Akira Kurosawa, förstås, skulle ha fyllt 100 år idag. Det enda jag kan erinra mig att ha skrivit om hans filmer på senare år är detta om Drunken Angel. (Minns en djupanalys av High & Low tidigt på filmvetenskapen med skräckblandad förtjusning).
En intressant streckare i dagens SvD om Kurosawa av Mats Karlsson.
Dock lite onödig avslutning, som helt enkelt inte är sann.
»När man betänker likriktningen inom det mesta av filmberättandet – det är sällan man slås av att just berättandet i bilder tillför någon extra dimension – betvivlar man att det längre finns någon med tiden, orken och den artistiska förmågan att så kompromisslöst som Akira Kurosawa skapa film.«
Det sista ledet må vara sant - filmskapande är måhända något annat idag än det fordom var - men det första ledet är... grovt generaliserande. Eller som Charlotte Wiberg skrev i kommentaren på sin blogg - man kan kalla meningen för en rejäl jäkla klyscha rakt av.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
"När man betänker likriktningen inom det mesta av filmberättandet – det är sällan man slås av att just berättandet i bilder tillför någon extra dimension."
Det där förstod jag inte alls. Bra filmberättande innebär alltid att "berätta i bilder". Vad skulle då likriktningen bestå av? Svenskt berättande genom dialog istället för "action line" tllhör knappast majoriteten av filmskapande. Tvärtom.
"Berättande i bilder" tillför ingen "extra dimension". Filmberättande är just att berätta i bilder. Märkligt att en lektor i filmvetenskap skriver likt en nybliven filmstudent som just upptäckt vad film är... :/
Skicka en kommentar