Göteborg, mer

Några Göteborgstips i SvD. Rekommenderar särskilt Ångrarna, som jag ber att få återkomma till. Nu X2000-kaffe.

Till vildingarnas land

Wunderbar.

Glömda transporter

Ett just idag extra viktigt Göteborgstips på Weird Science.

Hets

Jag har sovit mest hela dagen och slipper kanske kommentera gårdagens gala så mycket. Det mesta har sagts - till och med Ronny Svensson framstår idag, som FLM twittrade, som en bitter elitist.

Jag tycker bara oerhört synd om Flickan- gänget. Och jag bara häpnar över Glans uselhet. Över bäst film-vinnaren, över den vedervärdige Malmros - flankerad av den lika vedervärdige och överallt förekommande Bergqvist.

Förutom att Skrapsår vann så hade jag mest roligt när bildproducenten hela tiden tvingades klippa in folk som rullade med ögonen åt alltings uselhet och de låga skämten. »Vad är det här?«-blickarna till bänkgrannen kom in fem-sex gånger.
Det var nog svårt att hitta bilder utan sådana blickar.

Jag skulle ha medverkat i Aktuellt ikväll och debatterar med Cissi Elwin, och funderade på saker som inte är sagda. Sedan ströks det för att SAAB-turerna aldrig tar slut och kräver sitt utrymme (lika bra det med tanke på mitt tillstånd) men jag funderade i alla fall.

Dels skulle jag ha upprepat mina tankar från KINO. Förtydligat något alla kanske inte förstår - att biografägareförbundet och filmuthyrarföreningen har procentuellt flest platser i juryn. Det är märkligt och ett tydligt exempel på att det är ett industripris.

Och tillagt att »lösningen« är en liten jury som ser alla filmer. Sverige är ett litet land, det handlar om rätt få filmer - här finns inga behov eller underlag för den här nomineringsprocessen. Och på det tillagt att alla ändå inte kan bli nöjda...

Men det viktigaste som måste göras, det är att sia ett par år in i framtiden. När de flesta av de »små« filmer som idag utgör våra kvalitetsalibin på internationella festivaler helt slutar gå på svenska biografer, eller gör högst sporadiska inhopp på dem (så är det ju nästan idag), så måste reglerna för vad som kvalificerar sig till en bagge ändras och juryn arbeta på ett nytt sätt.

Den återspeglar en döende - eller starkt föränderlig - biografindustri. Annars blir det definitivt bara en ryggdunkargala för de allra största elefanterna och ett par halvstora trivselfilmer.

Men eftersom jag faktiskt tror att den här polariseringen för länge sedan har inträtt, och att det är relativt meningslöst att gnälla - eller ja, att bara gnälla - och jag är en person som tycker om att göra något åt saker som jag tycker är skit - eller ha kul vid sidan av dem - så har jag och några med mig sått ett frö till något annat. Och det gjorde vi ganska exakt 2.30 inatt, en halvtimme innan geggan på Operan stängde.

Borta i Konstakademiens lokaler på Fredsgatan, i Måns Månssons ateljé, delades för första gången filmpriset Hets ut, i år till Fredrik Wenzel. Nedan följer pressreleasen.

»Sveriges nya filmpris – Hets

Det saknas i Sverige ett filmpris där juryn framförallt består av filmskaparna själva. Guldbaggen återspeglar industrins önskemål och uppfattningar om kvalitet, Greta är filmkritikernas pris.

Syftet med det nya filmpriset Hets är att årligen samla en jury som främst består av yngre filmskapare och skådespelare, och premiera en eller flera personer som med egensinne har utmärkt sig på filmens område och satt filmen som konstform i första rummet. Prisets namn knyter förstås an till svensk filmtradition, men ska också ses som en uppmaning till pristagaren att idogt fortsätta på sin gärning - in i den svenska filmens framtid.

Hets 2010 gick till Fredrik Wenzel för att under det gångna året på ett föredömligt sätt ha arbetat med fotot i filmer som Man tänker sitt och Apan. Wenzels foto är aldrig banalt och stannar inte vid formlek, utan utgår ifrån berättelsernas olika behov och samverkar med och lyfter fram filmernas känslor och stämningar.

Hets 2010 delades ut natten efter guldbaggegalan, tisdagen den 26 januari, i Konstakademiens lokaler på Fredsgatan i Stockholm. Värdar för årets prisutdelning var regissörerna Måns Månsson och Axel Petersén.

Årets jury utgjordes av regissörerna Fijona Jonuzi, Marcus Lindeen, Saga Gärde, samt filmkritikern Hynek Pallas som ordförande.«

Tanken på Hets föddes rätt sent i höstas och det tog ett par veckor att sätta ihop och få igång juryn. Vi började våra diskussioner innan nomineringarna - så det är inget »den här fick inte bagge, så nu får han vårt«-pris. Det »alternativa« i vårt pris ska inte ses på det viset, utan att vi dels vill ha en jury som främst består av kreatörer (se mig som ett organisatoriskt alibi om ni vill), dels vill sikta in oss på diskussioner om kvalitet och enskilda filmspecifika aspekter.

Vi kom som sagt igång sent och fick begränsa oss till sådant vi alla hade sett, och en liten del saker som man kunde se ikapp. Till nästa år tänker jag mig att man mycket tidigare börjar dela upplevelser av film med varandra på ett tidigt stadium - våra diskussioner var fantastiska i sig, så det ser jag fram emot med förtjusning - oavsett var man finner dem.
Och på det viset kan hitta spännande saker var det än månne vara - i en hårt etablerad långfilm, eller en oberoende liten kortfilm spridd via Fejan.

Ni som inte var där får tro mig: det var en hård och rolig fest som mig veterligen aldrig tog slut.

Vi ses 2011.

Profeten i England

Gillar kritiker som citerar Václav Havel när det ska recenseras fransk fängelsefilm:

»Václav Havel, who has seen a few cells in his time, once pointed out that while most rookie convicts expect boredom to be the predominant state during incarceration, the opposite in fact holds true." Ryan Gilbey in the New Statesman: "Far from struggling to fill the days, one experiences exhaustion from negotiating the various codes and grudges upon which the social structure of prison is predicated. This fretful climate provides the backdrop for Jacques Audiard's supremely confident thriller A Prophet (Un prophète). Life inside for 19-year-old Malik el-Djebena (Tahar Rahim) kicks off with a good hiding and the theft of his trainers. Then it turns nasty.«

Via The Auteurs som går igenom det strålande mottagande Jacques Audiards Un Prophète har fått i England. Svensk premiär för den underbara filmen i mars.

Reasons to be cheerful part 3

Mitt mål på årets Berlinal är att bara hänga på svåra rullar i Panorama och Forum-sektionerna. Dels för att jag har en kollega som täcker tävlingssektionen åt SvD, dels för att jag har lärt mig att det är vid sidan av tävlan som man hittar framtidens mest spännande regissörer. Sådana som under året kommer att bli festivalfavoriter och inom ett par år tävla bland de stora elefanterna.

De smyger sig fram och de hamnar sällan på svenska biografer (där jag förr eller senare för det mesta får se tävlingsfilmerna).

Men, jag kommer nog inte kunna hålla mig ifrån att springa och se Noah Baumbachs Greenberg. Inte för att jag gillar trailern, utan för att Baumbach hittills inte har satt foten fel i någon film.

Och så ska det bli mycket spännande att se Greta Gerwig storfilmsdebutera - hon har varit behållning i mycket av mumblecore/microcinema på senare år.

Funambulus

Biodistributionens vägar äro outgrundliga: Märkligt att sätta upp dokumentärfilmen Man on Wire på bio sisådär två år senare. Å andra sidan är det väldigt kul att den kommer på duk eftersom den är snygg. Och så tycker jag ju att det är kul att skriva om bra film - min recension här.

Berlin, första delen

Det ska bli kul att åka ner till Berlin. Men jag har verkligen inte tid att blogga om filmerna som är klara, i detalj. Så det är bra att The Auteurs i alla fall har slängt upp några av tävlingsfilmerna med kommentarer här, så att jag slipper gör det. Men mer kommer, worldsapromise.

Inför Akerman

Imorgon släpps Criterion/Eclipse-boxen Chantal Akerman in the Seventies. Läs mer och lyssna på intervju via den här länken. Återkommer när boxen har makat sig över Atlanten.

Uppdatering: En till bra intervju.

Nu (presentation av vårens svenska filmer)

När man måste sitta och peta i en akademisk text istället för att vara på Filmhus-presentationen av vårens svenska filmer så är twitter en ljuspunkt i tillvaron. Roger Wilson snabbpresenterar med kommentarer alla filmer och viktiga uttalanden. (Att svenska filmer utan problem kan brytas ner till 140 tecken + kommentar är iofs ett möjligt problem).

Och det är faktiskt trevligare att lyssna på Jackie Wilson samtidigt, istället för att lyssna på generade ursäkter om avsaknaden av kvinnliga regissörer.

PS Kul att den polska filmlagen har gått från något som jag och Anna Croneman har droppat i olika sammanhang till att faktiskt bli något som det lobbas om från flera håll.

De inte så Gyllene Globerna

Hade tänkt skriva något om att inte bara Guldbaggen är ett galet skämt, men det behöver jag ju inte. Att Avatar ens kunde vara påtänkt i samma kategorier som Hurt Locker. Suck.


Inför Oscargalan, begrunda Xan Brooks avslutning:

»Personally, I'm hoping the Academy Award nominations go a different route and produce a separate crop of winners (the likes of Bright Star, The Hurt Locker, A Single Man and A Serious Man have all been seriously under-represented so far). Anything, really, to avoid another James Cameron love-in. Surely there is only so many times that Hollywood is invited to "give it up for themselves" before the rest of us decide to give it up, and go elsewhere.«

Den ljusnande obetalda framtid är vår

Okej att jag är flerfaldig part i målet - men jag har ändå svårt att ställa upp på Roger Wilsons slutsats i gårdagens Kino, att den senaste tidens kritikerkrig skulle vara ett utslag av att filmkritiken (kritikerna) blir alltmer marginaliserade.

Vänd på steken: filmkritikerbråk där den ena sidan är bloggar - det ena riktat mot en blogg, det andra inlett på en annan - skulle faktiskt kunna tyda på något helt annat. Det faktum att bloggar om film anses så pass betydelsefulla att de kan ge upphov till uppmärksammade diskussioner av det här slaget visar snarare på att filmkritiken på sina håll frodas som aldrig förr?

Jag kanske borde hålla mig god för att dunka min egen rygg, och andras (flera av dem vänner). Fast vaddå: när hade Sverige senast en så pass kvalificerad film- och tv-bevakning som idag? Kolla in Weird Science, den här bloggen, FLM och några andra, och fundera sedan på när dagstidningar, tv-rutor, och andra äldre medialoutlets (Kino i P1 undantaget) innefattade så många aspekter av film i sin bevakning.

På alla fronter: från det politiska filmfältet (hur många journalister med mig var på debatten om filmutredningen och skrev om det? Räck upp en hand tack.) till filmhistoria, filmform, förändrade visnings- och distributionsfönster och så vidare och etcetera.

Jag tar mig själv som exempel nedan, och jag känner mig definitivt inte marginaliserad. Jag har svårt att tro att Helmerson (med TT-spektra och Expressen som spelfält) gör det, och heller inte mina Weird Science-kollegor som har byggt upp en framgångsrik välbesökt film- och tvblogg. Johan Cronemans attack i DN var märklig, och kanske skulle den i sådana fall kunna ses som ett utslag av att han kände sig trängd av en ny sorts bevakning, i nya medier. Vad vet jag.

Min egen »attack« var måhända grov - det första inlägget var grovt och onödigt otrevligt - men försöken att föra den slags dialog som Wilson i Kino påstår att han saknar, de saknas absolut inte. (Jag länkade nyligen hej vilt till dem).

(Marginaliserad, det kände jag mig en gång på den tiden jag skrev för filmtidningen Ingmar. På ett frilansmöte då jag än en gång kläckte någon märklig och smal artikelidé och det uppstod en diskussion om balansen mellan det »breda« och det »smala« i tidningen, så förklarade en redaktionsmedlem - som ska få förbli anonym - irriterat för mig att det inte fanns utrymme för sådan filmjournalistik i världen och att min framtid skulle bestå av att intervjua besökare utanför biografen om vad de tyckte om senaste Sagan om Ringen.)

Visst har jag i flera år argumenterat för en förändring av formen för filmbevakningen, men jag är också väl medveten om att det inte är något som händer i ett slag. Och man får nog säga att SvD varit mer än tillmötesgående och, vid sidan av den löpande kritiken, låter mig skriva om allt från samtida polsk film till olika aspekter av SFIs politik (och här), japansk porr, dokumentärer om muslimsk punk, till förändrade distributionsformer (och här) till rapporter från sydkoreanska filmfestivaler.

Och en hel del annat som jag anser att den svenska filmbevakningen under många år struntade i, för att istället låta fältet växas över av nöjesjournalistikens ibland alltför täta och om filmmediet okunniga ogräs. (Jag skulle vilja påstå att jag ofta skriver om film på ett sätt som kopplar de ekonomiska aspekterna av film med innehållet - teknisk utveckling, förändringar i distribution etcetera, eller för att citera ur nästnästa länk, »relationerna mellan pengar, marknad, teknik, företag, individer med inflytande samt opinion« - som saknades tidigare, jag har till och med skrivit en bok om samtida svensk film med den utgångspunkten, och tycker därför att bittra åsikter som denna blir osmakliga eftersom de är direkt lögnaktiga).

Men det som hamnar i SvD är en bråkdel av det jag skriver här på bloggen eller på Weird Science. Även om utrymmet hade funnits, så har tidningar en redaktionell form som ska följas, inom vilken man snart börjar tänka. Friheten att tänka utanför den har gett mig oändliga kickar (och er oändligt långa texter).

Abret är detsamma som alla i samma sist som jag brottas med: vadan pengarna då? Förr eller senare - och ganska ofta redan nu - »tvingas« jag (ok, jag lider faktiskt inte) välja bort en mastodonttext för att dra in hyran. Välja bort en ny finurlig idé om något ingen redaktör efterfrågar eller vill veta av (»Hörru Stefan, vad sägs om en jämförelse mellan en inaktuell tysk film från 60-talet och Hanekes nya?«).

Hade debaclet med Helmerson handlat om att jag känt mig marginaliserad så hade jag, förmodar jag, tagit det gyllene tillfället att svara på betald plats i SvD eller Expressen (man hade, antar jag, rätt lätt kunnat omvandla pajkastningen från Helmersons sida till något vettigt om kritik, säg med 00TALs kritiknummer som referens eller så) och på så vis känt mig lite mer medieuppmärksammad, och lite mindre marginaliserad.
Istället valde jag att svara på min egen blogg, med en uppsättning länkar till saker jag redan hade sagt, och tyckte att det räckte så.

(Det tål dock att tilläggas en annan sak: det händer ändå rätt ofta att saker jag skriver här och på Weird Science leder till betalda uppdrag - inte bara uppslag till SvD-texter, utan annat. Det finns förstås ingen proportion mellan till den tid man lägger ner på att skriva allt detta och summorna, men det - som alla kulturfrilansare vet - gör det ju aldrig. Jag är naturligtvis medveten om att det är en synergieffekt med att jag är SvD-skribent, men mycket av det som skrivs har frigjorts i mitt sinne genom att jag har skapat mig andra, friare, arenor än dagstidningen och den akademiska sfären).

För att anknyta lite det där 00TALSnumret om kritik: det numret handlar nästan uteslutande om de förändrade villkoren för den »fina« kulturkritiken; från teater till litteratur.

Avprofessionalisering, sämre ersättning etcetera ochsåvidare. Lite synd då att filmkritiken lyser med sin frånvaro i numret (marginaliserad!), eftersom det är villkor som nästan alltid har varit en del av filmkritikerfältet och - i synnerhet frågan om avprofessionalisering i termer av allt fler frilansare och allt färre med anställning - blivit värre på senare år. (I termer av yrkesmässig kompetens skulle jag dock påstå att det har blivit intressantare på många håll eftersom så många kritiker idag åtminstone doppar tårna i filmvetarutbildningar, eller har praktiska erfarenheter av film).

Men filmbevakningen har alltså på senare år, som jag har försökt visa ovan, sökt sig nya vägar - mycket på grund av att fältet film har förändrats så mycket på senare år. Den gör upp med marginaliseringen, och den gör det för att det finns ett nytt fält att upptäcka och ta plats på. Vi skulle kanske ha en del att lära litteraturkritikerna och teaterkritikerna om framtiden och deras framtida villkor...

För jag skulle påstå att de filmkritiker som då och då vågar sig utanför sina trygga hamnar i de betalda medierna upptäcker att de har möjligheten att skapa sig nya roller, och faktiskt vara allt annat än marginaliserade i dagens kulturvärld.

Guldbaggen i Kino

I kvällens Kino uttalar jag mig lite mer om Guldbaggarna. Hur de har klippt ihop mitt köksbordssvammel vet jag inte, men kontentan är något sådant här (eller borde ha varit, hur mycket jag missade i själva intervjun vet jag inte heller):

Guldbaggen speglar rätt väl SFIs vägval - det vill säga den väg som nu i många år har lett ifrån att våga definiera kvalitet. Nomineringsjuryn är sammansatt av folk från flera hörn av den svenska filmindustrin (samt några filmvetaralibin), och speglar deras olika behov, och därmed olika syn på vad kvalitet är.

Kvalitet i svensk film är - tillåts genom SFIs agerande vara - olika saker för olika delar av branschen eftersom man ger pengar till allt från Åsa Nisse till Man tänker sitt. Om Åsa Nisse drar mycket folk till bio, ja då är det säkert kvalitet i många personers ögon (kanske främst representanterna för biografägarförbundet).

I år är situationen förstås lite extra speciell på grund av Millenniumfilmerna. Stieg Larsson-effekten är öronbedövande, och filmerna läns förstås kvalitetsstämplar när folk som Mario Vargas Llosa jämför Larsson med Dumas och Dickens. (Men det är bra att komma ihåg att inte ens Vargas Llosa kan ursäkta att tv-filmen Flickan som lekte med elden har nominerats för bästa foto...).

Lösningen är att SFI vågar tänka om kring sin policy - ja: man skapar uppfattningar om vad kvalitet är genom sin ekonomiska fördelningspolitik - eller/ och att en liten grupp (relativt) industrioberoende personer utgör en jury som ser och bedömer alla filmer. För som det är nu, så är det inte bara en skev form av utvattning, utan en industridoftande ryggdunkarfest av häpnadsväckande format.

Det kan verkligen inte vara roligt att sitta i den slutgiltiga juryn och vara utlämnad åt industrins axplock. Huga.

Hur vi slutade prata om klass och varför vi måste börja igen...

...är temat för dagens krönika i SvD.

Och så en recension av Jason Reitmans Up in the air.

Förresten, apropå Snabba Cash, är det inte märkligt hur journalister älskar att gå på »autenticitetsvinkeln« så fort det kommer filmer och böcker om gangsterliv? Igår körde City - som ett klockspel - en intervju med snubbe från KRIS som snörvlade efter visningen och pratade om hur väl filmen skildrar den undre världen (»fast kanske skulle ingen riktig kriminell ta med sig sitt barn ut på jobb«).

Kittlande.

Det enda journalister möjligen gillar mer, det är filmer om deras eget yrke. Då kör de »likheter-med-verkligheten« vinkeln tills pekfingervalsen blöder.

Frågan jag ställde mig när jag utlämnad åt City drog i mig min Akki-sushi var: varför inte köra det här konceptet på lite fler svenska filmer?

Vad tycker skogsmullarna - eventuellt någon övervintrad svensk kroppsvårdare/nazist från 20-talet - om naturmyset i Man tänker sitt? Vad tänker lärarna på den nedläggningshotade latinundervisningen? Ser man några positiva effekter - surdegshipsters som plötsligt törstar efter språkområden som bär dem genom mer än hippa klädbutiker i B-burg?

En riktigt skarp murvel skulle kanske kunna hitta någon bokstavsdiagnosticerad borderlinedvärg till emo-flicka med övermänsklig datorkunskap, våldsamt obehaglig krimjournal och ett välutvecklat hat mot manssamhället.

Och hur är det förresten med stressnivån hos landets körskolelärare?

Till och med en Hallå där! med någon bröllopsfotograf som uttalar sig om Ulf Malmros känsla för skrået skulle vara mer rafflande än fler besök i undre världen.

Car chase like it´s 1988

Ett infall i förra veckan att ta mig igenom Martin Scorseses samlade verk gjorde att jag hamnade i en Robert De Niro-box, vilket ledde till att jag ikväll bänkade mig med Midnight Run. (Ja, min dvd-samlings vägar är något lättare att förstå än herrens).

Aah, kommer ni ihåg? Minns ni den tid då spänningen i ett långsamt dramatiskt inslag i en urban miljö (New York, förstås) ackompanjerades av ett gitarrsolo från en avlagd Dire Straits-ballad? När en biljakt bara måste innehålla minst en monstertruck, en helikopter, ett ljudspår med tuffa saxar a la Clarence Clemons och, när man ändå var igång, ett fräckt gitarriff?

Och när det blev lite snabb action - ett koppel av fula FBI-bilar med solosiren på taket som hastar ut från en parkeringsplats om natten - så lät man ett par arbetslösa studiogubbar med böjelse för dålig blues jamma loss.

Jag är inte säker på att actionkomedigenren har ryckt upp sig särskilt mycket sen Midnight Run, men jag är - som alltid - väldigt glad att det inte är sent 80-tal längre.

Ruben i Berlin

Gut für Ruben. Sexigt saxat rätt ur pressmeddelandet:

Göteborgsregissören Ruben Östlunds (Gitarrmongot, De ofrivilliga) nya kortfilm ”Händelse vid bank” kommer att tävla om det prestigefulla priset Guldbjörnen, när Berlin Filmfestival går av stapeln för 60:e gången den 11-21 februari 2010.

”Händelse vid bank” är en rekonstruktion av ett misslyckat rånförsök bevittnat i centrala Stockholm den 26 juni 2006. Genom en realtidskildring med över 96 personer minutiöst koreograferade framför kameran återskapas ett humoristiskt och detaljerat händelseförlopp. Redan tidigt i december blev det klart att Ruben Östlunds kortfilm ”Händelse vid bank” var en av de utvalda i tävlan.

Regissören Ruben Östlund och producenten Marie Kjellson kommer att närvara då kortfilmen har sin världspremiär under invigningshelgen av Berlin Filmfestival. Vinnarna av kortfilmspriserna (däribland Guldbjörnen och Silverbjörnen) tillkännages under en särskild ceremoni på Berlin Filmfestival, tisdagen den 16:e februari.

Éric est mort

Éric Rohmer är död och nätet börjar översvämmas av essäer, hågkomster och whatnot (det vill säga twitter) . Har inte riktigt tid att skriva något längre om Rohmer just nu - men närmade mig honom själv lite bakvänt. Han var ett svart hål innan jag såg Conte...-filmerna i mitten av 90-talet, sedan såg jag den snygga, men tröttsamma och texttunga (ni vet, där man riktigt känner boksidorna) Triple Agent i Berlin (2004 tror jag det var) och först häromåret närmade jag mig hans »viktiga« filmer från 1963-72, som har samlats i Criterion-boxen Six moral tales (en av deras bästa).

Det är dessa jag ska ta och se om nu, istället för att skriva, så kanske det blir lite text sen.

Till dess: läs lite mer här, här, och kanske här där det länkas hej vilt.

Förresten: om någon undrar över Rohmers stil så tycker jag att det är lite sött att reportern på svenskan i alla fall ansträngde sig att skriva av detta från NE. »Enligt Nationalencyclopedin [sic] präglades hans filmer av långa tagningar och lyhört återgivna dialoger«. (Han kunde förstås ha slagit upp ordet »nationalencyklopedi« när han ändå höll på).

Å ena sidan tycker man att kulturredaktioner alltid ska ha en person på på plats, dygnet runt, som kan slänga ihop något glödande vackert på 20 000 tecken när en storhet dör. Å andra sidan - den där meningen innehåller mer formbeskrivningar av film än somliga svenska kritiker får in under en karriär.

Giulietta

Och apropå posters så höll jag på att köpa den här när jag var i Prag senast. Men priset var ordentligt saltat för en liten A3a, så det blev ett par andra. Men den är rätt fantastisk, eller hur?

Fishy theorem

Kul koppling mellan Andrea Arnolds Fish Tank och Pasolinis Theorem. (Fast länkandet är mest en ursäkt att få lägga upp en snygg japansk poster för den senare filmen).

Filmanalytikern Gür

Per Gudmundsson i all ära, men han öppnade helvetets portar när det gäller löst filmtyckande på SvDs ledarsidor. Bottennappet hittills är Thomas Gürs kolumn om Avatar.
Smaka på den här avslutningen (och byta gärna ut »Na’vi« mot svarta eller irakier, och »människorna på jorden« mot vita).

»Målgruppen för Avatar är inte Na’vi, de katthumanoida invånarna på gasjättemånen Pandora, vilka räddas av en handikappad amerikansk marinsoldat, utan just människorna på jorden. Då ska man nog inte bli förvånad om hjälten också är en sådan.«

Mer om baggen och Miss Kicki

Har bloggat lite mer om Guldbaggenomineringarna på Weird Science.

Andra, mer glädjande, nyheter är att Miss Kicki får biopremiär den 5 februari.

FLM-Jonas text i dagens Expressen blev för övrigt extra färsk i och med nomineringar till filmer som berättar med stort B, och kanske inte alltid är så där hemskt intresserade av form med stort F.

Årets Guldbaggenomineringar

Innan jag skriver en rad - ja, jag sitter i nomineringsjuryn. Och vet därför vilket urvattnat skämt nedanstående är.

Här är årets nomineringar. Ta en titt på skillnaden mellan de utmärkta, intressanta, varierade, nomineringarna i kortfilmskategorin, och de för bästa långfilm.

Skillnaden är att en liten grupp experter väljer ut filmerna som nomineras i kort- och dokumentärkategorin. Och en stor grupp av, ja, jag vet inte vad - alldeles för stor är den i alla fall - vaskar fram filmer som.... Män som hatar kvinnor.

Dagens texter

Ett försök att klargöra kopplingen mellan New German Cinema och Michael Hanekes Det vita bandet på Weird Science samt en fundering i dagens SvD om varför Harry Potter saknas på så många sammanfattningar/listor över kulturfenomen som präglade 00-talet .

Petrolej!

Kanske har jag bara förträngt många av de listor som jag har satt i mig de senaste månaderna, men saknas inte There will be blood häpnadsväckande ofta? Med den filmen gick Paul Thomas Anderson från bra regissör till geni, och oavsett decennium ska den vara med på allas listor.

Jag slogs av detta när jag läste Peter Bradshaws utmärkta inlägg om filmen på Guardian-bloggen. (Hur bilden ovan hänger ihop med There will be blood får ni gissa själva. Rätt svar belönas med beröm. Så även övertygande argument om varför There will be blood inte skulle passa bland senare års mästerverk.).

2009 års dvd:er i Sight and Sound

Shoppinglista/nedladdningslista: 2009 års dvd:er i Sight & Sound. Tycker det saknas en hel del godis, men mer om det någon dag när jag inte har mental semester.

Ps Med den fortsatta framgången för Chytilovás Tusenskönorna - kritiker-, och vad jag förstår även försäljningsmässigt - så hoppas jag att Second Run ger ut fler av hennes filmer. Jag jagade hennes tidiga novellfilmer när jag var i Prag häromsistens, men no such luck.
Vad jag förstår blir det i alla fall flera filmer av Jan Nemec på Second Run nästa år.