torsdag 29 oktober 2009

Kvinnor kan

Jag var tvungen att hasta från den lilla presskonferens som SFI hade kallat till på Rigoletto idag, om den senaste/sista Rookiefilmen och deras nya satsning på kvinnor. Hann precis höra Lisa Aschan, regissör till den sista filmen Apflickorna gå från en underbar hisspitch (som hon kallade det) för filmen - »den handlar om makt, sex och djur« - till att kanske berätta lite för mycket om den. Spännande verkar det i alla fall, dessutom litar jag på Andrea Östlunds omdöme efter att jag har sett de tre första Rookiefilmerna och gillat alla med stigande förtjusning.

Aschan har gjort den här lovely reklamsviten för den fiktiva produkten FemDefence.



Fick dock vänta till pressmeddelandet för att ta del av biten om satsningar på kvinnliga regissörer.

Här är det:

»I samband med att den sista filmen i Rookiesatsningen påbörjas står det också klart att ytterligare sju projekt regisserade av kvinnor får stöd, med 250 000 kronor var.

– Det var helt enkelt så många intressanta projekt som sökte så vi beslöt att ge dem som inte kunde bli sista rookiefilmen en rivstart in i det vanliga systemet. Vi måste hjälpa till att odla basen och få fram fler bra och starka projekt av kvinnor, och det är en bonus att det är så många kvinnor även på andra nyckelpositioner i de åtta projekten som vi nu stödjer! säger Charlotta Denward, chef på Filminstitutets produktionsstödsavdelning.

– Det här är ett sätt att bredda utbudet av projekt med kvinnliga regissörer, men också en politisk markering och uppmaning till filmbranschen att aktivt leta efter och driva fram filmer av kvinnor i högre utsträckning än idag, säger Cissi Elwin Frenkel, Svenska Filminstitutets VD.«

Men hade jag varit på plats och hört vad jag just har läst, så skulle min fråga bli: Sammankallade ni till en presskonferens för att berätta att ni har gett utvecklingsbidrag till långfilmsprojekt med kvinnliga upphovsmän. Med följdfrågan - är det ett mått på hur illa ställt ni själva tycker att det är?

Jag vill inte vara en bitterkuk, men det är ju ändå så man måste se på saken. Den tredje frågan kunde då bli - kan ni redovisa vilka projekt i övrigt som har fått utvecklingsbidrag (som alltså inte är någon garanti för förhandsstöd, och egentligen inte är offentliga - det är därför man måste sammankalla till presskonferens, för att dunka sig på ryggen offentligt) - så vi ser hur fördelningen ser ut sådär i allmänhet?

Sedan skulle jag ställa ytterligare en fråga: hur kan det komma sig att ni skryter så mycket med de framgångsrika Rookieprojekten och inte väljer att fortsätta/komma med något nytt? Charlotta Denward skyllde på avsaknaden av pengar - men jag skulle nog pusha lite extra och fråga om inte den ekonomiska biten är en fråga om prioriteringar. Rookiefilmerna kostade åtta miljoner styck (men en av dem faktiskt bara fyra); och de tre som jag har sett är väldigt bra. Dessutom har de rönt uppmärksamhet på festivaler.
Utvecklingsbidraget som man just har haft presskonferens för är sju gånger 250 000 kronor.

Vi gör en liten huvudräkning - fem Rookiefilmer blir alltså 36 miljoner över en period på ungefär fyra år. Utvecklingsbidrag till sju kvinnliga regissörer; 1 750 000. Inte ens tio miljoner om året alltså. Om det är en prioriteringsfråga - eller om det skulle vara det för mig - så skulle det väl ändå gå att ställa av ett - 1 - svenskt tiomiljonerprojekt om året och kvittera det mot fem filmer, och sju nya projekt av kvinnor på banan, om man kan tro att utfallet kan bli som Rookiefilmernas?

Med det sagt - någon måste ju ändå vara jobbig ibland, eller hur? - så är det ju skitbra att institutet har litat på Andreas omdöme - hon är ju trots allt den bästa konsulent de har haft sett till det kvalitativa utfallet på filmerna hon har valt - och tagit tag i den här saken. Jag hoppas det blir en fortsättning, jag hoppas man inser att det är inte räcker och så vidare.

Och jag hoppas att de som har fått pengar - oavsett vad de får för vidare pengar och signaler från institutet - använder dem till att göra så mycket film det bara går för dem, och kanske till och med börjar formera sig lite som Fasad och Plattform har gjort.

Uppdatering: Vänta ett tag, är det bara jag som reagerar när jag läser intervjun med Cissi Elwin på Filmnyheterna.

»- Vi gör nu en specialsatsning genom att ge dessa sju regissörer var sitt utvecklingsstöd. Vi är medvetna om att det här är kvotering och särbehandling, men vi har inte släppt på kvalitetskravet, vår Rookiefilmkonsulent har bedömt alla sju som väldigt starka och kvalitativa projekt.

Varifrån kommer pengarna?
- De tas inte från produktionsstödet utan från utvecklingsmedlen.«

Missförstå mig rätt nu: jag är för kvotering. Men är då detta kvotering och särbehandling? En konsulent har alltså bedömt de här sju projekten som särdeles starka (inom ramen för ett annat projekt, som var kvotering) och de har därmed fått utvecklingsbidrag. Det borde rimligen vara en rätt vanlig ordergång i svensk film. Det enda som rimmar med kvotering och särbehandling i det sammanhanget är väl i sådan fall att de sju projekten presenteras tillsammans som en medveten satsning på kvinnliga regissörer för att bättra på de ouppnådda 40/60-målen?

Men visst, institutet har visat att de är bra på att presentera saker på politiskt viktiga sätt ("Ny svensk film rider på en våg") och då är det kanske ingen dum idé att gentemot branschen visa att man är beredd att satsa på de här filmerna - vilket Elwin faktiskt understryker. Men hon säger också att det är "branschen" som ska ta sitt ansvar och söka efter de här projekten, när man just har visat på en presskonferens att man har (haft) en konsulent som har lyckats få in gud vet hur många manus av kvinnliga regissörer som hon tycker håller måttet.

Borde de då inte gå hela vägen och kvotera på riktigt?


Det här är projekten; spännande namn allihop och jag hoppas att de går hela vägen allihop:

Amarone, regi: Lena Hanno Clyne, manus: Lena Hanno Clyne, producent: Anne-Marie Söhrman Fermelin (Gilda film)

Flera liv, regi: Lisa James Larsson, manus: Maria Karlsson, producent: Anna Croneman (BOB film)
Gondolen, regi: Karin Fahlén, manus: Erik Ahrnbom (fritt efter Jonas Karlssons novellsamling Det andra målet), producent: Martina Stöhr Chamdin (Stöhr och Chamdin film)
Grand Safir de Luxe, regi: Kicki Kjellin, manus: Anna Platt, producent: Lasse Pettersson (Fundament film)
Greta Garbo och jag, regi: Ylva Gustavsson, manus: Ylva Gustavsson, producent: Maria Karlsson Thörnqvist (Anagram)

Hjärtslag, regi: Filippa Freijd, manus: Filippa Freijd, producenter: Martin Jern och Emil Larsson (Dansk skalle)
Äta.sova.dö, regi: Gabriela Pichler, manus: Gabriela Pichler, producent: Linda Sternö och Kalle Boman (Hinden AB)

Vad var det jag sa, kapitel IX i filmavtalsdebaclet

Den här artikeln - om Folkpartiets förslag på en breddning av filmavtalet genom att kohandla fram en multirelease på filmer i olika plattformar - innehåller så många »vad var det jag sa« i det här inlägget att jag inte riktigt vet om jag ens orkar kommentera saken.

Men jag kan säga vad jag tror och tycker - och förstås börja kommentera saken eftersom jag är en svag jävel som inte kan låta saker tala för sig själva: SF och Bonver är naturligtvis ute och cyklar, biografen kommer inte att förlora status på simultana releaser, och tidningar kommer inte att sluta recensera filmerna. (Men det kan påskynda en välbehövlig översikt av vad vi recenserar och när.)

Bio är bio, och det är knappast dess »status« eller exklusivitet som gör att vi går dit och ser på film. Möjligen kanske ett par besökare stannar hemma när någon framtida Millenniefilm går upp (lita på att Larssons släktingar säljer rättigheterna till en evighetsfranchise a la Beck; sanna mina ord, det kommer att bli en mardröm) istället för att utsätta sig för den rätt påfrestande upplevelse en storfilms första veckor på bio är.
Så då kanske SF tvingas erbjuda sina besökare något mer än möjligheten att köpa popcorn; vem vet det kanske kan vara nyttigt för dem med lite konkurrens. (Läs Furhammars åsikter om bland annat SF och monopolet här).

Men antagandet att en breddning genom fler aktörer - läs nätoperatörer - nödvändigtvis skulle ge särskilt mycket mer pengar till avtalet, det haltar. Att filmer distribueras lagligt via nätet innebär inte att detta - i alla fall inte än så länge - är någon kassako. (Några nya 100 miljoner som Cissi Elwin drömmer om lär det inte ge.)

Det finns en god anledning till att Bredbandsbolagets VD bollar över frågan om vilka som skall »taxeras« för distributionen: Voddler, som står för tjänsten, inte Bredbandsbolaget som står för kabeln. Det finns i och för sig en viss logik i detta, men anledningen till bollandet är att Bredbandsbolaget och deras kollegor antagligen står för den ojämförbart största - och mest diversa - distributionen av film till svenska hem, och att det är en gråzon som är svår att skattebelägga. (Med det inte sagt att näringsdepartementet inte sitter och vrider och vänder på frågan om hur man ska kunna suga pengar ur kablarnas distribution. Men i det sammanhanget är film en av flera frågor, och just därför kommer kulturdepartementet knappast kunna använda några större påtryckningar att få med sig just operatörerna i avtalet).

Folkpartiet avfärdar helt höjd moms eftersom det inte går att öronmärka dessa pengar. Och förbigår än en gång det enda vettiga förslaget jag har kunnat vaska fram.

Men vad vet jag - jag besöker ju bara filminstitut i andra länder, läser in mig på aktuella internationella filmdebatter, kollar in EU-lagar i frågan; vad kan jag sätta emot argumentet »vi har inte längre en tradition av punktskatter i det här landet« som Svegfors uttryckte saken.

Nej, men vi har ett behov av en fungerande filmpolitik. Och vi kommer inte att få den genom ett breddat avtal som kommer att halta fram på de där frivilliga ostadiga benen vi har kommit att hata så mycket.

Det är dags att sätta kniven i den här modellen nu, och den enda som kan göra det är en, eller ett par, modiga politiker.

onsdag 28 oktober 2009

Hold him in your arms/you can feel his disease

Den förvanskade Beatles-raden ovan ursäktas av att den illustrerar en kommentar till en annan förvanskning, av en annan stor konstnär. För så fort de dör ska det ryckas och vantolkas och användas för mer eller mindre politiska syften. Det är den stora konstnärssjukan, en smitta.

Ingmar Bergmans eventuella politiska sympatier är ett kärt ämne, särskilt för ledarskribenter från högerhåll. Fast kanske ska man då hellre tala om den gamle demonregissörens eventuella politiska antipatier, för skribenterna försitter inte ett tillfälle att ta upp den gamla skattehärvan, där vår Store Konstnär tvingas i landsflykt.

I dagens SvD är det dags igen, och det är Per Gudmundson som är påt' igen - förstås. Nu handlar det om Fåröhusen, och den lilla ledartexten avslutas såhär:

»Att Bergmans hus på Fårö efter hans död nu blir en privat kulturinstitution känns som en logisk följd på en konstnärlig karriär som fullbordades mer trots än tack vare statsmakten.«

Just den här biten - med Fåröhuset och hur det skulle användas och vilka som skulle stå för fiolerna tycker jag är en trött debatt som egentligen inte hänger ihop med villkoren för Bergmans konstnärskap. (Jag är dock glad att det har löst sig på vad som tycks vara ett utmärkt vis). Men eftersom det är precis den logik Per följer i sin text, så ska jag också göra det.

Såhär skriver Per:

»Hans [Bergmans] filmproduktion skedde till största del helt utan inblandning av någon som helst filmpolitik, till exempel.«

Det är en liten glidning, men en stor lögn eftersom Per vet betydligt mycket bättre. Ja, på 1940 och -50-talet fanns det ingen statlig filmpolitik som kunde lägga sig i Bergmans filmproduktion. Och det fanns till andra halvan av 50-tal en god publikgrund för biofilmer, och för SF att satsa på Bergman.

Men sanningen är den att den svenska filmpolitiken såsom Harry Schein tecknade upp den kom till på grund av flera faktorer som rör Bergman: dels av tv-hotet mot bioindustrin, som drabbade SF hårt och hade drabbat Bergmans möjligheter att arbeta relativt autonomt på 60-talet. Dels av Ingmar Bergmans status, efter vilken reformen designades.

Låt mig förklara: filmreformen spikade fast att filmen var en konstform och att dess utövare var konstnärer, auteurer. I Sverige stod vid den här tiden, arla 60-tal, framförallt en person för detta: Bergman, som på internationella festivaler hade kommit att bli en Darling.

Det första filmstödet var ett efterhandsstöd, där en jury satte poäng på befintliga filmer som sedan sedan fick pengar efter poäng. Det kommer kanske inte som någon större chock att Tystnaden var den första film som belönades med mest pengar. Och dessutom fick de nyinstiftade Guldbaggarna som lite extra ryggdunk.

Just att det var ett efterhandsstöd är möjligen Pers sätt att rucka på sanningen, eftersom - ja - filmer kom till utan att folk pillade i dem såsom institutet tycks älska att göra idag. Men likväl var dessa pengar - som Bergman kunde komma att räkna med från 1963 och framåt - ett avgörande smörjmedel för en oavbruten filmproduktion i växelverkan med hans roll som teaterregissör.

Och så den här lilla skattegrejen: Ja, Bergman stack. Och Bergman, som alltså skulle ha klarat sig så utmärkt utan den svenska filmpolitiken gjorde inte särskilt gott ifrån sig i exilen sett till filmernas konstnärliga halt (med ett undantag: Ur marionetternas liv är suverän). Det var något han tryckte på själv.

Ur ekonomisk synvinkel skulle Bergman förstås kunnat fixa pengar var som helst i världen och filmat i godan ro: men det fungerade tydligen inte med hans skapande som kanske hade växt samman med det trygga svenska produktionssättet. Grunna själv på hans uttalanden i olika sammanhang om hur det var i Hollywood och Västtyskland.

Så vad gjorde han? Åkte tillbaka till Sverige, gjorde sin mest folkkära film, Fanny & Alexander. Och här blir Pers påstående en direkt lögn - Fanny & Alexander gjordes för ett års produktionskostnader från Institutet, i produktion av Jörn Donner.

Och om det inte är en film som är ett direkt resultat av svensk filmpolitik så vet jag faktiskt inte vad som är det.

Ärligt talat är det mer förvånande att Bergman inte testamenterade Hammars till det Socialdemokratiska partiet som tack för att de med hjälp av Scheins modell skapade världens ende socialdemokratiske auteur, och lät honom hållas i ett par decennier.

måndag 26 oktober 2009

Måndag med Catherine Breillat och systerskap

Vill, vill, vill se Catherine Breillats nya film Barbe Bleue. Särskilt när den i intervjun med henne på Criterion beskrivs så här:

»Breillat has returned to the subject of little girls playing with desire: Bluebeard is a very Breillat version of the well-known (and famously violent) bedtime story, about the beastly nobleman who cuts off the heads of his many wives, as well as a film about the sexual politics of fairy tales.«

Och så är det ju väldigt kul - och ganska väntat - att Breillats syrra har varit arg på henne sedan Fat Girl.

söndag 25 oktober 2009

Söndag med tjeckiska posters









Fler tjeckiska posters hittade jag på den här utmärkta sidan. Man kan söka både på regissörer (Ingmar Bergman här, Godard här), år, genre och illustratör. De har till och med en egen avdelning för barnfilmsposters.

Och, ja just det, de säljer t-shirts också:

lördag 24 oktober 2009

Lördag med La Varda


Alltså, jag älskar Agnès Vardas inställning till junkets. I Stockholm vet jag att hon helst hade haft en enda junket med alla tidningar (om hon nu tvunget skulle ha en överhuvudtaget) och tyckte att journalisterna väl ändå kunde läsa pressmaterialet och plocka citaten därifrån - eftersom det uttryckte vad hon hade att säga. Om det bara är en trött reaktion på en karriär fylld av samma eviga frågor, eller bara god insikt i att 9 av 10 nöjesjournalister gör så dålig research att man i junketsituationer vrider sig å »talangens« vägnar när de flesta sitter med samma IMDB-utskrifter, det låter jag vara osagt. (Minns inte vem det var, men någon jag intervjuade hade efter en lång junketdag fått nog och inledde med att i ett par minuter instruera journalisterna i att stryka projekt från IMDB-listan, projekt som folk hade frågat om hela dagen - »Your next movie is...« - och som var rena fantasierna).

Jag är i alla fall glad att jag fick ställa de frågor jag hade till henne häromveckan, och inte i en junketsituation.

Varda körde uppenbarligen samma grej i Toronto och skickade sedan hem pressen med uppmaningen att hitta på att de hade intervjuat henne. Sheila Heti tog henne delvis på orden och skrev en text till The Believer. (Via Criterion). Den är bra.

fredag 23 oktober 2009

Mer Bergman

På festen efter galapremiären till Apan häcklade ståupparen Peter Wahlbeck rika människor för deras fantasilöshet - som att leja Elton John till 50-årskalaset till exempel.

Den gode Wahlbeck har säkert rätt i många fall - men vi ska vara glada att det också finns rika människor av den här sorten.

Vad står det nu, 100-0 till Norge? De lägger kring 800 miljoner kronor på filmproduktion; de kvoterar med framgång kvinnor till sina företagsstyrelser (och visar att utbildningsnivån ökar och åldern sjunker bland ledarmötena) och deras miljonärer köper alltså Ingmar Bergmans fastigheter och är beredda att förvaltningskostnaderna - och budar hem det mesta på auktionen.

För att det hela ska drivas för stipendievistelser.

Fråga: kan inte norrmännen köpa Sverige?

Apan

Gillar att Maaret Koskinen noterar förtextestetiken i sin utmärkta recension av Apan. Båda gångerna jag har sett filmen har jag funderat på samma sak. Tänkte att det var min graffitimålargen som reagerade - vi använde samma knep när vi skulle göra mörka skrämmande målningar: Bara delar av texten upplyst på mörk botten.

torsdag 22 oktober 2009

Stockholms filmfestival 2009


Årets program innehåller en hel del filmer som jag gillar eller ser fram emot: Koreedas Air doll; Bujalskis Beeswax; Andrea Arnolds Fish tank (som jag har skrivit lite om här) Hanah Makhmalbafs Green Days; Xavier Dolons J'ai tué ma mère (jag träffade för övrigt Dolon i Toronto och han är extremt rolig); Rachid Bucharebs London River; Håkon Lius Miss Kicki; Red Riding-trilogin (som jag har hyllat här) och en handfull andra, men många av dem har redan svenska premiärdatum.

Men om ni bara ser en enda film på festivalen i år, låt det då för guds skull bli grekiska Dogtooth. Det är inte bara årets bästa film, utan en av de viktigaste filmer jag har sett på mycket längre.
Utgjuter mig länge och personligt om den saken på Weird Science idag.

Amerikansk Bergmaniana

Här.

måndag 19 oktober 2009

Eclipse 19: Akerman


Nej verklighetens folk, inte Åkerman som i Malin Akerman (den dag då Criterion ger sig på en sådan box ska dock bli kul att uppleva) utan Akerman som i Chantal Akerman. Criterion släpper hennes 70-talsfilmer samlade i en box i sin lågprisserie Eclipse. Slipper ni leta efter dem på Pirate Bay framöver - där finns det nog ändå mest filmer med Malin Åkerman.

Betydligt mycket mer inspirerat än Stephen Soderberghs Che som också släpps av bolaget i januari.

Och så kan alla nördar sluta spekulera i vad Criterion ger ut för film med ryggnummer 500: det bidde Roberto Rossellinis Krigstrilogi.

(Apropå nördar: att Jonathan Lethems nya bok Chronic City bland annat utspelar sig på Criterions New York-kontor tar något slags pris.)

Man of the living, not of the dead


Jag kan inte bestämma mig för om Jacques Audiards Un Prophète ska ses som en Muhammedkarikatyr förklädd till 150 minuter fängelsefilm, eller en slentrianorientalistisk exotiserande dito. Det löjliga är att filmen naturligtvis är skitbra.

Slutet är för övrigt det diametralt motsatta mot regissörens förra film De battre mon coeur s'est arrêté - smaka på den titeln - möjligen kan hela huvudpersonens utveckling i Un prophète läsas som en motsats till den Romain Duris karaktär hade då. Niels Arestrup är förstås med i Da battre också, precis lika stenhård som förr - kanhända lite extra eftersom han pratar korsikanska.

Jag intervjuade Audiard och Duris för De battre..., i Berlin tror jag att det var. Duris var snygg och tråkig, Audiard torrsög på en pipa och hade fiskväst på sig.

Jag skulle vilja intervjua honom igen, det känns som om det finns bra mycket mer att prata om utifrån Un prophète - jag hittar flera referenser till Muhammeds liv än jag tror är bekvämt för Audiard att en filmjournalist pekar ut för allmänheten.

Ja, förutsatt att han inte tycker att det är bra att folk uppfattar att han jämför Muhammed med en haschpundande mördare, deltidsheroinist och narkotikaförsäljare förstås.

Jag utgår ifrån att Un prophète är köpt till Sverige (kanske av Non Stop som hade Audiards förra film?) och att den i sådana fall går upp efter Stockholms eller Göteborgs filmfestival. Allt annat vore tjänstefel.

lördag 17 oktober 2009

Tom Waits och Jane Magnussons favoritfilm

Tom Waits och Jane Magnusson har samma favoritfilm. I alla fall nästan - jag har för mig att Jane gillar ettan bättre. Hur som helst så finns det en pervers men alldeles självklar logik i det hela.

Waits spelar för övrigt djävulen (förstås) i Terry Gilliams kommande The Imaginarium of Doctor Parnassus.

fredag 16 oktober 2009

Dagens krönika...

...i Svd.

Vidare kommentar till tisdagens debatt

Mariah Larsson kommenterar mitt inlägg om filmdebatten i tisdagens, och gör en liten betraktelse om hur det var 1998. Det påminde mig om en sak jag noterade i tisdags, med viss irritation. Jag skrev en kommentar hos Marih:

»Jag hade tänkt spinna vidare på den vid ett senare tillfälle. Det är nämligen så här: dokumentärfilmskonsulenten har sedan i våras dragit samman en slags informell träff om den svenska filmen, ungefär en gång i månaden. Det har varit välbesökt och åldersblandat. Den "nya generationen" har varit väl representerad. Men på tisdagens möte, som följdes upp med ännu ett sådant informellt snack, sänkte jag - 34 år gammal - medelåldern rejält. Det är klart att filmpolitik är ett osexigt och avskräckande ämne (jag var också en av få journalister på plats) men ansvaret måste ligga även hos de unga kreatörerna. Men visst, de har vid flera tillfällen tydligt visat att de gör film alldeles oavsett systemet (som jag kommer in på i en krönika i dagens SvD). Fast ändå, jag tyckte det var beklämmande.«

På det första mötet var det ganska tyst bland de unga, och de som påpekade att de kommer att göra film no matter what fick arga blickar och kommentarer om okollegialt beteende från de äldre.

När det blev mer innehållssnack på nästa möte blev det bättre och mer ungdomligt engagemang.

Men nu var det alltså old school igen. En handfull människor kring de 30 slöt upp, men annars var det samma gamla...Inget ont om dem, men det finns ju en stor och begåvad generation filmare och producenter där ute - för att inte tala om en ny generation filmälskande journalister som uppdaterat hur vi bevakar och tänker kring filmen idag.

Rapport från jämställdhetsfronten

Cissi Elwin Frenkel svarar på Filmnyheterna om jämställdhet och skriver bland annat nedanstående. Notera det jag har fetat:

»Framöver kommer vi att genomföra kartläggningen av vart de kvinnliga filmskolestudenterna tar vägen efter examen, och syftet med den är att få konkreta fakta om vilka strukturer i branschen som kan tänkas ligga bakom diskrepansen mellan antalet utexaminerade kvinnor och antalet som beviljas produktionsstöd (även om långt ifrån alla som gör långfilm har gått på filmskolorna).

Inom kort kommer vi också att presentera en konkret satsning på kvinnliga regissörer som planerades efter just anstormningen till Rookiefilms sista projekt.«

Jag vet att Andrea Östlund dränktes i ansökningar inför det sista, kvoterade, projektet. Och jag har hoppats att det ska leda till någon slags reaktion från institutets sida, eftersom de hela tiden hävdar att det - vid sidan av »kvalitetsbrist« - är de få ansökningarna det handlar om. Det är en presskonferens inbokad någon gång i slutet av oktober där den sista Rookie-filmen presenteras, och jag skulle gissa att innehållet i ovanstående blir offentligt då med.

Jag tänkte på det bara häromdagen - igen - när jag skrev lite om Andrea Arnolds Fish tank. Jag har inte sett en spelfilm som åskådliggör begreppet intersektionalitet lika tydligt som film som Arnolds kommande. Kön - förstås, filmen handlar om femtonåriga Mia, en tjej i en familj bestående av en ung mamma och en lillasyster- klass - hon bor i höghusghetto och en viktig karaktär i filmen som kombinerar sexualitet, makt och kön kommer från villamedelklassen på andra sidan spåren.
Man skulle kunna väva in många andra frågor, som musikens viktiga roll i filmen - från Bobby Womack till Gregory Isaacs till Nas - och Mias street dance. Utmärkt film, utmärkta skådespelare.
(Det är tredje gången på ett år som Michael Fassbender gör bra ifrån sig. (Lake Eden, Hunger)).

Frågor som de ovan, och hur de bör angripas, utreder jag närmare med en massa kloka människor i en artikel i det kommande numret av FLM.

Hot damn!

Sportfilm för sportanalfabeter. Red Riding skrev jag ett långt och bångstyrigt inlägg om på Weird Science i våras.

Läs Johan Croneman också - det är tydligt att folk som kan fotboll uppskattar filmen de med. Ovanligt.

torsdag 15 oktober 2009

Svegfors did you hear about this one


Varje gång jag ska till att skriva något i ämnet svensk filmpolitik så rycker det i en speciell sorts rubriksättarmuskel - det är som om den där tonårsanarkisten med skevt teologiintresse och en alldeles för stor rootssamling tar över. »The rock will not hide you« eller »Pagrotsky your too bad« kom för mig den här gången. Jag snodde en grej från REM istället, ett tveksamt tecken på mognad.

Jag skrev en kommentar till dagens SvD om utredningen och några reflektioner efter tisdagens debatt. Nedan några övriga funderingar.

Jag vet inte vad det är med Leif Pagrotsky, men han fyller mig faktiskt med mer avsmak än den solbrände uppblåste moderat som han kulturpolitikbeefade med på tisdagens Filmträff om filmutredningen på Filmhuset (ni kunde faktiskt ha strukit det första »film«, jag tror vi fattade).

Här hade Sveriges hårdast premiärminglande politiker chansen att faktiskt presentera gnuttan av en idé till socialdemokratisk filmpolitik, men valde att käbbla och slingra sig och attackera andra. Vi vet att moderaterna slaktar delar av kultursektorn när de pytsar in pengar i andra - men Paggan, ni har faktiskt inte lyft så många fingrar för att gynna filmen ni heller. Det är så att man när en misstanke - antagligen mycket vägrundad eftersom Pagrotsky älskade ihjäl tanken på ett nytt avtal och Wallmark praktiskt taget utlovade en ny utredning - om att en eventuell socialdemokratisk regering eller en ny blå dito definitivt inte vill sitta med en helstatlig filmpolitik i knät. Till att börja med vill ju ingen höja momsen på biobiljetter till 25 procent.

Höjdpunkten under tisdagens träff inträffade istället när Mats Svegfors - till skillnad från Pagrotsky - uppvisade en insiktsfullt och reflekterande sida. Den före detta utredaren - nu befriad från diverse munkavlar - bad Jon Dunås om »telefonlistan« varpå han la ett papper på overheaden. Det gick ett ilsket sus genom församlingen när de såg förteckningen på samtalsparterna i avtalet. Ett namn var struket, den enda kvinnan på listan.

»Det är struket, för när det väl började hetta till tog Jan Scherman över för TV4s räkning« förklarade Svegfors.

Kvar stod en samling vita svenska män kring de sextio. Alla maktmän, sedan länge ledare för stora företag. (Det ska också noteras att inte en enda av dem dök upp på debatten, där i princip hela Sveriges övriga Filmmänniskor Med Makt var representerade). Så funderade Svegfors högt, utifrån sina egna erfarenheter, kring vad det innebär att vara i den positionen, van att åtlydas och inte behöva backa. Och konstaterade att det »inte är så konstigt att det blir svårt med ett givande och ett tagande« i den gruppen.

Också en bra bild av varför det inte blev ett nytt avtal.

En annan anledning - något som aldrig sades rakt ut men som det skvallrades om i ciggpausen - är att biografägarna helt enkelt vägrade sitta ner vid samma bord som bredbandsbolagen, som alltså inte bjöds in till ett eventuellt samarbete. Deras - eventuella - krav på simultana releaser i alla fönster mot att de skulle vara med och betala är en omöjlig ekvation i ett klimat där biografen fortfarande ses (ser sig) som viktigast. Nu menade Bredbandsbolagets VD, som var på plats, att det »ändå inte var deras sak« att vara med och finansiera ett avtal så det spelar ingen roll. (Detta efter att han först förklarat deras enorma potential som distributörer, det var lite märkligt).

Man kan säga mycket om utredningen - inte minst att det är en ekonomisk pipe dream. Många goda idéer, men utan hållbara finansieringsmodeller kan de efter förlängningen 2013 vara som bortblåsta. (Återigen: en perfekt tajming för en ny regering att hinna tillsätta en ny utredning och tvinga parterna till bordet). Dels för att de kommer att kosta skjortan och ingen är beredd att betala - som jag säger: tvång, tvång och tvång och lagar är den enda lösningen för en hållbar statlig filmpolitik - och dels för att tiden går väldigt snabbt på den rörliga bildens fält.

Men som en klok person uttryckte saken efter debatten, så finns det en bra aspekt av utredningen. Den blottlägger de skeva maktförhållandena i den svenska filmindustrin och i det ekonomiska spelet kring den. Svegfors och Dunås lösgjorde sig från ett avtal, och kunde sedan komma med bra förslag, och de förslagen petar förstår hela det tidigare etablissemanget i ögonen. Om man har samma summa som idag - eller 100 miljoner mer - och samtidigt tar pengar till produktionsstöd för filmer som inte ska gå upp på bio, då blir det mindre pengar till filmer som ska gå upp på bio. För att ta ett exempel.

Apropå Svegfors reflekterande sida: det är en bild av att Sverige på många sätt är ett unikt land - van vid politik kultur i länder som Tjeckien vet jag att något liknande aldrig skulle kunna ske där. Jag hoppas att den erfarenhet Svegfors delade med oss är något han bär med sig som chef för Sveriges Radio.

Däremot kunde Svegfors ta och uppdatera sig lite på vad film egentligen är: när det första som sker är ett mikrofonhaveri kommenterar mannen som i 18 månader haft till uppdrag att utreda den svenska filmen saken med »det är tur att det här är ett filminstitut och inte ett ljudinstitut.«

Nä, just det, tur att ingen uppfann något så korkat som ljudfilm.

tisdag 13 oktober 2009

Tjeckiska filmposters












Eftersom jag tidigare har gått på om fantastiska polska filmposters så får jag väl lite patriotiskt pusha för de tjeckiska, som inte är så pjåkiga de heller. Här kan man se fler och läsa på lite. Eventuellt tjacka några om lusten faller på.

måndag 12 oktober 2009

Ah, barndom


Mullvaden - eller för er som vill fucka upp tungan, Krtek eller Krteček - snart på en bio nära dig. (Förutsatt att du bort på Östermalm)

fredag 9 oktober 2009

Klaus klausul

Om det verkligen är så att det undantag som Tjeckiens president Václav Klaus vill få in i EU-fördraget handlar om mänskliga rättigheter - som bland annat Sveriges Radio rapporterar - då finns det väldigt goda anledningar att känna oro. För jag kan i sådana fall inte tänka mig så många andra skäl än att det skulle gälla landets romer. Som jag har påpekat förut (och här)så har de få förbättringar som ändå skett på området skett efter påtryckningar inför landets EU-inträde.

Med tanke på den politiska opportunism som finns i frågan i Tjeckien så skulle det ge Klaus en hel del poäng på hemmaplan om han lyckades peta in en klausul om självbestämmande över minoriteter eller något i den stilen. Man kan också tänka sig tankegångar i stil med att det skulle ta vind ur seglen på landets mer högerextrema krafter, men resultatet skulle förstås bli det motsatta eftersom det vore att ge dem rätt. Eftersom det finns få inhemska krafter som kämpar för en förbättring, och eftersom läget ständigt försämras, så vore en eventuell klausul förskräcklig.

UPPDATERING: Tjeckiska tidningar spekulerar idag om saken kan röra den så kallade Beneš-dekreten, alltså beslagstagandet av sudettyskars tillgångar i Tjeckoslovakien (och ungrares i nuvarande Slovakien) efter andra världskriget. Det rörde sig om ungefär 3 miljoner sudettyskar som efter kriget kördes ut, varpå deras tillhörigheter beslagtogs. (Liten filmreferens, se Jiri Menzels film Jag tjänade kungen av England, eller läs ännu hellre Bohumil Hrabals förlaga).

Antieuropeiska nationalistiska politiker, högerextremister och gammelkommunister har ända sedan 1989 hotat med att »tysken« ska komma och kräva ersättning för detta - inte minst var det en het debattfråga inför EU-inträdet. Och frågan om dekreten är giltig idag har diskuterats i EU-parlamentet (sök på Benes i tråden) och även om situationen efter kriget var extrem så var dekreten tveksamma - alla sudettyskar var knappast nazister. Det skulle definitivt inte förvåna om populisten Klaus på något sätt vill se ut som om han skyddar Tjeckien från tyskarna.

UPPDATERING II: Bekräftat att det handlar om dekreten. Och på svenska. Jag låter hela inlägget stå kvar hur som helst, eftersom det inte är uteslutet att galningen Klaus aktualiserar mina spekulationer.

48h feminist people

Lördag


09:00 Vakna. Läs Vägval för filmen och fundera på hur många gånger Jon Dunås klippte och klistrade in »bör verka för ökad jämställdhet« i texten utan komma med konkreta förslag på hur det ska lösas, och utan att specificera vad »aktivt och uthålligt arbete« på området egentligen innebär. Konstatera att det förmodligen kommer att bli på precis samma sätt de närmaste åren som de föregående.


Skaffa istället lite inspiration från resten av världen, eftersom det bevisligen finns en massa människor som arbetar med rörlig bild i den här stan som har bra idéer. Och som Mats Svegfors gärna hade fått ringa.


12.30 Den feministiska Objektivfestivalen pågår fram till midnatt på biografen Tellus och galleriet Ropa; förutom kortfilmer av bland andra Joanna Rytel blir det performance.


14.00 Åk till Zita och se den första filmen i Folkets Bios Agnès Varda-retrospektiv, Cléo från 5 till 7.


17.30 Ta röda linjen tillbaka Midsommarkransen och se Therese Shechters dokumentärfilm I was a teenage feminist.


Söndag


11.00 Den iranskfödda konstnären Shirin Neshats videoverk Kvinnor utan män visas på Kulturhuset.


16.00 Fortsätt dagen på Zita med filmen som Varda kallar för sin feministfilm: Sjunger, sjunger ej från 1977. Avrunda med att se den 81-åriga regissörens nya dokumentär Agnès stränder.


Fundera på om det kan bli lika bra nästa helg, eller om det hela är en slags märklig frustrerad motreaktion på den svenska filmsituationen såsom den manifesteras i den mjäkiga utredningen.



Haneke Heart Lane - Pallas Heart Pialat

Anthony Lane må vara ojämn som kritiker eftersom hans raljerande ton - som är extremt underhållande, det ska erkännas - ibland tar över fullständigt. Men nu har han i alla fall gjort den bästa intervju och skrivit den bästa artikel jag har läst om Michael Haneke. Och ja, det hjälper att rubriken är Happy Haneke. (Den fulla versionen finns tyvärr bara om man prenumererar digitalt, men numret av New Yorker från den 5 oktober borde finnas i svenska butiker).

Det finns mycket att glädjas åt i artikeln, men särskilt lycklig blir jag när Haneke från sin tio-i-topp lista på historiens bästa filmer plockar bort Antonionis L´Eclisse och ersätter den med Maurice Pialats La Gueule ouverte. Inte för att jag ogillar Antonionifilmen - tvärtom - men jag har tillbringat våren och hösten med att gå igenom Masters of Cinemas välgjorda utgåvor av fransmannens filmer, och det känns som ett på många sätt förbisett regissörskap.

Liksom i flera andra av Pialats filmer står en sak i centrum i La Gueule ouverte - här en döende kvinna - medan regissören pricksäkert registrerar hur omgivningen reagerar under sjukdomsförloppet. (Den kom 1974, och ja, det finns kopplingar till Viskningar och rop från 1971; Pialat reagerade dessutom på att hans film inte blev lika framgångsrik som Bergmans). Jag skulle möjligen sätta Nous ne vieillirons pas ensemble högre - dels för att den handlar om saker som idag ligger närmare mig i mitt liv, dels för att det är en film som lyckas vara metafilmisk utan att skriva oss för mycket på näsan om sina intentioner.
Det är en lustig aspekt av Pialat: i mycket av det som skrivits om hans filmer påpekas det ofta hur han »fångar livet som det är«, lite som om hans filmer var kvasidokumentära.

För varje gång jag ser om enstaka scener och filmer han gjort tänker jag istället på hur extremt mycket han framhäver filmen som medium, och vilket hårt arbete som ligger bakom att få det att se ut som om han inte gör det. Ta balansen i ett rum: man positionerar skådespelare på enklast möjliga vis för att det ska bli snyggt i bild; Pialat tillåter dem en anarki - de ställer sig upp, sätter sig ner under scener på ett sätt som inte borde fungerar rent estetiskt, som borde bryta illusionen. Man han klipper och kontrasterar tagningar grafiskt på ett vis som gör att det ändå flyter. Eller ta hans förhållande till genrer: i snutrullen Police - samskriven med Catherine Breillat - får vi aldrig se polisfilmens centrala händelser; ingripandena, våldet etcetera hänvisas det istället till i dialogen, även om de är avgörande för filmens och karaktärernas utveckling. (Skrev lite om det här).

I Nous ne vieillirons pas ensemble är det istället repetitionen i den sönderfallande relationen och de ständigt återkommande försoningarna som allt som oftast utspelar sig i en bil. Glappen däremellan blir allt kortare tills vi bara ser dessa försoningar - efter ett tag kan vi mönstret och behöver inte se bråken längre - och sedan det obönhörliga slutet.

Jag kan i alla fall se vad just Michael Haneke gillar i La Gueule ouverte; Pialat är fullständigt kompromisslös när det gäller att visa upp mänskligt beteende, och även om han inte slår oss i ansiktet som Haneke gör så finns det knappast någon tillfredsställelse eller hoppfullhet i upplösningen.

torsdag 8 oktober 2009

Romer i Tjeckien del 72


Romerna på bilden bär tröjor där det står »Det hade varit bättre om jag utbildade mig«. Artikel på tjeckiska. Det hela ingår i en kampanj för utbildning. Betalningen för att bära tröjorna? Öl och cigg. För övrigt tillägger i alla fall en av personerna på bilden i artikeln att han faktiskt gick i skolan.

Politiska dokumentärfilmer - at any cost?

Min recension i SvD av den uppmärksammade dokumentärfilmen Bananas!

Egentligen finns det mycket mer att kritisera; som att filmen genom att ignorera den koloniala historien - göra den till en personlig berättelse om en västerländsk filmares »känslor och sympatier« - faktiskt skriver in sig i densamma istället för att skapa en vettig postkolonial kritik. Att filmens svallvågor har kommit att handla om en svensk dokumentärfilmares eventuella yttrandefrihet istället för den frågan är rätt talande. Jag hoppas att tongångarna blir annorlunda när inte bara journalister och riksdagsmän har sett Bananas!

Och konsumentperspektivet - som Gertten ignorerar - är förvisso en del av det jag skriver om ovan, men man bör kanske fråga en extra gång: varför är filmens engelska tagline »Bananas - at any cost?« om konsumentledet skämtas bort istället för att tas på allvar: att du och jag kan påverka hur sådana här bolag agerar genom vår konsumtion, det väljer Gertten bort eftersom det är »upp till var och en«. Ja, det är det förstås, men det känns som ett lätt sätt att komma undan allvaret som finns i det material som Bananas! visar oss.

Claire Denis

Intervju med Claire Denis på The Auteurs om nya, och mycket bra, filmen White Material.

Pole position

Jag gjorde en sån där Nöjesguiden-grej förra veckan - "36 timmar Warszawa". Såg insidan av taxibilar, åt lunch, dubbellunch, middag, barhängde, fikade och lunchade med förmodligen hela den polska filmindustrin - från forskare till journalister till kritiker till industrifolk. Det första lilla nedslaget - inför den polska filmfestivalen Kinoteka som börjar idag - hittar ni i dagens SvD.

onsdag 7 oktober 2009

Kvinnor utan män - Shirin Neshat

Från och med nu på lördag visas Shirin Neshats videoverk Kvinnor utan mänKulturhuset. Jag har sett verket i form av hennes debutlångfilm med samma namn (som visades i Toronto). Visst hade den något stelt kvar över sig, så som det kan bli när fotografer och videokonstnärer tar klivet över till spelfilmsberättande, men i stort var det en väldigt jobbig, väldigt stark, väldigt politiskt och fruktansvärt vacker film om kvinnor, kvinnors sexualitet och manligt förtryck.

Eftersom jag inte har sett verket (verken) i uppstyckade delar (jag är inte ens säker på att det riktigt är så enkelt - men bilderna tyder på att det är samma verk) så kan jag inte uttala mig om kvaliteten. Men ta en titt på fotografiet ovan. Magiska bilder som den hela vägen. Och en del smärtsamma sådana, som en anorektisk kvinna som flår sig på ett badhus. Hade Roy Andersson varit lite mer feminist hade den kunnat vara plockad från någon av hans koncentrationslägersscener.

Den politiska aktualiteten är närmast självskriven; filmen - som Folkets Bio har köpt och som kommer någon gång i början av nästa år - och verket Kvinnor utan män handlar om regimkuppen i Iran 1953 och baserar sig på boken med samma namn.

Återstår förstås att se om dessa bokadaptioner kommer att stå i vägen för vår upplevelse den dag vi läser boken.

Mer filmpolitik (och mer lär det bli)

En uppdatering av det förra inlägget ligger nu på Weird Science. Jag tittar bland annat på hur den nya polska filmfinansieringen ser ut. I dagens Expressen skriver för övrigt Erik Helmerson ett inlägg i samma fråga. Helmerson ser, som vanligt antar jag, en klyfta mellan kritiker och publik (verklighetens fölk?).

Själv tycker jag att det är att underskatta publiken att påstå saker som:

»När Hynek Pallas ger H:r landshövding högsta betyg i Svenska Dagbladet skapar han stark förväntan hos sina läsare – läsare som kanske inte är helt förberedda på att tillbringa sin fredagkväll i sällskap med en stationär kamera som visar antingen ett tåg eller landshövding Anders Björck sakta på väg från höger till vänster i bildkant under djup, betydelsebärande tystnad.
«

Jo du Helmerson, jag skulle tro att läsarna blir rätt förberedda på det eftersom det framgår i recensionen att det inte är en ny Matrix som går upp. Men det viktiga är inte detta, utan det faktum att Helmerson misstar sig kring vad han kallar för Elwindoktrinen. Som framgår av både mitt och Asps inlägg så har de filmerna tillkommit utan en aktiv strategi från institutets sida, men Elwin och hennes utlandsavdelning har skickligt förstått att sälja dem där de säljas kan: på internationella filmfestivaler där filmer av just det här slaget går hem som smör i solsken.

För där, Helmerson, samlas också en »publik«, en publik som uppskattar initierade texter om film, och inte kritiker som ger Wild Hogs höga betyg för att de antar att det är vad »publiken« gillar.

En annan felaktighet är Helmersons påstående att Ruben Östlund skulle befinna sig utanför samtida konst- och bidragsströmningar. Plattform har som jag visade i det förra inlägget (och som de säger själva till både Asp och mig) fått det lättare genom att de har tidigare filmer att visa upp och har skapat sig förtroende hos SFI.

Även »konstmässigt« (jag antar att Helmerson menar filmmässigt, eller i referens till andra samtida filmer) så kunde förstås skribenten vara förtjänt av att se något utanför det här landets gränser när han åker på festivaler och inte bara sitta i junkets. Förutom den självklara inhemska referensen Roy Andersson så finns det tydliga kopplingar till Ulrich Seidl (nä - just det, ännu mer tomrum för publiken att fylla upp) och en rad andra samtida filmskapare. Framförallt en yngre generation - vi kan kalla dem för den digitala generationen - har starkt syskonskap med Östlund till både form och temaval. Det är liksom inte bara han som har sett på Youtube.
Fast när Helmerson nu ändå nämner konsten, så kanske en liten tur till en videokonsutställning inte skulle skada, för att se den mängd personer som arbetar med rörlig bild på samma statiska vis som Östlund.

Allt detta kan ju ibland vara intressant för »publiken« att höra från en kritiker, så att den konstiga påstådda klyftan minskar.

PS: Uppdaterar lite vartefter om utredningen i kommentarerna på Weird Science.

måndag 5 oktober 2009

Asp vs. Elwin Frenkel


Högintressant och aktuell artikel om situationen i den svenska filmen av Jon Asp i Fokus. Särskilt som den publiceras med svar från Cissi Elwin Frenkel. Som Elwin Frenkel påpekar så förekommer det vad hon kallar för felaktigheter i artikeln, och det är just detta påstående jag skulle vilja belysa lite.

Asp har förstås rätt i oerhört mycket av det han skriver, och hans resonemang är väldigt bra hela vägen. Det är en märklig situation när de bästa svenska filmerna - som institutet så gärna skryter med - är de som på pappret görs med hårdast motstånd från systemet. Enkelt uttryckt: Det är de filmerna som syns och hörs när jag går på industrimingel på utländska festivaler, och som ser till att det finns ett internationellt sökljus på svensk film. Medan filmer som Sommaren med Göran och M********m-trilogin smörjer systemets finansiella hjul.

Men samtidigt är det faktiskt fel att, som jag lite raljerande gör ovan, påstå att de görs med hårdast motstånd från systemet. Jag borde skriva att de görs på grund av ett välvilligt systemfel, och det är tyvärr nästan lika problematiskt.

Så här sa Ruben Östlund och Erik Hemmendorff när jag intervjuade dem för en bok i vintras:

»Har det svenska filmsystemet ändrats sedan ni gick ut skolan?


Ruben: Det fanns de som gick ut skolan då som tycker att det är lika hopplöst idag. Men det är ju ett oerhört generöst system om man ser på andra länder.

Det finns ju saker som är bra i Sverige som man försöker vinkla som att de är dåliga.

Attityden till filmproduktion ser nog väldigt lika ut över stora delar av välden. Och konventionerna står inte bara Filminstitutet för, utan främst utövarna som tror att det måste gå till på ett visst vis. Men när man kommer och visar att man kan ge trygghet på ett annat sätt i sin produktion, då är ju Filminstitutet väldigt tillmötesgående.

Erik: De som har varit mest negativa är inte de som är på beslutsnivå – de säger inte att det inte går utan ville veta hur vi tänker. Det är i mellanskiktet som problemen uppstår: andra producenter och regissörer som säger ”det går inte”, ”branschen tillåter inte det”.«


[ --- ]

»Ni arbetar ju mycket med bildberättande och inte dialogdrivna filmer. Måste man ha ett manus idag när man söker pengar?

Ruben: Med De ofrivilliga sökte vi pengar från Filminstitutet med en filmad sekvens och ett kort synopsis. Så man kan nog kringgå manusregeln. Men det är få som förstår det. Men så fort man bryter konventioner då är det väldigt viktigt att visa att man kan göra det man säger sig kunna göra, att man har backning för det.«


Att Plattform - liksom Fasad och vissa andra - får mycket mindre pengar till sina produktioner, och förmodligen jobbar mycket mer gratis än folk i svenska storproduktioner är en sak. Jämfört med sina europeiska indie-kollegor har de en väldigt bra situation. Och det går att lära sig att utmana konventionerna - och det är vad filmare som Plattform och Fasad har gjort.

Men häri ligger ett litet aber: poängen är att filmer som Man tänker sitt - som Elwin Frenkel stolt förklarar att man har varit med och stött - inte fick stöd förrän till post-produktionen. Om det var ett medvetet val från regissörerna och producenten, för att skapa ett oberoende till exempel, låter jag vara osagt.

Poängen är att vi nu har ett system som inte ligger i samklang med samtidens filmskapande. I praktiken går det idag att komma rätt så långt på utvecklingsbidrag (som inte är offentliga på samma sätt som produktionsstöden) när man gör en långfilm - och om jag inte misstar mig så kom dessa i fallet Man tänker sitt dessutom inte från SFI utan från Film i Halland.

Jag skulle vilja påstå att det enda korrekta i Elwin Frenkels svar rör Flickan; jag tror att det är en film som fick några extra miljoner för att verkligen kunna nå upp till de föreställningar som SFI har om kvalitet idag - att kunna bli genomarbetad.

Hur som helst: I stort har Asp rätt och Elwin Frenkel fel. De riktlinjer som »det nya SFI« har på pappret gynnar inte filmer som Man tänker sitt eller Plattforms tidigare produktioner. Den uttalade politiken lockar knappast unga oberoende filmare att söka produktionsstöd heller, och det är det allra största problemet.

Men förhoppningen är att fler filmare ändå ser att det går att tvinga filmer igenom systemet - men det är väl knappast något som filmskolorna lär ut.

I slutändan blir det på många sätt svårt att försvara det slags system som dagens SFI på pappret står för eftersom det börjar kännas verklighetsfrämmande. Och det är att göra sig vidöppen för kritik från dem som helt vill avskaffa en bra statlig filmpolitik.

Mad Men, men

För den som likt moi tycker att den nya säsongen av Mad Men inte riktigt håller måttet - i alla fall inte än - rekommenderas tipsen i det här inlägget på sajten Self-Styled Siren.

Om Horace, kritiken och nätets ljuva filmtexter

För ett par veckor sedan läste jag Stefan Eklunds inlägg från bokmässan där han refererade till Horace Engdahl kommentar om hur kritiken - underförstått litteraturkritiken - försvunnit från dagstidningarna. Men att varken den seriösa kritiken eller de intellektuella som ska företräda den har flyttat ut på nätet - för där härskar amatörerna.

Jag har väntat på ett tillfälle att få skriva en reflektion över detta från filmkritikens håll eftersom det förhåller sig annorlunda här. (Nu tror jag i och för sig inte att Horace bryr sig ett dyft om filmkritiken, men det är heller inte därför jag skriver. Å andra sidan kanske hans liv skulle bli lättare om han blev film- istället för boknörd?)

Jag har varit inne på filmkritikens förbannelse förut. Det är ett område där ramarna i stort sett har satts av biograffönstret, med följd att filmer som hamnar utanför detta fönster inte bevakas på något seriöst vis, och kritiken ofta får drag av en stundens konsumtionsupplysning.

Med det inte sagt att det inte finns bra kritiker på dagstidningarna, men deras värv blir ofta tröstlöst och ibland direkt underligt när referensramarna vidgas genom allt fler filmers större tillgänglighet i andra fönster.

Så för den som vill göra sig en uppfattning om vilken mängd bra texter om film det finns på nätet uppmanar jag att ni lägger några timmar på The Auteurs bloggroll. Ok, den är inte svensk, men den lilla lista på tre-fyra bloggar som skulle hamna på min svenska lista skåpar ändå i sin bredd - något som faktiskt ofta ger ett djup - ut dagstidningarnas filmbevakning.

Lustigt nog publicerar en av de bloggar som skulle hamna på min svenska lista ungefär samtidigt som jag skriver detta en text om att det inte var bättre förr. Inlägget handlar om den globaliserade mediakultur där saker är aktuella överallt samtidigt. Och det är ju som sagt detta fenomen som har gjort en ny filmkritik - eller filmjournalistik om man vill - både nödvändig och möjlig.

söndag 4 oktober 2009

Viva La Varda

Gjorde Q&A med Agnès Varda efter galapremiären på dokumentären Agnès stränder. Underhållande kvinna, och fantastiskt vital för att vara 81 år ung (trots att hon somnade i fåtöljen på Anglais innan visningen). Hon var verkligen inte svår att få igång, om man säger så.

Men ett litet exempel på hur stressnivåerna i min hjärna för tillfället påverkar min förmåga att tänka klart: när jag kom hem sent inatt var min första impuls att skriva ett blogginlägg och länka till... ja, till vad.

Kanske bara svårt att vänja sig vid att göra saker odokumenterat i dessa tider.

Men gå och se Agnès stränder och Varda-retrospektiven på Zita nästa helg. För eftersom Varda knappt är möjlig att hitta på dvd här i landet är det en bra chans att se en knippe riktigt bra filmer. Vill ni ha ett Varda-tips på dvd så är Criterions 4 by Agnès Varda helt outstanding med, förutom filmer som Cléo de 5 à 7 och Le Bonheur, rikligt med extramaterial. Bland annat kortfilmen L´Opéra Mouffe som FLM-Jonas skrivit om här (och som kan ses i upphackad form på Youtube).

Fast de riktiga Varda-nördarna flyger förstås till äpplet i helgen och kollar på teaterversionen av Cléo.