Hur vi slutade prata om klass och varför vi måste börja igen...

...är temat för dagens krönika i SvD.

Och så en recension av Jason Reitmans Up in the air.

Förresten, apropå Snabba Cash, är det inte märkligt hur journalister älskar att gå på »autenticitetsvinkeln« så fort det kommer filmer och böcker om gangsterliv? Igår körde City - som ett klockspel - en intervju med snubbe från KRIS som snörvlade efter visningen och pratade om hur väl filmen skildrar den undre världen (»fast kanske skulle ingen riktig kriminell ta med sig sitt barn ut på jobb«).

Kittlande.

Det enda journalister möjligen gillar mer, det är filmer om deras eget yrke. Då kör de »likheter-med-verkligheten« vinkeln tills pekfingervalsen blöder.

Frågan jag ställde mig när jag utlämnad åt City drog i mig min Akki-sushi var: varför inte köra det här konceptet på lite fler svenska filmer?

Vad tycker skogsmullarna - eventuellt någon övervintrad svensk kroppsvårdare/nazist från 20-talet - om naturmyset i Man tänker sitt? Vad tänker lärarna på den nedläggningshotade latinundervisningen? Ser man några positiva effekter - surdegshipsters som plötsligt törstar efter språkområden som bär dem genom mer än hippa klädbutiker i B-burg?

En riktigt skarp murvel skulle kanske kunna hitta någon bokstavsdiagnosticerad borderlinedvärg till emo-flicka med övermänsklig datorkunskap, våldsamt obehaglig krimjournal och ett välutvecklat hat mot manssamhället.

Och hur är det förresten med stressnivån hos landets körskolelärare?

Till och med en Hallå där! med någon bröllopsfotograf som uttalar sig om Ulf Malmros känsla för skrået skulle vara mer rafflande än fler besök i undre världen.