I kvällens Kino uttalar jag mig lite mer om Guldbaggarna. Hur de har klippt ihop mitt köksbordssvammel vet jag inte, men kontentan är något sådant här (eller borde ha varit, hur mycket jag missade i själva intervjun vet jag inte heller):
Guldbaggen speglar rätt väl SFIs vägval - det vill säga den väg som nu i många år har lett ifrån att våga definiera kvalitet. Nomineringsjuryn är sammansatt av folk från flera hörn av den svenska filmindustrin (samt några filmvetaralibin), och speglar deras olika behov, och därmed olika syn på vad kvalitet är.
Kvalitet i svensk film är - tillåts genom SFIs agerande vara - olika saker för olika delar av branschen eftersom man ger pengar till allt från Åsa Nisse till Man tänker sitt. Om Åsa Nisse drar mycket folk till bio, ja då är det säkert kvalitet i många personers ögon (kanske främst representanterna för biografägarförbundet).
I år är situationen förstås lite extra speciell på grund av Millenniumfilmerna. Stieg Larsson-effekten är öronbedövande, och filmerna läns förstås kvalitetsstämplar när folk som Mario Vargas Llosa jämför Larsson med Dumas och Dickens. (Men det är bra att komma ihåg att inte ens Vargas Llosa kan ursäkta att tv-filmen Flickan som lekte med elden har nominerats för bästa foto...).
Lösningen är att SFI vågar tänka om kring sin policy - ja: man skapar uppfattningar om vad kvalitet är genom sin ekonomiska fördelningspolitik - eller/ och att en liten grupp (relativt) industrioberoende personer utgör en jury som ser och bedömer alla filmer. För som det är nu, så är det inte bara en skev form av utvattning, utan en industridoftande ryggdunkarfest av häpnadsväckande format.
Det kan verkligen inte vara roligt att sitta i den slutgiltiga juryn och vara utlämnad åt industrins axplock. Huga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar