Éric Rohmer är död och nätet börjar översvämmas av essäer, hågkomster och whatnot (det vill säga twitter) . Har inte riktigt tid att skriva något längre om Rohmer just nu - men närmade mig honom själv lite bakvänt. Han var ett svart hål innan jag såg Conte...-filmerna i mitten av 90-talet, sedan såg jag den snygga, men tröttsamma och texttunga (ni vet, där man riktigt känner boksidorna) Triple Agent i Berlin (2004 tror jag det var) och först häromåret närmade jag mig hans »viktiga« filmer från 1963-72, som har samlats i Criterion-boxen Six moral tales (en av deras bästa).
Det är dessa jag ska ta och se om nu, istället för att skriva, så kanske det blir lite text sen.
Till dess: läs lite mer här, här, och kanske här där det länkas hej vilt.
Förresten: om någon undrar över Rohmers stil så tycker jag att det är lite sött att reportern på svenskan i alla fall ansträngde sig att skriva av detta från NE. »Enligt Nationalencyclopedin [sic] präglades hans filmer av långa tagningar och lyhört återgivna dialoger«. (Han kunde förstås ha slagit upp ordet »nationalencyklopedi« när han ändå höll på).
Å ena sidan tycker man att kulturredaktioner alltid ska ha en person på på plats, dygnet runt, som kan slänga ihop något glödande vackert på 20 000 tecken när en storhet dör. Å andra sidan - den där meningen innehåller mer formbeskrivningar av film än somliga svenska kritiker får in under en karriär.
1 kommentar:
Fantastisk slutkläm.
Skicka en kommentar