tillägga att det är mer än några gradskillnader i vidrighet mellan ett samhälle som Ceausescus Rumänien och det kommunistiska Tjeckoslovakien efter 1968. Det relativt sett mildare klimatet i Tjeckoslovakien gör säkerligen att samhället är svårare att skildra och frågorna hårdare att reda ut.

Men det kommer, det är jag säker på. Kanske blir det en filmare ur min generation, men troligtvis någon lite yngre, en som inte ens gått i pre-89 skolsystemet. Kanske någon som läst hundraåringen Hannah Arendt (hur kan det komma sig att The Origins of Totalitarianism, detta utmärkta verk, inte finns på svenska?). Någon som börjar ställa frågor om det samhälle som en gång varit och om de effekter detta har haft på hans eller hennes föräldrar och farföräldrar och deras generationer. Och till syvende och sidst frågan om vilka moraliska skyldigheter man har som medborgare och individ.



Hannah in memoriam.

Frisk Cannesvinnare & sjukförklarad Sicko

Som jag skrev här så har rumänsk film varit väldigt bra de senaste åren. Och igår vann alltså 4 månader, 3 veckor och 2 dagar Guldpalmen. Säkert mycket välförtjänt. Nu ser jag fram emot en rumänsk filmfestival av typen tyska filmdagar på Sture med några av de filmer jag tipsade om i det tidigare inlägget (med hopp om att biografen trots Triangelfilms konkurs går en ljus framtid till mötes).

UPPDATERING: Manohla Dargis och A.O. Scott sammanfattning av Cannespriserna i New York Times gav mig en lätt chock. Det tycks som om Cristian Nemescu - regissören till kortfilmen Marilena de la P7 som jag hyllade i mitt förra Rumänien-inlägg - vunnit Un Certain Regard-sektionens pris för sin första långfilm California Dreaming - postumt. Nemescu körde ihjäl sig i fjol blott 27 år gammal. Och jag såg alltså Marilena-filmen i Thessaloniki, flera månader efter att han dött, utan att fatta det. Det är pinsamt, men jag får skylla på att informationen kring visningen var rena grekiskan.

Framförallt är det hemskt: Marilena var en enormt fantasibejakande film, en film jag verkligen tyckte om och som jag sedan dess konstant tipsat om. Jag är glad att Nemescu i alla fall fick chansen att göra en långfilm, att den blev klar, och att den - och hans kortfilmsproduktion - nu kommer att ses av fler tack vare Un Certain Regard-juryn.

- - - - -

Apropå filmer om den mänskliga moralens förfall i de forna kommuniststaterna - och tro mig, om det ämnet vet jag mer än de flesta svenskar i min generation - missa inte Per Gudmundsons ledarkrönika i SvD där han skriver om Michael Moores Sicko.

"Att sjukvården är betald av förslavade kubaner verkar knappt vara ett aber i sammanhanget. Och att regeringskritiska filmare inte brukar bli långvariga på Kuba tycks heller inte vara ett problem för trovärdigheten."

Indeed, indeed. Vad man än har för politiska åsikter är det glädjande att höra mer än applåder när Moore än en gång skildrar världen. Och som Gudmundson skriver - filmjournalisterna sköter inte den sidan av kritiken så bra.

Tornatore och Dassin

I fredags recenserade jag Giuseppe Tornatores Dold identitet här. Jag skrev även fredagens dvd-spalt i tidningen. Svenskan lägger tyvärr inte ut dessa på nätet, men jag tipsade om ett gäng film-noirdoftande Jules Dassin-rullar som släppts på dvd under våren.

Rififi, som getts ut i en ny svensk utgåva av Studio S Entertainment, är hans tveklösa mästerverk. Men missa inte mindre kända filmer som Brute Force och min favorit The Naked City. Båda kom i typiskt bra Criterion-utgåvor i april med en del intressant extramaterial (tack och lov inte för mycket, ibland får jag ångest av tanken på att ta mig igenom Criterions mängder av utmärkt extramaterial). Brute Force, en film om ett fängelsebryt, innehåller en intressant intervju med Paul Mason, som författat en bok om fängelser i populärkulturen.





Själv drar jag i min Svd-text slutsatsen att fängelset i Dassins film har kopplingar till det nyligen avslutade världskriget - här finns exempelvis förkroppsligandet av fascismen i fängelsevakten. Men det är också tydligt att Dassin var en samhällsreformatör som trodde på att fostra människor i fängelset, inte på att straffa dem. Hans vänstersympatier fick honom också svartlistad och han blev nödgad att lämna landet. Men inte förrän han hade gjort den fina The Naked City, en film inspelad på plats i det sena fyrtiotalets New York. Bara det är en anledning att se filmen, och extramaterialet innehåller också en analys av hur staden används.

John Rambo

Sly är tillbaka med Rambo IV, en film som har titeln John Rambo (Rocky Balboa, anyone?). Filmen har premiär om ett år och tycks handla om några dumma vitingar som kommer bort i Burma, varpå John Rambo (som av teasern att döma är pensionerad hönsfarmare i sydostasien såhär på ålderns höst) åker och räddar dem.
Inget nytt under solen således.
Vad som däremot känns nytt är den mängd kött och blod och kroppsvätskor som förekommer i teasern. Mer Hostel Unrated än Rambo, faktiskt. Risken för att slafset är kvar i den färdiga filmen känns dock liten om den skall gå upp på större biografkedjor i USA.

Lite sentimental blir man hur som helst när typsnittet med Sylvester Stallones namn och titeln dyker upp på slutet. Det är bra, för alla min barndoms muskelmän kan ju inte bli miljömånglande guvernörer.

Jag är tacksam över att Stallone tar ansvar för sjuttiotalisternas behov av nostalgitrippar och undrar vad som kommer härnäst. Hoppas på Over the Top II, där Sly ordnar armbrytartävlingar på det lokala pensionärshemmet.

Pirates of the Caribbean: Vid världens ände

Här är min recension av trilogins final. Och så här skrev jag i fjol om den förra filmen, Död mans kista. Tror jag att det blir en fortsättning? Har Frodo stora fötter?

Här är några siffror att grunna på:

Svarta pärlans förbannelse kostade $125,000,000 och drog in $655,011,224
Död mans kista gick loss på $150,000,000 och gjorde Disney $1,064,516,000 gladare
Det ger totala intäkter på $1,719,527,224.
Minus budgetarna är detta alltså $859,763,612.
(Siffrorna från The-numbers.com)

Vad är det, en 6-7 miljarder svenska kronor?

Och då har jag alltså inte räknat med Vid världens ände, en film som lär dra in minst lika mycket som Död mans kista. Jag har väldigt svårt att se Jerry Bruckheimer och styrelsen på Disney lägga ner en sådan kassako. Om det dessutom är sant att Johnny Depp avgudar sin karaktär så är väl saken biff?

Jag sätter mina pengar på en prequel-trilogi. Detta av fler anledningar: Keira Knightley och Orlando Bloom har bestämt sagt att det inte blir något mer. Vilket glädjer mig, för jag tycker att Orlando är Hollywoods tunnaste huvudrollshjälte. Dessutom tycker jag att deras kärlekshistoria har varit förbannat mjäkig. Den andra anledningen är att filmerna, i synnerhet avslutningen, varit fulla av möjliga historietrådar bakåt, inte minst till Jack Sparrows tidigare liv på de sju haven.

Med detta inte sagt att jag tycker att det är någon bra idé att låta projektet fortskrida. Det finns nog bara så mycket Depp kan mjölka ur Sparrow, och det sista såg misstänkt blekt ut i Vid världens ände. I den bästa av världar skulle Tim Burton få ta över rodret på piratskeppet, om det nu måste segla vidare.

Det vore något det.

UPPDATERING:
Detta pressmeddelande kom från filmbolaget:

"Walt Disney Pictures äventyr PIRATES OF THE CARIBBEAN: VID VÄRLDENS ÄNDE tog världsrekord som den största öppningen i filmhistorien, de 6 första dagarna spelade storfilmen in $401 000 000 världen över. Dessa siffror överträffade det tidigare rekordet på $382 miljoner för 6-dagarsöppningen av "Spiderman 3" tidigare i år."

Eclipse 5 - Samuel Fuller

Världen bästa dvd-bolag Criterion förnekar sig inte. Den femte boxen i deras nya sidolinje Eclipse innehåller Samuel Fullers tidiga filmer: I Shot Jesse James, The Baron of Arizona och The Steel Helmet. Har inte sett någon av dem, men älskar filmer som Shock Corridor, så det blir nog kul. Släpps i augusti.

The Office Säsong 3

Jag såg sista avsnittet i säsong 3 av amerikanska The Office igår. Det är en så fruktansvärt bra serie, särskilt sedan man i den här säsongen lämnat det mesta av brittiska The Office bakom sig. Nu flippar huvudintrigerna, som Michael Scotts alltmer vridna relation till corporate-Jan, för att inte tala om Dwight och Angela. Roligast är att sidokaraktärerna får träda fram i små glimtar som sakta vrids tills man inser att karaktären är spritt språngande galen - som min favorit Creed. En smygsenil äldre herre, en sådan som i verkligheten kanske kunde gömts undan i ett hörn av kontoret fram tills pensionering, utan att någon insåg vidden av hans galenskap. Nu får vi stifta bekantskap med Creeds blogg (som ju egentligen bara finns i hans Word-program, men eftersom verkligheten alltid är konstigare än verklighetsteven så finns den naturligtvis här). Och i en av höjdpunkterna i avslutningsavsnittet höra Creed berätta att han föredrar kvinnobröst au natural (detta apropå att en av seriens kvinnor gjort ett spektakulärt bröstjobb) för att sedan brista ut i Swing Low, Sweet Chariot. Mycket roligt.

Jag har i andra sammanhang skrivit att jag inte tycker att den amerikanska versionen bygger lika mycket på pinsamhet som den brittiska förlagan. Men min flickvän påpekade att jag ser väldigt påkommen ut varje gång jag ser på Dunder Mifflin-The Office.
Så mitt undermedvetna kanske tycker annorlunda.

Rumänsk film

I dagens SvD nämner Jeanette Gentele den nya rumänska filmen 4 månader, 3 veckor och 2 dagar som tävlar i Cannes. Rumänsk film har på senare år producerat fullträff på fullträff. Den bästa jag har sett är en kortfilm om visades på Thessalonikis filmfestival i höstas. Marilena de la P7 handlar om en ung kille i ett slumområde som blir kär i den prostituerade Marilena. Han har underbara dagdrömmar om henne, som regissören Cristian Nemescu iscensätter väldigt snyggt. Det är magisk realism som sällan ses utanför den bästa barnfilmen.

Många filmare tycks vara lite rädda för att blanda det övernaturliga med dramatiska vardagssituationer, i alla fall i filmer för vuxna. Men Nemescu bara strör på och resultatet är att drömmarna och hoppet gör verkligheten så mycket mer fruktansvärd.

En rumänsk filmfestival skulle inte sitta helt fel känner jag, men jag får nog hålla mig till Thessalonikis filmfestival som representerar hela regionen ganska väl. Dessutom är det väldigt skoj att festa med Thessalonikiborna som är så stolta över sin festival. (Den har röstats fram till årets händelse flera år i rad.)

Filmkritike(r)ns förfall (3) teori vs. stilistik

Erik Helmerson skriver i sitt svar till Nils Petter Sundgren att problemet med svensk filmkritik är att den domineras av frankofila akademiker som slår Cahiers du Cinéma och tunga regissörsnamn i huvudet på de stackars läsarna. Han hade hellre sett att kritikerna var skarpa stilister, vilket de enligt Helmerson oftare är i den anglosaxiska traditionen. Nu är jag själv akademiker och möjligen måltavla för Helmerson, men kanske just därför lämpad att kommentera.

Först och främst tycker jag att Helmerson överdriver "problemet". Bloggen På Språng har en bra genomgång av några kritiker på de stora tidningarna, få är särskilt teoritunga.
Jag upplever också hans påstående om det frankofila mot det anglosaxiska som en förenkling. En anglosaxisk kritiker som Peter Bradshaw på The Guardian, Manohla Dargis eller A. O Scott på New York Times (jag tar med flit två tunga bastioner) är tveklöst skickliga stilister, men de drar sig inte för att droppa "neoklassiska regissaurier" - om det är påkallat.

Det är väl det sista som är centralt: om det finns en anledning att kommentera, jämföra, diskutera saker med hjälp av filmhistorien - varför skulle man inte göra det? Förhoppningen är naturligtvis att man som kritiker klarar av att göra både detta och ge en förklaring till varför jämförelsen har något med den vördade döde regissören att göra. Lyckas man med detta så har man kanske upplyst en läsare om något, kanske till och med fått någon att upptäcka en ny (gammal) film. Jag ser inte direkt felet med detta, och jag tror att möjligheten att kunna göra det ökar med en filmvetarutbildning i bagaget.

Jag förstår heller inte vad Helmerson menar med att de akademiskt skolade kritikerna skulle recensera film efter tolkningsmodeller. Menar han att de (vi) nämner saker som "den manliga blicken" i tid och otid? Jag måste säga att jag ser ytterst lite av den varan - och att mer tvärtom vore trevligt. (Själv skulle jag till exempel gärna se mer filmkritik som vågade öppna sig mot det som sker i det omgivande samhället. Som tog (till exempel) skildringen av kvinno- och mansbilder och vita och svarta, på större allvar.)

"Ansvaret ligger gentemot läsarna och jobbet är att ge en läsupplevelse och skapa intresse för bra film, oavsett filmskaparens ambitioner." skriver Helmerson. Jag håller med om att det vore guld om alla kritiker, eller bara fler, var duktiga stilister, sure. Men kan de inget om film så blir deras texter substanslösa gymnastikövningar och knappast något som i sig skapar intresse för bra film. Det är - enligt mig - tyngdpunkten i ansvaret mot läsarna, inte att en enskild skribent får vässa sin penna offentligt.

Som På Språng också uppmärksammar så är det underligt att Helmerson som intäkt för "klyschiga och slöa formuleringar" (med syfte att få fribiljett till bioannonsen) tar Maaret Koskinens recension av Lars von Triers Direktören för det hele.

Man undrar om han läst recensionen? Månne ogillar han den för att både Sundgren och Brecht nämns? Den är välskriven och full av intressanta mediala iakttagelser, utan att vara teoretiskt baktung. Efter det exemplet är det frestande att googla fram någon av Helmersons recensioner och jämföra med Koskinens. Och det gör att man som läsare famlar än mer efter exempel på exakt vilken svensk filmkritik TT-recensenten avser med sin text (och ärligt talat blir jag inte klokare av hans kommentar till inlägget På Språng).

Nej, svensk filmkritiks stora problem är nog främst bristen på vettiga forum. Även om mycket av kritiken - och det inte bara i Sverige utan också internationellt - idag går ut på att tycka att en film är "mycket bra", "skitbra" eller "jättebra" så kunde det väl få finnas några forum vid sidan av bloggarna, i synnerhet i Svt, men också i tryckt form, där den rörliga bilden kunde tas på lite större allvar och får ta utrymme. Ett mediaklimat som tar filmkritiken på allvar ger kritiker som tar filmen och publiken på allvar. Men vi har det mediakimat vi förtjänar.
Ergo: vi får de kritiker vi förtjänar.

Filmkritike(r)ns förfall (2) Filmkritikerns makt

Nils Petter Sundgren skriver också om filmkritikernas eventuella makt, som om makt var något slags självändamål. Jag tror att få kritiker upplever att de har - eller vill ha - någon större "makt" över regissörer eller andra som är inblandade i filmernas tillkomst. Däremot upplever jag dem som arbetar med film som mer nyfikna och villiga att diskutera recensioner med mig. Av den väldigt enkla anledningen att de liksom jag är filmintresserade.

Här kommer vi till pudelns kärna: filmkritik är både konsumentupplysning och ett underlag för debatt. Den perfekta filmkritiken är läsvärd, diskutabel och skapar ett intresse för filmen, helst oavsett betyg eller generellt omdöme. En sådan som man kan föreställa sig poppar upp i den diskussion som kanske förekommer efter filmer.

Och en skicklig filmkritiker kan självfallet skriva en intressant text om en "blockbuster gjord för 14-åringar" (något Sundgren inte verkar tycka), men kanske måste han eller hon först ge upp tanken på att ha någon slags makt över publikens val. Faktum är att jag tror det kan vara lättare att skriva om en film som ALLA kommer att se för att de hjärntvättats till det (jag känner många som måste få mastodontfilmer "ur systemet"), inte minst eftersom man vet att nio av tio kritiker kommer att skriva samma sak om filmen ändå. Så då kan man faktiskt leta efter det där lilla som alla andra kommer missa/skita i.

Låter det pretentiöst? Tja, men varför inte. För det är inte som Nils Petter påstår höga betyg som det går inflation i här i landet utan antalet bloggare, tidningar och etermedier som sätter dem. Nu när det snart blir förbjudet att använda citat i bioannonser kommer detta bara att öka (om det var någon som undrade varför DN började sätta betyg på sina recensioner...). Så om en av hundra recensioner har andra pretentioner än att säga "skitbra film" så är ju det välkommet. Eller?

Filmkritike(r)ns förfall (1) Filmkritiken i medierna

Okej, det är ett tag sen nu, men jag har varit i bebiskoma och missat en del. Det var först på ett möte med filmkritikerna på svenskan häromsistens som jag uppmärksammades på nestor Nils Petters kommentar om svensk filmkritiks förfall (föranlett av en debatt på ABF) och TT-Erik Helmerson svar. Debatten har bland annat kommenterats här, och det på ett föredömligt vis.

Det finns massor att säga om båda inläggen, så jag delar upp det. Först det mediala utrymmet för filmkritik: Ja, troligtvis skulle Sverige ha bättre filmkritik om det fanns en ordentlig filmtidning, som Sundgren skriver. Filmint är jättebra, men den är på engelska och på tok för smal för en bredare publik. Men om inte Filminstitutet satsar pengar vet jag faktiskt inte vart de skulle komma ifrån. För min erfarenhet från äventyret med Ingmar (R.I.P) är att filmbolagen är nästan helt ointresserade av att annonsera. Och utan dem är det hårdvarumarknadens annonser som gäller. Och därifrån är steget till att recensera projektorer och plasmaskärmar inte långt. Och sen sitter man där och ger betyg till Bad Boys II baserat på hur bra explosionerna går fram i surroundhögtalarna (ungefär som HiFi-nördaffärer spelar Toto "för ljudets skull"). Så den vägen kan man glömma.

Men en filmtidning med en bredare approach, som inkluderar direkt-till-dvd och import-dvder och film som visas på nätet skulle ge en bättre bild av var filmmediet, den rörliga bilden, befinner sig idag. För det är ju ytterst lite som visas på svenska biografer och det kommer bli mindre. Publiken och filmkriktiken som helhet - som då kanske borde kallas för rörlig-bild-kritik (eller något snäppet klyftigare) - skulle bara tjäna på att kritikerna såg mer film i olika format och fick chansen att skriva om den. Som det ser ut nu är utrymmet för kritik av annat än biofilm löjligt litet i Sveriges större tidningar. Och utrymmet för filmkritik är som bekant inte särskilt stort ens i de stora dagstidningarna.

Men det är ännu viktigare att public service-tv vid sidan av Filmkrönikan skapar ett program för rörlig bild i olika format, där filmjournalister presenterar film som den breda publiken inte känner till (det vill säga allt utanför det som passerar det lilla lilla nålsöga som idag är passagen till den svenska biografrepertoaren). Allt för att stimulera det publika intresset för film som inte styrs av mediernas fyrtorn och getingar. Det skulle kanske kunna bidra till ett roligare och intressantare filmklimat, i alla fall ett intressantare filmdebattklimat.

Zodiac Mindwarp

Idag har David Finchers Zodiac premiär. Jag tyckte att den var finfin - här.

UPPDATERING:

Degrell skriver utmärkt om Zodiac. Jag gillar hans förhoppning om Zodiac som ett bokslut. Hans analys påminde mig i alla fall om att filmprofessorn Richard Dyer (som har skrivit en bok om Se7en åt BFI) i höstas höll en kurs som seriemördarfilm hos oss på filmvetenskapen i Stockholm. Han diskuterade bland annat filmernas betydelse /placering i sin samtid. Det var naturligtvis extremt intressant, och jag undrar vad han skulle ha gjort av Zodiac, en film som i slutändan varkenr har så mycket av vare sig seriemördare eller seriemord? Jag är säker på att vi kommer få läsa den analysen inom en snar framtid.

För att spinna vidare på Degrell bokslutsresonemang: man skulle till exempel kunna läsa Zodiac som en "antiseriemördarfilm"; istället för att med besatthet leta efter mördare och händelser att mytologisera - som Virginia Tech-massakren - skall man fokusera på det ansiktslösa mördande som hela tiden pågår, och hur man kall motarbeta det. Jag vet att det låter väldigt fint och pretto och save the world, men det är en möjlig läsning om man betänker att det här är samme regissör som gjort en av filmhistoriens bästa och mest mytologiserande seriemördarfilmer.

Nåja, jag tror hur som helst att Fincher allra mest gjorde filmen för att få zooma in alla de där breven och skildra de murkna 70-talsmiljöerna.

Bloggito ergo sum?

Min far, old school-bloggaren Jiri Pallas, har tjatat på mig i åratal att jag skall starta en blog. Men under den tiden har jag i mitt - men inte hans - tycke arbetat alldeles för mycket. Framförallt har jag alltid haft publikationer att skriva det jag vill i, vare sig ämnet har varit film, konst, arkitektur eller religion. När jag för fyra månader sedan blev tvillingpappa och föräldraledig skar jag ner ordentligt på jobben. Och nu, när jag har börjat jobba sisådär en femtio procent, så hinner jag inte med så mycket mer än mitt avhandlingsarbete och filmrecensionerna för SvD. Så egentligen har jag mycket mer att göra idag, men också ett ordentligt uppdämt behov av att ta del i debatter och skriva om ämnen som ligger mig varmt om hjärtat. Så jag tar itu med det här till att börja med.

Jag är visserligen filmkritiker och filmakademiker, men min bakgrund är nog lite otraditionell för folk i filmskrået. Jag har ett grundmurat konst- och arkitekturintresse efter många år som graffitimålare, jag har bland annat arbetat som tolk och turistguide i Prag, och vid sidan av filmvetenskapen (som jag nu alltså doktorerar i) studerat islamologi, arabiska samt internationell migration och etniska relationer. Mitt avhandlingsämne grundar sig på mina intressen för nation, integration och rasism och handlar om vithet i svensk film.
Jag lär skriva en hel del om detta här.

När det gäller filmkritiken så kan man läsa mina recensioner här. På bloggen skall jag försöka tipsa mer om film som inte får så mycket utrymme i den svenska dagspressen, som import-dvder från fantastiska småbolag (och andra dvder - utrymmet för dvdrecensioner är inte fett i SvD, här är i alla fall en artikel om dvd-bolag som jag har skrivit). Och så festivalfilmer. Gärna från udda, jätteudda, eller bara mindre kända festivaler.

Min favoritfestival är Berlin eftersom man till skillnad från Cannes både kan få jobb gjort (försök få bra intervjuer som frilansare för ett svenskt filmmagasin nere i Cannes...), se extremt mycket bra (och udda) film - och allt detta bara femton minuter från några av europas roligaste nöjeskvarter. Dessutom är Berlinvädret uselt i februari, så till skillnad från Venedigs filmfestival - som för den som inte vet det är belägen på badön Lido - frestas man inte av solen och tokfärgade drinkar i sällskap med italienskt eurotrash.

Och jag ser hemskt mycket fram emot att förklara behovet av filmkritik(-er) (apropos den här debatten som redaktör Jeanette refererar till), skriva av mig om min kärlek till tjeckisk kubism, min konstiga relation till stadsplanering (och varför Stockholm behöver hårt nytänk på den punkten) och en del annat.

Allt detta när jag inte tar hand om de här två gynnarna.

Moodyssons nästa film - Mammoth

En fin nyhet till mitt premiärinlägg. Jag gillar verkligen Lukas Moodysson, ett tycke som växer med varje film eftersom han till skillnad från så många andra regissörer som uppnår någon slags position (i synnerhet i det här landet) vågar testa olika vägar. Mammoth låter i och för sig som en euroamerikansk halvindiepudding med Babel-komplex, men det är ju å andra sidan inget Moodysson har gjort förut. Och så kanske det ger honom lite mer kredittrovärdig efter Ett hål i mitt hjärta och Container, så att han får göra några utmärkta småfilmer till av det slaget om ett par år.

LUKAS MOODYSSON TO SHOOT FIRST ENGLISH LANGUAGE FILM - MAMMOTH.


May 17: Swedish director Lukas Moodysson will begin principal photography this October on MAMMOTH, his first English-language feature film.


With MAMMOTH, Moodysson will take on his most ambitious project yet.
The shoot will take place in New York, Thailand, The Philippines and Sweden.

MAMMOTH revolves around successful New York couple Tom and Ellen, their 8-year old daughter Jackie and their Filipino nanny Gloria. On a business trip to Thailand Tom realizes that he wants to change his life. His decision sets in motion a highly intense and dramatic chain of events.

"I'm really looking forward to directing a film in English," says Moodysson. "After two quite experimental films, I'm excited to return to a more narrative style. I want it to be a movie that will reach out and touch audiences everywhere. Of my previous films MAMMOTH is probably nearest to Together and Lilya 4-ever."

"We all long for things," Moodysson adds. "We yearn for home, to get away, for our children, for our parents, for something new, for what we used to have. MAMMOTH is a film about longing in a world where we are all so close to each other and yet so far apart."

"The aim is to tell this story in a moving, entertaining, big-hearted way. The script has Moodysson´s trademark qualities of being both dramatic and humorous" says producer Lars Jönsson of Memfis Film, who has produced Moodysson´s previous feature films.

NY casting director Avy Kaufman is attached to the project and the cast will be announced later this summer.

DoP will be Marcel Zyskind, who worked on two films in this year's Official Selection in Cannes: Michael Winterbottom´s A Mighty Heart and Harmony Korine´s Mister Lonely.

A Swedish/German/Danish co-production, MAMMOTH will be produced by Memfis Film in co-production with Zentropa Entertainments. Confirmed financiers are Film i Väst, SVT, TV2 Denmark, Swedish Filminstitute, Danish Filminstitute and Nordic Film- & TV Fund.

Pre sales for the film will start in Cannes handled by Trust Film Sales, Denmark.

Från Premier Pr som går ut med nyheten på marknaden i Cannes idag.