Mariah Larsson kommenterar mitt inlägg om filmdebatten i tisdagens, och gör en liten betraktelse om hur det var 1998. Det påminde mig om en sak jag noterade i tisdags, med viss irritation. Jag skrev en kommentar hos Marih:
»Jag hade tänkt spinna vidare på den vid ett senare tillfälle. Det är nämligen så här: dokumentärfilmskonsulenten har sedan i våras dragit samman en slags informell träff om den svenska filmen, ungefär en gång i månaden. Det har varit välbesökt och åldersblandat. Den "nya generationen" har varit väl representerad. Men på tisdagens möte, som följdes upp med ännu ett sådant informellt snack, sänkte jag - 34 år gammal - medelåldern rejält. Det är klart att filmpolitik är ett osexigt och avskräckande ämne (jag var också en av få journalister på plats) men ansvaret måste ligga även hos de unga kreatörerna. Men visst, de har vid flera tillfällen tydligt visat att de gör film alldeles oavsett systemet (som jag kommer in på i en krönika i dagens SvD). Fast ändå, jag tyckte det var beklämmande.«
På det första mötet var det ganska tyst bland de unga, och de som påpekade att de kommer att göra film no matter what fick arga blickar och kommentarer om okollegialt beteende från de äldre.
När det blev mer innehållssnack på nästa möte blev det bättre och mer ungdomligt engagemang.
Men nu var det alltså old school igen. En handfull människor kring de 30 slöt upp, men annars var det samma gamla...Inget ont om dem, men det finns ju en stor och begåvad generation filmare och producenter där ute - för att inte tala om en ny generation filmälskande journalister som uppdaterat hur vi bevakar och tänker kring filmen idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Kan det inte ha att göra med det som också hände 1998? Jag har inte texten framför mig nu, men har för mig att jag avslutade med en (något misslyckad) referens till cinéma du papa, något i stil med att man måste försöka göra film utan pappa-generationens godkännande. Lite, skiter ni i oss skiter vi i er? Eller, det här ger för lite i förhållande till insatsen?
Är inte den stora och begåvade filmgenerationen någon annanstans, helt enkelt? Där de uppfattar att det är mycket mer relevant att vara?
Ja det har du förstås rätt i, och ibland känner jag mig lite kluven till min kritik av SFI när jag tycker att de tydligare ska satsa på olika slags rookie-liknande projekt. För de här filmerna är skapade genom att de kringgår systemet på många vis, samtidigt som nästan alla filmarna på olika sätt utnyttjar systemet när de lärt sig hur man gör det. Jag har kallat det för välvilliga systemfel och liknande, men kanske mår alla bäst av att det finns en barriär? Samtidigt, vilket är min poäng i dagens krönika som inte ligger på nätet än, handlar det också om att uppmana en ny generation, som tänker på nya sätt kring film, att aktivt söka stöd från SFI. Annars blir det lite som med det sjunkande antalet kvinnliga sökanden: de känner helt enkelt inte att det är lönt att vända sig till SFI. Och när vi nu har ett system som ska stödja "värdefull" svensk film så...
Mer om det här
http://www.weirdscience.se/?p=6492
och här
http://hynek-pallas.blogspot.com/2009/10/mer-filmpolitik-och-mer-lar-det-bli.html
"mer ungdomligt engagemang". jag känner mig hundra år gammal när jag läser mig själv. Vad är jag, en pensionerad sosse som besökt ett ssu-möte?
Haha. Ja, vi är old people. Don't trust anyone over thirty...
Skicka en kommentar