lördag 16 januari 2010

Den ljusnande obetalda framtid är vår

Okej att jag är flerfaldig part i målet - men jag har ändå svårt att ställa upp på Roger Wilsons slutsats i gårdagens Kino, att den senaste tidens kritikerkrig skulle vara ett utslag av att filmkritiken (kritikerna) blir alltmer marginaliserade.

Vänd på steken: filmkritikerbråk där den ena sidan är bloggar - det ena riktat mot en blogg, det andra inlett på en annan - skulle faktiskt kunna tyda på något helt annat. Det faktum att bloggar om film anses så pass betydelsefulla att de kan ge upphov till uppmärksammade diskussioner av det här slaget visar snarare på att filmkritiken på sina håll frodas som aldrig förr?

Jag kanske borde hålla mig god för att dunka min egen rygg, och andras (flera av dem vänner). Fast vaddå: när hade Sverige senast en så pass kvalificerad film- och tv-bevakning som idag? Kolla in Weird Science, den här bloggen, FLM och några andra, och fundera sedan på när dagstidningar, tv-rutor, och andra äldre medialoutlets (Kino i P1 undantaget) innefattade så många aspekter av film i sin bevakning.

På alla fronter: från det politiska filmfältet (hur många journalister med mig var på debatten om filmutredningen och skrev om det? Räck upp en hand tack.) till filmhistoria, filmform, förändrade visnings- och distributionsfönster och så vidare och etcetera.

Jag tar mig själv som exempel nedan, och jag känner mig definitivt inte marginaliserad. Jag har svårt att tro att Helmerson (med TT-spektra och Expressen som spelfält) gör det, och heller inte mina Weird Science-kollegor som har byggt upp en framgångsrik välbesökt film- och tvblogg. Johan Cronemans attack i DN var märklig, och kanske skulle den i sådana fall kunna ses som ett utslag av att han kände sig trängd av en ny sorts bevakning, i nya medier. Vad vet jag.

Min egen »attack« var måhända grov - det första inlägget var grovt och onödigt otrevligt - men försöken att föra den slags dialog som Wilson i Kino påstår att han saknar, de saknas absolut inte. (Jag länkade nyligen hej vilt till dem).

(Marginaliserad, det kände jag mig en gång på den tiden jag skrev för filmtidningen Ingmar. På ett frilansmöte då jag än en gång kläckte någon märklig och smal artikelidé och det uppstod en diskussion om balansen mellan det »breda« och det »smala« i tidningen, så förklarade en redaktionsmedlem - som ska få förbli anonym - irriterat för mig att det inte fanns utrymme för sådan filmjournalistik i världen och att min framtid skulle bestå av att intervjua besökare utanför biografen om vad de tyckte om senaste Sagan om Ringen.)

Visst har jag i flera år argumenterat för en förändring av formen för filmbevakningen, men jag är också väl medveten om att det inte är något som händer i ett slag. Och man får nog säga att SvD varit mer än tillmötesgående och, vid sidan av den löpande kritiken, låter mig skriva om allt från samtida polsk film till olika aspekter av SFIs politik (och här), japansk porr, dokumentärer om muslimsk punk, till förändrade distributionsformer (och här) till rapporter från sydkoreanska filmfestivaler.

Och en hel del annat som jag anser att den svenska filmbevakningen under många år struntade i, för att istället låta fältet växas över av nöjesjournalistikens ibland alltför täta och om filmmediet okunniga ogräs. (Jag skulle vilja påstå att jag ofta skriver om film på ett sätt som kopplar de ekonomiska aspekterna av film med innehållet - teknisk utveckling, förändringar i distribution etcetera, eller för att citera ur nästnästa länk, »relationerna mellan pengar, marknad, teknik, företag, individer med inflytande samt opinion« - som saknades tidigare, jag har till och med skrivit en bok om samtida svensk film med den utgångspunkten, och tycker därför att bittra åsikter som denna blir osmakliga eftersom de är direkt lögnaktiga).

Men det som hamnar i SvD är en bråkdel av det jag skriver här på bloggen eller på Weird Science. Även om utrymmet hade funnits, så har tidningar en redaktionell form som ska följas, inom vilken man snart börjar tänka. Friheten att tänka utanför den har gett mig oändliga kickar (och er oändligt långa texter).

Abret är detsamma som alla i samma sist som jag brottas med: vadan pengarna då? Förr eller senare - och ganska ofta redan nu - »tvingas« jag (ok, jag lider faktiskt inte) välja bort en mastodonttext för att dra in hyran. Välja bort en ny finurlig idé om något ingen redaktör efterfrågar eller vill veta av (»Hörru Stefan, vad sägs om en jämförelse mellan en inaktuell tysk film från 60-talet och Hanekes nya?«).

Hade debaclet med Helmerson handlat om att jag känt mig marginaliserad så hade jag, förmodar jag, tagit det gyllene tillfället att svara på betald plats i SvD eller Expressen (man hade, antar jag, rätt lätt kunnat omvandla pajkastningen från Helmersons sida till något vettigt om kritik, säg med 00TALs kritiknummer som referens eller så) och på så vis känt mig lite mer medieuppmärksammad, och lite mindre marginaliserad.
Istället valde jag att svara på min egen blogg, med en uppsättning länkar till saker jag redan hade sagt, och tyckte att det räckte så.

(Det tål dock att tilläggas en annan sak: det händer ändå rätt ofta att saker jag skriver här och på Weird Science leder till betalda uppdrag - inte bara uppslag till SvD-texter, utan annat. Det finns förstås ingen proportion mellan till den tid man lägger ner på att skriva allt detta och summorna, men det - som alla kulturfrilansare vet - gör det ju aldrig. Jag är naturligtvis medveten om att det är en synergieffekt med att jag är SvD-skribent, men mycket av det som skrivs har frigjorts i mitt sinne genom att jag har skapat mig andra, friare, arenor än dagstidningen och den akademiska sfären).

För att anknyta lite det där 00TALSnumret om kritik: det numret handlar nästan uteslutande om de förändrade villkoren för den »fina« kulturkritiken; från teater till litteratur.

Avprofessionalisering, sämre ersättning etcetera ochsåvidare. Lite synd då att filmkritiken lyser med sin frånvaro i numret (marginaliserad!), eftersom det är villkor som nästan alltid har varit en del av filmkritikerfältet och - i synnerhet frågan om avprofessionalisering i termer av allt fler frilansare och allt färre med anställning - blivit värre på senare år. (I termer av yrkesmässig kompetens skulle jag dock påstå att det har blivit intressantare på många håll eftersom så många kritiker idag åtminstone doppar tårna i filmvetarutbildningar, eller har praktiska erfarenheter av film).

Men filmbevakningen har alltså på senare år, som jag har försökt visa ovan, sökt sig nya vägar - mycket på grund av att fältet film har förändrats så mycket på senare år. Den gör upp med marginaliseringen, och den gör det för att det finns ett nytt fält att upptäcka och ta plats på. Vi skulle kanske ha en del att lära litteraturkritikerna och teaterkritikerna om framtiden och deras framtida villkor...

För jag skulle påstå att de filmkritiker som då och då vågar sig utanför sina trygga hamnar i de betalda medierna upptäcker att de har möjligheten att skapa sig nya roller, och faktiskt vara allt annat än marginaliserade i dagens kulturvärld.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Det är väl snarare på tiden att svenska filmkritiker börjar bråka lite mer. Jag saknar Jan Agheds passion och vrede!

FilmMedia sa...

Intressant text.

Håller med Anonym. 'Filmkritiker' är långt ifrån en homogen grupp och 'filmkritik' knappast ett entydigt begrepp. Märkligt då att det inte bråkas mer...

/D

Hynek Pallas sa...

Visst borde vi bråka mer. Men där håller jag med Roger: kulturdiskussioner är roligare än rallarsvingar som underhållningsvåld. När jag insåg hur uppmärksammad Helmersongrejen blev, då blev jag illa till mods.

Ingen jag pratade med var det minsta intresserad av att (som jag) diskutera nivån på svensk filmkritik, utan enbart det lustiga med att jag blev påhoppad i Expressen. Jag bryr mig verkligen inte det minsta om den aspekten - de hade till och med fått till en fin rubrik - men önskar att sådant utrymme i stora tidningar kunde handla om intressanta filmkulturella/-politiska etcetera frågor.

Jag skulle hemskt gärna se fler diskussioner om film mellan svenska filmkritiker.

Kraxpelax sa...

SEXNOVELL! :oD



- Peter Ingestad, Solna