Polis, genre

»Ni vet det där dilemmat som dyker upp i nittio procent av all amerikansk film och som polisen löser på ett ögonblick genom att ge yrkeskodexen på käften och bli människa i stället. ”Polis, Adjektiv” tar det ögonblicket, tänjer ut det och analyserar det i sina beståndsdelar. «

Kerstin Gezelius gör naturligtvis helt rätt när hon med det stycket placerar Corneliu Porumboius Polis, adjektiv i polisgenren.

Porumboiu är inte ensam om att ha tagit polisgenren och vänt den på huvudet, eller gjort något högst oväntat av den. Sedan jag såg Polis, adjektiv för första gången har min blick ofta dragits till Maurice Pialats Police som står i dvd-hyllan. Jag har skrivit om den filmen här, bland annat.

Det är helt olika filmer, som på skilda vis tar avstamp i en genre (inte minst i titlarna) och gör något nytt av den. Pialat överraskar oss genom att utgå ifrån genrens förväntningar och koder och sedan pila iväg åt ett annat håll.
Han hoppar helt över all förväntad action, ett för handlingen viktigt tillslag nämns istället i en bisats, vilket dels tvingar oss att följa dramat på ett oväntat vis, men också fokuserar blicken på andra saker - kanske det mer »vardagliga«.

Hos Porumboiu gör de långa tagningarna något liknande - en hel salong som skrattar när en huttrande civilsnut ställer ifrån sig en använd tepåse, det är rätt remarkabelt i en filmkultur som så ofta handlar om biggerfasterbetter.

Men - och hata mig gärna för den här formuleringen - det är väl som riktigt bra jazz: en osviklig känsla för en grundrytm, mot vilken olika solon kan träda fram tydligare. För anledningen till att det fungerar, det är att Porumboiu har en ypperlig känsla för rytm i sina klipp och i tagningarnas längd. De avslutas alltid i exakt rätt ögonblick - om det så är på grund av en plötslig språksvada, eller för att övervakningen tar slut.

Ja, eller så kan man förstås tycka som bloggaren Pidde Andersson.

»Filmen var ett jävla dravel och dramaturgiskt efterblivet. Det ska bli intressant att se andra tidningars förmodade hyllningar på fredag. Men jag tror de ljuger om de hävdar att de uppskattade det här. Det finns ju gränser för hur mycket meningslös tristess en männsiska klarar av. Även om man själv är en trist kulturbög.«

Det lustiga med folk som skriver sådant här är att de alltid måste poängtera hur de »genomskådar« andra kritiker.

Förlåt - »kulturbögar«.

En annan, märklig, beskrivning av filmen som jag reagerade på är Emma Gray Munthes (inga som helst jämförelser med ovanstående person, Emma är intelligent):

»Polis, adjektiv består i mångt och mycket mest av ord och tungrodda, klumpiga och inte särskilt filmiska idéer«. Åsikter har man ju alltid rätt till - men det vore intressant att höra exakt vad det är som inte är filmiskt med det hela?

Är det inte snarare så att det är väldigt specifikt för just filmen att laborera med tiden på ett sätt som få andra konstformer kan - och att det tvärtom är ett mycket filmiskt grepp att dra ut scener tills de börjar likna realtid för att stoppa dem i sista stund? (Vilket inte innebär att det inte är precis lika filmiskt att klippa en actionscen a la Bourne - men i det breda spänningsfältet ligger väl mediets tjusning).

För att inte tala om den långa blick som polischefen - fantastiske Vlad Ivanov - ger Cristi i slutscenen (bilden högst upp). En sådan tyst kommentar - baserad på tiden den tar och blickens riktning - är svår att skapa i ett annat medium.

Om man sen tycker att det är bra, det är en helt annan sak.

Någon som har andra förslag på filmer som bryter med genreförväntningarna vi har på dem?