This is 2007

Passande rubrik på årets bästa filmer enligt oss på SvDs filmredaktion. Förut publicerade tidningen även våra personliga listor, men det gör vi inte längre. Här är i alla fall min.

1 4 månader, 3 veckor och 2 dagar
2 Vid himlens utkant
3 Herr Lazarescus död
4 This is England
5 The Queen
6 Zodiac
7 Half Nelson
8 Pans Labyrint
9 Direktören för det hele
10 Red Road

Jag hade ett sjå med min topp personliga topp fyra, det är på olika vis starka filmer som jag helt inte hade velat rangordna inbördes. 4 månader... "vinner" på direkthet.

Svds svenska lista ser ut så här. Min:

1 Du levande
2 Darling
3 Ciao Bella
4 Hata Göteborg
5 Det svider i hjärtat

Kul att överhuvudtaget kunna lista fem svenska filmer, i synnerhet som jag lyckades med konststycket utan att behöva inkludera årets magplask - Josef Fares överskattade film Leo. Det är en studie i hur man låter ett riktigt bra upplägg - hur handskas män med förlust och övergrepp, och hur reagerar deras manliga vänner - rinna genom fingrarna i bild och landa i en unken sensmoral om att hämnd är fel... Om man inte är tillräckligt stark för att hämnas, vill säga.

Du levande skulle däremot platsa om jag gjorde enbart en "internationell" lista. Att som Charlotte på (utmärkta och intressanta) bloggen Kamferdroppar hävda att det "saknas, utöver bildspråkets konsekvens, en tydlig linje och enhetlighet i uttryck samt budskap", är ett påstående man enligt mig bara kan göra om man lämnar filmen innan dess slutscen, som - ja, det är i mitt tycke så enkelt och därför också så bra - "gör"hela filmen.

Vi på SvD listade också en del dvd:er som kom i år, diverse direkt-till-dvd och gamla filmer som släpptes på dvd för första gången i år. Mitt ena bidrag är František Vláčils utsökta Marketa Lazarová från 1967.

Årets sämsta film? Det får nog bli Spinning Into Butter som jag såg i Montreal. Vad Sarah Jessica Parker gör i den uselt filmade, amerikanskt etnicitetsnervösa filmen är oförståeligt. Hon borde ha flooz nog att klara sig, men det är säkert någon missriktad liberal Hollywoodidé som ligger bakom.

Europeisk film

Lite sent tipsar jag om Jannike Åhlunds utmärkta krönika om europeisk film på filmnyheterna.se.

This thing called Arn

Det lär tyckas en hel del om den här filmen - för jag tvivlar inte på att Arn kommer få en miljon besökare, mördande reklam fungerar. Min recension av den kommer folk säkert också tycka sitt om. Om det låga betyget framförallt, för det är vad folk oftast reagerar på. En förtydling: jag velade mellan en tvåa och en trea. Men jag kom fram till att en trea är en rekommendation att se filmen. Och ärligt talat - Arn är inte sevärd. Att SF för 210 miljoner kronor gjort en film som... håller ihop dramaturgiskt, det är inte tillräckligt för mig. Pengarna skall räcka till mer än att passera skamgränsen och hamna i facket okej tv-film. Att man undvikit magplasken - se Tre Solar - räddar filmen från bottenbetyg. Men en tvåa skall den ha, inte mer.

Fredrik Strages DN-recension är också bra, även om jag inte håller med om de kvaliteter han ser. ("Timotej" var det första som slog mig med när Arn och hans ungmö rullade runt i gräset). Men hur han kan tycka att stridsscenerna är bra, i andra avseenden än att Arn inte slåss mot CGI-soldater, det övergår mitt förstånd. Det har redan dykt upp en kommentar på SvD om det här stycket i min recension: "Bra modern actionfilm använder sig av subjektiva vinklar och handhållen kamera för att åskådaren skall dras med i striden, men Arn behåller sitt avstånd med platt resultat." Skall man skildra större strider finns det två vägar att gå - att bygga upp en mur av CGI eller statister, filma den och låta publik tolka vad som händer utifrån. Eller, som mycket bra actionfilm gjort och gör, bjuda in publiken och dra med oss i skeendet. På den punkten misslyckas Arn, kapitalt.

Hade jag haft mer utrymme skulle jag kanske ha tagit upp lite av följande:

Skaraborgs län kan skatta sig lyckliga över de fina och många reklambilderna på deras trädtoppar och vattendrag i stämningsfullt gryningsljus. De har fått valuta för pengarna. Det är nästan så man väntar sig att filmen skall gå över i den där reklamfilmen för Östhammars kommun som de visar på Arlanda Express. "Vem bor i Skaraborgs län?". "Arn!".

Jerusalemstoryn känns som en pendang till Skaraborgfilmen, och jag förstår valet att inleda med ökensekvensen och sedan ha hela Arns uppväxt som en flashback. Annars skulle slutet mest hänga där som en trött svans.

Man tuppar sig lite väl med sina kulissbyggen på ett sätt som faktiskt stör: finns det någon motivering för scenen med Arns sista långa blick på klostret - annat än att den resulterar i en lång tagning på ett av stenhusen som åt upp budgeten? Tidigare i filmen har vi nämligen inte fått någon känsla för att Arn gillar stället eller att han har någon emotionell anknytning till det. Han växer upp där, och hans tid passerar medan skådespelaren som gör lill-Arn byts ut mot någon äldre.

11-årsgränsen har man klarat på ett finurligt sätt. Ett av konststyckena är scenen där Gustaf Skarsgårds kung dödar sin företrädare. Motljuset döljer effektivt vad som händer, men det känns som om scenen på ett rätt oproffsigt vis har mörklagts i efterhand.

Som sagt: Arn kommer att få sina besökare. Dvd:n kommer säkert fungera den med. Kul, jag hoppas att pengarna går tillbaka in i svensk filmproduktion och att några talangfulla debutanter får ta ut svängarna och berätta personliga historier. Så att vi får något att balansera Jan Guillous övermänniskofantasier med.

- - - -

Och nej - Västra Götaland och Västergötland är inte samma sak. Västra Götaland låter som något ur en väderprognos och Västergötland låter i alla fall... mer medeltida.

Dvd-boxar

Eine kleine genomgång av dvd-boxar i dagens SvD. Ett styvt jobb, men någon måste göra det. Jag var så nära på att missa deadline när jag satt med Seinfeld-boxen. "Bara ett avsnitt till, bara ett till...".

UPPDATERING: Bolaget bakom Beckboxen har gjort mig uppmärksam på att a) limiteringen är på 3500 ex och inte 3000 som jag (och discshop.se) har skrivit. b) Det är 24 Beck-filmer, inte 26. Däremot är det 26 discar i boxen och, c) detta hade jag missat - den andra extramaterialdiscen innehåller alla scener med Becks granne ur alla Beck-filmer. Nu börjar det faktiskt likna årets julklapp.

Veckans recension - Mala Noche

Mala Noche, Gus van Sants debutfilm från 1985. Notera att jag och Mårten Blomkvist på DN skriver lite olika saker om amerikansk indie i våra recensioner. Jag menar att Mala Noche visar hur oberoende amerikansk film såg ut pre-Sundance, Blomkvist att filmen skulle kunna vara gjord idag. "Den smälter väl in i repertoaren" och får Blomkvist att undra om amerikansk indie utvecklats väl försiktigt de senaste 20 åren.

Estetiskt har Blomkvist ganska rätt. Jag skulle nog vara mer extrem och påstå att utvecklingen nästan gått baklänges med Sundance och studioindies. Dagens amerikanska "indie" (off-mainstream som britterna mer passande kallar det) efter Sundance institutionalisering ser ut som Half Nelson och Thumbsucker, vilket är bra och snyggt - men sällan formmässigt utmanande. Definitivt inte lika utmanande som Mala Noche när den kom (en film som Sundance föregångare U.S Film Festival inte antog till 1986 års festival). Min åsikt skiljer sig från Blomkvists eftersom resten av repertoaren är så förbenat formmässigt konventionell.

Det man dock kan skönja idag är att den nya oberoende film som växer fram helt utanför de etablerade kanalerna, tack vare ny teknik (läs min microcinematext) och nya distributionsformer, återigen vågar. Det är ett varvet runt skulle man väl kunna påstå - eftersom exempelvis Mumblecorerullarna ibland ser ut och känns som Jim Jarmusch och Van Sant.

Så det har hänt mycket mellan 1963 och 1985 (fastän Kenneth Anger naturligtvis hade gjort allt och mer därtill redan innan dess) och det har hänt mycket mellan 1985 och 2007. För en film som Mala Noche får inte distribution idag med mindre än att regissören heter Gus Van Sant, och Gus Van Sant tar knappt ut de svängarna längre. Om inte fotografen heter Christopher Doyle- som i nya, estetiskt underbara, Paranoid Park. Som bitvis påminner om Mala Noche. Go figure.

Sonetgate

Bra genomgång av Sonet-SF-"affären" på bloggen Eating in public.

Ärligt talat, lite fler kritiska röster borde väl ändå höras? Kring Astoria var det så lätt att peka finger. Men när MTG kränger av ett varumärke för att det går back till ett bolag som sitter i monpolställning i olika delar av de svenska filmbranschen - tillsammans med en av huvudmännen som byggde det, no less - då går Cissi Elwin ut och talar om hur bra det är att någon bryr sig om att göra svensk film, och glädjer sig åt att Peter Possne stannar i branschen. Visst, jag är också glad att Possne "stannar i branschen" (vad skulle han göra, börja sälja jultidningar?). Och jag tror att det behövs produktionsbolag som har intentionen att vara ett svenskt Working Title eller DreamWorks. Men monopol, oligopol och andra avarter är helt enkelt aldrig bra. Inte för marknaden, inte för kreativiteten. Visst, det liknar knappast SF Bios ställning på biografmarknaden, men kombinerat med just den monopolsituationen så är det knappast, med Elwins ord, "en rolig vändning". Och det är (o)lustigt att "mer internationellt", som Possne kallar dagens Sverige, måste bli mer monopoliserat - fler stora konglomerat, för att kunna slåss på en global arena inom de nationella ramarna.

Nå, det finns många produktionsbolag kvar där ute, men de större äggen kommer i alla fall att hamna i en korg från och med nu.

SFs monopol

Någon som sa "monopol"?

(Notera för övrigt det som inte nämns i pressmeddelandet - Sonets distribution, som det senaste året hade blivit allt mer "indie" med titlar som Inland Empire, läggs ner. Det är väl bara att gratulera Non Stop och övriga distributörer till en öppnare köpmarknad, och som kritiker och publik hoppas jag att dessa bolag förmår ta in ett brett uttbud filmer.)


"AB Svensk Filmindustri startar nytt produktionsbolag med Peter Possne som VD

AB Svensk Filmindustri (SF) har förvärvat filmrättigheterna i Sonet Film AB och varumärket ”Sonet Film” av Modern Times Group (MTG). SF har samtidigt anställt Peter Possne som VD för ett nytt produktionsbolag som under varumärket ”Sonet Film” har som mål att producera 2-3 svenska filmer per år. Produktionerna ska kännetecknas av hög kvalitet och intressera många. Flera filmer är redan under utveckling, bland andra Jägarna 2 och en filmatisering av Kerstin Thorwalls bok ”Att skjuta arbetare”. Utöver dessa utvecklar Possne och Kay Pollak idéer kring Pollaks nya film efter succén med Så som i himmelen.

Peter Possne var en av grundarna av Sonet Film AB 1984 och har sedan starten varit företagets VD.

Sonet Film ska verka oberoende av SF:s produktionsavdelning. SF har en mycket aktiv produktionsavdelning som just nu färdigställer de två filmerna om Arn, baserade på Jan Guillous romaner, samt filmatiseringen av Jujja Wieslanders Mamma Mu. Utöver detta är SF bland annat samproducent i Colin Nutleys kommande film Angel och GF Studios Rallybrudar.

”Sonet Film har under ledning av Peter Possne under en lång rad av år visat sig ha en exceptionell förmåga att knyta till sig och utveckla spännande filmprojekt. Det är viktigt och en ambition att Possne i det nya bolaget fortsätter att utveckla Sonets profil. Utöver produktion av svenska långfilmer kommer Possne som tidigare fortsätta med att jobba nära andra aktörer inom den svenska filmbranschen.

Genom det nya produktionsbolaget breddar vi vårt engagemang i svensk filmproduktion och jag är övertygad om att vi därmed kommer att skapa ännu fler spännande och betydelsefulla filmer under de närmaste åren”, - säger Rasmus Ramstad , VD för SF.

”Det här är en drömuppgift för mig. Det känns oerhört stimulerande att SF erbjuder mig möjligheten att starta och driva ett nytt produktionsbolag under namnet Sonet Film. Jag kan fortsätta att fullt ut kunna koncentrera mig på att vara delaktig i att skapa ett starkt innehåll i svensk film och vidareutveckla mina kontakter i filmbranschen. SF har en lång och väl utvecklad tradition av filmproduktion och en mycket proffsig organisation för filmdistribution som det känns väldigt spännande att få jobba tillsammans med. Jag är övertygad om att Sonet Film kommer att vara en ny spännande och dynamisk kraft inom den svenska filmbranschen”, - Peter Possne, VD för Sonet Film."

"Kvalitetsfilmen" och biografen

Kommentar i SvD utifrån två debatter som har hållits i Stockholm de senaste veckorna. Och nej, det heter inte "Stockholms festival" utan "Stockholms FILMfestival" - och jag lovar att inte skylla på någon stackars redigerare den här gången, utan tar ansvar för min selektiva dyslexi. (Antar att ordet "film" bara kan användas ett antal gånger per dygn av filmkritiker).

Nå, de där 3700 tecknen räcker ju lagom långt när det finns så mycket mer att säga i frågan. Kanske främst dra upp lite konkreta exempel som ger kött på benen: För vad är "framtidens" biograf? Varför ska folk om ett par år masa sig ifrån sin superprojektor med gudvetvilkenupplösning till en arkaisk biograf? Såvida vi inte alla lider av beröringsskräck vid det laget så är svaret enkelt - det sociala. Detta är fortfarande centralt för mig (även om jag tycker mycket om att sitta ensam i en jättesalong, men det är bara för att jag känner mig lyxigt privilegierad). Och det sociala i att gå på bio kommer i framtiden att behöva framhävas som ett alternativ till att se filmen där hemma. Att orera om genomlysningsgrad och hur mycket bättre filmen ser ut på duken än där hemma må vara viktigt för vissa, men jag tror på att dessa filmer som vi kallar för kvalitet, de kommer publikengärna betala för att se om de får "added value".

Det finns en del skrivet om det historiska faktum som gjorde att biografsalongen ser ut som den gör idag, och det är bra att minnas när man diskuterar hur biografen ser ut idag och hur den kan komma att utvecklas. Den som är intresserad av exempelvis konflikten mellan svenska biografägare och ett filmkafé i 1920-talets Stockholm bör läsa Mats Björkins utmärkta avhandling Amerikanism, bolsjevism och korta kjolar. Filmen och dess publik i Sverige under 1920-talet. Där tecknas en bild av hur biografägarna vid en tidpunkt kämpade för det visningssätt vi har idag.

Jag har genom åren sett många, mer och mindre tilltalande, biografarrangemang på olika platser i världen. I Prag har jag både varit med om "filmcaféer", där man helt enkelt sitter vid cafébord i salongen (där såg jag för övrigt Independence Day och drack för mycket kaffe), och en vanlig salong med en bar vid sidan av stolsraderna (där såg jag Cronenbergs Crash och drack annat) .

Det hittills bästa biografexemplet på hur man kan tänka framåt har jag ännu inte besökt, men det är ett mer än gott betyg att jag enbart genom att ha tagit del av det interaktiva kringmaterialet är så intresserad av den. Jag hade härommånaden nöjet att sitta i en filmfestivaljury med bland andra Marc Cosgrave som är programchef på biografen Watershed i Bristol. Fast han kallar den inte för biograf, utan för just cultural hub (men på hemsidan står det lite trist mediacenter).

Watershed ligger i centrala Bristol. Huruvida det centrala i sig är väsentligt är diskutabelt: Jag såg en liten släng i förra numret av Arena, där Lars Mikael Raattamaa och Per Wirtén diskuterar medelklass och drar till med ett "kulturell medleklass som vill att det allmänna bekostar deras singelbiografer i city men fnyser åt ett multiplex i förorten". Nej Lars och Per: Jag är glad att båda existerar. Men det handlar a) om vad som visas på multiplexen, eftersom detta oftast visas på fyrahundra andra multiplex och dessutom bär sig själv ekonomiskt och b) centraliteten är väsentlig för mer eller mindre spontana besök för dem som fortfarande bor inne i städerna och c) att det är dyrare med hyra i centrum och att det därför kan vara försvarbart att argumentera för allmänna pengar till oberoende biografer som visar mindre ekonomiskt gångbar film inne i centrum. Det utesluter heller inte dito i förorten: jag skulle kunna tillbringa några spalter till med att driva argumentet att alla kulturhus i framtiden borde byggas utifrån biografer - vare sig de ligger i centrum eller i förorten. Men med alliansens kulturpolitik är det ändå en nåd man kan glömma att stilla bedja om.

Nå, Watershed var det. Det gamla lagerhuset som biografen är inrymd i ligger vid vattnet och ägarna står även för grannkåken som de hyr ut till restauranger och barer. Man visar vanlig storindie (just nu går Todd Haynes I'm Not There, surprise, surprise - Marc är nästan värre än mig när det kommer till Bob) blandat med filmserier av Cinematektyp. Men också sådant som är mer lokalt förankrat: samarbeten med lokala musiker som Massive Attack och Portishead (som spelat live över filmvisningar) är ett exempel. Marc berättade också att man såg det som ett problem att man hade en liten svart publik i en stad med stor svart befolkning, och ordnade därför en filmserie med kvinnliga svarta regissörer, kopplat till debatter och föreläsningar om dagens England. Wastershed ordnar även paneldiskussioner och föredrag kring andra kulturella uttryck, gärna kopplade till film. Så var exempelvis Andrew Keen, författare till The Cult of the Amateur - How Today's Internet is Killing our Culture and Assaulting Our Economy på plats och diskuterade. Hela diskussionen ligger självfallet som video på sidan, med essäer för och emot. På dShed.net kan man ta del av deras "online showcase of digital creativity".

Marc är också chef för kortfilmfestivalen Encounters som naturligtvis håller till på Watershed. Dessutom har man en onlinedel med 90-sekundersfilmer kallad DepicT! (Kolla in Le Cheval 2.1, en favorit som även visades i Uppsala). Där man kan rösta på sin favorit som sen tävlar i festivalen. Eftersom biografen - självfallet - är digital och man har en specialdeal med den lokala internetleverantören kan man streama kortfilmer från laptops till projektorn.

Huset hyser även ett stort och bra kafé med mat (enligt Marc, menyn ser i alla fall bra ut) och en välutrustad bar (och där har jag efter flera sena juryöverläggningaringen ingen anledning att tvivla på Marcs måttstock), och folk går gärna till Watershed även om de inte skall se en film. Marc såg heller inget konflikintresse i de barer man hyrde ut till, utan menade att publiken gärna gjorde bådadera och detta bara underlättade.

Det här är inte kvantfysik, utan rätt konkreta saker. Ett slags kulturhus i miniatyr uppbyggt kring biografer. Bristol har en halv miljon invånare, en tredjedel av Stockholm alltså, och det finns ingen anledning att en sådan här satsning inte skulle fungera här. Visst krävs det yttre hjälp - Watershed finansieras bland annat av Bristols stad och av det lokala Arts Council, tillsammans med ett universitet och några andra intressenter. Men biografer som fungerar borde ju ge de privata ägarna något att tänka på, inte minst om publiken faktiskt kommer och visar sig intresserad av det som erbjuds omkring filmvisningen.

Nu är alltså frågan vem som köper kvartersbion i Hornstull och inleder ett samarbete med Street? I Hornstull finns ju all potential som behövs för publiksunderlag och intressanta samarbeten: hippt område med krogar, restauranger och - inte minst - flera kulturella och identitetspolitiska läger i form av etablerade tidskriftsredaktioner (Bang), kaféer (Copacabana) och bokaffärer (Hallongrottan).

Någon riskkapitalist som känner sig hågad?

Michael Gray om I'm Not There

Dylanologen Michael Gray (som bland annat författat böckerna The Bob Dylan Encyclopedia och Song & Dance Man) har skrivit en läsvärd artikel om Todd Haynes I'm Not There i januarinumret av Sight & Sound. Jag har sett filmen nu - på duk, det måste man - men, nej, jag tänker inte skriva vad jag tycker om den än. Ni får gott vänta på recensionen som kommer vid premiären i februari.

Men, det var intressant att konstatera att jag och Gray valt samma saker som introduktion och avslutning till våra texter (även om hans artikel inte är en recension). Antagligen för att det rör sog om lika oemotståndliga som självklara poänger för folk som är dränkta i Dylaniana. För det kan jag avslöja: den som kan sin Bob Dylan kommer se att I'm Not There är på väg att sprängas av intertextuella referenser.

Veckans recension

David Cronenbergs Eastern Promises. Dessvärre litet konstigt redigerad i första stycket. Det ska stå såhär:

"I kriminaldramat Eastern Promises fortsätter David Cronenbergs långvariga fascination för människokroppen. För även om filmen, liksom den utmärkta föregångaren A History of Violence, är mer traditionell i sin syn på kroppsliga förändringar än Croneberg-filmer som Flugan, Shiver och Brood, så bygger de bästa sekvenserna på en studie av kroppen som fysiskt objekt."

Filmindustrin just nu

"För att kunna göra rätt framtidsanalys och inte hamna i föråldrade modeller måste begreppet FILM vidgas och den exklusiva kopplingen till biograf och biobiljett brytas."

Den bästa sammanfattningen av filmindustrins situation just nu stod Göran du Rées, professor och konstnärlig ledare vid Filmhögskolan, Göteborgs Universitet, för på Filmkonventet i Luleå. Det är ett låångt tal - men mycket läsvärt för den som vill förstå var vi befinner oss någonstans. Här finns mängder att saker att kommentera och spinna vidare på, och jag återkommer till dem när jag har mer tid.

Jean-Luc le Bandit

Det här hade i alla fall jag missat. Vet inte om det är känt sedan tidigare, men Jean-Luc Godard stal alltså pengar för att finansiera sina filmer, och gav dessutom bort cash till compadres som Jacques Rivette. Way to go Lucky!

Vem vet, kanske blir detta den svenska filmmodellen när den blåa kulturpolitiken tillsammans med ett kraschat filmavtal ödelägger det forna svenska filmlandskapet?


Ps. Förresten - ursäkta den relativa inaktiviteten här på sidan. Jag jobbar frenetiskt på en bunt längre artiklar, och jag har följt en del bio- och kvalitetsfilmsdebatter som jag har åsikter om. Så det blir julläsning i massor, promise.
Till dess kan ni ju skaffa Criterions maffiga utgåva av Breathless och hedra Jean-Luc the Gambler.

flm

Den nya filmkulturtidskriften flm ser verkligen väldigt bra ut. Jag har inte hunnit göra så mycket mer än bläddra i den, men kan direkt konstatera att tidningen fyller ett stort tomrum i svensk filmmedia. Eftersom jag är särskilt intresserad av hur film påverkar samhället så är Jonas Holmbergs artikel Opinionsbilder - om "den rörliga bildens realpolitiska roll" - samt enkäten där politiker och opinionsbildare svarar på frågor om hur filmen påverkat dem ren mumma. Bra också att Charles Burnetts underbara film Killer of Sheep uppmärksammas. (Kan för övrigt meddela att New Yorker films precis släppt filmen på dvd).

Dessutom har redaktionen skapat en riktigt estetisk produkt: bilder över hela uppslag är alltid snygga. Man får nog konstatera att Sverige äntligen har fått åtminstone en vettig filmtidskrift med en hållbar grundidé.

Som ett litet ps skall jag skriva att det är synnerligen glädjandet att flm tar upp Gunvor Nelsons filmer som visades på Moderna museet under hösten, och därmed direkt etablerar att de är en filmtidskrift som omfattar rörlig bild oavsett visningsfönster. Jag har just skrivit ett längre diskussionsinlägg på filmkritikerförbundets mailinglista och tagit upp filmkritikerns framtidsroll. Jag skrev bland annat såhär:

"Frågan om förändrade visningsfönster och vad filmen betyder/är i dem är nu inget nytt. Under hösten har vi haft ett intressant exempel här i Stockholm, som mig veterligen ingen filmkritiker diskuterat. Gunvor Nelson, en internationellt känd svensk regissör, visas på Moderna museet. Filmerna kontextualiseras med visningar av andra avantgardefilmare som Jonas Mekas, och föreläsare som är kunniga på området (t ex filmprofessor/filmkritiker Astrid Söderberg Widding). Men det är mediernas konstkritiker som recenserar. Det enda som skiljer är egentligen visningsfönstret. Sextiotalets avantgardfilmer gjordes dock för arthousebiografer och det var först senare som dessa filmare ”blev” konstnärer och museerna ”blev” biografer. Det är bara ett exempel på hur filmkritikerns kompetensområde är kringskuret och pushat mot marknadens nöjesfält."

Veckans recension

Jesse James-filmen med det långa namnet. På nätet ligger hela recensionen, i papperstidningen en redaktionellt nedkortad version.

T for Thessaloniki

Thessalonikis filmfestival känns som att kliva in i en twilight zone i ett rökrum. Från den stenhårda invigningsfesten som pågår fram mot morgonkvisten (där sponsorbankens personal delar ut luktljus, vad cineasterna nu skall med dem till - möjligen få bort röklukten) till sista natten på en svartklubb i 'salonikis köttmarknadsdistrikt, där ett manglande punkband står i hörnet och spelar snabba covers på Enjoy the silence och Love Will Tear Us Apart (säkert hundra greker på tjugo kvadrat häller öl på varandra medans de röker tre cigg var åt gången), är jag i en helt annan värld. En mycket smutsigare värld än Stockholm, där ingen lärt sig stavas till nordisk design och småbarnen i sina vagnar leker med mammornas ciggpaket.

Jag trivs.

Lunch och middag tillbringades varje dag med tjeckiska regissören Karin Babinská (som tävlade med sin film Pusinky (Dolls)) och hennes man filmfotografen Martin Douba. Mina vänner på festivalen tipsade oss om en bakgatetaverna som vi hade svårt att slita oss ifrån. Maten serveras i Thessaloniki på mezetallrikar och vi beställde in alldeles för mycket och satt i timmar och diskuterade film i Sverige, Tjeckien och resten av världen. Kort sammanfattning: Filmen i Tjeckien suger värre än i Sverige. Finns knappast något statligt stöd att tala om och marknaden, som dikterar, vill inte ha annat än kramgoa komedier. Det finns ingen undergroundscen och Karin och Martin känner sig rätt ensamma. Som alla andra filmare i den här situationen sysslar de med reklam vid sidan av. Pusinky kan beskrivas lite som en tjeckisk Fucking Åmål (men inte alls lika bra, den är förvirrad och vill berätta för mycket). Filmens avtryck i Tjeckien är i alla fall sådant att den fortfarande när dvd:n just släppts väcker debatt och har fått unga tjejer att komma ut. Det var också den första tjeckiska filmen någonsin att visas på landets gay & lesbian filmfestival häromsistens.

Jag undrar ibland hur jag lyckas se så många filmer på festivalerna (och dessutom göra intervjuer, i år pratade jag med halva den rumänska filmindustrin och lite löst filmfolk från olika delar av Balkan) men det handlar naturligtvis om att jag inte använder hotellrummet till annat än att duscha. Småbarnsförälderlivet har effektivt kapat mina tio timmars sömnbehov till tre, en kvalitet som gör sig bra på festivaljobb.

Några nedslag:

Det första jag gjorde var att hoppa ur bilen och tränga mig in på en visning av Cristian Nemescus California Dreamin' (Endless). Som redaktör Gentele sa häromdagen så hade den behövt en klippare, men jag fattar att man inte ville röra filmen efter hans död. (Nemescu blev ihjälkörd under arbetet med den). Filmen står som ett granitblock där man kan se vad mer som borde ha huggits bort och klippts om, men med förvånansvärt stora bitar färdiga. De bästa sekvenserna - byfesten är fantastisk! - påminner med sin absurda men vardagliga humor mycket om tjeckoslovakiska nya vågen-filmer från 60-talet. Kärlekshistorian mellan en amerikansk soldat och en rumänsk lantflicka är med sin magiska realism (elen går i hela Bukarest när de har sex) tagen rakt ur Nemescus kortfilm Marilena de la P7.

Årets upptäckt var den rumänske filmaren Nae Caranfil som förärades ett retrospektiv. Hans film Filantropi från 2001 är makalöst bra. Till skillnad från den nya rumänska vågen är det inte minimalistisk realism, snarare magisk realism (hans filmer ger nyckeln till Nemescus filmstil). Carafili är superb på att överföra en känsla i filmen med stil och scenografi: en sakral glädjeyttring hos en karaktär på toaletten får kameran att sväva upp åt och toaletten att bli ett kaklat torn med kyrkfönster. Det är balkanskt, men utan Kusturicas irriterande adhd.

Jag passade också på att besöka Balkan Fund, där olika filmprojekt från regionen läggs fram och tävlar om utvecklingsstöd. Ett par intressanta rumänska projekt dök upp, men filmlandet det pratas om nu är Kroatien. Det är svårt att döma hur bra en film kan bli utifrån kortfattade synopsis, men man kan väl säga som så att det finns en ordentlig mängd verklighetsbaserade historier att lyfta upp och berätta där i sydöstra Europa.



William Klein, regissör och konstnär, var på plats med en utställning och ett retrospektiv. Jag såg hans dokumentär Muhammed Ali: The Greatest. Jag är ingen boxningsfan, men gillar boxningsfilmer för energin som fångas på filmremsan. Klein har satt ihop en mer impressionistisk än helt klargörande dokumentär om Alis karriär (filmen börjar 1964 och slutar 1974, med "Rumble in the jungle"-matchen i Zaire). Kleins dokumentär är högenergi i ett litet skal: klippningen är fantastiskt, och när Klein intervjuar någon som tycks ha stått still lite för mycket klipper han mellan olika perspektiv ungefär som om han stod och jabbade på honom i en ring. Underbart.

Jag såg även Sthlmfilmfestfavoriten Juno och ja, det är underbar quirk när den är som quirkigast. Och visst är det fint att den är antikärnfamilj. Men, men - en fråga: vad är uppe med alla dessa filmer med smygigt pro-lifebudskap? Vad hände med filmer som Citizen Ruth?

En natt spelade Fatih Akin balkanskivor i en knökfull bar. Det var kul och jag fick chansen att prata lite med honom om årets bästa film, Vid himlens utkant, och om varför Istanbul så ofta används som ett tillstånd som folk förlorar sig i i slutet av balkanfilmer (så också i hans film).

Sedan tappade jag själv bort mig i Thessalonikinatten.

Hearing om biografens framtid

Filmkritikerförbundet bjuder in till hearing om biografens framtid. (Se pressutskick nedan). I mitt tycke är det en intressantare utgångspunkt än den väldigt lösa diskussionen om "kvalitetsfilmen" eftersom biografens vara eller inte vara (och hur den skall vara) i alla fall är handfast.

För vad kvalitetsfilm egentligen är tycker alla väldigt olika om. Det visade med all oönskvärd tydlighet en debatt på Stockholms filmfestival i förra veckan där Peter Possne stod för en, i mina öron, mycket märklig kommentar. Cissi Elwin hade just förklarat att av de cirka 250 filmer som går upp på svenska biografer årligen är sisådär en 2% av utomeuropeiskt och utomnordamerikanskt ursprung. Varpå Possne förklarar att han efter sina 20 år på festivaler kan konstatera att det inte finns så mycket fler "kvalitetsfilmer" där ute än de filmer som faktiskt kommer till Sverige. Det innebär alltså att resten av världen (och det här inkluderar även Asien) i Possnes ögon producerar kring fem kvalitetsfilmer om året. Possnes definition på kvalitetsfilm blev tydligare när han preciserade och sa att "Babel kom ju till Sverige".

Jag förstår faktiskt inte varför vi överhuvudtaget skall ha en debatt om "kvalitetsfilmen" och dess framtid om Babel är definition på vad den är: Babel, och dess släktingar, kommer alltid att komma upp på svenska biografer i någon/några kopior. Men vi är verkligen illa ute när resten av världens filmutbud börjar betraktas som någon exotisk frukt som passar bäst i småfestivalernas sidosektioner.

Men en debatt om hur framtidens biograf skall se ut (och varför filmpubliken kräver mer idag än popcorn, kaffe latte eller ett glas vin till sitt biobesök) är viktig och kan bli intressant. Så kom till Klarabiografen på tisdag och diskutera!

- - - - - - - - - -

Välkommen till Svenska Filmkrikerförbundets hearing om filmens och biografernas framtid!

Vi ses på Klarabiografen, Kulturhuset (vid Sergels torg i Stockholm), tisdag 4 december
kl 18.30!

Med Jannike Åhlund och Mårten Blomkvist som utfrågare hoppas vi kunna belysa inte bara
"biografdöden", den överväldigande amerikanska dominansen, SF:s nära biografmonopol
och dess konsekvenser utan också blicka framåt.

- Vilka alternativ finns?
- Vad kan digitaliserade biografer innebära?
- Vad betyder teknikutvecklingen i övrigt?
- Kan kommunala biografer spela en större roll för breddning av filmutbudet?
- Vilket finansieringsansvar måste vara offentligt och vad kan överlämnas åt
marknaden?

Bland deltagarna:

- Kjell Andersson, kommunala Bio Roxy, Örebro
- Jan Bernhardsson, SF Bio
- Cecilia Brink (m), Stockholms stads kulturnämnd
- Kjell Furberg, biografhistoriker
- Richard Gramfors, projektledare digitala biografer Folkets hus och parker
- Torsten Larsson, Bonnier Entertainment
- Katrina Mattsson, Folkets Bio
- Roger Mogert (s), Stockholms stads kulturnämnd
- Mattias Nohrborg, fd Astoria Cinemas
- Linda Zachrisson, chef publikavdelningen Svenska Filminstitutet

Fildelning

Kjell Häglund har skrivit en skitbra krönika om fildelningen och filmindustrin på filmnyheterna.se. Som alla tänkande människor drar han slutsatsen att det behövs en generell fildelningsavgift som slås på bredbandsavgiften. Med tanke på de bredbandspriser som idag tas ut för snabba uppkopplingar är frågan om det ens behövs ett påslag - kanske räcker det med en rättvis fördelning av den kaka bolagen redan drar in.

Läs, läs en gång till, och lobba för att bredbandsbolagen skall ta sin del av kostnaden.

Paul Schrader-streckare

Min understreckare om Paul Schrader publicerade i söndags när jag hade huvudet djupt begravet i Thessalonikis filmfestival (mer om den följer).

För den som är nyfiken på Bob Dylan-Schrader-kopplingen jag nämner (självfallet hittade jag en sådan...), kolla in videon till Tight Connection to My Heart (Has Anybody Seen My Love). Videon är lika usel som Dylans omskrivning av den fantastiska låten Someone's Got a Hold of My Heart. När jag en gång i tiden var en glad (nåja) teologistudent skrev jag en jämförelse mellan den religiösa kärleken som uttrycks i Someone... och den sekulära sorten som finns i den andra. Den texten har tack och lov tappats bort på någon hårddisk från yesteryear.

Off to Thessaloniki

Min årliga tradition att ditcha Stockholms Filmfestival innebär att jag i år, återigen, åker till Thessalonikis filmfestival. (Fjolårets rapport ligger här.) Det handlar inte om några hårda känslor, det råkar bara slumpa sig som så att festivalerna ligger samtidigt. Det internationella programmet ser dessutom så väldigt lika ut varje år, men med det undantaget att jag i Thessaloniki slipper en massa av de filmer som ändå går upp på svenska biografer de närmaste veckorna (en praktik jag tycker att SFF gott kunde lägga ner), att det spelar rätt liten roll om jag missar SFF.

Den största poängen med att åka till TIFF är att festivalen ger en utmärkt ingång i film från regionen. Hela Balkan (i lös bemärkelse) är ordentligt representerat - Turkiet, Bulgarien, det forna Jugoslavien, Rumänien och en enorm sektion inhemsk film (som ärligt talat för det mesta är sådär). Det finns en speciel sektion som heter Balkan Survey och man har en finansieringsfond för Balkan-filmare vilket innebär att många kommer hit med halvfärdiga projekt, diskuterar och visar kortfilmer de gjort. Det är väldigt spännande eftersom regionen verkligen sjuder av samtidshistorier. I år kommer det föga överraskande en mängd rumäner och pratar om sin filmindustri och söker pengar. Dessutom visas ett retrospektiv av den rumänske regissören Nae Caranfil, vilket kan ge mig ett välbehövligt historiskt perspektiv på den rumänska filmvågen.

Andra sektioner som erbjuds är, förutom Young Americans och Independent Days (ja, sektionerna innehåller ungefär det ni tror), ett specialfokus på den malaysiska filmerskan Yasmin Ahmad och en handfull Mikio Naruse-filmer (den minst kände av de kända japanska regissörerna).

Dessutom tävlar min kompis, den tjeckiska regisören Karin Babinská med sin film Pusinky (typ "Dockor") i den internationella sektionen. Hon och hennes man Martin, som står bakom kameran i hennes film, kommer ner. Vi gjorde Montréal tillsammans också, så det börjar bli en festivaltradition. Och som jag har skrivit förut så är det också väldigt skoj att festa med Thessalonikiborna som är så stolta över sin festival. Den har röstats fram till årets kulturhändelse i stan flera år i rad.

Har jag tur är det dessutom snudd på tjugo grader varmt, som i fjol. Damn, det skulle jag verkligen behöva inför den här vintern.

Up(p)sala short cuts

Sorry - det har tagit lång tid att publicera det här inlägget. Jag har haft en lavin av jobb så ni får klara er utan länkar till varenda person och film. Kolla Uppsala kortfilmfestivals hemsida för detaljerad info om filmer och regissörer.



Zone of Initial Dilution

Filmfestivaler är för det mesta emotionella berg-och-dalbanor. Det ligger ju i filmens natur att framkalla känslor, och det är också därför jag gör vad jag gör. Ju fler filmer man ser, desto större är chansen att kastas mellan en mängd olika stämningar. Uppsalas kortfilmfestival var inte dålig på det viset, och det av flera anledningar än filmerna. Minimalt med sömn, sena krognätter - förlåt, juryöverläggningar - och extremt trevligt sällskap gjorde sitt.

Jag får erkänna att jag glömt hur många filmer vi såg i den internationella juryn, men tio stycken filmblock a cirkus 90 minuter blev det. Det tog ett tag innan vi började se något som jag betraktade som riktiga höjdpunkter (även om vissa filmer från den första dagen har fastnat och går som i en liten loop där bak i huvudet, så jag får väl återkomma). Än längre tog det innan vi började få någon konsensus alls i gruppen. Vilket i och för sig gör saken mer spännande eftersom diskussionerna blir fler och livligare. Juryn bestod av Kajsa Hedström, chef för Cinemateket, Mark Cosgrove, programdirektör för kortfilmfestivalen i Bristol och chef för intressanta biografen/mediacentret Watershed i samma stad, Richard Raskin professor i Århus och Kathrin Resetarits som är regissör (bland annat till utmärkta kortfilmen Ich bin ich), skådespelerska och har arbetat som assistent åt Michael Haneke i flera år. Och så moi. Om du letar upp oss på festivalens hemsida ser vi ut som ett gäng gangsters.

Grand Prix gick till den rumänska kortfilmen The Tube with a Hat som påminner rätt mycket om den film som kommer från landet just nu. En pojke och hans pappa åker från en lerig landsbygd till staden för att reparera sin gamla tv. De käbblar lite kärleksfullt, liftar med konstiga människor, tar en öl och en varm choklad och åker hem. Fotot är i alla enkelhet magnifikt. Filmen fångar dygnet från mjölkgrå gryning till några få solstrålar innan ett skymningskyfall. Jag träffade producenten Ada Salomon senare. När jag, väldigt trött över en frukost som jag med näppe fick i mig, passade på att hylla min rumänska favoritkortfilm Marilena de la P7 visade det sig naturligtvis at hon producerat den. Pratade kort med Salomon om tillståndet i rumänsk film och hon bekräftade naturligtvis att det är ett vansinnigt tempo också. Hon inskärpte samtidigt att det ställer krav på dem at fortsätta hålla hög standard. Regissören Radu Jude flyger inte, men skulle vara på Thessalonikis filmfestival samtidigt med mig (lättare att ta tåget eller lifta från Bukarest antar jag). Han är onekligen en europeisk filmare att hålla ögonen på.
Specialpriserna gick till franska La Lecon de Guitare och costaricanska Temporal.

Den sista visningen med vinnarfilmerna från alla kategorier var riktigt bra. Den svenska juryn (med Lova Hagerfors, Jonas Odell och Charlotte Suarez Mazar) valde att ge huvudpriset till Mårten Nilssons suveräna experimentkortis Hur man gör. Tror faktiskt det är min favorit-Nilsson so far. (De gav också pris till Fijona Jonuzi film Juni, ett annat superbt val). Barnfilmsjuryn - söta små montesorielever som läste upp filmmotiveringar som knäckte de vi hade prettat ihop - valde Goran Kapetanovic drama Litegrann från ovan. Goran är en gammal kompis från min Malmötid, så det var ju extra glädjande.

Jag hann tyvärr inte se mycket utanför programmet. Sista dagen lyssnade jag på Mia Engberg som pratade mellan visningarna av sina filmer. Jag gillar hennes approach till sina dokumentärsubjekt: final-cut-kontrakt. Den som medverkar i filmen har rätt att ta ut scener han eller hon inte gillar. Rättvist.

Såg några av de kanadensiska kortfilmerna från National Film Board på invigningen och önskade efter fenomenala Neighbours att jag hade haft tid att sitta igenom alla programmen med kanadensisk film, som var årets fokus.

Några andra bra filmer: Irländska Joyriders, med Breaking the Waves-slut. franska Zone of Initial Dilution, en drömsk dokumentär om det stora kinesiska dammbygget. Norska Lullaby (av Margreth Olin som gjorde den omdiskuterade Kroppen min). Brittiska mansvåldsfilmen Soft. Och I met the walrus, en animerad film baserad på en raspig intervju med John Lennon.

En av många anledningar både fantastisk och konstig vecka. Kanske fantastiskt konstig av en del orsaker. Och så var det min uppväxtstad Uppsala, förstås. Det var som om någon rivit av det lager jag under så många år rörde mig hemtamt i och ersatt det med ett nytt. Mer gemyt och mys och fler kullerstenar. Som att lägga illaluktande rosenbald över mina betongminnen. Man vet ju at de där fula runda cementhålen på Åhlénshusets fasad ersatts av stora glasfönster inte av estetiska skäl, utan för att det skall bli svårare att snatta på hudvårdsproduktsavdelningen.

Som min mamma sa häromdagen - jag skulle inte bo där igen om jag så fick betalt för det.

Filmpolitisk diskussion

Läs Jannike Åhlunds krönika på filmnyheterna.se, om behovet av en svensk talangutveckling. Word! Jag har varit inne på liknande tankar, och tycker att Rookiesatsningen gott kunde få omvandlas till något liknande. Efter en debatt jag häromdagen hade med SFIs produktionsstödsansvariga Charlotte Denward inför Filmakademin förstod jag att hon inte heller är främmande för något sådant. Tvärtom.

Det var en intressant diskussion, även om det inte gick lika mycket på djupet som jag hade velat. Problemet är väl främst att SFI inte har presenterar en handlingsplan (den är utlovad till den 20e november), och att man inte har hunnit se några tydliga resultat av allt de hittills har gjort. I diskussionen dök - naturligtvis - frågan om producenterna upp. Å ena sidan tycks Denward, som hon sagt många gåner, vilja stärka de befintliga producenterna och de med goda idéer, å andra sidan rensa i ogräset - ta bort det platta filmlandskapet och bygga på höjden. Det låter bra som metafor, men när en av deras gullungar är Ruben Östlunds och Erik Hemmendorffs Plattform, som får mycket olika stöd just nu, så kan man konstatera att det produktionsbolaget växte fram under ett gammalt SFI - då då man verkligen inte byggde på höjden. Visst blev de "motarbetade" då med, (om man nu kan kalla att arbeta på ett egensinnigt vis för att motarbetas) precis som Jens Jonsson och andra av de som Denward kallar för talanger. Men knäckfrågan är om de alls hade kommit fram idag? SFI vill inte se bolag som gör en film vart fjärde år, eftersom de vill ha en kontinuitet i kunskapen om hur man gör film. Jag sympatiserar med dem. Och jag tycker att det finns stunder då en regissör bör byta produktionsbolag och producent (en kortfilmare som alltid jobbat med samma producent kanske behöver pröva andra former av producenttmaning för att kunna göra långfilm). Men jag ser samtidigt att det i just fallet med dessa "talanger" ligger till som så att de kanske behöver anpassa produktionen efter hur de arbetar som regissörer. Och då kan det ta ett jävla tag att först göra en film, sedan sin nästa, och sedan knyta andra filmare till sig för att stärka bolaget. Att gå till ett större bolag, hitta en producent man fungerar med i andra sammanhang, kan då bli svårare.

Jag är i alla fall väldigt spänd på filmerna vi kommer att få se de närmaste åren, för det är ju vad allt handlar om. Och om ett-två år kommer det kunna bli en riktigt bra debatt.

För övrigt berättade Cissi Elwin vid det tillfället vad hon menade med uttlandet i Filmkonst, att det var jobbigt att finansiera film på det vis som man gjorde med Farväl Falkenberg. (Jag diskuterar saken här). Hon klargjorde att att det för en och samma filmskapare skulle vara jobbigt att om och om igen göra film gratis. Självfallet är det så, och därför får man hoppas att SFI skickar tydliga signaler om att det även i framtiden kan löna sig att pröva på att göra film själv, att söka nya vägar utanför de inkörda spåren - och ändå få slutfinansiering av institutet. För jag ser hellre det scenariot än att folk helt slutar gör film på eget bevåg, utan starka finansiärer och kontakter. Denward tror att folk ändå alltid kommer göra film på ett bevåg, och det är mycket möjligt. Men det skadar inte med uppmuntran.

En annan aspekt av det här med gratisarbetandet är att jag faktiskt inte har några som helst problem med att konstnärer, musiker, filmare och andra människor med kreativa yrken jobbar för en spottstyver, eller en back öl, när de inleder sin karriär. Alla offrar vi något för att se fram emot ett liv som inte är 9 till 5. Men man skall verkligen inte behöva gratisarbeta i 15 år.

Microcinema, essä till Sthlms filmfestival

Den här essän är publicerad på engelska i katalogen för Stockholms filmfestival. Jag försöker utifrån en del "lågbudgetfilmer" (vilka jag ger ett nygammalt namn) som kommit de senaste åren diskutera vad ny, billigare teknologi och förändrade distributionsformer kan göra för filmens framtid. Och vad, om något, statliga finansiärer kan göra för att underlätta filmskapandet.

- - - -

Två amerikanska slackerfilmer; en nyzeeländsk Napoleon Dynamite; en irländsk singersongwriter-musikal; en estnisk film om självmord; en dokumentär om en mexikansk boxare och en metadokumentär om Irakkriget. Det kan tyckas svårt att se den röda tråden i årets Spotlightfilmer, men det är faktiskt något så osexigt som budgetfrågor. Hur tråkigt det än kan låta så belyser filmernas relation till finansiering några av dagens och framtidens viktigaste filmfrågor. Genom sina små, ibland mikroskopiska budgetar, visar de nämligen på vad som är möjligt med en modern filmteknik. Personerna bakom verken har alla i olika sammanhang förhandlat filmestetik såväl som samarbete med andra filmarbetare, liksom distributionsfrågor och relationer till traditionella finansiella institutioner i filmvärlden.

Fast har vi inte sett det här förut? Jo, den ursprungliga beteckningen på filmer av det här slaget skulle vara independent, oberoende. Men det är ett begrepp som sedan det tidiga 90-talet har annekterats av Hollywood. Det klassiska, och ekonomiskt mest precisa, uttrycket ”lågbudget” är ett annat samlingsnamn. Detta har avsett en produktionsform, men publiken associerar det numera ofta med en estetik. Och modeordet för amerikanska filmer med minimal budget är D.I.Y (Do It Yourself). Senaste gången det användes i ett samlande sammanhang var i somras då IFC-biografen i New York visade en serie viktiga filmer under namnet “The New Talkies: Generation D.I.Y.”. Problemet är detsamma som med ”lågbudget”: när D.I.Y dök i musikvärlden kom det snabbt att beteckna en ”de tejpade mikrofonernas estetik”, och inte enbart ett produktionssätt.

Men i en tid då det med liten budget och digital utrustning är möjligt att få bättre och mer varierande resultat än förr, och dessutom nå en bred publik, behövs ett nytt samlande begrepp. Microcinema är uttryck som används om filmer gjorda på digital video, som redigeras på dator och distribueras via Internet. När den, som Jonathan Caouettes självbiografiska film Tarnation (2004), tar klivet upp i vanlig distribution tycks beteckningen försvinna. Eftersom framtidens filmmarknad i allt väsentligt kommer att delas upp mellan ”små” filmer, som de i årets Spotlightsektion, och storbudgetfilmer – vare sig de kommer från Hollywood, Bollywood eller är statsfinansierade Europeiska stordramer om snutar – borde benämningen microcinema hänga kvar även efter att en film tagit sig in i festivalnätverket eller fått ”vanlig” distribution, av orsaker som kommer att bli tydliga under diskussionens gång.

Vad är då det nya i microcinema? Svaret är en klyscha: ingenting – och allting. Ny teknik har alltid förändrat filmens berättarspråk. Den handhållna 16 mm-kameran stod, tillsammans med möjligheten att spela in synkroniserat ljud på plats, för en av de stora revolutionerna när den under 1960-talet anammades av dokumentärfilmare. Det skapade en idé om att filmens autenticitet är lika med skakig bild och direktinspelat ljud, något som lever kvar i allt från dokusåpor till Janne Josefsson-reportage. För att inte tala om DOGMA-filmernas framgångar, naturligtvis. Dagens filmrevolution, eller filmrevolutioner, sker dock på flera plan samtidigt och snabbare än någonsin förr. De hänger ihop med den ökade möjligheten att göra film – en gemensam nämnare för flera i årets Spotlight är att regissörerna inte gått i filmskolor eller har filmat förut – och sprida den utan en stor budget och med helt nya förutsättningar. Det som tidigare var en undergroundrörelse där DVD-skivor utbyttes mellan entusiaster är idag en företeelse som involverar många, utrustade med lätta och relativt billiga kameror som Panasonics HVX200 och en helt ny ambitionsnivå. Och tack vare allt fler filmfestivaler och filmtjänster som Netflix – den amerikanska uthyrningssajten som på senare år distribuerat microcinemafilmer så att de har nått en stor kritisk massa – sprids den här filmen på ett nytt sätt.

Spotlightsektionen samlar alltså vitt skilda filmer. Irländska veritémusikalen Once av John Carney (2006) filmades på digital video under två veckor, för 100 000 euro och vann publikpriset i Sundance och får nu regelrätt distribution i England. Nyzeeländska Eagle vs Shark av Taika Cohen (2007), ännu en film i den samtida nördfloden, utvecklades tillsammans med Sundanceinstitutet, och finansierades med pengar från den nyzeeländska filmkommisionen, för att sedan plockas upp av Miramax. Estniska filmen Magnus av Kadri Kõusaar (2007) visar att nationer utan större filmindustri eller statliga pengar kan utnyttja den billiga tekniken till att göra film. I Estland görs en, två filmer om året och Magnus är den första egenfinansierade filmen som gjorts där (och den första att visas Cannes). På hemsidan för filmen finns en programförklaring där producenten skriver att man valde en minimal budget för att helt slippa beroendet av finansiärer, vare sig de var statliga eller privata. Amerikanska Nina Davenports dokumentär Operation Filmmaker skildrar en regissör som tror sig ha hittat sitt perfekta dokumentärobjekt i en ung irakisk kille som ”räddas” från Bagdads inferno till arbete på en Hollywoodproduktion, men som i slutändan inser att hon inte kan bli av med honom. Den nya tekniken tar handfast plats i Davenports film när hon skickar små dv-kameror till folk i Bagdad och redigerar in resultatet i filmen. Skådespelaren Diego Luna bidrar med ett personligt dokumentärfilmsporträtt om den mexikanske boxningslegenden Julio César Chávez, inspelat när Luna haft tid mellan filmer.

Var och en av dessa filmer är förvisso skolexempel på aspekter av microcinema. Men Spotlightsektionens övriga titlar bidrar med något mer: det åtråvärda i att tillhöra en rörelse och att ha en för marknaden livsviktig logotyp: Mumblecore. Två filmer visas i Spotlightsektionen; Joe Swanbergs Hannah Takes the Stairs (2007) och Aaron Katz Quiet City (2007). Namnet på rörelsen, eller vad den nu skall kallas, kommer från svårigheten att uppfatta det karaktärerna säger i de improviserade filmerna, men avser lika mycket filmernas innehåll som personerna som står bakom dem – en liten grupp filmare som gör film för ett par tusen dollar enligt ovanstående modell. Tack vare filmfestivalen South by Southwest i Austin, ett mediavänligt namn och en omskriven posterpojke i regissören Andrew Bujalski har Mumblecore hamnat på den amerikanska filmkartan. Filmer som Bujalskis debut Funny Ha Ha (2002) handlar om vita tjugoplussare som glider i tillvaron mellan avslutad skola och yrkesliv. De har ett självklart släktskap med John Cassavetes och Richard Linklater (ett annat namn för Mumblecore är Slackavettes) men står på egna ben när det gäller att kvasidokumentärt skildra dessa allt längre perioder i en privilegierad medelklassvärld.

Mumblecorefilmerna skildrar på ett nytt sätt det flyende i relationer och partners i dagens storstäder; de moderna sociala nätverken i filmerna återspeglar så att säga våra Facebookkonton och kamerans förmåga att kliva in i dessa relationer påminner om hur direct cinema kom nära sina dokumentärsubjekt. Precis som Joe Swanbergs film om Hannah som byter pojkvänner som hattar, en film inte bryr sig alltför mycket om komposition, kameravinkel eller sömlösa klipp, så skär Quiet City rätt in i de trådar som skapar, håller ihop och kapar relationer – i det här fallet ett slumpartat och poetiskt filmat pojke-möter-flicka-scenario i Brooklyn. Men relationerna i filmerna speglar också själva filmskapandet – inte minst den kollaborativa aspekten av det. Den traditionella microcinemafilmen befäste regissören som auteur; han eller hon var klippare, producent och regissör och kompisarna stod framför kameran. I Mumblecore är nyckelordet istället samarbete. Sedan filmernas genombrott i Austin 2005 har de olika aktörerna alternerat mellan varandras filmer som regissörer, ljudtekniker, producenter och skådespelare. Man kan spekulera i om den enklare teknologin faktiskt luckrar upp de traditionella rollerna av vem som gör vad i filmen: Hannah Takes the Stairs är till exempel en who’s who i Mumblecore där praktiskt taget alla i rörelsen spelar med eller fyller någon annan filmarbetarroll. Greta Gerwig – en fantastisk skådespelerska som du kommer att höra talas om i större sammanhang i framtiden – har varit med och utvecklat filmen och gör huvudrollen. Andrew Bujalski spelar en av hennes pojkvänner.
De löjligt låga budgetarna innebär också att regissörerna slipper tillfredställa investerare. Amerikanska Filmmakers magazine noterade i ett specialnummer om Mumblecore (våren 2007) att filmernas dialog sker mer direkt med publiken och inte med producenter och sponsorer, eftersom de till skillnad från mycken independentfilm de senaste decennierna inte behöver vara visitkort till en studio. I en New York Times-artikel kallade Aaaron Katz detta för ett paradigmskifte: ”Det här är första gången en person utan kontakter eller pengar bara kan gå ut, göra film och hitta en publik till den”.

Mumblecore och de övriga Spotlightfilmerna har sina syskon världen över. Jesper Ganslands Farväl Falkenberg (2006) och Robert Lillhongas Hata Göteborg (2007) är två exempel från hemmafronten. Liksom dessa filmer ställer microcinema idag viktiga och uppfodrande frågor till nationella filmfinansiärer, i synnerhet utanför det starka engelska språkområdet där även pyttefilmer behöver stöd för att synas. Den brittiska filmtidningen Sight & Sounds chefredaktör Nick James skriver i en ledare (10/07) att man inte kan ha samma estetiska och finansiella krav på den här sortens film som på mainstreamfilm. (En förklaring till vikten av att hålla fast vid begreppet microcinema även efter att en film etablerar sig). Det viktiga är istället att filmare får hitta sitt eget formspråk och inte sträva efter ett ”dyrare” språk. Det betyder till exempel att det inte finns evolutionskrav att ställa på film, vilket i sin tur väcker nya frågor och problem för framtiden – inte minst när det gäller finansiering. Microcinema görs nämligen ofta utan traditionellt manus. Men dagens finansieringsmodeller, till exempel den svenska, bygger på att man har ett manus och inte på den filmiska presentationen. Vid det här laget är historierna om Roy Anderssons problem med filminstitutet berömda. Och den före detta filmkonsulenten Marianne Ahrnes öppna brev till Darling-regissören Johan Kling i Dagens Nyheter är lika talande: Kling fick inget stöd av henne med motiveringen att hon inte såg filmen i manuset.

Om nya filmare skall våga söka sig till ett modigare visuellt språk så måste man finna en lösning på dessa problem. En regissör som Ruben Östlund (Gitarrmongot) arbetar mer utifrån en idé och en bild (hans tablåer liknar Anderssons) än ifrån ett traditionellt manus, och han gör mellan tjugo och trettio omtagningar per scen. Den inställning delar en regissör som engelsmannen Shane Meadows. Denne repar med sina skådespelare på video – inte replikerna i sig, utan rollerna. Och det är ju logiskt att spelfilmen vågar lämna denna teater- och litteraturkoppling och arbeta organiskt. Idag finns tekniken att dokumentera allt på digital video och många regissörer gör naturligtvis det – och har gjort så länge. Men färre regissörer filmar ”pilotscener” (som Nick James kallar dem) och presenterar i stället för manus, mycket på grund av hur den finansiella strukturen ser ut.

Det finns dubbla besked från ”nya” SFI i den här frågan: produktionsstödschefen Charlotta Denward säger i en intervju med Filmkonst (nr 109) att hon tror på att odla ”de udda temperamenten”. En regissör som Jens Jonsson – eller för den delen Ruben Östlund – kanske inte beskriver sin film bäst i form av ett manus: en tv-serie eller en kortfilm kan då bli ett visitkort. Detta å ena sidan. Men samtidigt talar Denward och VD:n Cissi Elwin om att enbart arbeta med stabila producenter, större produktionsbolag med etablerad erfarenhet. Det går direkt mot microcinema som ofta görs av kompisgäng och kollektiv. Detta kan förhoppningsvis ge fler kvinnliga regissörer som hittills varit märkligt frånvarande i svensk film (och i Mumblecore-rörelsen), vilket kan bero på ett strukturellt problem i dagens svenska filmindustri. I Mumblecorefilmer som Funny Ha Ha och Hannah Takes the Stairs syns åtminstone starka kvinnliga huvudroller.

Men den allra viktigaste framtidsfrågan för smal biofilm, oavsett beteckning, ligger i distributionen. Detta betyder den nödvändiga digitaliseringen av biograferna. Utan denna kommer framtidens microcinema aldrig ha en chans att ses utanför filmfestivalerna och hemmabiosystemen. Det låter drastiskt, men det är enda sättet att behålla ett varierat utbud om enbart marknaden sköter biograferna. En framtid med digitala biografer erbjuder helt nya möjligheter, och är den sista pusselbiten för ett bredare och mer permanent etablerande av en kanal mellan microcinemaskapare och biopubliken. Mitt favoritförslag på hur det skulle kunna fungera är enkelt och kommer från filmskribenten Nick Roddick. Han målar i Sight & Sound (10/07) upp en framtid med Cinema-on-demand, där människor går ihop och beställer film till en biograf. Det låter absurt utifrån dagens system. Men tänk på de interaktiva sociala nätverk som växer upp som gigantiska svampar – och föreställ dig hur organiserade filmälskare på Facebook kan gå samman i ett Netflix för biofilmer och beställa fram visningar.

Detta är kanske det slutgiltiga svaret på vad som är nytt med microcinema, varför det är en filmform som är så här och nu, även om vi sett allt förut: För att vi nu, äntligen, är framme vid en ekonomisk demokratisering av både filmskapande och filmdistribution.

I shall be released

Religion och film är kära ämnen för mig. Särskilt då i kombination med varandra. Jag avgudar i synnerhet Robert Bressons filmer som utan att alltid handla om religion, ändå strävar efter att transcendera den fysiska kroppen och tillvaron; de handlar - om man får skriva sådant år 2007 - om själen. Filmer som En dödsdömd har rymt lyckas på ett unikt sätt använda filmmediet för att behandla människans strävan efter frälsning och frihet - men också hennes självvalda fängelseceller, som i Ficktjuven.

Igår såg jag en helt annan sorts film. Brittiska filminstitutet har gett ut Pier Paolo Pasolinis Theorem (från 1968, surprise). Filmen handlar om en borgerlig familj i Milano som plötsligt får besök av en ung man. Mannen flyttar in, förför hela familjen inklusive husan, och lämnar huset lika abrupt som han anlände. Dottern i familjen blir katatonisk, sonen överger sin karriär som konstnär, modern släpper alla sexuella hämningar och börjar ragga upp män på gatan och fadern kastar sina kläder på en tågstation, överger sin fabrik och ger sig ut i vildmarken. Och husan blir ett helgon.

Man behöver inte vara skolad i vare sig marxistisk teori eller teologi för att se det här frontalangreppet på borgerligheten. Och även om filmen bitvis är enkel och schematisk - ja, den är till sin struktur ett symmetriskt teorem, och ja, det är sådär kul - så lyfter Pasolini filmen visuellt genom ett snyggt klippande och en lek med färger och sepiatoner, samt ljudmässigt i en blandning av Mozart, Morricone och naturljud. Filmen socio-sexuella budskap (den borgerliga familjen förtrycker sig själv med sin förtryckta sexualitet) kunde ha blivit för mycket om det inte hade varit för att Terence Stamp i rollen som Jesus/djävulen var så oerhört sexig. Stamps ögon är så intensivt blå att man kan se framför sig hur någon på BFIs restaureringsavdelning suttit och duttat med duvblått i dem. Det är överhuvudtaget männen och den manliga förförelsen som görs bäst och mest övertygande i filmen. Modern och dottern är istället, som någon har skrivit, freudianska textbokexempel och det blir rätt trist. (Även om det är väldigt kul att modern helt enkelt inte har några proportioner på slutet - hon raggar upp först en, sedan två män åt gången, och - i vad som skulle kunna vara en katolsk Monty Python-sketch - trycker in dem i sin minifiat.)

Theorems visuella skönhet ligger även inom diegesis: karaktärerna är som vandrande klyschor över italiensk klädsmak och Stamp byter kläder två, ibland tre gånger per scen. Och det är naturligtvis helt utsökta plagg varje gång. Jag stod rätt länge framför garderoben imorse och undrade om jag i mitt nya liv post-Theorem skulle använda annat än handsydda italienska skojrtor och lammullspolos.

När jag ser sextiotalsfilmer av det här slaget så undrar jag om filmen någonsin igen kommer att bli ett medium som vågar tro på sin egen revolutionära sprängkraft - både estetiskt och tematiskt? Och om filmer av det slaget. om de någonsin görs, kommer nå ut kollektivt igen?

Kanske borde ta och ringa SFs Smultronställe och höra om de inte skall köra Theorem över julhelgerna.