»Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting«Ledsen Winnerbäck, även om så i allra högsta grad är fallet så är det knappast ingenting jag ägnar mig åt här i Buenos Aires.
Just hemkommen från promenad i stadsdelen som går under namnet Palermo Hollywood.
Enkelt uttryckt är det den gentrifierade delen vid sidan av Palermo Soho (för vilken namnet talar för sig själv). Palermo Hollywood var för några ögonblick navet i Buenos Aires - och därmed Argentinas - filmindustri, men vad som skulle vara en storartad satsning med studios och allt kom av sig i krisen. Nu har de flesta sålt bohaget till de yuppies som inte får plats i Soho.
På en barrunda där och i närheten häromnatten snubblade vi alla fall omkring mellan ställen som Kim y Novak (ett tag stadens it-bar och epicentrum för Buenos Aires trashkultur: enkelt uttryckt samma DIY-stil som framför allt Berlin präglas av här i Europa) och Almadobar.
Argentinas svar på Göteborgshumor - men inte lika illa som Guebara i stadsdelen San Telmo.
Det är förvisso en hel del film för mig här - min värd Diego Lerer är kritiker och kulturjournalist på landets ledande blaska, och har en egen radioshow - men jag ägnar mig mest åt ett annat intresse, konst. (Filmerna är det ju bara att plocka upp på dvd och ta med hem).
Har avverkat moderna museet Malba som har en helt fantastisk samling sydamerikansk modern konst (om än förvirrande kurerad) och just visade Grete Sterns fantastiska, surrealistiska, fotomontage (ovan) ur serien »El psicoanálisis le ayudara« (»Psykoanalysen kommer hjälpa dig«). Indeed.
Jonas Mosskin upplyste mig innan avresan om att Buenos Aires har flest analytiker per capita - och det märks. Psykoanalysblaskan syns lika stort som alla halvporriga brösttidningar och fotbollsditos i kioskerna.(Lite film blev det där också - kollade in La Tigra Chaco - dock utan text).
Sportointresserad som jag är åkte jag till gamla
hamnkvarteren Boca för att kolla in Fundación Proa, men besökte förstås Boca Juniors stadion på vägen. När jag sa till taxichauffören att jag ville till stadion vände han sig om, spände blicken i mig, hytte med näven, och sa - »La Catedral, por favor!«.Den är grymt imponerande där den reser sig mot himlen i svenska flaggans färger mellan smala gamla träkåkar. Legend has it att laget tog sina färger från den första båt som kom in i hamnen...
Proa var som det var - ingen större skillnad mot den våg av lagerbyggnader och gamla industrikåkar som i storstad efter storstad omvandlas till utrymmen för samtidskonst. Jag var bakfull, det var trettio grader ute och orkade inte med speciellt mycket av videokonsten just då. Men återvände för den här, och det var det värt.
Annars: diskussioner med Diego och up and coming regissören Eduardo Pérezom filmsituationen här och i resten av världen. Samma visa: Här har de statliga stöd och skattar utländska filmer som alltså pröjsar de nya vågen-rullar som främst fungerar på utländska festivaler. (Men det intressantaste nya, unga, kommer från andra håll, görs digitalt, blandar fiktion och dokumentärt - ja, ni vet....). Och kritiker som antingen gillar det mycket, som Diego, eller som hans kollega som efter den Oscar som Argentina håvade in kommenterade att det är dags att alla pengar går till sådana filmer.
Känns väl igen.
De såg för övrigt Oscarvinsten i mycket nationella termer - bevakningen var enorm, och Diego menar att den närmast kunde jämföras med sportbevakning. Av ett VM exempelvis.
Vet inte riktigt om man kan jämföra med hur det skulle se ut om någon svensk gick och vann en Oscar. fast å andra sidan: går det att skriva mer om M*************m-trilogin nu?
Apropå det, undrar vad Jens Lapidus tycker om den här marknadsföringen:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar