Big, big, love

Betraktelser av Big Love på Weird Science.

Höger vänster om, Clintan

Malin Krutmeijer ger svar på Daniel Suhonens Clintan-bash i Aftonbladet. Hon använder regissörens Gran Torino som svar till Suhonens kritik av Changeling. Jag tycker, som jag visade i en kommentar på Weird Science (scrolla ner i kommentarerna, jag klistrar in kommentaren nedan också) att man gott kan använda sig av Changeling till att bemöta Suhonens dumheter och felaktiga påståenden.

I min recension av Gran Torino utvecklar jag för övrigt det där som Krutmeijer skriver om hyllningen till den gamla och nya arbetarklassen.

- -- -- --- -- -----

Jag kan utan att dela Clintas politiska tankar säga att artikeln inte bara är en korkad förenkling, utan också lögnaktig. Det är imponerande att få in så många feltolkningar och vinklingar på så litet utrymme.

För att ta det systematiskt:

Man får fråga sig vem i Changeling som är mer arbetare än Angelina Jolies karaktär som arbetar i en telefonväxel. Hon är en ensamstående mamma som förlorar sin son och för kampen mot myndigheterna. Eller ligger den påstådda “småborgerligheten” i “strävsamheten”, att hon har arbetat sig upp från att svara i telefon till att övervaka de övriga flickorna som svarar i telefon?

Eller menar artikelförfattaren månne att hon är för vacker för att vara arbetare? I filmens hjärta ligger nämligen (vilket artikeln inte nämner alls, eftersom Jimmie Åkesson inte antas ägna sig åt sådant) kvinnokamp. För att missa dessa båda ting måste man antingen tycka att kvinnor inte är arbetare (alternativt inte skall arbeta) eller ha sovit sig igenom filmen.

Detta är genomgående i filmen: här kritiseras visserligen systemet (jag återkommer till det nedan) men främst kritiseras män med makt inom systemet. Polischefen, psykologen - ja, till och med pastorn som hjälper Jolies karaktär, men tydligt gör det som ett led i sin egen kamp. Dessa kritiserade män är knappast arbetare.

Om Eastwood hade velat hade han lätt kunnat göra en antifeministisk film av Changeling: det är ju för att denna ensamstående mamma måste jobba som ungen försvinner. Jämför med Mammut, som ju Per Gudmundson med rätta kritiserade ur just det perspektivet. I Changeling tar Eastwood istället tydligt ställning för kvinnan mot grannarnas tisseltassel och 20-tals samhällets förakt för att hennes livsval är så suspekt.

Eftersom Eastwood är en grymt bra regissör så kan man sällan spåra hans politiska övertygelse i filmernas sensmoral, utan i vad de undersöker. Filmens slutsatser däremål går överraskande ofta emot vad “definitionen” av hans politik antas vara.

Vidare: filmens “mördare” kan tolkas på två plan. Antingen är det seriemördaren som person. Han är tveksam i rollen som arbetare - vi vet inte mer om honom än att han drivit en farm. Något som sett med dagens glasögon, vilket är vad artikelförfattaren gör och därför jag med, närmast är att betrakta som egenföretagande.

Eller så är “mördaren” systemet - samhället. Och här finns ett annat aber i artikelns påstående: polisen skildras visserligen som korrupt, liksom psykiatrin. Men däremot visar det sig ju att själva rättsväsendet inte är genomkorrupt, vilket är poängen med att dra ut filmen till olidlig längd.

Filmkritikers framtid

Antagligen inte så avlägset.

Mer Criterion och en kommunistisk utvikning om Slumdog Millionaire

Det är fredag, så det blir bildspel här hos Hynek (tredje-person-grejen är med flit, en dag går kanske någon på att jag är rik och har spökskrivare. Något jag för övrigt kunde behöva just nu).

Den nya utgåvan av Sjunde inseglet kompenserar i alla fall för den fula dokumentärfilmen om Bergman. Det här måste vara den snyggaste von Sydow-bilden, ever.

Men, frågar sig vän av ordning och alla de kritiker som missade storheten med David Finchers senaste film, vad i alla sin dar gör The Curious Case of Benjamin Button här? Criterion brukar ju ibland ge ut färska filmer under en rätt begränsad tid, innan typ Sony får ensamrätt på marknaden. Tror de säljer rätt bra också. Men det är också, tycker jag, ännu en stämpel på att jag har rätt om Benjamin Button, Finchers Smultronstället.

Oscarsgalan är förvisso ett jävla skämt och jag fattar inte hur en enda filmjournalist kan bry sig (sorry Weird Science-kollegor som satt uppe hela natten) - det är ju hur man än vrider och vänder på saken ett reservat för typ ett millipromille av alla filmer som görs under ett givet år och av dem är typ 3 filmer ens intressanta. Men om det nu skulle spela något roll borde Benjamin Button och Revolutionary Road ha fått dela på alla priser. För Slumdog Millionaire, som jag instinktivt tyckte illa om efter att jag såg den i januari, är en allt obehagligare film ju mer jag tänker på den.

I synnerhet sedan jag läste fenomenala The White Tiger för att kompensera för Boyles nyliberala och otrevliga fantasier. Det är en bok som gör upp med exakt den där blicken på Indien, som humoristiskt och mörkt pekar på problemen. Hur skall fattiga individer ta sig fram? Genom att bli entreprenörer - till vilket pris som helst. Till exempel mord.

Grejen med filmen är denna: eftersom huvudpersonen vägras någon som helst undervisning, och hans liv är en serie händelser utan sammanlänkande innebörd, så måste filmens undertext - frågan om hur han egentligen klarar sig och blir rik, en metafor för den växande medelklassen i Indien - vara denna: allt beror på arv och inte miljö.

Vissa är bättre lämpade att ta sig ur slummen, och detta ligger i deras gener. Skolor och samhälle är ointressanta så länge vi har frågesportsprogram och chansen till instant rikedom. Att tanken ligger farligt nära drömmen om den amerikanska drömmen, en inbankad ideologi som är det största enskilda hindret för en ordentlig reform av det amerikanska politiska systemet - så att landet tar mer skatt från de besuttna och skapar ett fungerande socialt nätverk för dem som mindre har - är det ingen som bryr sig om. För en dag är det min tur att bli rik och då skall ingen jävel nalla på mina slantar.

Att det dessutom är samma produktionsbolag som värpt Vem vill bli miljonär och Danny Boyles film... ja spelar det någon roll idag när det är samma konglomerat som äger allt ändå?
Trevlig helg.

Hälsningar från diskbänksrealismen

Två filmer som var roliga att se och roliga att skriva om - Boy A och Hälsningar från skogen (som jag meterofreudianskt felskrev som Hälsningar från sommaren i mitt första recensionsutkast. Kan den här vintern ta slut någon gång?). Se även FLM-Jonas roliga betraktelse av undertextningen i Hälsningar från skogen i Expressen.

Utmärkte Andrew Garfield som spelar huvudrollen i Boy A (tycks ha fallit bort i min recension efter namnet Jack) är förresten samme kille som spelar huvudrollen i första episoden av Red Riding.

Rörig bild, om filmavtal och konsulenter

»För det första så är det absolut nödvändigt att utvidga begreppet film till att gälla all rörlig bild. Och sen definiera vilka rörliga bilder som samhället ska ta till sitt ansvar för att stödja. Och efter det, avgöra hur finansieringsmodellen ska se ut. Inte tvärt om.«

Göran Olssons krönika på Filmnyheterna.se förklarar det hela enkelt och pedagogiskt. Saken borde vara en självklarhet för alla som lever i medialandskapet anno 2009.
I enlighet med den fullständigt ommålade kartan för rörlig bild idag tycker jag för övrigt att Pelle Snickars skulle ha fått hålla i filutredningen istället för en landshövding.

Förresten, apropå en annan artikel på Filmnyheterna om vilka som borde bli långfilmskonsulenter; eftersom vi har försökt alla andra sätt i alla år, och de flesta filmer ändå inte håller måttet, varför inte pröva med dokusåpemodellen? Lås in femton kandidater med rätt bakgrund (gärna några wild cards från andra områden också, säg tidigare medarbetare på Ica Kuriren) i ett hus med en dvdspelare och en fjärrkontroll (kanske en nätuppkopplad dator också, för att se vem som hemfaller åt nedladdning först) och ett dvdbibliotek.

Tävlingsgrenarna kan bestå i att läsa anonymiserade manus om kvällarna där konsulenterna in spe får blindtestas.

Andra grenar: Spela film-TP och utsättas för filmfestivalsliknande situationen (ingen sömn på tre dygn, ständigt smuttande på alkohol, samtidigt som man måste vifta bort rövslickande alternativt hotfulla producenter).

Pialat hjärta MoC - En kulturgärning

Masters of Cinema har redan tidigare gett ut ett par av Maurice Pialats filmer (Police och L´Enfance nue). Med tre nyannonserade titlar verkar det som att bolaget ger sig på hela hans katalog, med undantag för mästerverket À nos Amours som Criterion, förstås, redan har gett ut. (Screenshot på platteve från mobil, nedan). Det enda frågetecknet är Passe ton Bac d´abord. Okej för att titeln skvallrar om att filmen handlar om ungdomar - men måste omslaget se ut som en socialrealistisk svensk ungdomsroman från 1976?

Jag älskar Pialats stil, hans sätt att inte visa oss till synes väsentliga dramatiska händelser i berättelsen, utan låta någon karaktär droppa dem i en bisats. Det skapar osäkerhet och nerv i berättandet, och lägger fokus vid andra saker än det man i förstone tror är viktigt (särskilt om genren, som i Police, är polisfilmen - det skär liksom upp genrekonventionerna från buken till halsen). Det är lustigt, det påminner mig om hur Sopranos när det var som bäst kunde göra samma sak - förlägga viktiga händelser utanför bild, bara låta dem nämnas i ett samtal. Det gav en större vardaglighet till gangsterlivet än om vi skulle ha fått se varenda deal, mord och rån.

Grey gardens Trailer

Hälsningar från nätet

Plattform produktion, Headweb och Folkets Bio simultanlanserar Mikel Cee Karlssons dokumentärfilm Hälsningar från skogen (som jag recenserar i morgondagens SvD) på biograf och det världsomspännande nätet. (Förhandstitt på headweb här.)

Det är bara att applådera att någon tar första steget. Man får tillägga att dokumentärfilmer av det här slaget har en så pass liten biopublik att det knappast är ett risktagande på den fronten, här finns nog enbart en eventuell ny publik att hämta in.

Jag gör som de avlönade journalisterna på dagstidningarna och saxar citaten ur pressreleasen, så att ni kan se hur de inblandade ser på saken.

- ”Vi vill att något ska hända nu. Vi befinner oss i en otroligt spännande tid när det gäller den rörliga bilden. Vi som producerar dessa bilder, filmregissörer, producenter och distributörer, har ett ansvar att se till så att de viktigaste och mest angelägna bilderna av vår gemensamma mänskliga tillvaro finns tillgängliga för alla, och inte bara de som bor i storstäderna. Att gå och se en föreställning på biograf är en unik upplevelse som inte kommer att försvinna, vi tror tvärtom att en större publik nu kommer att välja att se filmen, både på bio och via
internet”, säger Erik Hemmendorff, initiativtagare och producent på Plattform.

- ”Det är roligt att gå vidare till en mer expansiv fas i vårt arbete med att nå ut med våra filmer till publiken, även utanför biografen. Det är en naturlig fortsättning på vår pågående digitala distribution och med visningar i olika fönster”, säger Bettan von Horn på Folkets Bio.

- ”Vi strävar efter att göra film tillgänglig på så många sätt som möjligt och ser det här som startskottet för en positiv och nödvändig utveckling för filmdistributörer och filmskapare. Ju fler som kan se filmerna desto bättre. Vår målsättning är att alla filmer ska ha premiär på bio och internet samtidigt, på så vis kan man också konkurrera med piratkopiering”, säger Peter Alvarsson, grundare av Headweb.com.

Dvd down the drain

Det är bara 18 månader sedan som New York Times la ner sitt försök att ta betalt för att läsa tidningen på nätet. Nu skall de tydligen försöka igen. Det lär inte gå så bra - den här gången heller.

Synd är det också, eftersom färre personer kommer kunna läsa en länkad artikel som den här, om hur den dåliga dvd-försäljningen påverkar vilka filmer som görs.

I över ett decennium har Hollywood förlitat sig på att en film skall göra profit på dvd-försäljningen och inte på biobiljetterna. Och inte bara Hollywood: här hemma i Sverige går en Wallander-film upp på bio och tolv direkt till dvd. Samma visa med Yellow Birds Stieg Larsson-trilogi; inte förrän man insåg den enorma potentitalen i varumärket lyckades man övertala SvT att få sätta upp de båda andra filmerna i serien på bio (där de lär ge profit och skapa bara marknadsföring). Det är denna situation som har fått Filmavtalets olika parter och Filminstitutet att riva håret över att hemmavideobranschen inte vill vara med och finansiera avtalet.

Men nu verkar det - i alla fall för tillfället - vända. Fler går på bio. Och dvd-skivan säljer sämre. Tro fan det; när bolagen satsar på att marknadsföra Blu-ray som den nya dvd-skivan och febrilt letar efter lagliga och fungerande nedladdningstjänster och folk har tillgång till gratis illegal nedladdning, då hamnar dvd-skivan i kläm på alla fronter. Blu-ray, som fortfarande inte säljer bra, marknadsförs i samma annonser som dvd:n.
Det blir ju ett dilemma; hur får man dvdskivan att framstå som attraktiv när man håller fram Blu-ray som det nya sexiga alternativet på samma bild?

Så nu, med tempen i röven på den 14-procentiga ökning i biljettförsäljning som 2009 hittills har inneburit gentemot 2008, satsar Hollywood enligt NY Times på "filmer som fungerar på bio". Filmen man vill se i grupp (musikaler: någon som vill se en remake på My Fair Lady?), blockbusters och genrefilmer - tydliga ramar och regler; skräck, screw-ballkomedi etc. Fine and dandy, eller hur?

Njae, läser man mellan raderna kan man ana att till exempel den amerikanska independentfilmen (det vill säga Hollywoofilmerna med något lägre budget, inte mumblecore), eller filmer som på andra sätt känns "otydliga" i relation till tydliga genrer kommer få lida för detta. Risken nu är att de inte alls blir gjorda, om man inte ser att man kan spela in kulorna på karusellen.

Man skall dock komma ihåg att den dåliga försäljningen av dvdfilmer inte betyder samma sak som att folk inte ser på film hemmavid. Tvärtom, och det är med stor sannolikhet ett ökat intresse för film som har lett till den uppåtgående kurvan i biobesöken (kombinerat med den pågående ekonomiska krisen - sådana är alltid bra stimulans för nöjesekonomin).
Men risken, om bolagen inte ser en vinstpotential i hemmatittandet -om de inte hittar den gyllene betalningsmodellen - är något i stil med ovanstående scenario.

Grey gardens gråa tanter

Sådan tid det har tagit. Men nu är den här - Grey Gardens: The Movie. Undrar om man kommer uppleva den som gravplundring? Det känns nästan som om filmen måste vara ett mästerverk för att man inte skall känna på det viset.

För ett par år sedan skrev jag och Erika Vallin - då Sjölund - världens längsta sak om Grey Gardens för Bon. På Erikas Elle-blogg finns hennes modetext.
Min filmartikel lägger jag upp när jag hittar tidningen i mina gömmor.

Criterion vår/sommar

Det är fredag eftermiddag och jag har inte så många fler ord i mig idag, får spara de jag har till bardisken. Lämnar er därför med några kommande Criterion-omslag. Ovanstående släpp (juni) är väl det minst spännande. Omslaget är inte så kul det heller. Insup istället nedanstående. Mer information hos Criterion.

Den gamle och bilen

Clint Eastwoods senaste film Gran Torino är väldigt väldigt bra - Eastwood är en av de bästa hantverkarna i amerikansk film idag - och väldigt väldigt intressant. Ett amerikanskt mästerverk, faktiskt.

Jag tror att det är första gången som Eastwoods tre roller - regissör, borgmästare och skådespelarikon - möts i en film. Som Richard Brody skriver i en text en ny dvd-box med Clint Eastwood-filmer så har Eastwoods specialitet som regissör alltid varit att dramatisera gränsen mellan det privata och det offentliga. Privat är Eastwood republikan och har en uttalad libertariansk filosofi. De roller han har spelat som har fått ikonstatus har varit de ensamma hämnare som tagit lagen i egna händer, och trätt över gränsen mellan det privata och det offentliga. Eller fullständigt ignorerat denna gräns eftersom den inte har kunnat ge filmernas offer rättvisa.

I Gran Torino syns knappt det offentliga i det ghetto där Eastwoods karaktär lever. Polisen flimrar förbi i en scen, i en annan förklarar Kowalski för en präst att han "bad att de skulle komma, men inget hände".

Men som jag skriver i min recension (inte på nätet än) så är det intressanta med filmen mötet mellan Eastwoods Siste vite man och de klassiska hämnarroller som Eastwood har spelat tidigare - tystlåtna, hårda, ensamma män som Dirty Harry och Mannen utan namn. De är nämligen metaforer för den maskulinitet som generationer av män har hyllat, eller strävat att leva efter. Och Eastwood underminerar den maskuliniteten totalt i Gran Torino. Jag skall inte avslöja för mycket, men liksom hela den generation av amerikanska män som klev ur krigen i Europa, Asien och Korea är Kowalski en skadad själ. Liksom dem begravde han såren och byggde familj ovanpå graven. Och så undrar männen - om de överhuvudtaget undrar - varför de har så dålig kontakt med sina barn.

Det är möjlgt att, som Jacob på flm-bloggen, kalla det för compassionate conservatism, påpeka att det (än en gång) är vi mot busarna, och att Kowalski upptäcker att hmongfolket ändå är shyssta. Men det är mer, mycket mer, på spel här.

Om man lyssnar till filmens språk så händer något väldigt intressant när Kowalski blir fadersfigur till Thao och skall lära honom att prata som en man. Bland alla "fitta" och "rövknullare" börjar Kowalski, frisören Martin och byggledaren - alla vita amerikanska män - att i form av förolämpningar bli polackjävlar, micks, degosar. Det är som om Eastwood pekar på USAs ursprung som invandrarland - på den mosaik av europeisk vithet som anlände till USA och i Hollywoods händer fick nya namn och blev amerikanska vita med fyrkantig haka och rejäla efternamn(cue Don Draper).

När Eastwood dessutom gör detta parallellt med Kowalskis upptäckt att hans grannar, till skillnad från hans konsumtionsbesatta avkomma, delar hans värderingar - då är vi hemma.
Det är bra mycket bättre och subtilare än den vanliga "multikultur-är-problem"-sörjan, eller "Stackars detroniserade vita man"-film.

Ett möjligt aber kvarstår dock, och jag är säker på att jag skulle kunna googla fram en kritisk artikel om saken (eller så säger Spike Lee något i frågan snart): vad säger oss i sådana fall porträtteringen av filmens få svarta? Det kan förstås vara en smart dramaturgisk aspekt, så att det inte blir för mycket (precis som vi egentligen bara får se relationen mellan Kowalski och hans ena son och dennes familj) - men Detroit är väl ändå en av USAs svartaste städer?

(PS - rubriken är stulen från min Weird Science-kollega Per. Tack, hoppas det är ok.)

Unge Freud i Stockholm

Jag fortsätter mitt Freud-snack på Weird Science.

Regissörer väljer svenskt

Criterion länkar på sin blogg till Gwyneth Paltrows nyhetsbrev i vilket hon har bett »några regissörer hon har arbetat med« (namn som nog är bekanta för de flesta) att lista sina topp-fem-hyr-dvder. Att man inte kan hyra särskilt många av filmerna i Sverige är mindre intressant.
Bland alla självklarheter - Spielberg och Sofia Coppola väljer Tootsie - finns det en del kul att lägga märke till, särskilt från den svenska filmhorisonten. Wes Anderson väljer Ingmar Bergmans Ur marionetternas liv från 1980.

»From the Life of Marionettes
I’d never heard of this until last month. It’s an Ingmar Bergman movie he made in Germany where I think he was a tax exile.«

I samma stund som jag läser valet så känns det alldeles självklart. Jag har alltid gillat den förbisedda Bergman-rullen som han gjorde i sin tyska exil, och kom in på filmen och dess borgerliga centraleuropeiska inredningsdesign och miljöer i ett inlägg om Nicolas Roegs Bad Timing. Jag skulle tippa att det, med Wes egen produktion i åtanke, i hög grad är dessa rätt fantastiska miljöer som skapar tycke.

För att inte tala om att skuld, depression och sexuella tillkortakommanden fungerar lika bra i Munchen som på Upper East Side. Bergmans berättande - en inblick i psyket på en borgerlig man som bryter ihop och mördar en prostituerad kvinna - ur ögonen på hans närstående, psykologer och andra, är inte heller fy skam.

Med tanke på vilken tumme Wes Anderson tycks ha med Criterion-folket så kan man ju hoppas att de plockar upp filmen och ger den en värdig behandling.

Sofia Coppola å sin sidan väljer också svenskt, med med pulsen lite mer på samtiden så blir hennes val Låt den rätte komma in - en film som börjar bli plågsamt hipp.

Freud flyttar hemifrån

Jag såg om Susanne Biers gamla familjekomedi (eller drama) Freud flyttar hemifrån igår med anledning av att den släpps på dvd om en vecka. För det första får man väl konstatera att tiden kanske inte har varit helt snäll mot detta försök att blanda svenskt familjedrama med Woody Allenska judeskämt.

Och det märks verkligen att det här var Biers debutfilm: i vissa scener ser man på skolfotouppställningen hur personregin gått ut på att säga »eeh, kan ni tränga ihop er lite där borta så ni får plats i bild«. Och så pratas det något hel förjävligt mycket. Det skall vara en judisk grej - att alla är pratiga och neurotiska, men någon kunde förstås ha upplyst Bier att det på film går att lösa den saken på ett annat sätt än i verkligheten.

Men det finns ju en hel del där-och-då-humor i all pladdrighet: Stockholm 1990, rockklubben Delta i neonblått. Gunilla Röörs Angelique »Freud« Cohen ser ut som en seriefigur när hon kliver in med sin överrock och försöker bana sin väg till baren; det måste vara minst dubbla axelvaddar under trenchcoaten. Och så Peter Anderssons oslagbara raggningsreplik till Freud efter att han har fått syn på hennes tandställning »mmm, postmodernt«.

För att inte tala om Philip Zandéns David - han ser i sin Musse pigg-tröja och löjliga lilla mustasch ut som om han skulle....ja, det här är väl dystrast i det hela: Zandén ser ut som om han skulle kunna hänga på Riche idag och utses till orakel på Rodeos modeblogg.

Men det jag framförallt tänkte på när jag såg Freud flyttar hemifrån, och som är mycket dystert, är att jag omöjligt kan föreställa mig att ett projekt av det här slaget skulle kunna passera alla instanser och bli långfilm idag. Om SvT stoppar Kobra för att de gör ett program om Israelisk kultur »utan att skildra andra sidan« så skulle nog en och annan finansiär och konsulent sätta mackan i halsen över det här upplägget:

Svensk familj med stark judisk identitet. En av döttrarna bor i Israel och är tungt religiös. (Det spelar mindre roll att hon senare i filmen kastar av sig peruken, röker braj och knullar med Peter Stormare). Den judiska identiteten och historien diskuteras hela tiden i relation till lägren, till mammans (Ghita Norby) rädsla att det skall hända igen och till ungarnas oförståelse inför denna rädsla. Och anar man inte att antikhandlaren Max (Pierre Fränckel) är lite, lite för girig för att det skall kännas bekvämt?

I skenet av den pågående debatten om tennismatcher och om eventuella debattörers grad av antisemitism (där vid det här laget samtliga debattörer på alla sidor tycks ha glömt det grundläggande tragiska att några hundra barn dog i Gaza för två månader sedan) blir varje försök att skildra något judiskt på svensk film eller i svensk TV som att gå på krossat glas utan att skära upp fötterna.

Jag har helt enkelt svårt att se att någon skulle låta det här manuset passera idag utan att mängden av »det judiska« skulle ha ifrågasatts, eller att någon hade tyckt att det skulle »sättas i ett sammanhang«.

Det finns inget värre än självcensur och det bådar inte gott för framtiden.

Död snö

Norska Död snö visas på norska filmdagarna i Stockholm 19-22 mars.

Who watches....äh

Nej, jag orkade inte gå på pressvisningen. Misstänkte att jag skulle känna ungefär som Anthony Lane gör i sin strålande recension. Och när alla devota Malin Åkerman-intervjuer dyker upp imorgon - plocka fram den här raden:

»she is played by Malin Akerman, whose line readings suggest that she is slightly defeated by the pressure of pretending to be one person, let alone two.«

Mumblecore - igen.

Snart dags för SXSW i Austin. (Ha det så kul Emma. Jag är inte det minsta avis... Promise.) Och därmed dags för en ny omgång bråk kring Mumblecore/microcinema bland amerikanska filmskribenter och bloggare.

New Yorkers David Denby skrev en uppskattande genomgång och blev hatad bland annat här. Denby försvaras av kollegan Richard Brody som tidigare har skrivit uppskattande om bland annat Joe Swanbergs Nights and Weekends.

Det är rätt fånigt att klaga på Denby för att han skriver om Mumblecore några år efter alla andra - so what? Han är en bra kritiker och hans insikter i filmerna - oavsett vad jag själv tycker om dem - är intressantare än det mesta som har skrivits (särskilt slentriansågningarna).

Hela tjafset kring Mumblecore handlar också om sättet som filmvågor skapas idag. Det går så fort från att någon ser en röd tråd till att den är ett faktum till att den är gårdagens nyheter att ingen egentligen stannar upp och kollar vad det faktiskt handlar om. Mumblecore är kanske inte franska Nya vågen, och dess drag av marknadsföringsetikett är ack så uppenbar... Men ärligt talat, handen på hjärtat Hynek, är inte det du just skrev ett utslag av samma "jag ser igenom eran media-stunt"-cynism? Jo, just. Därför är Denbys inställning så mycket intressantare:

»But a critic, I think, should grant a filmmaker his subject. When the material is emotionally raw, and the nonprofessional actors show some strength, mumblecore delivers insights that Hollywood can’t come close to.«

Och så är det intressant för oavsett filmernas innehåll så har de här regissörerna verkligen börjat ta tag i frågan om VOD och andra alternativa distributionssätt.

Så: det må vara en jävla härva och tomma ord filmkritiker emellan, själv är jag intresserad eftersom jag längtar tills vi får någon slags microcinemarörelse här hemma. Ja, kanske bara en rörelse skulle räcka. Kan man inte få önska sig det? Några manifest? Lite jäklar anamma? Lite mer mod?
Är det någon som hör mig eller är ni upptagna med att bråka om utvecklingsstöd från SFI?

För den som vill ha mer bakgrund och diskussion så har jag skrivit och länkat utförligt i ämnet här och här.

Polsk film på Zita - Rysa?

Under våren visar Zita som vanligt ny polsk film tillsammans med Polska institutet under namnet Polska filmklubben. Till min glädje står det i pappersfoldern att man den 18 mars visar filmen Rysa, som jag har skrivit om här, och framförallt använt mig av i en SvD-kommentar här.

Men på nätet syns filmen inte alls till. Om ni verkligen är intresserade av Rysa, och det borde ni vara, ring ner Zita eller Polska institutet. Jag lovar att fördjupa mig i saken också.

Uppdatering: Det blir alltså inget. Se kommentarerna. Vi lever fortfarande i den gamla världen av trånga regioner och distributionsregler.

Johnny Dillinger Depp

Trailern för Michael Manns Public Enemies verkar lovande.

Billy Paul

Om ni undrar över den totala inaktiviteten på alla Hynek-fronter så är det för att jag har lyckats gå från influensa till halsfluss (!) Men däremellan - ett dygn utan frossa på två veckor! - så hann jag i alla fall besöka Tempos invigningsfest och se Göran Olssons nya dokumentärfilm Am I Black Enough For You, om soulsångaren Billy Paul - samt se en kort men fantastisk konsert med samme sångare.

Am I Black Enough For You är ett suveränt dokumentärporträtt av Billy Paul. Ett textboksexempel på ett lyckat personporträtt, faktiskt. Filmen kan med fördel användas som en introduktion till artisten och hans musik.

Men den ger också en fördjupad bild av den - tyvärr - nästan klassiska konflikten mellan skivbolagen och de svarta artisterna på 1970-talet, när bolaget slängde över en check och inte förväntade sig att artisten skulle komma och gnälla om några royalties senare.
Något som ju kan bli ett problem när Nike använder en låt som Me & Mrs Jones i en reklamspot med Marion Jones under Atlanta-OS decenniet senare.

Dessutom ger filmen genom intervjuer med bland annat en annan Philly-son, The Roots Questlove, en annorlunda bild av Billy Paul som en högst medveten soulsångare. Eller i alla fall höjden av medvetenhet i hans sånger. En intressant omständighet, som Questlove påpekar, är att han till skillnad från de flesta andra av de "medvetna sångarna" inte hade en röst skolad i gospeln.

Men Billy Paul och hans fru försöker, eller har i alla fall försökt, tona ner den bilden istället. För när skivbolaget gav ut den politiska singeln Am I Black Enough For You efter monstercrossoverhiten Me & Mrs Jones dalade Billy Pauls stjärna fort.

Am I Black Enough For You lyckas skapa en riktigt fin soulkänsla, mycket på grund av hur filmen är fotad. Enbart om natten: rått, mörkt, intervjuer i limousiner, backstage, från flygplan. Och den är ypperligt klippt i ljud och bild med musiken och konsertupptagningar (sådant där kan ju vara en bitch). Låtarna presenteras tydligt i text och det är alltid en ordentlig portion som får spelas innan något talking head fasas in. Men jag blev nästan sur för att Billy Pauls version av Don´t Think Twice kom så tidigt i filmen, jag satt och nynnade på den resten av rullen....

Filmens soul kommer i lika hög grad av dess varma och personlig pulsåder. Görans touch märks (och hörs): man förstår vad det är han driver för frågor, och vad han driver herr och fru Jones att tänka på. Det finns en, möjligen flera, trådar filmen igenom som han klipper fram riktigt bra.

Och i filmens hjärta klappar en riktigt fin och käreksfull skildring av Billy Pauls och frugans drygt 40-åriga äktenskap - genom the good times and the bad som det brukar heta.


Bonus: en krönika av Göran Olsoon och Jenny Örnborn om Clive Davis-intervjun i filmen.