Aschan har gjort den här lovely reklamsviten för den fiktiva produkten FemDefence.
Fick dock vänta till pressmeddelandet för att ta del av biten om satsningar på kvinnliga regissörer.
Här är det:
»I samband med att den sista filmen i Rookiesatsningen påbörjas står det också klart att ytterligare sju projekt regisserade av kvinnor får stöd, med 250 000 kronor var.
– Det var helt enkelt så många intressanta projekt som sökte så vi beslöt att ge dem som inte kunde bli sista rookiefilmen en rivstart in i det vanliga systemet. Vi måste hjälpa till att odla basen och få fram fler bra och starka projekt av kvinnor, och det är en bonus att det är så många kvinnor även på andra nyckelpositioner i de åtta projekten som vi nu stödjer! säger Charlotta Denward, chef på Filminstitutets produktionsstödsavdelning.
Men hade jag varit på plats och hört vad jag just har läst, så skulle min fråga bli: Sammankallade ni till en presskonferens för att berätta att ni har gett utvecklingsbidrag till långfilmsprojekt med kvinnliga upphovsmän. Med följdfrågan - är det ett mått på hur illa ställt ni själva tycker att det är?
Jag vill inte vara en bitterkuk, men det är ju ändå så man måste se på saken. Den tredje frågan kunde då bli - kan ni redovisa vilka projekt i övrigt som har fått utvecklingsbidrag (som alltså inte är någon garanti för förhandsstöd, och egentligen inte är offentliga - det är därför man måste sammankalla till presskonferens, för att dunka sig på ryggen offentligt) - så vi ser hur fördelningen ser ut sådär i allmänhet?
Sedan skulle jag ställa ytterligare en fråga: hur kan det komma sig att ni skryter så mycket med de framgångsrika Rookieprojekten och inte väljer att fortsätta/komma med något nytt? Charlotta Denward skyllde på avsaknaden av pengar - men jag skulle nog pusha lite extra och fråga om inte den ekonomiska biten är en fråga om prioriteringar. Rookiefilmerna kostade åtta miljoner styck (men en av dem faktiskt bara fyra); och de tre som jag har sett är väldigt bra. Dessutom har de rönt uppmärksamhet på festivaler.
Utvecklingsbidraget som man just har haft presskonferens för är sju gånger 250 000 kronor.
Vi gör en liten huvudräkning - fem Rookiefilmer blir alltså 36 miljoner över en period på ungefär fyra år. Utvecklingsbidrag till sju kvinnliga regissörer; 1 750 000. Inte ens tio miljoner om året alltså. Om det är en prioriteringsfråga - eller om det skulle vara det för mig - så skulle det väl ändå gå att ställa av ett - 1 - svenskt tiomiljonerprojekt om året och kvittera det mot fem filmer, och sju nya projekt av kvinnor på banan, om man kan tro att utfallet kan bli som Rookiefilmernas?
Med det sagt - någon måste ju ändå vara jobbig ibland, eller hur? - så är det ju skitbra att institutet har litat på Andreas omdöme - hon är ju trots allt den bästa konsulent de har haft sett till det kvalitativa utfallet på filmerna hon har valt - och tagit tag i den här saken. Jag hoppas det blir en fortsättning, jag hoppas man inser att det är inte räcker och så vidare.
Och jag hoppas att de som har fått pengar - oavsett vad de får för vidare pengar och signaler från institutet - använder dem till att göra så mycket film det bara går för dem, och kanske till och med börjar formera sig lite som Fasad och Plattform har gjort.
Uppdatering: Vänta ett tag, är det bara jag som reagerar när jag läser intervjun med Cissi Elwin på Filmnyheterna.
»- Vi gör nu en specialsatsning genom att ge dessa sju regissörer var sitt utvecklingsstöd. Vi är medvetna om att det här är kvotering och särbehandling, men vi har inte släppt på kvalitetskravet, vår Rookiefilmkonsulent har bedömt alla sju som väldigt starka och kvalitativa projekt.
Varifrån kommer pengarna?
- De tas inte från produktionsstödet utan från utvecklingsmedlen.«
Missförstå mig rätt nu: jag är för kvotering. Men är då detta kvotering och särbehandling? En konsulent har alltså bedömt de här sju projekten som särdeles starka (inom ramen för ett annat projekt, som var kvotering) och de har därmed fått utvecklingsbidrag. Det borde rimligen vara en rätt vanlig ordergång i svensk film. Det enda som rimmar med kvotering och särbehandling i det sammanhanget är väl i sådan fall att de sju projekten presenteras tillsammans som en medveten satsning på kvinnliga regissörer för att bättra på de ouppnådda 40/60-målen?
Men visst, institutet har visat att de är bra på att presentera saker på politiskt viktiga sätt ("Ny svensk film rider på en våg") och då är det kanske ingen dum idé att gentemot branschen visa att man är beredd att satsa på de här filmerna - vilket Elwin faktiskt understryker. Men hon säger också att det är "branschen" som ska ta sitt ansvar och söka efter de här projekten, när man just har visat på en presskonferens att man har (haft) en konsulent som har lyckats få in gud vet hur många manus av kvinnliga regissörer som hon tycker håller måttet.
Borde de då inte gå hela vägen och kvotera på riktigt?
Det här är projekten; spännande namn allihop och jag hoppas att de går hela vägen allihop:
Amarone, regi: Lena Hanno Clyne, manus: Lena Hanno Clyne, producent: Anne-Marie Söhrman Fermelin (Gilda film)
Flera liv, regi: Lisa James Larsson, manus: Maria Karlsson, producent: Anna Croneman (BOB film)
Gondolen, regi: Karin Fahlén, manus: Erik Ahrnbom (fritt efter Jonas Karlssons novellsamling Det andra målet), producent: Martina Stöhr Chamdin (Stöhr och Chamdin film)
Grand Safir de Luxe, regi: Kicki Kjellin, manus: Anna Platt, producent: Lasse Pettersson (Fundament film)
Greta Garbo och jag, regi: Ylva Gustavsson, manus: Ylva Gustavsson, producent: Maria Karlsson Thörnqvist (Anagram)
Hjärtslag, regi: Filippa Freijd, manus: Filippa Freijd, producenter: Martin Jern och Emil Larsson (Dansk skalle)
Äta.sova.dö, regi: Gabriela Pichler, manus: Gabriela Pichler, producent: Linda Sternö och Kalle Boman (Hinden AB)
2 kommentarer:
Ja, Hynek. Du låter bitter.
Ja, och någon måste ju vara det ibland.
Skicka en kommentar