Io Sono L´amore

Har ni sett en finare titel? Nä, trodde inte det. Den engelska översättningen är väl inte fullt lika snygg (och en svensk skulle bli...rätt töntig). Men filmen är så bra att jag bara kan instämma med Time Out New Yorks kritiker:

»See this film by any means necessary«

Vilket i dagens distributionsklimat betyder samma sak som »Steal this book«.

Mer på The Auteurs.

By Brakhage

Bara så ni vet - när snön smält bort är det dags att stänga in sig igen. Då släpper nämligen Criterion den andra volymen av Stan Brakhages filmer. Det är nästan, men bara nästan, lika fint att sitta hemma och dra i sig Brakhages alster som att sitta i Anthology Film Archives på 2d Avenue i New York. Hög utan droger.

(Att det är just 454 minuter knark är också alldeles fantastisk. För er andra betyder det kanske inte så mycket annat än att det är... mycket flummig film. För mig är 454 ett alldeles speciellt och fint band som min gode vän Anders »Aeroflot« Rudström sjunger i.)

Filmreferenshumor

Årets filmreferens-humor.

Banksy om sin film Exit Through the Gift Shop (från New York Times):

»Denying that it is a spoof, he maintained that events did in fact unfold as unpredictably as “Exit Through the Gift Shop” suggests, and said that while he set out “to make a film that would do for graffiti art what ‘Karate Kid’ did for martial arts,” the likely effect “was closer to “what ‘Jaws’ did for water-skiing.”«

»Will you still be sending me your Valentines«

Jag ser Leo McCareys Make way for tomorrow och gråter ut på Weird Science. Över den tid som flytt och den tid som eventuellt komma skall.

»Well, I don´t want you operating on me«

Intressant intervju i Filmint. med Charles Burnett som har gjort Killer of Sheep - en film jag älskar. (Bra dvd-utgåva här.)

Är extra förtjust i det här stycket.

»When did you first feel like a filmmaker?
(Laughs) It’s something that a bunch of us are talking about now, can we call ourselves filmmakers having made a few films? Say for example you say, “What do you do?”, “I’m a brain surgeon”, “Well, when was the last time you operated?”, “Umh, maybe a couple years ago”, “Well I don’t want you operating on me” (laughs). We’re working at being filmmakers I think. When we made films at UCLA we tried to put everything in, including the kitchen sink, because we thought we would never make a film again. You don’t know when you’re gonna do another film, so it’s going to be harder.«

Gratulieren Babak

Babak Najafis Sebbe fick pris för bästa debutfilm på Berlinalen. You've come a long way from Eriksberg, grabben.

Ps I strikt nationella produktionstermer - för dem som bryr sig om att hålla koll på sådant - kan man ju säga att det var rätt fin utdelning av de få »svenska« filmerna på plats: förutom Sebbe plockade alltså Ruben Östlunds Händelser vid bank hem Guldbjörnen för bästa kortfilm. Och den rumänsk-svenska samproduktionen If I want to whistle, I whistle (det innebär svenska stålar till postproduktion - hur som, jättebra film) fick Silverbjörnen, samt ett annat pris.

Varvet runt om distribution

Plockade upp nya numret av McSweeney's i Berlin, ett nummer vars form ska vara »a celebration of the newspaper«. Well, det är det: fullständigt oöverskådligt innehåll.

Men så här långt har jag i alla fall hittat en artikel som intresserar mig, ett samtal om filmdistribution. Inledningen kändes extra aktuell efter årets Berlin, och dess Forumsektion.

»Last year, 9 293 films were submitted to the Sundance Film Festival. Of those, only 218 were screened to audiences. Of those, only 3 have been theatrically released«

Ja, som sagt. Knappast någon nyhet för läsare av den här bloggen, eller för filmälskare som lever i verkligheten - men ändå. Inte så uppfriskande siffror.

Nu är kontentan av samtalet inga några direkta svar, mest gissningar och teckentydande.

Det konstateras att ingen av de nätbaserade distributionsformerna - från Amazon On Demand till Joost och The Auteurs - drar in några riktiga pengar (eller rättare sagt, jag tycker det verkar som att det mest spekuleras i den frågan - det verkar inte finnas några konkreta siffror att ta på, men det brukar tyda på att bolagen bakom inte har något att stoltsera med).

Dvd-branschen avfärdas i en mening - »the market has gone a little soft« säger Zoetropes och Tellurides Tom Luddy. Men McSweeney's egen Brent Hoff förklarar i alla fall att deras dvdmagasin för kortfilmer, Wholpin, inte drar in mycket på nätet - knappt något - i relation till de dvd:er som de distribuerar i butiker och via nätförsäljning. Men att de filmer som trots allt fungerar på egna plattformar är hårda nischfilmer - gärna riktade mot en techsavvy kundkrets. Prima exempel Helvetica, som älskades av grafiska designers.

Det talas om att filmerna släpps alldeles för sent efter festivalen - att en film som blir en snackis på säg Berlinalen släpps till publiken åtta månader senare håller helt enkelt inte - då är den nedladdad för många gånger om (för en så liten film). Att indiefilmarna i dag, i många fall, fortfarande lever i hopp och tro om att det gamla systemet ska rädda dem - alltså att en biodistributör ska plocka upp filmen - vilket gör att de inte släpper direkt på dvd/ direkt på nätet. Och således blir fast i det olönsamma festivalghettot för evigt.

Att man inte kan förvänta sig att stora studios ska backa vad som helst - man ska vara medveten om att de vill ha en viss sorts produkt och att biomarknaden (till över 90 procent) är deras. Luddy på Coppolas Zoetrope förklarar att den gode Francis var helt medveten om att de stora skulle vända hans Tetro ryggen, så han tog sig helt enkelt an filmen på egen hand.

Samtidigt som filmerna blir allt fler växer polariseringen mellan den krympande biomarknaden och allt annat - vill man göra personliga filmer, säger Peter Sollett (Nick and Norah's infinite playlist) så får man göra som hans studenter på Columbia: filma i high-def, dra in det i datorn, projicera för sig själv och sina polare.

Underligast i det sammanhanget är journalisten Scott Kirsners påstående om att det finns hopp om att det skulle dyka upp non-profit-biografer i USA, alltså av det slag vi har i till exempel Sverige, där en mer oberoende aktör kan få visst statligt stöd (vilket inte innebär att de är non-profit, men ändå). Han säger dock aldrig vad han baserar det hoppet på.

Men utanför det här rundabordsamtalets horisont händer det faktiskt en del intressant, inte minst i den nuvarande krisens spår. Läste i Screen att det var många mäktiga studiogubbar på plats i Berlin för att söka knyta till sig independentbolag. Det är nämligen som så att de stora inte kommer kunna hålla sina cirka 20 filmers output om året, utan från och med 2011 - då ekonomin har hunnit ikapp dem - är nere på kanske 13 men ändå vill ha lika många produktioner under sitt paraply.

Det betyder i och för sig inte att de kommer att plocka upp vad som helst, men alla vägar in kan ju vara bra vägar - kanske får vi alltså se några budgetmässigt halvstora men mer våghalsiga amerikanska independentrullar som skapas för att fylla ut multiplexens salonger om ett par år? Det har hänt förr.

Snacket kommer också in på mitt eviga tjat: vadan kritikerna? Man frågar sig varför A.O Scott inte kan göra sina videosnuttar på New York Times om filmer som distribueras på nätet idag, istället för om gamla klassiker; hur bra resultatet än är - eller just därför. (Svar - för att New York Times också går på knäna och tror att det är rätt väg? Det är svårt att prata om nya landskap i förändring utan att prata om alla nya landskap i förändring och att de hänger ihop.) Bra fråga ändå, med bra följdfråga - vad krävs för att få 250 mikrobloggare att stötta en film? Än så länge är de faktiskt mest bra på att pusha för samma skräp som de stora drakarna. (Mitt tillägg).

Mest konstateras det att det handlar om förväntningar: vill man ha många miljoner tillbaka på sin film kommer man bli besviken. Duh! Nähä. Då är det intressantare - och mer optimistiskt - vad som antyds om berättarmässiga förväntningar: som framtida filmskapare kanske man inte kan förvänta sig att man får berätta på 90 - 120 minuter på en gång, utan i tvåminuterssjok. Och att det föga förvånande inte är en tilltalande tanke för de idag etablerade eller utbildade, men att det säkert är något en yngre generation kan se som mer självklart.

Innan det kommer att hända tror man på hybridformerna: en eller flera av de stora (antagligen alla på samma gång) kommer att fatta grejen och pumpa ut filmerna till hemmet, direkt när de har gjorts. Det talas inte om hur det eventuellt kan skada/ hjälpa biografen, men man konstaterar att IFC åtminstone har lyckats skapa något genom sin hybrid, där filmerna går upp på deras få biografer (i storstäder), får press och sedan går direkt ut på deras Festival On Demand-kanal. Det har gett IFC om inte pengar i biljettkassan så hype och trovärdighet, vilket har fått indiefilmare att springa benen av sig för att sälja sina filmrättigheter till dem.

Men det viktigaste som sägs i det i slutändan rätt torftiga samtalet är detta:

I filmmediets födelse fanns inte heller några tydliga etablerade format, de har skapats under resan. Och nu formuleras de på grund av ekonomiska och teknologiska villkor om. Fine that.

Berlin days/ Berlin nights

»Jag lever i en kuvös, ni vet/ mitt liv är en skyddad verkstad för meningslöshet«

Det är väl högst osäkert om en ung Joakim Thåström satte sin fot i Berlinalens Forumsektion innan han plitade ner texten till Uppgång & Fall i början på 80-talet. Omöjligt är det dock inte - sektionen var då en tioårig parvel, som i år firade fyra decennier på festivalen.

Omöjligt är heller inte att Thåström, i sådana fall, hade tilltalats av punktanken som låg bakom Forum: till en början en direkt konfrontation, organiserad vid sidan av den stora festival som man tyckte var för fokuserad på västeuropeisk och amerikansk film (det var den också - ett direkt instrument i kalla kriget) och man avskydde att filmer - konst! - tävlade mot varandra.

Snart sögs dock Forum in i den tjugo år gamla Berlinalen. Sektionen fick aldrig bort huvudtävlan utan kompletterar sedan dess på ett intressant och bra sätt the big cinema med att plocka på sig film från jordens alla hörn; film som för det mesta inte har en chans utanför Forum och alla de liknande festivaler med icke-tävlings, icke-kommersiell inriktning som vill främja samtal om film - hur svår den än må vara - som sektionen genom åren har gett upphov till.

Och satt man, som jag, igenom årets Forum-filmer så fick man intrycket av att vår punksångare kanske inte bara hade suttit där och funderat på vad faan (faan, faan) han gjorde där - kanske lekt med tanken på att bli filmjournalist och insett hur mycket skyddad verkstad det skulle bli - att han inte bara fångade Forumsektionens isolation från den vanliga filmvärld som möter biobesökare i gemen, utan faktiskt fångade Forumsektionens filmer rent tematiskt, i första versen.

»Jag har de rätta tabletterna/ min mamma är snäll, hon har alla receptena«

För så mycket mänsklig misär, så många självmord och så mycket självhat har jag inte sett på en festival sedan någonsin. (En svensk kollega erkände att han är direkt rädd för att ens närma sig Forum). Nu var tragedi uppenbarligen ett tema som präglade festivalfilmerna i allmänhet och de nordiska filmerna på festivalen i synnerhet (en middag med argentinska vänner urartade i en analys av Norden genom Milleniumtrilogin och årets övriga nordiska bidrag. Varpå jag berättade om årets tävlingssektion i Göteborg och de mest tyckte väldigt synd om oss) - men under mina år på Forum kan man nog ändå säga att de här tillstånden har varit mer regel än undantag.

Kanske är det ingen idé att analysera varför det är så här: turkiska förstagångsregissörer kanske går loss på två timmar tomma blickar, fyra meningar och grått dis, liksom Forums programmerare och faktiskt en rätt stor publik som sällan lämnar biografen oavsett hur plågsamt långsamt det hela blir.

Eller den rumänska regissör som i Portrait of the fighter as a young man har en helt gyllene historia att berätta - om de partisaner som fortsatte att slåss mot kommunisterna efter andra världskriget, som fram till 1960 gömde sig i bergen och hoppades på att amerikanerna skulle komma - tillika välspelad och snyggt fotad, och låter den bli en jobbigt repetitiv sak på tre timmar, en lågbudget-Che utan kända namn, om ett ämne som de flesta skiter i.

Han vill väl att vi ska känna plågsamheten i att kämpa 20 år förgäves - och det gör vi. Vare tredje månad ett nedslag, någon skjuts. Sedan lite monologer i gräset och vandringar i skogen och så ett tremånadershopp till - och så samma sak. Det blev till en morbid väntan eftersom jag tack vare introduktionen av regissören visste att det skulle hålla på så här fram till 1960. Från 1948. Tidsmätning blir liksom inte jobbigare.
Men. Vi. Känner.

Mörker, tomhet och fadersmord i all ära (den första Forumfilm jag såg blandade Oidipusdrama med argentinsk finanskris, I kid you not) - men det går väldigt många nollor på varje Pedro Costa. Nu är det inte bara så här illa hela tiden, och jag ska villigt erkänna att det är de övriga pärlorna jag är ute efter (även om det också är rätt bra att ha tröskat igenom Portrait of the fighter as a young man, eftersom det finns stråk av genialitet där - och Constantin Popescu säkert kommer bli en strålande regissör om någon tvingar honom att klippa bort sina älsklingar).

För Forum är också sektionen där man kan se det nya födas, där filmen kanske kanske börjar glänta på dörren till sin framtid. Den där frågan om vad nästa 100 år av »cinema« egentligen är besvaras.

När en konstfilmare tar det första viktiga steget över till det vi ännu kallar långfilm så hamnar hon (ja, en hon i nio fall av tio: Forum är en hälsosamt könsblandad sektion i en mansdominerad filmvärld) i Forum; när de allt intressantare mötena mellan dokumentär och fiktion dök upp var det i Forum jag först såg dem (en film som colombianska Crab Trap hörde definitivt hemma här i år - såg den i Toronto och beskriver den här); när indisk film spottar ut sig en vardagshumoristisk film så långt bort från Bollywood man kan komma (Goa faktiskt), en film värdig tjeckoslovakiska nya vågen - Forum. (Man beyond the bridge; även den i Toronto, beskriven i samma text, fick FIPRESCI-priset av min jury)

Årets vinst i konstfilmare blir långfilmare-kategorin var Tatjana Turanskyjs Eine flexible Frau. En märklig historia om en drygt fyrtioårig kvinna, en arkitekt som förlorat jobbat. Hon driver mellan arbeten på call centers, fester, och oro för relationen till sin 12 -årige son som helst vill vara hos pappa. Filmen lyckas på ett finurligt vis diskutera feminism och stadsplanering, arkitektur och gentrifiering - med fokus på ett Berlin i förvandling där offentliga miljöer blir privata. Det är sällan filmer lyckas koppla oss som individer till de städer vi lever i, och vårt eget åldrande till städernas förändring, på ett så här lyckat vis.

Det var ett tema som återkom i en annan mycket bra Forum-film; italienska La Bocca del Lupo. En väldigt vacker »dokumentärfilm« (högst oklart) om kärleken mellan en gammal gangster från Sicilien och en transsexuell från Genua som träffats i fängelse. Lika mycket som filmen är en vacker liten hyllning till deras kärlek - och kärlek så där i allmänhet - så dokumenterar den Genuas försvinnande hamnkvarter genom arkivbilder, med poetisk berättarröst och vacker musik.

Jag ser väldigt lite tävlingsfilmer i Berlin, eller gjorde i alla fall så i år. Mest för att min kollega Jan Lumholdt täckte sektionen åt SvD, men också för att det är roligt att se det som ingen annan ser och för att det alltid är större chans att de filmerna kommer till Sverige så småningom. Men min Rumänien-vurm, och det faktum att en kompis jobbat med ljudet på filmen (som är en svensk samproduktion), gjorde att jag gick upp i svinottan och såg If I want to whistle, I whistle.

Och det ångrar jag verkligen inte - tveklöst ett av årets starkaste bidrag på festivalen handlar om en tonårig kille som snart ska släppas från ett ungdomsfängelse. Med en vecka kvar på straffet dyker hans lillebror - som han uppfostrat - upp och berättar att mamma har återvänt från Italien och ska ta med honom dit.

Det var inte bara råheten i miljöskildringarna och karaktärerna som lyfte filmen, framförallt handlade det om den unge huvudrollsinnehavaren. Det är svårt att spela tonåring som det är (det är svårt att vara tonåring), men George Pistereanu lyckas spela ut ett helt register av känslor: han går från lugn till tillbakahållen vrede till explosioner (mot sin mamma) på ett sätt som kan jämföras med några av filmhistoriens starkare prestationer. Jag hade ont i magen hela filmen.

Annars är min kommersiella eftergift att hänga i Panorama-sektionen, där man numer ofelbart hamnar på någon av alla queer-rullar som sedan länge dominerar den. Årets bästa (av de få jag såg där) heter 108 - Cuchillo de Palo och handlar om förföljelsen av homosexuella i Paraguay, under Stroessners diktatur (»108« var slang för bögar på den tiden).

Men som alla de bästa dokumentärerna har den en djupt personlig ingång som gör att filmen rör sig mellan privata sfärer. Här genom att regissören vänder kameran mot sin egen familj, undersöker vilket förhållande hennes far egentligen hade till sin döde bror, vars homosexualitet man inte pratade om i familjen. Hon berättar på så vis en större historia om något det sällan talas om i dagens Paraguay.
Också ett sätt att lyfta fram ett av mina favoritteman: historiskt minne i post-diktatoriska stater.

En annan Panorama-höjdare var argentinska Por tu culpa. Ett hårt - men vackert och känsligt filmat - moder-barn-drama som utspelar sig under en natt och som fångar in både svårigheten med att vara ensam förälder, och hur - uppenbarligen - lite den argentinska sjukvården litar på mödrar eller mammor i allmänhet. Utan att aldrig säga eller visa något rakt ut handlar filmen om övergrepp mot barn, av även de minsta slag, och hur en förälder kan vara helt omedveten om sitt övergrepp, eller förtränga det.

Den märkligaste upplevelsen på Panorama var dock sektionens invigningsfilm. Jag har aldrig varit ett fan av Jan Hrebejk men nu verkade ändå temat i filmen Kawasakiho Ruze så pass close to home efter som den skulle handla om dissidenter i Tjeckien. Och det gjorde den. Först satt jag och vred mig irriterat i biostolen eftersom filmen spelade rätt hårt på i Tjeckien vanliga känslor om att dissidenterna minsann tror sig vara någon slags moralisk elit.

Och sedan fick jag en chock.

En av huvudkaraktärerna i Kawasakiho Ruze, en dissident som har emigrerat (till Göteborg av alla ställen), är solklart baserad på en av min familjs bästa vänner. Det förekommer detaljer som man inte kan fantisera ihop, och som det inte finns något annat dokumenterat fall om i forna Tjeckoslovakien.

Det var första - och antagligen sista - gången jag storgrät mig igenom en Hrebejk-film.

Med tanke på att tjeckerna är och har varit genomusla på att konfrontera frågan om exilanter, dissidenter och tidigare agenter för säkerhetstjänsten får man ändå ge Hrebejk en eloge för att han har tagit sig an ämnet. Men han är en alldeles för dålig regissör för att fånga komplexiteten i frågorna, och i slutändan (slutscenen som visar att den tidigare STB-agenten minsann är mindre ensam och mer omyckt än alla de andra) blir resultatet att han spelar på de redan etablerade känslorna i landet istället för att utmana och ifrågasätta dem. Precis som han har gjort i sina tidigare filmer om den tjeckiska historien.

Jag tror inte alls på det han sa under frågestunden efteråt, att den tjeckiska filmens humortradition står i vägen för att göra filmer som komplicerar frågan lite mer. Däremot var det intressant att han tillade att det kanske handlade om att det var vad som förväntades av utlandet; att det var de, de roliga rullarna, som var de enda som hade en chans att komma ut. (Vilket han ju förvisso kan skita i, han är boxofficeguld där hemma med carte blanche till den statliga filmkassan - så tycker han så kan han ju våga lite mer).

Fast det var förstås rätt skoj att se hans min när jag på samma frågestund introducerade mig innan min fråga om hur han hade arbetat fram karaktärerna - han hajade till så mycket på mitt efternamn att det var solklart vad frågan syftade på. (Jag ska dock säga att jag är glad att han inte sa hela sanningen där, utan var mer ingående när vi pratade efteråt. Och han var faktiskt väldigt trevlig, och vi hade förstås en massa gemensamma vänner. Oh well, hoppas han blir en bättre regissör så jag kan vara snäll mot honom).


Som vanligt var det oerhört frustrerande att befinna sig i Potsdamer Platz-ghettot med underbara Berlin haglande runtom. Det löstes - som vanligt - med ett minimum av sömn. Till höjdpunkterna hörde... varje natt. Från svenskfestens gaskammare - där jag och kollega i brist på att komma iväg på karaokebar helt sonika startade allsång - till häng med vänner från alla håll och kanter (främst på mina vattenhål Bar Drei och Haliflor) till nonstopdansen på efterfesten för Ruben Östlunds Guldbjörnsvinst (där bilden på Sveriges George Clooney - även han i Berlin med filmen Sebbe - och Sveriges Frederick Wiseman är tagen) till att jag och kollega slutligen, sista natten, hittade karaokebar och kraschade några stackars berlinares bås.
Lovely.

Och kanske det bästa sättet att snitta upp den där kuvösen som Pimme sjunger om - och låta livet sippra in i Forumhjärnans dystra mörker.

Så hej för den här gången, bitterljuva Forumsektion och älskade stad. Och auf wiedersehen.

In Berlin by the wall

Nej, allt är inte bättre i Berlin, vad queer- och hipster-Stockholm än tror, men mycket är det. För mig sammanfattas min känslor för staden fint av ett citat i George Packers New Yorker-artikel om Dresden:

»Berlin can seem and overly earnest therapy patient in its insistence on showing visitors the full array of its crime scenes and self-inflicted wounds.«

Artikeln handlar för övrigt om återuppbyggnaden av Dresden, och hur denna historiska rekonstruktion på sina sätt skymmer just det som Berlin visar upp - den tyska skulden. Jag växte under dryga decenniet upp med att bila genom Berlin och Dresden på väg till och från Prag (och senare gjorde jag samma resa med tåg, tills flyg sent omsider blev billigare än tåg). Såg skillnaden, tydligt, i hur de två städerna reste sig och såg, eller inte såg, i backspegeln.

Jag kommer fortfarande, och bara alltför väl, ihåg hur min pappa berättade historien om när han som ung brottare (tjeckoslovakisk mästare, det låter han oss aldrig glömma; i sin ganska smala viktklass, det låter vi honom aldrig glömma) besökte Dresden för en tävling under det sena 50-talet, och hur det då fortfarande fanns högar av bråte kvar i staden från det stora infernot.

För varje år såg vi hur Dresden sakta gick från illa tilltygad ruin till märklig postmodern renässansstad. Kommunisterna hade sparat ruinerna som ett minnesmärke, och spädde på Goebbels lögner - som exempelvis svenska tidningar på sin tid reproducerade - om att bombningen av Dresden var en ur krigsaspekt onödig hämndaktion, i vilken 100 000-tals personer dog. Det är en händelse som ofta har använts för att utjämna krigets skuldbörda.

Östtyskland i synnerhet och Östeuropa i allmänhet har varit, och är, dåligt på att handskas med den skuld de hade i andra världskriget (och femtio års historia till på det) - och de minutiösa rekonstruktioner som har pågått och pågår av städer som Dresden och Wroclaw »återställer« dem på ett sätt som hoppar över och suddar ut en viktig del av historien.

Tack då för Berlin, en stad som bär sina ärr för hela världen att se och på egen hand bedöma.


Helt orelaterat: dagens språkirritation i mina SvD-tips.

»Bröderna Cohens Job-doftande film förflyttade mig till åren då jag upptäckte Isaac Bashevis Singer – det humorkantade mörkret i Skuggor över Hudsonfloden – läste Salomon Schulmans Jiddischland och på vägen kom till insikten om att en bra historia, liksom prologen till A Serious man och livet självt, inte ger tydliga svar.«

Antingen ska det väl vara »insikt om att« eller »insikten att«. Eller hur? Ja, ja, så går det när man upptäcker att man har deadline om en timme.

Nu ska jag snart ägna mig åt att istället upptäcka lite filmpärlor från världens alla hörn och informera er om dem.

Utförsåkning är bäst på bio

Eller nä, det är ju fantastiskt kul att åka slalom. Men att se på sporter, i synnerhet vintersporter och i synnerhet OS, på tv är något av det absolut tristaste jag vet. Nu slipper jag dock det mesta, även svenska mediers entusiastiska bevakning, eftersom jag är på Berlinalen just då.

Men tacka vet jag fiktionaliserad sport. Passade därför på att - kanske som en liten protest till Vancouver-spelen - tillbringa kvällen med Criterions utgåva av Michael Ritchies långfilmsdebut Downhill Racer från 1969.

I hjärtat en karaktärsstudie av lantpojken (en intressant insats av Robert Redford som spelar aggressivt ambitiös och återhållen på samma gång) som valsar in i det amerikanska landslaget och arbetar sig mot en medalj i Olympiaden. Lite fångar filmen också den konflikt mellan amatörism och professionalism i OS som Johan Croneman nyligen skrev så bra om Dagens Nyheter (som jag inte kan hitta på nätet), här i form av en påflugen skidfabrikant.

Dessutom riktigt fint filmat - särskilt själva skidscenerna som växlar mellan yrselframkallande subjektiva vinklar, frysta bilder och tv-monitorer.

Framförallt - ganska ovanligt för amerikansk sportfilm som utspelar sig på världsmästerskap och Olympiader, och i synnerhet om vintern, åren 1950 till 1989 - så finns här ingen som helst kalla kriget-konflikt i bakgrunden (alltså inga dumma ryssar, östtyskar eller tjecker). Däremot en Gene Hackman i rollen som hård coach: »Nobody races unless I say so!«.

Och ett helt perfekt slut som visar vad det hela handlar om - med lite otur är man kung i en millisekund, även om man har lagt ner ett helt liv på att ta sig dit.
Men vad vet jag så sportanalfabet jag är - det kanske är värt det.
På film ser det bra ut i alla fall.

Enkelriktning

Eftersom jag är allergisk mot att skapa ghetton kring min profession så delar jag kontor med musiker och serietecknare. (De är dessutom roligare än filmjournalister och kritiker - för att inte tala om akademiker).

När jag häromsistens kom ner till kontoret samma dag som P3s Guldgala gick av stapeln och träffade en av mina rumskompisar så blev jag lite förvånad eftersom hon var nominerad till ett pris.

»Nä, det är ingen idé«, var svaret när jag frågade varför hon inte var i Göteborg. »Winnerbäck är nominerad i samma kategori«

Jag påminns om ordväxlingen när jag läser att Noomi Rapace har tagit hem DNs Kulturpris 2010.

(Även om det förstås är roligare än vårt scenario inför Guldbaggen - efter att Lasse plockat hem alla nomineringar i alla kategorier på alla galor - »Priset för årets bästa film går till Lars Winnerbäck«.)

Claire och jag

Tur att jag ser mer bakfull än starstruck ut. Nu väntar jag bara på filen så transkriberar jag snacket också.

TIFF 09

En sex månader sen rapport från Toronto på filmkritikerförbundets upphottade hemsida. Det är dock helt och hållet mitt fel att den är så sen - till skillnad från den engelska rapport jag lämnade sista dagen under festivalen till FIPRESCI, och som fortfarande inte har hamnat på deras hemsida...

Den smala vägen? GIFF 2010

Vad är en filmfestival? De senaste åren har forskningen om filmfestivaler växt så det knakar, och är på god väg att bli ett tvärvetenskapligt studieområde som skär genom flera discipliner.

I inledningen av årets GIFF riktades en del kritik mot festivalen - dels i en artikel signerad TTs Erik Helmerson, dels av Nicholas Wennö på DNs filmblogg.

Att Helmersons artikel till synes är en vanligt fråga-svar-text betyder inte att det inte är uttryck för en kritik signerad artikelförfattaren: den hårda vinklingen är hans egen. Festivalens konstnärliga ledare Marit Kapla får två gånger förklara vad festivalen har för syfte - smalt och blandning mellan smalt och brett - ändå försöker journalisten trycka ner sin, och Ulf Malmros av alla människors, åsikter om vad en festival borde vara i halsen på henne och oss.

(Att både Helmerson och Wennö dessutom känner sig tvingade att påpeka att Sebbe är en film helt utan kända människor, what the fuck. Tröttnar de aldrig på att se Dramaten-skådisar? Eller rättare sagt - eftersom i alla fall Wennö tycks tycka det är skönt att det förhåller sig så - antas det möjligen att plebs aldrig tröttnar?)

Det är förstås som så att alla festivalbesökare - journalister såväl som vanliga dödliga - har sina önskemål om vad en filmfestival ska vara: smala filmer, stora filmer, röda mattor, kändisar, nattrumlande, cineastbingo - allt på en gång, eller bara något av detta.

Och jag har, liksom alla andra festivalrävar, mina prioriteringar klara (ni som såg mig på Riverton kring fyra varje morgon tror väl ert om den saken).

De senaste årens festivalforskning - som jag har skrivit en understreckare om - påpekar synergin av alla ovanstående faktorer, men pekar också mot ganska kraftiga förändringar. Dessa gäller nu inte enbart festivalen i sig, utan vad som händer med filmtittandet i det omgivande samhället.

Det finns 2010 knappt några arthousebiografer kvar i Sverige, och få i övriga europeiska länder. Sverige har i likhet med andra europeiska länder men inte USA, diverse statliga och kommunala bidrag till festivalverksamhet. Många handlar enbart om att sätta orten på kartan, och pamparna som bestämmer bryr sig mest om att det blir ett fint stort foto på tidningens förstasida.

Men när SFI ökade sitt festivalstöd för ett par år sedan var det bland annat för att öronmärka huvuddelen av beloppet för större profilerade festivaler som kan anses vara av nationellt intresse. Det gäller sådana som GIFF, Stockholms filmfestival och Uppsala kortfilmfestival.

Målet med stödet var dels att göra svensk och internationell kvalitetsfilm mer tillgänglig för publik (tänk exemplet Miss Kicki på Stockholms filmfestival i höstas eller Framtidens melodi på GIFF i år) och att festivalernas verksamhet ska komplettera det ordinarie utbudet på
landets biografer (dito, men också det övriga internationella utbud som enbart festivaler står för). Festivalerna ska också nå en så stor publik som möjligt utifrån sina egna förutsättningar och vara intressanta mötesplatser för den svenska och den internationella filmbranschen.

Visst är festivalen fortfarande på många håll en blandning av det stora och det lilla - av premiärlejonen och den gotländska roadmovien i lågbudgetformat. Och visst har festivalerna länge varit ett slagfält där kampen mellan brett och smalt har utkämpats. Samexistensen är relativt okomplicerad på platser där det »alltid har varit så« (som Cannes, även om de historiska striderna där är många och smetiga) medan förändringen inte ses med blida ögon på andra platser. När jag i höstas besökte Toronto var debatterna om hur stadens festival har förändrats från cineastghetto till plattform för Oscarsnackisar många och upprörda.

Den viktigaste roll som de stora premiärerna har spelat på festivaler är dock inte att lokalbefolkningen ska få se stjärnor utan att journalisterna ska komma, gärna i drivor, och bevaka tillställningen. Och på köpet kanske skriva om en del mindre filmer, för att uttrycka det enkelt.

Problemet är att den synergieffekten har börjat bli allt mer haltande i takt med biografbranschens förändring och det nya filmtittandet - för att inte tala om dagstidningarnas allt större ekonomiska problem.

Idag utgör festivalerna i allt större utsträckning en alternativ distributionskedja för »annan« film - medan biografernas vanliga repertoar fylls av nationella och internationella storfilmer.

Ändå, eller rättare sagt just på grund av detta, ökar publikbesöken på en festival som GIFF varje år (så även i år, med fem procent). Trots att programmet för gemene man - ur ett vanligt-film-på-bio-perspektiv - kan anses vara smalt (här ett litet nedslag av Wennös kollega Helena Lindblad på samma DN-blogg).

Det tyder på samma sak som alla andra siffror gällande film i dag - vi ser mer film, och vi är mer nyfikna på alla sorteras film. Inte bara Avatar. Det har med tillgänglighet att göra och det har med möjlighet att kommunicera kring filmen i sociala nätverk att göra (det är inte, som när jag växte upp, en klubb för män med tjocka glasögon, dålig hy och många vhs:er i hyllan).

Sett ur det här perspektivet är det inte märkligt att avståendet mellan även stora nationella festivaler och filmer som Farsan (om än inte lika mycket Änglavakt och Snabba Cash) växer. Dels ligger det allt mindre i deras nationella uppdrag, dels tar det fokus från mycket annat.

För ett av problemen med journalisternas (eller redaktörernas) starstruckness är denna: för ett par år sedan visade GIFF att bevakningen från festivalen var 80 - 20; 80 procent av filmerna i rapporteringen var sådana som hade distribution, 20 procent sådana som inte hade distribution. Medan förhållandet mellan filmer i programmet som hade distribution, och inte hade det, var det omvända. Denna siffra blir än värre för varje stor-storfilm som visas.

Samtidigt är det svårt att motivera för redaktörer och tidningsledningar att man sätter en - för en svensk publik - relativt okänd regissör på omslaget, eller ens kulturettan, istället för Julia Roberts.


När det gäller Wennös kritik, så är den nästan än mer märklig än Helmersons och oinsatt i problematiken.

Han skriver så här på DNs filmblogg:

»Filmbranschen visar viss nonchalans mot Götet, men festivalen måste nog jobba lite hårdare för att attrahera de svenska filmbolagen och de största filmskaparna. Åtminstone om den vill behålla sin ställning som den viktigaste mötesplatsen för den svenska och nordiska filmen.«

Varför då? Och gör den verkligen det? Norrmännen och danskarna borde väl ha gett upp för länge sedan av andra anledningar. För bara fem år sedan kunde man under de tävlande nordiska filmerna läsa »distributör« under var och varannan film; nu finns det knappt en distributör på de danska och norska filmerna. Om någon av dem möjligen får det (högst tveksamt med de senaste årens track record för säg norsk film) så är det mer eller mindre festivalens förtjänst (Wennös chef lovebombar Engelen idag - som vad jag förstår nu har fått en distributör - något som hade varit otänkbart utan festivalen, och Margreth Olin är knappast en bred regissör).

Detta är helt utan koppling till om Farsan öppnar eller inte. Norrmännen och danskarna couldn´t care less - något som även gäller för de flesta svenskar - de vill nog ha ut sina filmer, och det gör varken från eller till om de får mingla med Josef Fares pappa.

Som sagt - branschen är i dagens filmvärld inte bara SFs toppar (som förmodligen är lika överens med Göteborg om hur lite Farsan behövs där). Och siffrorna talar återigen sitt tydliga språk - trots att färre filmer än någonsin har distribution, och trots att få nationella storprodukter hade premiär på festivalen, så slog även Nordic Market - där köpare, distributörer, festivalprogrammerare och annat löst folk hänger - rekord.

Och branschen lär fortsätta att komma till GIFF även i framtiden. Det kommer att göras mycket mer film än förr, och den kommer att ta nya underligare kanaler - kanaler vi idag bara anar - och i den filmvärlden är festivalen framtidens viktigaste nav.

I slutändan talar marknadsekonomin sitt tydliga språk: precis som Helmerson och stora delar av den svenska filmbranschen använder biobesökare som riktmärke för vad som är en bra film (Män som hatar kvinnor någon?) kan vi göra det för Göteborgs filmfestival: festivalen slår rekord i besök varje år - därför blir artikelns vinkel milt uttryckt mycket underlig.

För de vet ju, för att parafrasera Ebba Grön, vad filmälskare vill ha. Variationer.

»R«

Danska R av Tobias Lindholm och Michael Noer plockade ikväll hem både det stora priset och FIPRECI-juryns pris i Göteborg. Visst, det är en stenhård fängelsefilm som bättre än många andra i sitt slag målar upp hierarkin på insidan, och framförallt på ett välgjort sätt skildrar hur de två huvudkaraktärerna formar en vänskap, och de problem och omöjligheter som finns när det gäller en sådan relation innanför murarna.

Men det känns ändå som att det här är något vi sett så många gånger förut, och att det »överraskande« slutet mest var rätt dramaturgiskt trist. Framförallt är jag dock färgad av att det bara för ett år sedan kom en film som gör allt det här - och mycket mer - så otroligt många gånger bättre, nämligen Jacques Audiards Un Prophète. Se den när den går upp på bio senare i vår.

Vem jag hade lagt min röst på? Babak Najafis Sebbe. Och gett ett tröstpris till välgjorda norska Upperdog.

Det vältaliga hjärtat

Isländska The Good Heart - Dagur Káris första engelskspråkiga film - var lite för uppenbar och quirky för min smak. Men dialogen var mumma. Eller vad sägs om detta, som svar från den äldre mannen när den unge lärlingen vill bygga ut baren som står i centrum för filmen:

»The perfect capacity of a bar is 13 people - think Jesus Christ and his apostles«.

Günter och jag (och en tolk)

Det var förstås väldigt kul att träffa och intervjua Günter Wallraf; legend och skinnjackedraperad tysk. Jag hade, och har, däremot stora problem med hans film och hans syn på rasism och hur man ska diskutera/ komma åt den.

Ja, hans film Svart på vitt visar tydligt hur vardagsrasism ser ut. Det är också styrkan med hans wallraffande. Men bristen ligger i att det inte ges en kontext: hur ser strukturerna ut - hur lyfter man frågan från att handla om individers attityder till institutoner och koppla däremellan?

Kunde inte hans film, och bok, vara behjälpt av ett sammanhang; t ex av alla de svarta tyskar som organiserat sig och skrivit och filmat och gjort musik om saken i två decennier? De lämnas utanför, och Wallraff talar för dem istället för med dem. Något som nog blir ännu värre när han gör det i blackface.

Wallraff undvek - med flit tror jag - min fråga om relationen mellan klass och hudfärg; och svarade på något helt annat. Inte heller när en man i publiken tog upp den igen lyckades han göra en adekvat analys av problemet. Han menar att en expedit i en klockbutik som inte lät honom hålla i en klocka inte var rasist. Hon kände bara inga svarta människor och visste bara vad tidningarna rapporterade om dem. Men han kunde inte ge en koppling däremellan, eller förklara vad han då menade var rasism. Är det - som vanligt - bara högerextremister som är rasister?

Så även om hans film blir viktig för att han är en mycket känd person med förmåga att lyfta upp det här på dagordningen så blir det en allvarlig brist - kanske till och med med motverkande syfte just eftersom han är så känd och väljer att inte inkludera komplexiteten.

Då antas det att frågan inte är större och mer komplex - och bidrar till en behållande av status quo i den brännande frågan om rasismen i Europa.

»Until the philosophy...«

Lite bakgrund till dagens SvD-krönika och dess hårda ord visavi den nye långfilmskonsulenten Lars G Lindström.

Jag blev lite ledsen över att min sista Göteborgsrapport förutom att göra nedslag i ett gäng bra filmer fick ha en röd tråd som är en upprepning av en krönika från i höstas. Men det kan inte hjälpas - så länge det verkar som om delar av Svenska Filminstitutet och andra aktörer i svensk film jobbar på att vrida klockan bakåt, så måste man påminna om saken med jämna mellanrum.

Redan den krönikan utgick ifrån en dum sak som Lindström hade sagt; och inför debatten i förra veckan tänkta jag att han efter fyra månader på jobbet hade tänkt till lite i en fråga som alla - inklusive hans chefer - lyfter fram som mycket viktig.

Istället fick jag en chock. Det var helt uppenbart att Lindström faktiskt inte hade en aning om vad han pratade om. På en direkt fråga sa han att »ja, jag har ju tänkt lite på det här igår och idag«. Efter att professor Anna Wahl och den norska forskningsledaren Mari Teigen från Institutt for samfunnsforskning hade gett sakliga och bra och övertygande argument för kvotering svarade han på frågan varför han var emot kvotering att »jag vet inte, det är en magkänsla jag har«.

På förslag om vad man kunde göra istället - och lite som replik på min kritik av Tuva Novotnys krönika som tycks mena att alla andra i samhället utom just filmindustrin har ansvar för att göra något åt de här rollerna - menade han att man kanske kan skicka bussar till skolorna som berättar om regissörsrollen. (Eftersom bokbussarna snart läggs ner kanske man här fick en försmak av en framtida SFI-strategi).

Direkt illa blev det när han efter att ha hört på alla argument i en timme, och vi hade diskuterat själva den förolämpande aspekten av att kvinnor lyfts fram och särbehandlas (jag menar att småduttande och rena PR-stunts är mycket värre än att kvotera och sedan sluta prata om det hela), svarade på frågan hur kvinnor kunde göra fler (eller om det var bättre) filmer med »de behöver nog starkare producenter«.

Jag höll på att tappa mikrofonen. Hade mannen haft öronen stängda under hela samtalet?

Så la han fram lite glidande svar om hur svårt det skulle vara att kvotera rent praktiskt, i det dagliga arbetet. Med Andrea Östlund sittandes tio centimeter till vänster hade det varit rätt lätt att fråga hur man gör. (Det är för övrigt intressant hur SFI - som verkligen inte backade upp Östlunds Rookie-kvoterande offentligt från början - plötsligt gör det till något de har varit en stor del av).

Så slutade det hela med att Cissi Elwin osakligt angrep mig för att jag sakligt kritiserat just duttandet, istället för att förklara varför institutet inte vill stödja kvotering. (Cissi, innan du ger dig på mitt språk kanske det vore läge att coacha dina produktionschefer och konsulenter i att tala offentligt).

Och så kanske det allra allra värsta. Okej att regissören Linda Västrik la fram saken på ett klumpigt vis - men det var uppenbart att hon vädrade känslor som tyder på att det idag finns en paranoid atmosfär kring SFI. Men det kan inte under några som helst omständigheter innebära att produktionschefen på SFI, Charlotta Denward, buar ut henne offentligt. Eller för den delen att hon sedan högt och tydligt säger ännu värre saker vid hissarna på Riverton (en av de mest offentliga platserna på festivalen).

Kvinnan bredvid mig i panelen kom inte från filmhållet. Hon var djupt chockerad över den ofattbart låga nivån på SFIs argument och deras beteende - och vad publiken tycktes tolerera.
Det var en ögonöppnare för mig om vad folk har vant sig acceptera: det är dags att alla inom filmbranschen också vaknar och inser att det här är oacceptabelt.


Jag tycker inte att alla behöver hålla med mig - olika åsikter i frågan om jämställdhet, och huruvida kvotering är ett bra sätt att nå dit, är viktiga. Vad som däremot är sorgligt är det utbredda forskarförakt som finns bland folk som är emot kvotering (och det gäller i många fler sektorer än filmlivet) eller som tror att obalansen i det svenska regissörskrået lite magiskt ska lösa sig. Eftersom det är djupt inbäddat i samhällsstrukturer i övrigt behövs det verkligen en ordentlig debatt och inhämtande av kunskap.

Skvallret under festivalen var att SFI faktiskt hade tänkt inkludera kvotering i sitt remissvar till filmutredningen, men det har alltså försvunnit. Det vore intressant att höra de interna diskussionerna, och det är nog dags för lite tydligare svar om hur man tänker i huset. Om Lindström är en reflektion på pågående samtal så tyder det verkligen inte på något gott.

Istället fick vi höra hur Elwin och Denward kritiserar andra aktörer (till exempel parter i filmavtalet). Det kan jag hålla med om, men eftersom jag anser att konsulenterna har ett enormt ansvar - och det gäller även vad ledningen säger och hur den lägger fram ord som faktiskt blir politik - så undkommer de inte ansvaret.

Den debatt jag nu skulle vilja se är en mellan institutet och företrädare för de olika avtalsparterna. För det är de, med mest makt i film-Sverige, som kan ändra på sakernas tillstånd - och det är de som alltid undviker den här sortens debatter.

»Hello Africa«

Min kommentar om Afrika-fokuset på Göteborgs filmfestival från tisdagens pappers-SvD har fortfarande inte hamnat på det världsomspännande nätet. Går så här:

»När tidskriften Granta för fem år sedan ägnade ett nummer åt Afrika inledde de med en humoristisk instruktionskurs till hur man i allmänhet skriver om kontinenten: Behandla Afrika som ett land, använd alltid ord som mörker eller safari i rubriken, poängtera särskilt att det är dammigt och varmt. Men framförallt: det är tabu att skildra kärlek mellan (svarta) afrikaner, vanligt hemmaliv eller barn som går i skolan – förutsatt att de inte lider av Ebola eller är könsstympade.

Grantas manual kan lätt appliceras på de bilder av Afrika – en kontinent bestående av 54 nationer, fem tidszoner och i runda slängar 800 miljoner invånare – som förmedlas i filmer som visas på svenska biografer. Blood diamond, Hotel Rwanda, Johnny Mad Dog – listan kan göras lång, innehållet dystert.

Det är därför befriande att ta del av Afrikafokuset på årets filmfestival i Göteborg. Här har filmer om diamantsmuggling, folkmord och barnsoldater – samt de vanligaste filmländerna – fått stryka på foten. Istället visas rullar från Mali, Uganda och Kamerun. Visst förekommer slum och vapen, men tonvikten ligger på det som Granta kallar för tabu hemmaliv: medelklassmakar brottas med otrohet och månar om statusyrken på sätt som inte skiljer sig alltför mycket från mina vänner på Söder.

Den vanligaste beskrivningen av filmerna är att de är bra dialogdrivna berättelser men tekniskt dåliga. Visst ser de tekniska förutsättningarna sämre ut i många länders produktion – men att den etablerade maliern Souleymane Cissés nya film Min Ye… andas tv-såpa återspeglar nog lika mycket att landet bara har en biograf.

Desto intressantare då att se på det ideologiska innehållet: Charles Shemu Joyahs Seasons of a life, en av de första spelfilmerna från Malawi, tar till exempel stenhård ställning för kvinnors rättigheter i ett patriarkalt samhälle – och det på ett smart, humoristiskt sätt som inte setts till i svensk film på länge.

Det finns många sanningar, men ältar man samma sanning 100 gånger blir den en lögn. Och de flesta länder i Afrika lider inte av konflikter eller svält. Så därför är det skönt när man efter ett par dagars filmtittande kan besvara Dr Albans gamla fråga med:

'Jorå, bara lite trubbel med frugan för tillfället'.«

Miss Kicki...

...var en lika strålande film när jag såg om den. Recension i SvD.

Göteborg so far

Förlåt det dåliga bloggandet. Jag försöker suga musten ur festivallivet, och det suger i sin tur musten ur mig. Hittills har jag i alla fall lyckats ha kul: retade tydligen upp Cissi Elwin till den milda grad att hon inför publik hängav sig åt personliga påhopp.

Jag ska återkomma till det vid tillfälle, men kanske inte till den incidenten (som föranleddes av att jag sa detta i en debatt om kvotering och jämställdhet) för jag tycker att just det mer är ett uttryck för SFI-ledningens oförmåga att handskas med kritik och istället leka PR-maskin - utan till andra frågor. Kanske till frågan om hur illa informerade och världsfrånvända deras långfilmskonsulenter tycks vara? För det är mycket allvarligare.

Roligare hade jag på en presskonferens med Claire Denis. Det var tänkt att jag skulle moderera och smörja igång det svenska pressmaskineriet med någon fråga. Nå, det enda abret var att det svenska pressmaskineriet så när som på tre huvuden inte behagade komma. Så jag och Claire drog igång, drog på och drog över. Jag fick helt enkelt prata med mina älsklingsregissör i en timme. Transkribering dyker upp här eller på Weird Science snart, eller lagom till premiären för White material.

Filmmässigt - för det är ju ändå viktigast - har jag mest sett afrikansk film. För mitt eget höga nöjes skull, och för en text i morgondagens SvD. Bäst av dessa är so far Tranzania.Living.Room, en dokumentär som skildras människor i vardagens Tanzania, med berättarröster där de förklarar hur de föreställer sig ett vardagsrum i Tyskland.

Annars? Hängt i skajbaren på Riverton. Sett på den vanliga fylledansen med producenter, skådespelare, regissörer och förvisso kritiker. Efter tre nätter är jag som vanligt ambivalent; ohyggligt trött på dansen, men också stimulerad av många långa roliga samtal om svensk filmkultur - och även kritik. Ibland känns det, undantaget nättrollen och alla smarta kommentarer på Weird Science, som om man resten av året verkar i ett filmkritikointresserat vacuum.

I Göteborg får jag alltid bevis på att det inte riktigt är så - och att många törstar efter något forum där kritiker och regissörer och andra filmarbetande kunde träffas och prata film tills korna går och ser en Fellinirulle.