Drive

Skriver, med stigande värdeomdöme, om Drive, Shame och Wuthering Heights.

...och tryck på play

Ett längre inslag i P4 Kultur där jag talar om avhandlingen. 

Play

Skriver om Play på Weird Science idag.

Några rader om det där långfilmsstipendiet till kvinnliga regissörer

Bara sådär en sak inför helgen som jag har gått och retat mig på i några veckor. Häromdagen var jag på Filmfestivalens kontor och såg på anslagstavlan rubriken "Lisa Aschan kan få fem miljoner kronor" (eller något i den stilen).

Hela den här grejen med det kvinnliga långfilmstipendiet är bara för märklig. Här "tävlar" alltså en regissör som Lisa Aschan och en etablerad manusförfattare som Jane Magnusson (tillika Guldbagge-belönad dokumentärfilmare) om en summa som motsvarar mindre än vad Aschan fick i stöd för en svensk lågbudgetfilm i Rookieprojektet.

Ingen skugga över säg Stina Bergman - som mot alla odds och utan mycket till finansiering drivit igenom och själv distribuerat en långfilm. Eller galleristen Wing-Wee Wu. Som inte ens finns i SFIs databas över svenska filmarbetare. Tvärtom: de senare borde vara självklara som tävlande om fem miljoner - de förra borde få ett ordentligt stöd av institutet utan att ingå i märkliga tävlingar (blir det frågesport också?).

För den springande punkten är att Filminstitutet överhuvudtaget är involverat. (Jag skulle vara intresserad av att se om någon av de inblandade redan sökt med sitt projekt och fått avslag.) Dels vore inte blandningen av regissörer möjlig om de inblandade var män, och dels är institutets uppgift att se talanger och ge dem ordentliga utvecklingsbidrag och produktionsstöd. Nu händer säkert det med Aschan (till exempel) ändå - allt annat vore häpnadsväckande. Men det är ändå en märklig situation.

Fem miljoner? Det låter säkert jättemycket. Men som jag skriver ovan fick en lågbudgetfilm åtta miljoner i Rookieprojektet. I en diskussion om den här saken var det någon som svarade mig att det är en bra grundplåt. Ja, om det var en vanlig produktion - men filmen måste göras på ett år.

Ring runt bland svenska produktionsbolag och kolla hur mycket extra de vill satsa i en sådan film (jag hoppas naturligtvis att någon vill det - men med tanke på vad film kostar och vilken tid det tar är jag klart tveksam).

Det hela påminner mycket, alltför mycket, om den där hemska timmen jag upplevde på biografen Rigoletto för ett par år sedan när ett gäng svenska filmkvinnor inte fick vara REGISSÖRER utan KVINNOR som fick ett litet utvecklingsstöd och tacksamt skulle stå på en scen och vara glada över det som deras manliga motsvarigheter per automatik och i det tysta (utvecklingsstöd är i vanliga fall inte offentliga) får på löpande band. Jag skrev om det hela här och här och skulle vara mycket nyfiken på att veta hur det gick för dessa regissörer - blev det några produktionsstöd? Det här var alltså vid samma tillfälle som Apflickorna avtäcktes i sin linda - så vi borde i sådana fall ha sett konkreta resultat vid det här laget. (Uppdatering: i det här inlägget hittade jag listan på filmer - tror jag vet att ett eller kanske två projekt är igång).

Sådär, nu kan ni få ta helg.

Ett komplement för vår tid

DN återger i en notis den SFI-rapport som visar att sju av Sveriges tjugo största städer saknar "komplementsbiograf". Så ni vet att numer är alltså alla filmer vid sidan av svenska och amerikanska blockbusters komplement... Skämt åsido - även om den nykläckta termen verkligen är sämre än både "smalfilm" och "kvalitetsfilm" på samma gång - så är det inga roliga siffror.

Man kan förledas att tro att det är en ljuspunkt att ingenting har hänt de senaste tio åren när det gäller vilka filmer som visas och vilka länder de kommer ifrån - men jag skulle påstå att det är illa att vi inte har sett en utveckling under en tid då flera nya filmländer har seglat upp, under en tid då filmskapandet har blivit mer tillgängligt, när det finns allt fler festivaler (internationellt) att se och plocka hem filmer ifrån.

Undantaget är de år då Astoria fanns representerad i flera städer, eller vad sägs om det här stycket:


"I Linköping, den av de nämnda städerna som har flest invånare, visades 45 av de 85
europeiska långfilmer som hade premiär 2005, det år då Astoria etablerades. Under
2010 hade antalet sjunkit till 22 titlar. Som framgår av Diagram 1 har trenden varit
motsatt i Lund, där antalet visade nya europeiska filmer istället har ökat till 65 titlar."


Tänk på de debatter som blev i svenska medier när det uppmärksammades att färre utländska titlar från andra språk översattes till svenska. Men utveckling av det här slaget kan mer eller mindre fortgå hur det vill på filmens område.

Sammanfattningen och slutsatserna i utredningen speglar väl vad jag härom månaden skrev (här och här i lite olika form) om biografer och filmutbud utanför storstäderna - när filmen väl kommer på VOD eller DVD så är risken stor att den försvinner i mängden eftersom den inte uppmärksammas.

Som jag skrev då - det hela är en demokratifråga, och som de flesta sådana kan den därför inte överlämnas till "marknaden". Den har nämligen en lustig förmåga att förvandla för människan centrala vitaminer till komplement.

Tacita Dean

I London pågår för tillfället Tacita Deans utställning FILM i TATE Moderns Turbinhall och i New Yorker finns en lång artikel (i sin helhet enbart för prenumeranter, sorry) om konstnärinnan som främst arbetar med 16 mm-film. Tate-verket är en hyllning till den analoga filmen, till filmremsan, och ackompanjeras av en katalog med bidrag av bland andra Neil Young (musikern, inte filmkritikern) och Keanu Reeves.

Dean har tidigare bland mycket annat gjort en film om Stockholmsaktuelle konstnären Cy Twombly (som dog strax efter filmen gjordes, något som drabbat flera av hennes "objekt" - märkligt och obehagligt nog för en person vars filmer ofta handlar om förgänglighet) men hon är inte direkt frekvent visad i Sverige.

Att kalla Dean för videokonstnär är handske i ansikte; hon befinner sig som Emily Eakin påpekar i New Yorker-artikeln på andra sidan skalan av en filmande konstnär som säg ynglingen Ryan Trecartin - vars rätt jobbigt snackiga, framsnubblande over-the-top-videos har haft stor framgång i den amerikanska konstvärlden de senaste åren -  hos Dean står istället långsamheten och processen i fokus.
Hon ser sättet som digital film rullar fram och ödelägger filmremsan som ett hot, och menar att försvinner filmremsan och den kemiska processen, så försvinner också poesin i filmen. Filmremsan ger film ett fysiskt liv - den andas. Det digitala lämnar inget avtryck, det är ett helt annat väsen - inte ett andetag, inte ett liv, bortsvepbart utan att lämna avtryck. Samma process som med böcker och musik, men (och nu kommer alla vinylentusiaster döda mig) ändå väsenskild och svårare att acceptera med film, som i så mycket har varit det fysiska; från inspelning till klipprocess, till uppspelning och lagring. En process av tid, en fysisk handling.

Ett exempel på hur relationen till film som medium inte bara syns i hennes verks långsamhet, utan i temat, finns i filmen Kodak, om den franska Kodak-fabrik som tillverkade 16-mm-film och stängde 2006, ett par veckor efter hennes inspelning.

Vore kul med en utställning på säg Moderna. Men med tanke på att utställningen i TATES turbinhall heter »Unilever-serien« - det vill säga bekostas av ett multinationella företag med barnarbete, rasism, utbredda djurförsök, kvicksilverutsläpp och palmoljebruk på sitt CV - så får väl även vi vänta tills Alliansen har gjort våra institutioner beroende av Lundin Oil och andra neokolonialister som behöver putsa loggan för ett par miljoner.

Dagens inför SFF

Återkommer med närmare tankar om två kommande festival (och repertoar) -filmer som jag har sett idag, men håll de här små twitterlånga tankarna i huvudet så länge:

"Steve McQueens »Shame«: New York à la Abel Ferrara & strålande Fassbender - men ändå osäker på om den når upp till fotknölarna på »Hunger«."

"Gus Van Sants »Restless« - ett hån mot alla regissörens tidigare filmer?"

"Musikläggningen i »Restless« i enlighet med rådande Hollywoodnorm: massiv & i varje scen. Dock lite märkligt när det rör sig om plonkindie."

»Shame« ska alla se, men jag hoppas på allmän oenighet eftersom det verkligen inte är en helt klockren film. Alltså inte, som i fallet med mästerverket »Hunger«, tvång på att tycka om den. »Restless« kanske också bör vara obligatorisk, så att det snart bildas folkrörelse mot det musikmissbruk som idag breder ut sig som en farsot i filmvärlden.

Nöjesguiden mot rasism

Jag har inte hunnit läsa några andra artiklar i det färska numret av Nöjesguiden, ett specialnummer om rasism. Men jag är väldigt glad och stolt att jag har skrivit en avhandling som kan nå ut så brett att jag kan intervjuas om den i Nöjesguiden. Kanske inte ett blad som annars har gjort sig känt för att ta upp avhandlingar - men jag gillar tanken på att det som görs på våra universitet sprids så mycket det kan och inte hamnar enbart i akademins rum, eller i specialtidskrifter för de redan insatta.

Pedro, Jens och Miranda

Det här ska handla om några korta nedslag i kommande filmer på Stockholms filmfestival - men först en ursäkt. För ett par månader sedan skrev jag i ett inlägg om den svenske fotografen och regissören Jens Assur. Det var bara några rader, och raderna handlade förvisso mest om Assurs verk och vad jag tyckte om dessa - men några av dem var också väldigt raljanta.

Jag har väl haft de där raderna i bakhuvudet då och då. Inte för att jag inte tycker mitt om Assurs fotografier eller hans filmer, utan för att kritik kan bli mycket dålig kritik av (i det här fallet) två anledningar: den skrivs på ett så pass raljerande vis att det blir personligt även om det inte är ämnat att vara det (kanske till och med personligt kränkande och sårande); och sammanhanget har inget att göra med vad man skriver om i övrigt.

Jag uppfyllde båda kategorierna med råge.


Jag tror mig även i bloggform för det mesta vara på rätt sida av den linje som går mellan saklig kritik och osmakliga påhopp. Så inte här. Och även om jag hade en aning om den saken (men inte riktigt går runt och tänker på varje stycke text jag har skrivit varje dag) så var det först när jag träffade en extremt arg Jens Assur, som jag insåg hur sårande de här orden faktiskt var.

Jag ber om ursäkt, raderar för första gången en bloggpost, och hoppas att jag har lärt mig något.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nu till dagens filmer: Jag har ännu inte bestämt mig för om Pedro Almodóvars The Skin I Live In som helhet når upp till sina största stunder - men i dessa kändes den som en av regissörens bästa filmer. Visst fanns det avsnitt som var »onödiga«. Samtidigt så har Almodóvar ofta tidigare petat in exempelvis avslut på scener som inte leder någonstans men antyder att det ska göra det - och jag vet inte riktigt om man kan kalla stunder som ger en film liv, men är berättarmässigt onödiga, för dökött.

I vanlig ordning är det en fantastiskt snygg film; den utspelar sig i Toledo (där Luis Bunuel, en av Almodóvars stora idoler, lät Tristana utspela sig) och Almodóvar är sparsam med miljöerna men gör kullerstenarna och de gamla husen rättvisa. Och om The Skin I Live In är ren lyx sett till scenografin - något man kanske tar för självklart - så är det mer slående hur rik den är textuellt.

Referenserna rent berättarmässigt går främst till George Franjus Eyes without a face - en film som även den kretsar kring mentalt störda plastikkirurger på landsbygden - och de filmiska stilgreppen blinkar till allt från Almodóvars favoritfilm Vertigo - kanske främst för att Antonio Banderas nästan är James Stewart - och en åkning som riktigt doftar Citizen Kane. Hela filmens isolerade villa med dolda operationssalar och låsta rum är så nära en skräck/thriller regissören kommer att komma - och det med enorm stilmässig bravur.

Det ligger böcker kringströdda i helfilmen, tavlor med människor utan ansikten, projektionsytor; Pedros eviga mammarelationer haglar (en av filmens svagare sidor) - you name it. Men bäst -  Almodóvars smartaste på länge - är den rent filmiska kommentaren som görs. Först sättet som han får oss att fokusera på ansiktets betydelse i film, men utan att gå till närbilden. Vi leds sakta in i ett ifrågasättande och tankearbete kring vad kropp och ansiktsuttryck betyder för vilka »vi« - eller snarare de skapade karaktärerna - är, och vad de gör. Och hur detta avgörs av ytan.

Men också, vilket gör filmen mycket mer modern än dess überklassiska filmrötter - så kommentarer hela hudproblematiken i den ett filmiskt dilemma som ligger i snittet mellan analog och digital film. Ett av de stora problem som finns i den digitala processen är nämligen att fånga hudtoner på (för filmens etablerade språk) rätt sätt.

Frågan bli då: vilka blir vi, om filmen ändar vårt sätt att se på de nyanser i vår hud - skinnet vi lever i? Och här dras det på ny hud, och dras av gammal, filmen igenom så det står härliga till. Det är händelser som ser ut som flera tankar.

Att The Skin I Live In vad jag förstår är spanjorens första utflykt i det digitala landskapet (i alla fall delvis) blir därför desto intressantare. I synnerhet som det är Almodóvars och ständige kameradragaren José Luis Alcaines snyggaste film.     

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så en kort avslutning om Miranda Julys nya film The Future. Jag minns ingenting av Me and You and Everyone You Know. Och efter visningen av The Future började jag misstänka att det har att göra med att min hjärna vill bespara mig saker - som vad jag egentligen tyckte om filmer som den och Mike Mills Thumbsucker för snart sju år sedan (var 2005 verkligen ett sådant år?).

På min förra dator hade jag en lång text med olika lustiga beskrivningar av begreppet »quirky«. The Future passar in i varenda en av dem - minst fyra gånger per scen. Sista tredjedelen av filmen är det så illa, och man har vant sig vid alla dessa irriterande manér som July och hennes pojkvän sysslar med, att man blir förvånad när någon öppnar en dörr utan att först dra på sig björnkostym och dansa en folkdans.

Det är en enormt jobbigt genomförd film om ett trettionågonting-par - och man är inte helt säker på att de har blivit infantila för att de är rädda för världen och livet - »medelklassen..... brrrr«, »villaförorten.... brrrr

Och man orkar bry sig ungefär exakt två rader om den saken. 

Båda dessa filmer är bioaktuella (även om jag kan se Julys film falla ur den planeringen) så de är kanske inte filmer jag skulle ha prioriterat på en festival. Jag ska lusläsa programmet vid tillfälle och se om jag kan återkomma med några livsnödvändiga filmer av det slaget snart.

Svensk film - en verklighetsseparation

Disputationen närmar sig, och jag sitter i intervju på intervju om min avhandling. En fråga som ständigt smyger sig in är en som min avhandling egentligen inte handlar om - de icke-vita invandrarnas representation i den svenska filmen. Nu berör jag förvisso frågan i boken, inte minst eftersom jag anser att normen även styr hur De Som Så Ofta Kallas För De Andra får ta plats i filmens rum.

Men vad som stör mig är denna ständiga - säkert välmenande - fråga: Vi har fått »fler« invandrarregissörer, varför inte så mycket fler nya bilder av invandrarna i det svenska filmrummet.

Kopplingen är inte så enkel - för det första är det väl knappast som så att det störtregnar »invandrarregissörer« (ett förhatligt begrepp) i svensk film.
För det andra: ska Josef Fares tvunget göra en ny Zozo var tredje år? Är han - eller Babak Najafi, som flera gånger efter Sebbe fick frågan om varför han gjorde en film om blonda svenskar - ett alibi?

Det som retar mig allra mest med frågan är nämligen detta - gör vita svenska regissörer enbart filmer om sig själva och det som finns i deras närmiljö och livskunskap? Är deras filmer enbart baserade på egna erfarenheter?

Nej, naturligtvis inte. Gott berättande handlar också om att kunna fabulera - och att ibland göra god research för att kunna berätta nya historier om samhället vi lever i. Vad avsaknaden av nya/ annorlunda berättelser om icke-vita svenskar egentligen visar, är exakt hur stor segregationen är i samhället.

Jag är förvisso övertygad om att det finns ett samband mellan vilka kroppar som finns i den svenska filmens rum - inte minst bland dem som bestämmer. Men att mer eller mindre tydligt fråga om »invandrarregissörernas« ansvar, det är att blunda för det gigantiska problem alla andras ointresse för hur samhället de lever i egentligen ser ut - och de många fantastiska berättelser som finns där ute. 

Som jag ser det finns här segregation, beröringsskräck, brist på nyfikenhet - och ett stort film- (och naturligtvis samhälls-) politiskt problem i bakgrunden.

På ett seminarium om nordiska filmutbildningar som jag nyligen besökte, talades det om just brist på nyfikenhet - eller snarare brist på möten. Utbildningarna är i mycket hög grad (framförallt de svenska) slutna rum. En stillbildsfotograf talade om hur hon under utbildningen på 60-talet uppmuntrades till mötet - att gå ut och träffa folk som hon pratade med innan hon tog bilder. Det hänger samman med något som Stefan Jarl ständigt återkommer till, att en dokumentärfilm blir bara så bra som relationen mellan dem bakom och framför kameran. Punkt.

Jag tror att detta med nyfikenheten måhända luckras upp lite lite lite i dessa tider av fiktions- och verklighetsupplösning. Ruben Östlunds Play är ett exempel. Några av våra färska unga namn som kliver ur skolorna och trevar mellan fiktion och dokumentär. Men där är det, med undantag för Rubens film som ändå måste sägas drivs av en nyfikenhet som kommer ur ett problematiskt maktperspektiv via polisutredningar och samhällsapparat - fortfarande mycket vitt.

Inom dokumentärfilmen ser vi hur personer med invandrarbakgrund - nu senast Maria Kuhlberg med Han tror han är bäst och Zanyar Adami med Gerillasonen - skildrar viktiga frågor som har att gör med migration och uppväxt; uppväxt och bakgrund präglad av vad transnationell migration och liv (minnen är ett pågående liv) i krigsdrabbade områden kan innebära. Det är förstås väldigt viktigt, och pekar på att den personliga erfarenheten är en viktig ingrediens.

I en intervju pekade jag på den strålande iranska filmen Nader och Simin - en separation. Hur många personer med iransk bakgrund och säkerligen många mycket intressanta skärvor till liknande historier, finns det inte i Sverige? Vem pratar med dem? Är det bara Mani Maserrath-Agah (och Jens Jonsson, bless him) som ska ta tag i dessa annorlunda berättelser - och det under mycket hårt motstånd?


Och bristen på dessa berättelser inom spelfilmen tycker jag kan kopplas ihop med den rådande filmpolitiken. Om film är ett trögt medium, så har detta också att göra med produktionernas kommersiella villkor. Det är många kockar med i en film idag - allt fler finansiärer som tycker att de bör ha något att säga till om, och de letar efter minsta gemensamma nämnare. Folk Måste Förstå (själva förstår de naturligtvis, men inte Britt i Skövde inte).

Fegheten i att berätta nytt växer, när folk då hellre faller tillbaka på gamla stereotyper. Filmer som Play - ett strålande undantag i dagens Sverige - kan inte vara två per decennium, utan minst två per år. Minst.

För att få modigare berättelser i det dyra mediet, måste regissörernas och kreatörerna därför frigöras från det kommersiella ok som finns idag. Befrias från de många kockarnas allt tunnare soppa. Därför hänger frågan om berättelserna mycket starkt ihop med behovet av en helt ny och modig filmpolitik. En statlig sådan där enskilda aktörer som profiterar på film inte får hoppa av.

Det handlar nämligen om vårt samhälle, och dess väl och ve - och där är berättelserna om oss, om vår värld, en viktig fråga.

Pauline Kael vs. The World

Den legendariska kritikern Pauline Kael - som i flera decennier skrev för The New Yorker - förärades nyligen en biografi, »Pauline Kael: A Life in the Dark«. FLM  länkar vidare till några hyllningar.

Liksom många andra kritiker (antar jag) har jag plöjt flera av Kaels böcker med samlade texter. Flera av dem har underbara titlar som »I Lost it at the Movies« och »Kiss Kiss Bang Bang«. Det är tveklöst så att Kaels inflytande var enormt och att hon gjorde mycket gott för den amerikanska filmen. Och som skribent var hon ofta helt fantastisk - med känsla, filmhistorisk kunskap och en glödande penna.

Men jag har alltid haft svårt att läsa henne som vissa läser Bibeln. För hon kunde vara inte så lite enkelspårig och avfärdande i sin syn på - och kritik av - vissa regissörer. Jag häpnar ibland när jag läser saker som hon skrivit i sin skarpa stil - rodnar när jag läser hennes nästan barnsligt besatta tirader om Cassavetes - och tänker på ett (påstått) Woody Allen-citat (hon gillade bara hans »early, funny ones«) om henne:

»She has everything that a great critic needs except judgment. And I don't mean that facetiously. She has great passion, terrific wit, wonderful writing style, huge knowledge of film history, but too often what she chooses to extol or fails to see is very surprising.«

John Cassavetes var - on the record - tydligare:

"The way I figure it, if Pauline Kael ever liked one of my movies, I'd give up." 

Richard Brody på New Yorker skrev för ett par år sedan mycket träffande om relationen mellan Andrew Sarris och Pauline Kael - som var bittra kritikerfejdare:

»On Sarris and Kael: there’s a thought-experiment that would be worth working out in detail. In their heyday—say, from the mid-sixties to the mid-eighties—if you were to watch only the movies Sarris endorsed, I’d predict that you’d have a pretty good sense of the best of world cinema at the time; if only Kael’s picks, you’d likely have a very skewed and narrow view of it.«

Jag håller med - och då är nog ändå mina fem cent på Kaels sida i hennes kritik av auteurteorin.

I dagarna skrev Brody även lite om hennes relation till Clint Eastwood (eller snarare, hans besatthet av henne) utifrån den nyligen utgivna boken »Conversations with Clint: Paul Nelsons Lost Interviews with Clint Eastwood 1979-1983« (Ja, Paul Nelson som i den legendariske Rolling Stone-kritiken, vän med både Bob och Bruce). Här Jonathan Lethems fina förord och utdrag ur boken.

Bäst är biten om att Clint lät sin terapeut ta sig en titt på Kaels texter om honom, och komma med ett omdöme om henne. Tydligen är den historien inte helt sann - men jag ser gärna att den inspirerar andra regissörer. Något för Richard Hobert kanske?

Triart.se

Mattias Nohrborg med sällskap sjösatte i morse den nya sajten triart.se - en VOD-tjänst inramad av essäer, artiklar, kritik och krönikor. Jag bidrar med en debattartikel.

Hur sajten kommer att klara sig i dagens filmklimat återstår att se. Jag är övertygad om att Triart har rätt - film behöver en kontext och en sajt med debattartiklar, essäer och texter om filmerna är naturligtvis rätt väg att gå. En välskriven Murakami-essä - här signerad Kristina Petri och Kristina Lindström - kan säker få en och annan att betala ett par tior för att se Norwegian Wood hellre än att tanka ner den gratis.

Eller kanske har jag fel, kanske är det en utopi och ett tänkande som är helt utraderat hos de flesta idag - det är trots allt inte många klick till en sajt där Tran Anh Hungs film är gratis. Det är tror jag omöjligt att veta hur det ekonomiska underlaget för en sajt av triarts slag ser ut idag (och de som sitter på sifforna för liknande tjänster som MUBI är rätt förtegna om dem) - att intresset för »kvalitetsfilm« är minst lika stort idag som när Nohrborg en gång i tiden startade Triangelfilm, det tror jag. Men jag vet inte om vilja att betala för den är det.

Vad jag däremot vet och tror på är Nohrborgs förmåga att välja ut bra filmer - en förmåga han inte förlorat vilket några av årets godbitar, Apflickorna och Attenberg, visar. Och kurerande och personligt urval är, i dagens era av fullständigt överflöd, ett mycket starkt argument och ett utmärkt varumärke.

Lycka till!

Lisas leoparder

Lisa Aschan torde väl vid det här laget ha auteur-status i vissa kretsar i det här landet. Den som vill kan nu ägna sig åt att dra röda linjer mellan leopardmönstrade badtrosor och andra leoparder eftersom regissörens danska dramaserie för barn, Thea och Leoparden, går på SVT B (Barnkanalen) onsdagar 18:45. Serien har även kallats för "en Thelma & Louise för barn".

Så vit som en bok

Så kom den då från tryck strax innan bokmässan.

Fler snygga bilder på avhandlingen, ur olika erotiska vinklar, finns på formgivaren Nathalie Barusta Gäbels sida.

Killer of sheep

Ikväll visar Cinemateket Charles Burnetts Killer of Sheep från 1977 (på Victoria i Stockholm). 19.00
Missa inte!

Såhär skrev jag när den kom på amerikansk dvd för ett par år sedan:

Burnetts skolfilm var ett svar på blaxploitation – regissören ville visa hur det fattiga svarta Amerika såg ut i hans ögon. Resultatet, som i år blivit tillgängligt för en bredare publik, är urban neorealism, en visualiserad 16 millimetersblues om vardagens svårigheter för en familj i Los Angeles. Dock inte utan poesi – dansscenen till Dinah Washingtons This Bitter earth är filmhistoriens vackraste.

Uppdatering

Det går väldigt långsamt här, förlåt. Så kommer det nog att vara ett tag, i alla fall hösten ut. Jag arbetar med ett nytt tv-program vilket paradoxalt nog gör att jag har mer än någonsin att skriva om men absolut inte kan göra det. Just nu håller jag till exempel på att förbereda en lyxigt lång intervjustund med den förste regissör som skrämde skiten ur mig - som faktiskt fick mig att spy.

Nog om det. Här är en långtext på Weird Science, om iranska Nader och Simin - en separation. En film som drabbade mig på andra känslomässiga plan.

Men jag har ju skrivit de senaste åren, och på bokmässan skördas en del av det i bokform. På fredagen den 23 15.00 är det presskonferens i Fälth & Hässlers Lounge för min avhandling »Vithet i svensk spelfilm 1989-2010«. (Se Göteborgs filmfestivals program) Dryga nittio minuter senare i Värmlandsmontern samtalar jag, Sara Broos, Sara Villius och Amanda Ooms om skrivande och film utifrån antologin »Tankar om kreativa processer«. (PDF). Och på kvällen spelar jag  - med flera - skivor på Storan. Då tillkännages också årets kulturtidskrift, där filmbladet FLM är en av de nominerade.

En biograf för vår tid

Under den tid som jag har varit filmskribent så har jag bott i en eller flera storstäder och kontinuerligt rest på internationella filmfestivaler. Det har naturligtvis påverkat mitt sätt att tänka kring filmtittande, filmkultur och biografens status.

Nu bor jag sedan snart ett år deltid på landet, några kilometer utanför Sunne i Värmland. Det påverkar inte mitt filmtittande på något nämnvärt vis – jag går möjligen på något färre pressvisningar än tidigare men vill jag gå på bio blir det under mitt stadsboende. Jag har ändå kunskapen och möjligheterna att se ny och gammal film i samma utsträckning som vanligt eftersom jag vet var jag ska hitta information om film, och jag har ett grundintresse för filmen som medium.

I grund och botten styrs alltså mitt inhämtande av den här kunskapen, samt anskaffandet av filmerna, av mitt film(kultur)intresse. Det är ett intresse som jag kanske inte tar för givet i Stockholm, men som jag åtminstone delar med fler människor där och som känns mer självklart. I min bekantskapskrets i Stockholm kan man se ringarna på vattnet: alla mina vänner talar väl inte om den senaste koreanska arthouse-rullen, men de flesta av dem berör Lars von Triers senaste film. Det är i alla fall något som jag tar för självklart.

Detta har att göra med att filmen går upp på bio, och då mer automatiskt kommer att ingå i ett kulturellt samtal – den finns på människors radar eftersom det görs reklam för den, eftersom den recenseras och ibland skapar viss debatt. Men en betydligt mycket bättre film - säg Claire Denis 35 Rhums - som inte går upp på svenska biografer, passerar även mina normalt filmintresserade vänners radar.

Jag har som skribent länge och i allt högre utsträckning lämnat tankar på och diskussioner om biografens vara eller inte vara – menat att det finns en mängd andra sätt för den filmintresserade att ta del av film än biografen. Jag har istället fokuserat på att tidningar och annan media ska lyfta fram de alternativa/ nya distributionsvägarna, så att även dessa filmer – filmer som 35 Rhums – kan komma att ingå i ett kultursamtal – hamna på människors radar.

Jag tycker förvisso att detta det mediala fortfarande är en viktig fråga – och en som med relativt små medel kan genomföras (att avsätta en spalt och betala de små frilansarvoden det kostar t ex, eller hålla sig med anställda filmjournalister som har utbildning om film och fortlöpande inhämtar kunskap om film utanför den svenska biosfären).

Men ur ett filmpolitiskt – nationellt – perspektiv så har mitt tänkande kring filmkulturen, och filmtittandets möjligheter förändrats - jag inser nu att vi filmjournalister (och andra som är intresserade av filmen som kultur) skjuter oss i foten om vi lyfter blicken från biografen och dess funktion som filmkulturell bas, och slutar debattera denna och låser oss vid digitaliseringen som ett halleluja utan behov av sammanhang.

Därför tillbaka till Sunne. På Teaterbiografen– en fin gammal biograflokal– har man under sommaren kunnat se två filmer: den sista delen i Harry Potter-serien, samt Bilar 2. Till hösten går Försvunnen upp, som avlöses av Jägarna 2. Däremellan lantsortsbiografens tänka frälsning; det digitala evangeliet som ger en unik chans till Sing-a-long med Peter Jöback live från Stockholm.

Om vi dröjer vid den digitala biografen och digitaliseringen, som är den sedan flera år mest debatterade aspekten av framtidens biograf: Det är väldigt viktigt att komma ihåg, att en digital biograf och dess möjligheter i sig inte kan eller har möjlighet att skapa en ny filmkultur. Biografen i den lilla staden är fortfarande marknadsanpassad, på en marknad där folk enbart antas vilja ha en viss slags film (Bilar 2, Jägarna). Ofta får man höra motiveringen från filmälskare på små orter (med en suck): ”jo men det är ju så att när en svårare film visas så är det jag och en person till i salongen”.

Vid ett besök på Sunnes lokala videobutik, ser man hur biografens utbud och det obefintliga intresset för en bredare filmkultur speglas i dvd-hyllan: de senaste årens filmer huller om buller vid sidan av topplistan (rätt många exemplar av Varg faktiskt). Filmerna - även några av de mer udda - finns alltså där, men kunskapen att presentera dem finns inte, eller är ointressant. (Samma stad har en tobaksbutik med en tidningshylla som matchar de bästa i Stockholm, fint kurerad uppdaterad och organiserad efter ämnen). 

Min poäng är, att den digitala biografen i sig inte kommer att förändra filmkulturen i Sverige. Vill man skapa ett intresse för film som något mer än Bilar 2, kommer det inte att räcka med en projektor och en kabel. Eftersom "marknaden" de senaste åren tydligt har visat sig oförmögen att upprätthålla en filmkultur i det här landet, anser jag att det bör finns ett nationell uppdrag hos SFI att skapa och förvalta en sådan.

Om vi anser att film är viktig, att den dels har en historia som är viktig - säg i stil med litteraturhistorien - och att den är en konst/uttrycksform som är viktig att kunna något om - något som bör vara fallet med tanke på bildens, i synnerhet den rörliga bildens, status och närvaro i våra liv från allt yngre ålder - då måste vi också fundera kring hur vi, på en nationell nivå, ska lära unga människor hur den ser ut, fungerar och att det finns en bredd och rikedom i både samtidsfilmen och i filmhistorien. Denna kunskap är idag borttynande på grund av biografens marginaliserade ställning. Folk har ingen kunskap om film, och vet därför inte hur de ska få tag i den, hur digitaliserad den nu än må vara. Den kunskapen är en demokratisk fråga.

Det finns två viktiga moment för att förverkliga detta: det ena är att undervisa i filmkunskap i skolorna, att ge elever en möjlighet att möta en annan film. Den andra är en biografkedja i statlig regi. För om biografen och biofilmen som det så ofta hävdas är ”död” – vilket egentligen är en irrelevant diskussion i sammanhanget – så är det desto större anledning att skapa en biografkedja (eller två!) som förvaltar en unik konstform. På ett sätt kan man säga att denna ska ha samma funktion som biblioteken har idag. 

 Kritiken från marknadsaktörerna (det vill säga SF) är helt ointressant - på samma sätt som Bonniers inte ska lägga sig i att det finns bibliotek. En sådan kedja skulle distribuera antingen arthousefilmer som visas i de stora städerna men inte på små orter (koreanska Poesi för att ta en aktuell film), annan arthouse som inte ens kommer till svenska biografer i vanliga fall, samt Cinemateketserier. Filmerna skulle ha lång speltid, så att det så nödvändiga ”snacket” om dem hinner sprida sig.

Det här är inte en konkurrens utan ett alternativ – med mer filmkultur mer filmintresse, och i förlängningen en möjlighet för de kommersiella aktörerna att bredda sitt utbud.

Situationen med biografen Zita i Stockholm, där en liten grupp aktörer kan stjälpa Sveriges främsta art-housebiograf– har visat på hur vansklig situationen har blivit efter decennier av usel kulturpolitik på filmens område, samtidigt som teknologin har gjort att filmmediets infrastruktur har förändrats i grunden. Behovet av en statlig biografkedja med ekonomiska muskler och ett oberoende av politiska och kommersiella aktörer är idag större än någonsin, om vi ska behålla (återskapa kanske är ett bättre ord) en filmkultur i Sverige.

Att bredda filmkulturen handlar inte om att ”uppfostra” folk att se på ”bättre” filmer – nej, de är inte ”svårare” – utan att visa att det finns alternativ. Den fria marknaden vi har idag, den har nämligen resulterat i ett märkligt marknadens förtryck, där film, i synnerhet utanför städerna, har blivit något mycket mycket smalt: kommersiella storfilmer.

Så det handlar inte om att ”alla” ska gilla Spegeln. Men om 2 personer i en skolklass på 30 utbrister ett "Wow jag visste inte att sådant fanns", då är det en viktig vinst. (För det är naturligtvis inte så att alla 30 i klassen utbrister ett "wow" när de ser Harry Potter heller).

  

Filmkulturen är speciell, den har en speciell historia och denna är knuten till biografen och dess kollektiva visningsform. Ska den förvaltas och spridas bör det i grunden vara i denna form. De övriga möjligheter som finns idag, och som kommer att ges i framtiden – något som i synnerhet kommer vara till främjande för den glesbygdsboende – är bara kanaler som vi fyller med de filmer och den andra information vi har kunskap att hitta till, kunskap om. Men först måste den finnas tillgänglig.

En ytterligare aspekt av film via digitala distributionskanaler direkt till hemmen, som det talas mindre om, är i vilken grad denna förändrar beteenden kring hur vi ser film. Att ladda ner en låt eller en kort snutt – säg en video – är en sak; vi kan smakprova en artists utbud, hoppa mellan musikstil ochsåvidare. Detta låter sig helt enkelt inte göras med långfilmer. Visst kommer det förändrade sättet att sprida film i förlängningen ge upphov till nya filmspråk – det är jag säker på – men att ladda ner en film till hemmets dator/ teve är sämre lämpat om man ska ta till sig filmhistorien (och en hel del av de filmer som fortfarande görs med biografen som tänkt visningsplats). Det är – vad man än tycker om saken – ett faktum.

PS

Som ett brev på posten publicerade DN Helena Lindblads inlägg i filmavtalsdebatten samtidigt som jag skrivit ett första utkast av den här texten (Zita gör väl biograffrågan aktuell). Jag har egentligen ingen annan åsikt än Helena – jag anser som jag påpekar att digitaliseringen innebär enorma möjligheter, men frågan är vad denna innebär utan en bildning/ existerande filmkultur.

Helena: ”Man kan gråta över den klassiska 35-mm-filmens bortgång, samtidigt som varje filmälskare måste glädjas över att digitalisering och nedladdning innebär en kulturpolitisk demokratiseringskampanj som gör mer och bättre film tillgänglig för betydligt fler. Flera kvalitetsfilmsdistributörer (Tri Art, Nonstop Entertainment) satsar till exempel på plattformar för nedladdning av riktigt bra film.”

Demokratin som jag påpekar ovan, kommer inte automatiskt av tillgången till något - utan om kunskapen av vad denna tillgång kan ge. Jag ser hittills inga tecken på att någon aktör - i synnerhet inte medierna - kan fylla de stora skorna idag.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 Jag har i en mängd texter de senaste åren pläderat för en förändrad filmbevakning, som lyfter in film som inte distribueras på bio, och jag har påpekat vikten av och möjligheterna med digitaliseringen av biografen.   

Här är en del länkar.

http://hynek-pallas.blogspot.com/2009/11/ju-dummare-uttalande-desto-svarare-att.html

http://hynek-pallas.blogspot.com/2010/03/titanic-sails-at-dawn.html

http://hynek-pallas.blogspot.com/2009/10/vad-var-det-jag-sa-kapitel-ix-i.html

http://hynek-pallas.blogspot.com/2009/10/svegfors-did-you-hear-about-his-one.html

http://www.weirdscience.se/?p=1411

http://www.svd.se/kultur/sa-moter-biobranschen-framtiden_1599035.svd

»Claire’s Africa«

I september 2009 såg jag Claire Denis »White Material« på Torontos filmfestival. Som en del av mitt juryarbete skrev jag en text (på engelska) om filmen. Det är en del av uppdraget, och det är meningen att texten ska lämnas och publiceras innan festivalen är över - vilket alltid är alltid lika stressigt och jobbigt att fixa när man är under festivalpress. Häromdagen upptäckte jag att ingen av juryns texter från Toronto 2009 har publicerats. (Suck). Passar därför på att lägga upp den här eftersom »White Material« visas på SVT imorgon lördag. (Jag har inte petat i språket så ni får ha överseende med felaktigheter och pinsamheter).

The name of Claire Denis’ new film WHITE MATERIAL is a pejorative expression for white settlers in Africa. The main ‘white material’ here is a white plantation owner, Maria Vial (Isabelle Huppert), who refuses to leave her plantation even as a civil war seems to be drawing closer, and the French army is moving out of the unnamed African country where the story takes place. Amidst groups of rebels, child soldiers and an increasingly hostile environment, Vial remains – perhaps wilfully – ignorant.

Even though WHITE MATERIAL does not comment on post-colonial issues in a straightforward way, these issues are very much the core of Vials ignorance.

‘We have been rooted here for years’ she says; an argument that is sharply contrasted to Denis’ clever montage with a radio-dj who, over soft reggae-songs, propagates against the white settlers and urges black people to take their country back. (As his voice is heard on radios throughout the film, radios carried by child soldiers or playing in stores, one cannot help to think about the central role radio stations similar to this one played in the genocide in Rwanda in 1994).    

Vial fails to see that all her relations to non-whites – either the mayor of the village or the workers at the plantation – are based on economical transactions. Yes, she and her family has been rooted in this place for years, but because of the ongoing, brutal, toppling of colonial power-relations in the country – something she fails to understand – they are as easily uprooted. As one of her workers says in reference to the French army’s last attempt to get Vial to leave – before leaving the plantation himself –  ‘That copter didn’t come for us, it came for you’.

But what makes WHITE MATERIAL a powerful and sensually overwhelming film lays not so much in the political material of the story, but in the stylistic storytelling. Edgy but beautifully shot and edited, the introduction of Vial and her relationship in the films first fifteen minutes explains her love for the place, this Africa, where she lives. The camera, at times hand-held and often in a close-up of Huppert’s profile, takes in the landscape as through a hazy lens. Burnt ground, green hills, a misty sky. Vial walks around in silence or rides a motorbike enjoying the wind.

The soundtrack – created by long time Denis-collaborator Stuart A. Staples of the Tindersticks – is hauntingly beautiful. At times eerily dissonant with the pictures, sharpening the edged of the dirty beige ground (not unlike the score in Paul Thomas Anderson’s THERE WILL BE BLOOD) at times creating a soft counterpoint to menacing scenes. One of these is also the films most beautiful: as a group of child soldiers slowly emerge through the woods with machetes and guns, the soundtrack plays a soft tune consisting of flutes and strings.

The contrasts create a rich texture to the photo in WHITE MATERIAL. Tactility is something reoccurring in Denis’ films and she goes about creating it in different, interesting ways: In one scene, government soldiers are cutting the throats of sleeping child soldiers. Denis lets the atrocities take place off-screen, but amplifies and prolongs the horrible sounds of the murders, making it impossible for us to escape them.   

In an earlier scene, Vial lovingly submerges her hand in a basket of red, brown and black coffee beans – wonderfully filling up the whole screen – as we hear the sound of the beans rattling. One cannot help to think of the equally sensual kneading of pizza dough in Denis’ film NENETTE AND BONI [NÉNETTE AND BONI, 1996]. Yet, in contrast to the sexuality in several others of Denis’ films, the sensuality in WHITE MATERIAL is restricted to the beans, and to Vials relationship to the place.

It is by creating this sensual relationship between Vial and the unnamed African country that Denis raises above judging the character. Even if she puts Vial in a colonial context, especially in the dialogue and in the surrounding events, she shows that whatever political issues are at hand – Vial is a also an individual in love with this place. It makes for a wonderfully complex portrait, and for a beautiful film about tragic events.

Världen på en tråd

Jag har aldrig sett Rainer Werner Fassbinders World on a Wire, en tre och en halv timme lång tv-film som den tyske regissören gjorde 1973 - tydligen var den "lost for decades". Men filmen restaurerades nyligen, och man framställde en 35mm kopia som visades på MOMA förra våren och på Berlinalen innan det (där jag missade den med en dag).

Trailern ser helt fantastisk ut - människorna så ofelbart i Fassbinders värld, och världen så omisskännligt sci-fi-film a la 70-tal.



Så jag är naturligtvis väldigt sugen på att se den - en film som tydligen berör liknande frågor som Matrix (och Platon) om verkligheten kanske bara är en illusion. Och blev inte mindre intresserad efter att Sam Smith, som ofta designar posters till Janus filmer och omslag till Criterion, la ut arbetet med postern inför en liten amerikansk turné som World on a Wire gör på cinematek i höst (och ja, Stockholms Cinematek - det här är en vagn ni borde hoppa på när tillfälle ges!).

Kan ju vara en av de snyggaste filmplanscher jag har sett på mycket länge.

För att inte tala om alla dessa ensamma vita män

Tog några timmars semesteravbrott för att publicera ett utdrag ur min avhandling där jag diskuterar hur ensamma vita män konstrueras som förövare på film.

Utgår ifrån Wallander-filmen Hämnden, där en grupp muslimer (eller »terrorister«) kontrasteras mot en ensam vit man. Läs på Weird Science.

Det ickepoetiska (film)språket

Ser Andrey Zvyagintsevs Återkomsten Förvisningen och läser dåtida recensioner. Märker hur irriterad jag blir över ett i kritik återkommande adjektiv om filmspråk som jag betraktar som oprecist nonsens. Jag har säkert gjort mig skyldigt till detsamma vid något tillfälle, men here goes:

Zvyagintsevs film är en av de ur foto- och redigeringssynvinkel säkraste som har gjorts sedan den kom 2007. Även så ur scenografisk synvinkel, val av miljöer och hur dessa nyttjas i relationen. Sedan kan man få tycka vad man vill om den - men ur hantverksskicklighetssynvinkel är den helt enkelt oantastlig, och filmspråkets like har vi inte sett i modern svensk film.

Att regissören på ett eller annat vis har valt att klippa fram sin 150 minuter långa film på just det här sättet i relation till sin historia betyder nästan alltid något; jag tror att hans fokus på landskapet i relation till huset betyder något; jag menar att när han går från broderns döda kropp, överlämnandet av pengarna inomhus, till helbilden över grusvägen där ambulansen möter bilden, så är det en del av - för att göra en jämförelse med litteratur - meningsbyggnad, satser, punktering, komman, mer eller mindre adjektiv och adverbialtyngd stil som han vill berätta något med.

Det vill säga a) Zvyagintsev har, liksom Terrence Malick, skapat en stil som han är bekväm med och b) det är en stil som berättar något: en stil som förstärker intryck, där en åkning över en älv som inte runnit (i första akten på ryskt manér: pojke: "varför rinner inte älven?" pappa: "bara Gud vet") efter ett dödsfall börjar rinna samspelar med filmens teman (Gud, tro, hopp - vems hopp - naturen, relationen mellan mannen och kvinnan och dess torka). Men c) det är, som alltid när man varit skicklig nog att skapa en personlig stil, också något som stundtals "bara" är bländande vackert.

Vad det däremot inte är - i alla fall inte i första hand - är POETISKT. Visst; bildspråket kan göra ett poetiskt intryck - men att som kritiker inte anstränga sig för att tolka varför en regissör som Zvyagintsev (eller Malick) arbetar som han gör med bild, ljud (den där tonen, som intro till kör i kyrkrum som återkommer filmen igenom - vad har den för relation till troelementet i Förvisningen?) är om inte tjänstefel så i alla fall väldigt tråkigt

. Det kan också vara så att en snygg bild i en film kan vara där för att den är snygg, precis som en snygg formulering i en bok kan vara något en författare yvs med, har med utan övrig anledning än att han eller hon är så förbaskat stolt över att orden satt i just den följden. Men att kalla den raden för poesi - det vore kanske att spotta Ekelöf i ansiktet. Vilket inte betyder att den inte kan verka poetiskt på någon, nej.

Men man kan då också som kritiker våga sig på att skriva DEN TAGNINGEN ÄR SNYGG och inte - återigen saker jag säkert gjort mig skyldig till ett flertal gånger - överanalysera vad som kan finnas under ytan. Som jag nyligen läste att Lars Vilks i ett lätt förvirrat blogginlägg skrev om hur kritiker analyserat vattenytan i Karin Broos tavlor: den är ypperlig vacker men det behöver faktiskt inte betyda att kritikerna till varje pris ska tävla om att inmuta området under vattnet med sina överlastade tolkningar.

Det vill säga: ibland förtar (över)tolkningarna det faktum att en regissör eller konstnär är en fenomenal hantverkare, och att det i sig är något att jubla över, att det i sig kan göra det värt att se en tavla eller 150 minuter film. Vattnet är kanske hotfullt för att det är helt otroligt målat. Det behöver inte vara så - och det behöver inte vara så på varje tavla: liksom varje tagning hos Zvyagintsev inte behöver handla om relationen man-kvinna, tro, Gud, kärlek och människa. Utan bara är ett infall av att solen låg rätt på ett träd.

Ja, jag vet att jag ofta tjatar om relationen form och innehåll när det gäller film och annat, och ja, jag kommer att fortsätta med det. Men: kritiker kan ibland vara betjänta av att se hantverksskickligheten och valet av motiv å ena sidan  - och varför motiv återkommer och vad narrativet i detta kan betyda å andra sidan - jag tror att en skicklig kritiker också är den som vet att skilja åt, en som inte alltid stirrar sig blind - och vet att förena form och narrativ; eller som å andra sidan kan se en vacker bild placerad på rätt ställe, ett bra penseldrag på rätt plats, utan att överlasta och överläsa - men ser den mer mer symbolmättade bilden eller tagningen och placerar in den i kontext.
(För att återigen nämna Malick: som kritiker som ser jag ointressant poserande i Den nya världen, ett mästerverk i Den tunna röda linjen, och en riktigt bra film i Tree of life. Jag säger inte att jag har rätt när jag skriver det om filmerna - vad jag menar är att man i alla fall får försöka se förbi den ungefär lika snygga stilen filmerna är gjorda i, att de inte alla är bra och därmed lika värda eller nödvändiga, för mig, att övertolka de svajande grässtråna i helt enkelt.)

Jämför man med litteraturkritiken skulle det vara ungefär som såhär: alla filmer med sömlöst och så osynligt bildspråk som möjligt är prosa, och litteraturkritiken skulle kalla detta för prosa - allt utanför den ramen (allt utanför deckarsfären) vore poetiskt.

Från och med nu deklareras således detta: på svenska biografer går det upp en, kanske två filmer var tredje år som innehåller något som helst element som är poetiskt, men desto fler som kan upplevas poetiskt. Men den filmkritiker som -utanför att de går på Moderna och ser någon "filmkonst" de verkligen inte förstår - vill skriva att något är poetiskt måste också först visa att han eller hon behärskar att bryta ner denna poesi, kanalisera den till en faktiskt upplevelse och förklara den för läsaren utifrån hur språket rent filmiskt är konstruerat.

Annars kommer jag enbart att utgå ifrån att personen ifråga har sett en lång tagning på ett träd i en film gjord någon annanstans än på den amerikanska västkusten.

Kritiker och genre

När man som kritiker sågat en film dyker det som ett brev på posten upp kritik om att "man inte förstår genren". Det handlar uteslutande om film av det slag som hamnar under beteckningen genrefilm - skräck framförallt. De anonyma kommentarerna och mejlen handlar om att man är dum i huvudet för att man inte har sett en obskyr italiensk zombierulle från 1972, eller inte identifierat filmmusikkompositören som kusin till Dario Argento.

Djävulen är alltid i detaljerna när man recenserar sådan film, och fail ligger bara en missad cameo bort.

Nördar är känsligast, kanske för att de är ängsligast, och deras enorma berg av kunskap har gjort dem oförmögna att se objektivt på avsnitt etthundraelva av någon intergalaktisk teveserie. Förlåt, men jag vet från Dylanvärlden att det är sant - att höra Bob kraxa sig igenom Like a Rolling Stone i Globen och sedan sitta med tårögda män på krogen och höra dem förklara, med salighet i rösten, att det var den största stunden i deras liv... Ja: jag förstår det subjektiva berörande och vill aldrig beröva någon passionen. Men nej: det är omöjligt att som kritiker följa en röd fnurrig tråd mellan den Like a Rolling Stone och hundra andra versioner och genom någon slags relativism säga att det är bra. Det är det inte. Det kan vara vackert, men jag kan inte utanför en diskussionsgrupp där jag sjunger gospeln sätta mig och skriva ihop en till vanliga människor kommunicerande kritik om hur det är "bra".

Och precis där hamnar Fredrik Zillens krönika på Filmnyheterna.se som dels avhandlar filmkritiker och dels betyg (vilket jag inte orkar beröra igen). Zillen undrar varför det inom musiken finns kritiker för klassisk musik och jazz, men inom filmen inte finns kritiker för olika genrer. För det första är det en sanning med modifikation: naturligtvis sker det uppdelningar, naturligtvis förs det på redaktionerna diskussioner om vem som kan bäst och är mest lämpad att skriva om en film. Men: det betyder inte att detta alltid är önskvärt att det ALLTID ska vara så att x skriver om skräck och y om romkoms. Den som snöat in på skräckfilmen är kanske inte lämpad att skriva om skräckfilmen, jämt. För att denna person helt enkelt blivit förblindad av detaljerna och inte med något sånär osuddiga glasögon kan se förbi referenserna och blinkningarna.

Och det är enklare, tycker jag, att skriva om skräckfilm ena veckan och en grekisk arthousefilm i nästa vecka, än att hoppa mellan hip hop, klassiskt och jazz. Kanske för att det är lättare att någotsånär sätta sig in i filmernas bakgrund och göra research (naturligtvis förutsatt att man har en gedigen grund i sitt filmkunnande) än det är att göra dito mellan tre så olika musikstilar (eller vad man ska kalla det). För jag tycker inte att man bör ha sett varenda skräckfilm i världen, däremot att man har gjort ordentlig research på regissören, vissa besläktade filmer och är bekant med genrekonventioner. Och främst kan känna igen en välgjord film när man ser den - och utgår ifrån sin magkänsla.

Jag har gång på annan påpekat detta i diskussioner om filmkritikens framtid - att jag inte tycker att det är en roande tanke med alltför snäva kunskapskluster som ersätter den bredare filmbevakning som finns. Ändå kan jag föreställa mig att det blir så; bloggar knutna till tidningen där skräckfilmsexperten skriver om filmen från hela världen, just för att det inte kommer att vara det snäva nationella bioutbudet man recenserar, utan har en mer uppsökande funktion. Då blir genrekunskapen en av de ingångar man kan ha för att upptäcka film i olika kanaler. Jag hoppas att man hittar balansgångar, dock.

För jag tror i slutändan att det är viktigast att man har bra kunskap om filmen som medium, är en bra researcher (det vill säga älskar att se film, och läsa på om den) och vågar dra referenser utanför filmens och genrens eget fält.

Annars kommunicerar man inte med de filmkonsumenter Zillen menar att vi vänder oss till, utan bara med ett gäng andra nördar - obönhörligen fångar i en galax långt, långt borta.

PressPausePlay

Ledsen för den månadslånga bloggtystnaden - lite mycket nu. Vill dock inte missa att ge ett dokumentärfilmstips. PressPausePlay av David Dworsky och Vicor Köhler visades häromveckan på SVT, men finns fortfarande att se på SVT Play. Filmen handlar om hur film, konst, litteratur och andra uttryckssätt förändras av tekniska förutsättningar.

Fokuseringen på dagens situation är stark, men röster som Bill Drummond pekar på teknikens förutsättningar för konsten i alla tider: Drummond ger exempel som hur elgitarren var en förutsättning för att Jimi Hendrix ens skulle kunna börja fantisera om de ljud han skapade; hur tekniken alltid föregår konstnärerna. Hur form ges av de tekniska begränsningar och möjligheter som finns.

Filmens eget stiliga formspråk paketerar dessutom argumenten snyggt. Jag har egentligen bara en enda invändning, och det är mot en sak som Moby Seth Godin säger. Han menar - korrekt - att det vi kallar för industrier, som musikindustrin, bara är en kort stund i musikens historia: att musik fanns innan decennierna av industri, och kommer att finnas kvar när denna är borta. Men så gör han en svepande generalisering och menar att det även gäller konsten och filmen. Och när det gäller filmen, så är ju detta helt enkelt inte sant - tvärtom är industrin en av de förutsättningar och begränsningar som filmen föddes med. Så filmen fanns i praktiken inte innan industrin (i alla fall inte på samma sätt som musiken). (Med detta inte sagt, att inte musiken har påverkats oändligt av radion, singlar, LP-skivor, CD-skivor, Spotify - men detta handlar inte inlägget om).

Men, vad vi ser idag - vilket gör att de revolutioner som PressPausePlay skildrar är ännu mer revolutionerande på filmens område - är möjligheten att som filmare helt lämna en industri. Jag tänkte lite extra på detta när jag läste ännu en recension av Jan Holmbergs essä Slutet på filmen O.s.v idag. Jag har ännu inte läst boken, men naturligtvis är det ju så att brottet som filmen står inför nu, är mitt uppe i, är större än på något annat område eftersom det är så genomgripande för hela filmens fysiska väsen - från inspelning, till distribution till visningsform.

PressPausePlay hjärtar DIY-kulturen, men är inte okritisk: här finns röster som menar att guldkornen försvinner i skiten, hur svårt det är att synas och ta sig fram. Att konstnärlig integritet kan vara svår att behålla om man jagar tillräckligt många tryck på gilla-knappen för att få finansiering, eller massans kärlek. Att de stora namnen i filmmediets historia inte hade haft en chans idag. Kanske och må så vara: det hör till de nya villkoren.

Men, det bästa med PressPausePlay är ändå att man själv blir väldigt sugen på att skapa efter att ha sett den - det är väl det högsta betyg en film av det här slaget kan få.



Läs även Julia Skott på Weird Science i samma ämne ur annan vinkel.

Nyhetsmorgon

Newsflash: Nyhetsbedömningen på SVT är en fortsatt katastrof. Ja, jag vet, den har varit undermålig i flera år men Osama har tydligen rubbat balansen helt nu. Jag trodde att botten var nådd häromdagen, när en New York-korre i vad som tedde sig som småonyktert skick svamlade framför Ground Zero. Tyvärr tycktes hon mest bubbla med i omgivningens lycka.

Men bubblandet och dess följder bara fortsätter, hos reportrar och redaktörer. Igår var det Stefan Åsberg som med rynkad panna stod vid samma plats som sin kollega och inom loppet av 40 sekunder hade förklarat för oss att ”det kunde blir oroligt bland muslimerna”, att ”man inte visste hur det kunde bli i arabvärlden” och slutligen något om "den muslimska världen”. Att han gav lika lite för verkligheten som för terminologin insåg vi när detta bara var en introduktion till Den Mänskliga Vinkeln som var inslagets centrala punkt. 

Den Pensionerade Brandsoldaten i oljerock och hatt (munderingen kommenterades av reportern men jag förstod ändå inte riktigt symboliken, fast min flickvän naglade ner åkomman rätt precist: Crocodile Dundee) som För Första Gången Sedan Osama Bin Laden Avrättats – eller sedan RÄTTVISA skipats – återvänder till Ground Zero.

Inslaget blir värre och värre och vi inser att Brandmannen inte bara är en stackars man som förlorat 99 av sina vänner och kollegor - utan en stackars man som därför också helt lämnat verkligheten för Kampen Mot Terrorismen. Exakt vad han gör förklarades inte - han förklarar dock att han vigt sitt liv åt Detta - men det han eventuellt gör började han göra dagen efter attentatet. Att döma av Aktuellts inslag handlar det om att, med benägen hjälp från fotografen, prata om amerikanska flaggor som vajar i motljus.

SVT: vad hände med vad, när, hur, varför, och varför en gång till?

SVT: Det här är faktiskt motbjudande. Ni har inget som helst omdöme kvar. Ringer det inga varningsklockor? Hade den här mannen varit en man på gatan – den traumatiserade och obehandlade person han faktiskt är – från precis vilket annat land som helst, så hade det varit tydligt för er också och hamnat på redigeringsrummets golv. Åsberg hade fått en reprimand.

Kanske, tänker jag, är Hämnden och Rättvisan att betrakta som en tipping point: den punkt där så många svenska journalister blivit New York-frilansar att vi genom artikel- och inslagslavinen om onödiga saker från staden svenskar helst semestrar i, helt enkelt dragit upp omdömeslösheten genom osmos.

För att tydliggöra: den som tror att det är nyhetstorka på jordklotet eller att betydelsen Public Service skulle ha somnat in – och det här är bra att minnas, eftersom vi under de närmaste veckorna och månaderna kommer tvingas leva med Den Oerhört Intressanta Kampen Mot Brandväggen På Osama bin Ladens PC – kan ratta in P1 på morgonen och lyssna på efterdyningarna av inbördeskriget i Elfenbenskusten, där de sista blodiga stridernas kroppar ligger vid sidan av vägen. 

Och vill man ha human interest, varför inte lyssna på Vetenskapsradion (!) där Ali från Libyen väntar barn med Katarina i Karlstad; de bor i en etta; hon är fem månader gravid; hans släktingar och vänner dör som flugor i Nordafrika och hans dator är fylld med bilder på blod och lemlästade kroppar och han reser sig och går ut och röker mitt under intervjun där han söker de svenska orden genom förtvivlan i rösten, och han har just fått ett jobb som diskare i en Stockholmsförort dit de nu måste hitta ett sätt att flytta. 

Men på bästa sändingstid på min tv får jag en svårt traumatiserad man som ser ut som en australisk cowboy, vajande amerikanska fanor och teorier om vad den nya Black Hawk-helikoptern egentligen är gjord av. Och Bara Nu Inte Kineserna Får Tag I Det Där Fantastiska Materialet. (Lugn, de köper det när Saab-dealen är klar).

Jag tror inte att vi påverkas av vad nyheterna i teve väljer att berätta. Jag vet att vi gör det. I ett nötskal kan man säga att vad våra sympatier riktas mot, det skapar politik. Och valde Aktuellt andra berättelser - då skulle vi också se människor och mänsklighet på andra platser än nedre Manhattan. 

Och förhoppningsvis skulle vi agera därefter.

Osama bin Laden, Texas Ranger

Att den politiska retoriken i USA mest liknar intrigen i en b-western är ingen nyhet. Men om man är kritiker och akademiker inom filmfältet vet man också att en western, den kan tolkas precis hur långt och mycket som helst. Även om - alldeles särskilt om - den bara handlar om en man som plockar upp ett vapen och blåser huvudet av någon för en eller annan oförrätt. Lite mer kött på benen än så, och filmer av det slaget - som John Fords The Searchers - ger upphov till fler texter än en människa hinner läsa under sin livstid. 

På så vis liknar vissa kulturteoretikers värv konspirationsteoretikerns: vi placerar hämnden i sin samtid eller i en obruten linje från biblisk historia; anlägger våra läsningar från höger till vänster och norr till söder - på något där andra bara ser ett öga för ett öga och en tand för en tand.


Tankarna gick förstås till den här retoriken och dess konsekvenser igår. Men det symboliska mördande som USA genomförde är egentligen inte särskilt intressant i sig. Det är vidrigt, men man visste att det skulle ske. Och alla de som ropar på rättegång: kom igen, trodde ni på fullt allvar att Osama, denne t-shirttrycksvänlige terroristledare, skulle låta sig dras upp ur en jordhåla och förnedras som en annan pösmagad diktator?

Vad man önskar är väl i sådana fall att Osama hade tillfångatagits och offentligt avrättats inom loppet av av en månad hösten 2001 - innan Afghanistan, innan Irak. Nu blev det två trojanska krig och episk film av den där byuppgörelsen i westernrullen istället. (Där har konspirationsteoretikerna något att bita i: fick Obama en bra symbolisk anledning att avsluta något han desperat behöver avsluta? Jag såg om Wag the Dog häromveckan och det ska man ju egentligen inte göra eftersom den är snudd på skadlig om man samtidigt är en mediakonsumerande varelse).

Nå. Mina tankar gick igår faktiskt främst till historiska perspektiv på män som tillfångatagits och gjorts till symboler för ondska. Av flera anledningar men främst för att det alltid visar sig att historien/ konsekvenserna av morden på dem är mer komplicerade än de i förstone ser ut.

Nicolae Andruţă Ceauşescu avrättades efter en summarisk rättegång 25 december 1989. Jag kan förstå varför: han var en vidrig diktator. Men: en diktator agerar aldrig ensam och Ceauşescu sköts av militären, som stöttat honom i decennier. Mordet innebar att hela eliten, hela diktatorns apparat gick fri. Inga sanningskommissioner, ingenting. Idag, när Rumänien politisk och ekonomiskt styrs av folk med rötter i den gamla säkerhetstjänsten, är de röda trådarna mycket lättare att dra - vilket Alexandru Solomon skickligt och underhållande gör i filmen Kapitalism - Our improved formula. (I resten av Östeuropa, där det var lite mindre blod inblandat, bytte den gamla eliten med smarta medel ut sig själva mot den med mest dissidentkapital för att så få frågor som möjligt skulle ställas. Principen är lite densamma ändå: en mans symbolik överskuggar betydelsen av apparaten, av strukturer).

Eller Adolf Eichmann som för femtio år sedan ställdes inför rätta av israelerna. Hans öde och historia är ett rikt index för den som vill se hur samtidens syn på historien styr. Han flydde Tyskland på 50-talet med hjälp av Röda korset och med västtyskarnas goda minne. Plockades av Mossad i Argentina. När han ställdes inför rätta i Jerusalem var västtyskarna mest rädda för att han skulle tvingas prata om de nazistiska nätverk som fanns kvar i landet; med USAs vetskap fanns gott om medlöpande nazister i styrande funktioner. Orsaken är enkel: landets borgerliga medelklass, alltså de styrande och alltså sammhällsstrukturen, var nazistiskt. Skulle alla åtalas och straffas ordenligt, hade det varit svårare att bygga upp och kanske kontrollera Västtysklands återhämtning efter kriget.

Men hade vi haft förståelse för vad Förintelsen faktiskt var redan på 40-talet, om man på 50-talet pratat om den som man gjorde efter Eichmanns rättegång (den handlade om offren - västtyskarna kunde pusta ut - om Förintelsen, och det var efteråt man började prata om Förintelsen på ett nytt vis), så hade detta kanske inte varit möjligt. Då hade kanske Hannah Arendts tes om den banala ondskan tidigare pekat på att Eichmann var en del av en ohygglig apparat. (När jag ser mig om i världen idag, ser jag att det fortfarande inte är en självklar tanke). Då hade dagens Tyskland och efterkrigshistorien kanske sett lite annorlunda ut.

Det är analysen av de kanske nödvändiga symboliska morden jag saknar - och i det aktuella amerikanska fallet, en amerikansk politik som vill mer, gör mer, än mördar symboliskt och högst populistiskt.

Det är tyvärr just den biten som ofta glöms bort när jublet över en välplacerad kula i en Osama bin Ladens panna stiger - »we got the son of a bitch« döljer de något mer komplicerade sammanhangen. Och då menar jag inte enbart det faktum att Osama vid sidan av att vara en ideologisk ledare inte var någonting längre; utan det faktum att hela världen tycks tycka om att stirra på det enkla för att slippa fundera på det något mer komplicerade. Här blir det symboliska mördandet, som del av en större politik, intressant. (Och likt en bra western, tolkningsbart).

Jag fylldes med lika mycket avsmak när jag såg gårdagens nyhetssändning (40 minuter Osama, 2 minuter nyheter och väder; Värmlandsnytt och toppnyheten där om bygglov var mer komplex och analyserande) som när jag råkade zappa in på Humorgalan i förrgår.   

Eller nej, det fanns en ansats, ett bubbel under ytan, när man i alla fall började ställa frågor om vad det fokuseras på i arabvärlden, med alla intressanta samhällsförändringar och revolutioner, och i andra muslimska länder och sammanhang. Jag skulle vilja se analyser av Osamas status och förändringen denna under de senaste tio åren genomgått - kopplade till detta. Jag har bildade vänner i Libanon som kallade bin Laden habibi, som i honom såg ett välbehövligt motstånd mot USA. Förändringar, motstånd, skeenden - det är våra nyhetskanalers uppgift att fokusera på dem, tolka dem, och förklara dem.

Men jag vill INTE se Hamasledaren prata om martyren Osama; jag tror helt enkelt inte att han är särskilt representativ för mannen på gatan. Därför var det närmast hånfullt när reportern till sist klippte in en kvinna i Syrien som sa att hon hon skiter i Osama, »det är USAs grej«, och sedan ändå la på en speaker minuten senare om att »ja, i vår del av världen var folk i alla fall glada«.

Det var som Humorgalan, lika provokativ som alla andra galor (förutom att den enda orsaken till att ge pengar när svensk humor är inblandad, är för att de svenska komikerna ska ha råd att göra något annat). Där stod Kristin Kaspersen och spände blicken i mig och sa »nu har du chansen att förändra något« och jag ville bara ställa mig upp i soffan och skrika att det har du, jag och alla andra varje val när vi kan rösta fram partier som vill beskatta dig mig och alla andra som tjänar bra - då blir världen kvitt undernärda barn med hjärnskador väldigt mycket snabbare än med den här lilla samvetsleken.

Men det är, tycks det, slut med analys, slut med strukturer och förståelse av långsiktig politik. Ibland inser jag att jag överanalyserar både westernfilmer och dagsaktuell politik för att skydda mig själv, så att jag inte går under av insikten av hur enkelt allting egentligen är: någon plockade upp den där pistolen för att han stulit en kossa, och George W Bush fick ett folk att hata för att någon skjutit på hans pappa.

Men terroristerna läser (till skillnad från rätt många amerikanska generaler och politiker tydligen, eftersom de gör kortsiktig politik för att tillfredsställa röstande folk i allmänhet och svenska högerskribenter i synnerhet) historieboken, förstår det långsiktiga, googlar essäer om The Searchers. De visste att med ett Pearl Harbor skapar de minst ett nytt krig, och med det många nya terrorister och Amerikahatare. De fick som de ville.   
 

För det var samma flaggor som vajade igår som alltid har vajat utanför Vita huset; Barack Obama använder samma banala nationalism som sina föregångare, den där amerikanska patriotismen som så ofta omhuldas av européer som tror att den skiljer sig från vanlig hemskt nationalism (tvärtom - titta noga på den vrålande massa som skriker utanför Vita Huset). Han är kvar i samma krig som han inte kan komma ur och han stänger inte Guantanamo. Obama erbjuder bättre skämt på middagarna men förflyttar varken retoriken eller den vidhängande internationella politiken en tum.

Det som skrämmer mig är att det är samma visa, samma enkla retorik: en amerikansk president tycks nöjd med att han, som Bob sjunger, har Gud på sin sida och kan plocka upp pistolen och avlossa den på bygatan när klockan slår 12. Hämndens snygga symmetri är den amerikanska politikens tänkta kärna.

Enkelt?

Ja, så när som på det varje Hollywoodverserad person vet: att med en boxofficeframgång av det här slaget, blir det alltid en uppföljare.