Vårens näst bästa film. Dessvärre i hårt redaktionellt redigerad version. Har tappat räkningen på dem, men den näst sista versionen nedan. Här en mycket bra recension, även om jag inte håller med om kritiken mot slutscenen - som är en underbar final.
Polismannen Cristi (Bucur) skuggar tonåringar som röker hasch. Han tycker att det är ett skitbrott. Ett som – tror han sig ha sett i andra europeiska länder – snart inte kommer att vara straffbart. Cristi vill utreda var drogerna kommer ifrån istället för att förstöra en ung persons liv, men hans chef älskar insatsstyrkor och vill haffa ungdomarna.
Det är en simpel intrig som den rumänske Corneliu Porumboiu skickligt nyttjar till att diskutera språk, moral och filmmediets förhållande till tid. Det meningslösa i Cristis övervakande understryks av långa sekvenser med nästan statiskt kamera, där han huttrande följer efter ungdomarna på leriga gator. Porumboiu sällar sig därmed till regissörer som likt Andy Warhol har låtit längden i scener där – som man säger – inget händer bli en poäng för filmens handling.
Det låter kanske som om Polis, adjektiv inte är en skrattfest i samma anda som Porumboius debut 12:08 Öster om Bukarest. Men den absurda dialogen är inte bara kvar, den står i centrum. Filmen genomsyras av språkdiskussioner: en sekvens där Cristi äter ackompanjeras av en poplåt som hans fru lyssnar på. Efter middagen analyserar han sönder låten – vaddå fältet skulle inte finnas utan blomman; vaddå solen skulle inte finnas utan havet? Och får mothugg av skollärarhustrun som förklarar symboliken. Samtalet speglas sedan i en scen där rollerna blir omvända: Cristi hävdar sitt samvete gentemot den paragrafridande chefen, och denne låter honom högläsa de lexikala betydelserna av ”lag”, ”polis” och ”samvete”.
Förutom att det är en fantastisk liten scen – där vi ser luften gå ur Cristi för varje ord – så är det en frågeställning som har bäring i alla samhällen: vad är lagen, hur ska den efterlevas, hur mycket lämnas till polismannens moral?
En fråga med flera dimensioner i ett land som för blott 20 år sedan var en diktatur.
4 kommentarer:
Jag tänkte bara passa på och tacka för allt intressant du skriver i den här bloggen; jag tror jag har läst igenom det mesta bakåt vid det här laget. Och du lyckas nästan alltid ta upp ämnen som ligger nära hjärtat.
Här är förövrigt ett, om du inte redan har läst det, fantastiskt reportage om Roger Ebert: http://www.esquire.com/features/roger-ebert-0310
Vad mig beträffar spelar ni i samma liga, och bättre betyg kan jag omöjligt ge.
Fredrik: Tack! Glad att du uppskattar det jag skriver och skriver om här!
Otroligt fin komplimang - men om jag ens någonsin kvalar in i den ligan så kommer det att ta många decennier till...
Vilken är vårens bästa film då, "En profet"?
Det är i alla fall den film, utöver "Polis, adjektiv", jag ser mest fram emot under våren.
Damn straight. Sen kan det ju hända att det dyker upp något som jag inte har sett än. Och som är fantastiskt. Men det vore väl bra kul.
Skicka en kommentar