Mer filmpolitik (och mer lär det bli)

En uppdatering av det förra inlägget ligger nu på Weird Science. Jag tittar bland annat på hur den nya polska filmfinansieringen ser ut. I dagens Expressen skriver för övrigt Erik Helmerson ett inlägg i samma fråga. Helmerson ser, som vanligt antar jag, en klyfta mellan kritiker och publik (verklighetens fölk?).

Själv tycker jag att det är att underskatta publiken att påstå saker som:

»När Hynek Pallas ger H:r landshövding högsta betyg i Svenska Dagbladet skapar han stark förväntan hos sina läsare – läsare som kanske inte är helt förberedda på att tillbringa sin fredagkväll i sällskap med en stationär kamera som visar antingen ett tåg eller landshövding Anders Björck sakta på väg från höger till vänster i bildkant under djup, betydelsebärande tystnad.«

Jo du Helmerson, jag skulle tro att läsarna blir rätt förberedda på det eftersom det framgår i recensionen att det inte är en ny Matrix som går upp. Men det viktiga är inte detta, utan det faktum att Helmerson misstar sig kring vad han kallar för Elwindoktrinen. Som framgår av både mitt och Asps inlägg så har de filmerna tillkommit utan en aktiv strategi från institutets sida, men Elwin och hennes utlandsavdelning har skickligt förstått att sälja dem där de säljas kan: på internationella filmfestivaler där filmer av just det här slaget går hem som smör i solsken.

För där, Helmerson, samlas också en »publik«, en publik som uppskattar initierade texter om film, och inte kritiker som ger Wild Hogs höga betyg för att de antar att det är vad »publiken« gillar.

En annan felaktighet är Helmersons påstående att Ruben Östlund skulle befinna sig utanför samtida konst- och bidragsströmningar. Plattform har som jag visade i det förra inlägget (och som de säger själva till både Asp och mig) fått det lättare genom att de har tidigare filmer att visa upp och har skapat sig förtroende hos SFI.

Även »konstmässigt« (jag antar att Helmerson menar filmmässigt, eller i referens till andra samtida filmer) så kunde förstås skribenten vara förtjänt av att se något utanför det här landets gränser när han åker på festivaler och inte bara sitta i junkets. Förutom den självklara inhemska referensen Roy Andersson så finns det tydliga kopplingar till Ulrich Seidl (nä - just det, ännu mer tomrum för publiken att fylla upp) och en rad andra samtida filmskapare. Framförallt en yngre generation - vi kan kalla dem för den digitala generationen - har starkt syskonskap med Östlund till både form och temaval. Det är liksom inte bara han som har sett på Youtube.
Fast när Helmerson nu ändå nämner konsten, så kanske en liten tur till en videokonsutställning inte skulle skada, för att se den mängd personer som arbetar med rörlig bild på samma statiska vis som Östlund.

Allt detta kan ju ibland vara intressant för »publiken« att höra från en kritiker, så att den konstiga påstådda klyftan minskar.

PS: Uppdaterar lite vartefter om utredningen i kommentarerna på Weird Science.