Fredagens krönika

Lades tydligen aldrig ut på Svd.se.

Ligger här så länge;

»Den aktuella Lee Lozano-utställningen på Moderna Museet är ett utmärkt exempel på vad konstinstitutioner ska syssla med: istället för att jaga fram de sista dammråttorna från Andy Warhols Factory sätter man ljuset på en okänd konstnär, därtill kvinna, och fördjupar kunskapen om en period i konsthistorien.

Det återupptäckande som Moderna sysslar med är något som med ökande intensitet pågår i filmvärlden. För inte länge sedan kändes filmhistoriens kanon huggen i sten. Ingen med inblick kan säga detsamma idag, när det släpps mängder av gamla filmer på dvd som genom att de saknas i historieskrivningen pekar på normerna som styrde samtidens mottagande.

Barbara Lodens Wanda från 1970 skulle med sin nedtrashade negativa hjältinna till exempel ta många år att passa in i feministiska teorier – idag är det svårt att föreställa sig Thelma & Louise utan den. För att inte tala om hur viktig boxen med Chantal Akermans 70-talsverk känns idag – vare sig man ser Claire Denis filmer eller de absurt långa tagningarna i rumänska Polis, Adjektiv. Charles Burnetts oglamorösa men smärtsamt vackra vardagsbetraktelse Killer of sheep från 1977 ger en annan, viktig, svart amerikansk filmhistoria än blaxploitation och Spike Lee. Och passar man med sin blandning av privatliv och diskbänksrealism inte in i mallen för franska auteurer - trots att man är en galen sexist – så får man likt Maurice Pialat vänta på att Masters of Cinema återutger mästerverk som Nous ne vieillirons pas ensemble och La gueule ouverte.

Problemet med dagens svenska filmkultur är dess fragmentering; det är svårt att på allvar diskutera en dvd som inte ens släpps här i landet. Men det finns en given plats där filmhistorien borde skrivas om – Cinemateket. Jag vill inte kritisera Det Nya Cinemateket för hårt; det är väldigt nytt och jag gillar förändring. Men att döma av det första programmet är intentionen att locka folk genom att visa festivalfavoriter från fjolårets biorepertoar, och låta Matti Bye tonsätta resten.

Självfallet vill SFI ha en större publik, men ambitionen – deras uppdrag? – bör vara att ta en ledande plats i dagens filmkultur istället för att hänga på det som var populärt i fjol. Och om argumentet mot att visa restaurerade filmer som man inte har i det egna arkivet är kostnaden för filmkopior – då vore det intressant att se prislappen på den nya satsning där Stina Dabrowski håller frågestund med filmstjärnor.

Så när jag besöker en specialvisning på Moderna, där Lozano kopplas till den svenska samtiden med hjälp av Joanna Rytels stenhårda feministiska videoverk, funderar jag på om inte uppdraget att skapa filmkultur borde bollas till sådana institutioner – som fortfarande vågar hålla sig med något så förlegat som folkbildande ambitioner.«