Argentinska Stringhyllor

Kan man typ se i Oscarbelönade Hemligheten i deras ögon som jag recenserar idag.

Radiomirakel

Istället för eftermiddag i vårsol: Jag och eminenta Clara Törnvall pratade Lourdes i P1s Nya Vågen.

»The Titanic sails at dawn«

»Biografen bla bla bla unik yada utan förankring i filmavtalet bla bla yada yada andra visningsfönster bla bla skada de svenska biograferna bla bla«

Som väntat reagerar biografägarna - nu inte via lillebror Fornstam utan pappa Jan Bernhardsson - på SFIs invit till bredbandsoperatörerna.

SF Bio hotar nu att lämna filmavtalet.

Dagens Nyheter är lite sega med att lägga upp artiklar på nätet (vem vet, med lite tur kanske någon hinner teckna en prenumeration först?) men kontentan av dagens text är helt enkelt att SF Bios VD Jan Bernhardsson precis som de flesta av sina kollegor är helt oförmögen att tolka sin samtid. Bernhardsson säger - ofattbart fantastiskt nog - saker som att »så länge det finns en marknad som fungerar känns det konstigt att företrädare för SFI går ut med ett förslag som inte fungerar i den marknad vi befinner oss i«. På riktigt.

Okej Jan: Biografmarknaden har i över 20 år legat omkring 15-18 miljoner besökare årligen. Den har faktiskt inte »fungerat« på väldigt länge. (Det ser något bättre ut i år. Delvis en konsekvens av jättefilmer som Avatar, men det är liksom inget att driva biografkedjor på. En annan möjlighet är att de senaste årens uppgång beror på det ökade filmintresse som tillgången till mer film betyder.)

Intäkterna har istället främst kommit från dvd-försäljning. Denna försäljning pekar dock skarpt neråt (internationellt alltså, men att döma av Bernhardssons svar i artikeln har han Gönköpings veckoblad som sin tradeblaska).

Dagens konsumtion av film, och därmed marknaden och framförallt den potentiella marknaden, ser annorlunda ut.

Bernhardsson och hans kollegor (producenterna som han i artikeln skyller på - det »är de som väljer hur de vill exploatera sin produkt«: jo eller hur Jan, hur var det nu med Miss Kicki? ) kan fortsätta skrika om pirater, men det är liksom inte mycket att göra - varför inte ringa folket i musikbranschen och fråga om de inte ångrar sitt beteende för tio år sedan?

Jan & Co borde istället vara ytterst tacksamma för att SFI försöker sy ihop ett avtal som bygger på en modell där flera fönster samverkar: dels för att SF kommer att kunna bry sig än mindre om små svenska skitfilmer de ändå inte vill ha, dels - och främst - för att det faktiskt tycks som om ett allmänt ökat filmintresse gör att folk går mer på bio. De undersökningar som görs och har gjorts visar att folk är beredda att betala för att se färsk film som video on demand; samma undersökningar visar att många av dessa kommer att fortsätta gå på bio även om denna möjlighet finns.

Nej, det kommer aldrig mer att röra sig om samma summor som musik- och filmbranschen hade tillgång till med sedelpressen (undermåliga omförpackade cd- och dvd-utgåvor av sådant vi redan ägde).

Alla i musik- såväl som filmbransch (utom James Cameron och U2) får inse att de tjänar mindre idag än förut. Men ska de tjäna något alls och ska inte hela rasket sjunka till botten, inte minst det svenska filmavtalet och en filmpolitik som stödjer filmer som inte har en chans på marknaden - då är det dags att släppa taget om biografens exklusivitet en gång för alla.

Bernhardssons brev och Cissi Elwin Frenkels svar hittar du här.

Fredagens krönika

Lades tydligen aldrig ut på Svd.se.

Ligger här så länge;

»Den aktuella Lee Lozano-utställningen på Moderna Museet är ett utmärkt exempel på vad konstinstitutioner ska syssla med: istället för att jaga fram de sista dammråttorna från Andy Warhols Factory sätter man ljuset på en okänd konstnär, därtill kvinna, och fördjupar kunskapen om en period i konsthistorien.

Det återupptäckande som Moderna sysslar med är något som med ökande intensitet pågår i filmvärlden. För inte länge sedan kändes filmhistoriens kanon huggen i sten. Ingen med inblick kan säga detsamma idag, när det släpps mängder av gamla filmer på dvd som genom att de saknas i historieskrivningen pekar på normerna som styrde samtidens mottagande.

Barbara Lodens Wanda från 1970 skulle med sin nedtrashade negativa hjältinna till exempel ta många år att passa in i feministiska teorier – idag är det svårt att föreställa sig Thelma & Louise utan den. För att inte tala om hur viktig boxen med Chantal Akermans 70-talsverk känns idag – vare sig man ser Claire Denis filmer eller de absurt långa tagningarna i rumänska Polis, Adjektiv. Charles Burnetts oglamorösa men smärtsamt vackra vardagsbetraktelse Killer of sheep från 1977 ger en annan, viktig, svart amerikansk filmhistoria än blaxploitation och Spike Lee. Och passar man med sin blandning av privatliv och diskbänksrealism inte in i mallen för franska auteurer - trots att man är en galen sexist – så får man likt Maurice Pialat vänta på att Masters of Cinema återutger mästerverk som Nous ne vieillirons pas ensemble och La gueule ouverte.

Problemet med dagens svenska filmkultur är dess fragmentering; det är svårt att på allvar diskutera en dvd som inte ens släpps här i landet. Men det finns en given plats där filmhistorien borde skrivas om – Cinemateket. Jag vill inte kritisera Det Nya Cinemateket för hårt; det är väldigt nytt och jag gillar förändring. Men att döma av det första programmet är intentionen att locka folk genom att visa festivalfavoriter från fjolårets biorepertoar, och låta Matti Bye tonsätta resten.

Självfallet vill SFI ha en större publik, men ambitionen – deras uppdrag? – bör vara att ta en ledande plats i dagens filmkultur istället för att hänga på det som var populärt i fjol. Och om argumentet mot att visa restaurerade filmer som man inte har i det egna arkivet är kostnaden för filmkopior – då vore det intressant att se prislappen på den nya satsning där Stina Dabrowski håller frågestund med filmstjärnor.

Så när jag besöker en specialvisning på Moderna, där Lozano kopplas till den svenska samtiden med hjälp av Joanna Rytels stenhårda feministiska videoverk, funderar jag på om inte uppdraget att skapa filmkultur borde bollas till sådana institutioner – som fortfarande vågar hålla sig med något så förlegat som folkbildande ambitioner.«

Movies for the fly-over states

Jag borde blogga klart om McCarthyismen - trodde att någon av alla svenska kritiker/kritiker in-spe skulle ha något att säga om saken? - men orkar inte riktigt just nu.

Här kommer istället en föga förvånande nyhet för den som har skådat in i filmfestivalernas kristallkula de senaste åren: även Tribeca blir video-on-demand-distributör.

Revisionism

Uppdatering: SvD lägger upp min halva pudel före min krönika.

Dagens SvD-krönika (inte på nätet än) handlar om filmhistorien och vems uppgift det är att skriva om den i det offentliga. Texten lämnades innan Cinematekets april/maj-program, något som får mig att vilja göra en halv pudel: jag tycker att deras Mai Zetterling-fokus är helt rätt.

Det är förstås en självklarhet att köra på det spåret, allt annat än en Zetterling-serie av det här slaget vore pinsamt - Zetterlings filmer har visats förut, filmerna har kommit på dvd och hon har uppmärksammats mer på senare år.

Ändå är det precis den här varan jag efterfrågar: ett samlat, stort uppslaget, fokus med samtal omkring.

Att jag sedan inte är särskilt optimistisk för utvecklingen (Zetterling ligger nära till hands och finns i arkiven) är en annan sak.
Och den parallella, mycket tröttsamma, Stanley Kubrick-serien drar ju ner snittbetyget rätt rejält.

Steal this movie

Kommer ni ihåg Mumblecore? (lite här, kritik och diskussion om marknadsföringsbegrepp här, essä här. Satt igenom en trailer-reel på en IFC dvd igår, och antar att begreppet - om det nu fortfarande vore aktuellt - lika gärna kunde döpas om till IFC Films).

Den enda egentligen relevanta kritik som riktades mot Mumblecorefilmerna - och som hade kunnat öppna för en intressant diskussion om film, klass och vem som har tillgång till vilka uttrycksmedel i olika samhällen, samt en innehållsmässig diskussion om filmerna - stod Amy Taubin för i Film Comment.

Jag citerar mig själv för er som inte har orkat klicka och läsa alla länkar:

»Taubins bästa kritik av mumblecore är diskussionen om varför en film som So Yong Kims In Between Days från 2006 inte räknas som mumblecore och räknar upp likheterna: "DIY production, a protagonist whose problems with language and communication frustrate her desire for a romantic relationship" och drar slutsatsen att eftersom regissören är en kvinnlig amerikansk regissör av koreanskt ursprung, och huvudpersonen är en koreansk tjej, så är inte filmen "mumblecore". Det skulle filmen naturligtvis kunna vara om någon festivalprogrammerare hade haft lite större cojones.

Här pekar Taubin på det som främst kopplar ihop mumblecorefilmerna - att de både till tema och upphovspersoner handlar om ett rätt homogent gäng av vita killar i 20-30-års åldern. Filmern rör sig också, nästan uteslutande, om ett slags kringdrivande i åldern efter skolan och innan seriösa jobb, en tidslucka som existerar mest för en urban medelklass, och som blivit allt större på senare år.«

Anledningen till att jag satt igenom ett par rätt plågsamma trailers igår (försök själv att klippa ihop något spännande av dåligt ljudlagda filmer om folk som gör ingenting i 70 minuter) var för att se filmen The Pleasure Of Being Robbed. TPOBR lyftes fram i både Cannes och på SXSW häromåret. Jag misstänker att regissören Josh Safdie inte vill att hans verk ska kallas för mumblecore - men det är väl på pricken vad filmen, en grynig njutning på 16mm, är.
Eller rättare sagt - jag slänger på etiketten för att den gynnar diskussionen.

Det är nämligen som så att skillnaden mellan TPOBR och andra DIY-filmer från de senaste åren är att det planlösa drivande som den vita urbana medelklassen ägnar sig åt annars aldrig riktigt kommenteras - det är ett självklart tillstånd (även om man kanske kan påstå att själva dokumenterandet, och uppspelandet, lyfter fram det).

TPOBR handlar om Eleonore, en ung tjej som bäst kan beskrivas som kleptoman. Precis som alla andra vita 30-någonting i filmerna driver hon omkring i en storstad (New York), med den skillnaden att hon stjäl allt som sitter löst.

En del amerikanska kritiker har haft något märkligt behov av att rättfärdiga hennes stölder genom att kalla dem för "filantropiska". Det är fullständigt missvisande - här har vi en person som inte väjer för att stjäla på de mest brutalt intima vis, komma nära och strippa av. Som inte ens rycker på sina moraliska instinkter när hon har fått med sig en hundvalp och ett par kattungar, helt klart ämnade för ett barn. Dessutom stjäl hon uppenbart för sitt eget höga nöjes skull.

Fast tack vare skådespelerskan Eleonore Hendricks (som också var med och skrev filmen) syns det aldrig: hon har ett uttryck som aldrig avslöjar skuld, glädje eller tillfredsställelse - handlingen är bara en handling, vilket gynnar läsningen av filmen.

Safdie, vare sig han förstår det själv eller inte, drar denna ennui - detta »vi äger världen och behöver inte lyfta ett finger, vart för det oss egentligen«-tillstånd - till sin absoluta spets i och med Eleonores handlingar. Inte bara hennes stöld av någons bil som hon joyrajdar till Boston - det går igen i hennes nonchalans för saker som andra tar på allvar, som hennes attityd i en pingismatch mot en person som skulle kunna dö för spelet.

Hennes beteende kan inte kallas för annat än fullständig nihilism. Och det är här det börjar bli riktigt intressant, för den oreflekterade lyx i den urbana vita medelklassens tillvaro - som de tillbringar med att ligga i ett badkar, ligga i en park och titta på en frisbee, eller cykla runt i stan - i ett samhälle där de flesta inte kan leva på det viset - kopplas därmed till denna nihilism.

Jag hajade apropå detta till under trailerserna över en enda film - Barry Jenkins Medicine for Melancholy. Det är boy meets girl det med, men i San Fransisco, och boy och girl är svarta. So what frågar ni. So därför svarar jag: filmen (trailern) kommenterar (genom samma slags planlösa flanörism) hur amerikanska stadskärnor gått från att vara svarta till att bli vita, och hur de enbart är till för medelklass och inte underklass längre.

Liksom TPOBR tycks filmen dessutom vara snyggt fotad. För det är nu inte bara ur rent samhällsmoralisk synvinkel som jag går igång på TPOBR: i sin sämsta stunder (i synnerhet regissörens egen skådespelarinsats) går pratet visserligen på nervös tomgång, men i de allra bästa har filmen något rått, naturligt, spontant som är djupt filmiskt (tänk Cassavetes).

Så det passar väl att avsluta med ett annat gammalt citat, från New Yorkers David Denby:

»But a critic, I think, should grant a filmmaker his subject. When the material is emotionally raw, and the nonprofessional actors show some strength, mumblecore delivers insights that Hollywood can’t come close to.«

Indeed.

Tjeckens år på Second Run

Britterna borta på Second Run har ju gått från klarhet till klarhet när det gäller intressanta utgåvor ur de tjeckoslovakiska arkiven i synnerhet (och de östeuropeiska i allmänhet).

Nysläppt är František Vláčils The Valley of the Bees från 1967. Och bolaget lovar att släppa mer av den eminente, men på dvd dåligt representerade, regissören under året. (Tidigare har de gett ut hans mästerverk Marketa Lazarová, och startat den nya hajp som uppstått kring Vláčil i snäva - mycket snäva - cineastkretsar).

I april släpps även Jan Němec suveräna debutfilm från 1964, Diamonds of the Night (Démanty noci).

Akki 100

Akira Kurosawa, förstås, skulle ha fyllt 100 år idag. Det enda jag kan erinra mig att ha skrivit om hans filmer på senare år är detta om Drunken Angel. (Minns en djupanalys av High & Low tidigt på filmvetenskapen med skräckblandad förtjusning).

En intressant streckare i dagens SvD om Kurosawa av Mats Karlsson.

Dock lite onödig avslutning, som helt enkelt inte är sann.

»När man betänker likriktningen inom det mesta av filmberättandet – det är sällan man slås av att just berättandet i bilder tillför någon extra dimension – betvivlar man att det längre finns någon med tiden, orken och den artistiska förmågan att så kompromisslöst som Akira Kurosawa skapa film.«

Det sista ledet må vara sant - filmskapande är måhända något annat idag än det fordom var - men det första ledet är... grovt generaliserande. Eller som Charlotte Wiberg skrev i kommentaren på sin blogg - man kan kalla meningen för en rejäl jäkla klyscha rakt av.

Equestrian Sexual Response

Via The Auteurs hittar jag bilder från den årliga filmpostertävlingen på SXSW. Vackra, fantastiska och så vidare. Men framförallt förtrollas jag av titeln på ovanstående film - och blir såklart djupt besviken när jag läser vad den handlar om.

Nedslag i Buenos

Några nedslag i min vistelse i Buenos Aires:

»Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting«

Ledsen Winnerbäck, även om så i allra högsta grad är fallet så är det knappast ingenting jag ägnar mig åt här i Buenos Aires.

Just hemkommen från promenad i stadsdelen som går under namnet Palermo Hollywood.

Enkelt uttryckt är det den gentrifierade delen vid sidan av Palermo Soho (för vilken namnet talar för sig själv). Palermo Hollywood var för några ögonblick navet i Buenos Aires - och därmed Argentinas - filmindustri, men vad som skulle vara en storartad satsning med studios och allt kom av sig i krisen. Nu har de flesta sålt bohaget till de yuppies som inte får plats i Soho.

På en barrunda där och i närheten häromnatten snubblade vi alla fall omkring mellan ställen som Kim y Novak (ett tag stadens it-bar och epicentrum för Buenos Aires trashkultur: enkelt uttryckt samma DIY-stil som framför allt Berlin präglas av här i Europa) och Almadobar.

Argentinas svar på Göteborgshumor - men inte lika illa som Guebara i stadsdelen San Telmo.

Det är förvisso en hel del film för mig här - min värd Diego Lerer är kritiker och kulturjournalist på landets ledande blaska, och har en egen radioshow - men jag ägnar mig mest åt ett annat intresse, konst. (Filmerna är det ju bara att plocka upp på dvd och ta med hem).

Har avverkat moderna museet Malba som har en helt fantastisk samling sydamerikansk modern konst (om än förvirrande kurerad) och just visade Grete Sterns fantastiska, surrealistiska, fotomontage (ovan) ur serien »El psicoanálisis le ayudara« (»Psykoanalysen kommer hjälpa dig«). Indeed.

Jonas Mosskin upplyste mig innan avresan om att Buenos Aires har flest analytiker per capita - och det märks. Psykoanalysblaskan syns lika stort som alla halvporriga brösttidningar och fotbollsditos i kioskerna.

(Lite film blev det där också - kollade in La Tigra Chaco - dock utan text).

Sportointresserad som jag är åkte jag till gamla hamnkvarteren Boca för att kolla in Fundación Proa, men besökte förstås Boca Juniors stadion på vägen. När jag sa till taxichauffören att jag ville till stadion vände han sig om, spände blicken i mig, hytte med näven, och sa - »La Catedral, por favor!«.

Den är grymt imponerande där den reser sig mot himlen i svenska flaggans färger mellan smala gamla träkåkar. Legend has it att laget tog sina färger från den första båt som kom in i hamnen...

Proa var som det var - ingen större skillnad mot den våg av lagerbyggnader och gamla industrikåkar som i storstad efter storstad omvandlas till utrymmen för samtidskonst. Jag var bakfull, det var trettio grader ute och orkade inte med speciellt mycket av videokonsten just då. Men återvände för den här, och det var det värt.

Annars: diskussioner med Diego och up and coming regissören Eduardo Pérezom filmsituationen här och i resten av världen. Samma visa: Här har de statliga stöd och skattar utländska filmer som alltså pröjsar de nya vågen-rullar som främst fungerar på utländska festivaler. (Men det intressantaste nya, unga, kommer från andra håll, görs digitalt, blandar fiktion och dokumentärt - ja, ni vet....). Och kritiker som antingen gillar det mycket, som Diego, eller som hans kollega som efter den Oscar som Argentina håvade in kommenterade att det är dags att alla pengar går till sådana filmer.

Känns väl igen.

De såg för övrigt Oscarvinsten i mycket nationella termer - bevakningen var enorm, och Diego menar att den närmast kunde jämföras med sportbevakning. Av ett VM exempelvis.
Vet inte riktigt om man kan jämföra med hur det skulle se ut om någon svensk gick och vann en Oscar. fast å andra sidan: går det att skriva mer om M*************m-trilogin nu?

Apropå det, undrar vad Jens Lapidus tycker om den här marknadsföringen:

En Profet

En Profet. (Ungefär så många ord man orkar skriva efter 20 timmar på flyg).

Palermo Hollywood

Så heter förstås Buenos Aires hippa filmkvarter, som nu inte är speciellt mycket av den varan längre då allt filmfolk har sålt kåkarna till yuppies som migrerar från trendiga men knökfulla Palermo Soho. Ja, ni förstår. Kommentar om argentinsk film i dagens SvD.

Åttiotalsnostalgi

Det var länge sedan en svensk titel hade den där doften av .... Nu blåser vi snuten, igen. Men Scanbox tar nog något slags pris med översättning på filmen jag bloggade om här.

Istället för Io Sono L´amore - en titel som smakar som en saftig söt bakelse i munnen - så heter den vid premiären den 16 juli - tada - Kärlek på italienska.

Argentinsk radio

Just nu gor jag min debut i nationell argentinsk radio. Lyssna har.

-----

Min kompis Diego Lerer, kulturjournalist på dagstidningen Clarín, har ett eget program: Vi pratade film; argentinas Oscar, deras »nya våg« det senaste decenniet och svensk film idag.

Och de berättade förstås hur svensk film fungerar over here: Låt den rätte komma in - som här går under namnet Nattens kreatur - har gått sådär i Argentina, men är älskad av kritikerna.
Män som hatar kvinnor har gått sådär och är hatad av kritikerna. Besöksproblemet, förklarar mina vänner i industrin, beror på att distributören är usel och sänker alla filmer han tar i.

Jag spelade dessutom svensk musik och förklarade hur det ligger till med det svenska popundret.

Kände mig som en missionär

Spellista:

Jenny Wilson - Wooden Chair
Parken - Åt helvete med himlen
Rigas - Born not to run
Frida Hyvönen - Dirty Dancing
The Chrysler - Keep it spartan

Uddlös repetitiv USAkrigsfilms-kritik

Snark. Tack Martin Gelin för att du svarar direkt och pekar på den scen som alla med just denna åsikt (Anders Johansson är verkligen inte ensam: finns det ingen på AB som trycker på nej-tack-vi-behöver-inte-mer-slentrianmässig-USA-bashing-knappen då och då?) tycks »glömma bort« för att kunna göra sin poäng.

Som Gelin skriver så skildrar filmen i första hand en machokultur - och gör det mycket bra.

Öster om Eden

Lite trist att sätta upp de bulgariska filmer som Film i väst »råkar« slänga in dinarer i. Recension av Eastern plays.

(Apropå »råkar«: jag tror knappast att det är en slump att Film i väst pixar här, eller att konsulent Piodor tyckte det var viktigt att Sverige postproducerade rumänska If I want to whistle, I whistle. Den senare är i och för sig bra, men det känns som om det finns tåg där nere i sydöstra Europa som man gärna hoppar på. Men om det nu är hård realism man vill ha så har Babak Najafi med Sebbe - som väl har sin dos konventionalitet och magisk realism också - visat att det går bra att koka ihop här i Norden med. Ja, kanske att det till och med är något som borde uppmuntras mer).

Filmkritik då, nu och aldrig

Jag vet inte, jag har skrivit så mycket optimistiskt om saker jag tror skulle kunna hända med filmkritiken. Men samtidigt så ser den krassa verkligheten ... rätt krass ut. Visst, vi har sett utvecklingen i USA på senare år - dagstidningskritiker som kastas ut från jobbet efter decennier av trogen tjänst.

Men att Variety skulle göra sig av med Todd McCarthy et al, det var nog en chock för de flesta. (Inklusive Roger Ebert, som omedelbart sa upp sin prenumeration på blaskan - that´s saying something).

Jag har lite för bråttom för att fundera mer kring det här just nu, men har inte sett något rapporteras i Sverige än, så tänkte bara kasta ut nyheten.

Cine Si

Idag ska jag ge mig ut och leta efter den här butiken i 26-gradig värme. Så ni vet.

Cesky Lev

Igår kväll vann min kompis Lukas Pribyl det tjeckiska lejonet (Guldbaggen) för sista delen i sin dokumentärfilmssvit Glömda transporter. Stort grattis!

Polis, genre

»Ni vet det där dilemmat som dyker upp i nittio procent av all amerikansk film och som polisen löser på ett ögonblick genom att ge yrkeskodexen på käften och bli människa i stället. ”Polis, Adjektiv” tar det ögonblicket, tänjer ut det och analyserar det i sina beståndsdelar. «

Kerstin Gezelius gör naturligtvis helt rätt när hon med det stycket placerar Corneliu Porumboius Polis, adjektiv i polisgenren.

Porumboiu är inte ensam om att ha tagit polisgenren och vänt den på huvudet, eller gjort något högst oväntat av den. Sedan jag såg Polis, adjektiv för första gången har min blick ofta dragits till Maurice Pialats Police som står i dvd-hyllan. Jag har skrivit om den filmen här, bland annat.

Det är helt olika filmer, som på skilda vis tar avstamp i en genre (inte minst i titlarna) och gör något nytt av den. Pialat överraskar oss genom att utgå ifrån genrens förväntningar och koder och sedan pila iväg åt ett annat håll.
Han hoppar helt över all förväntad action, ett för handlingen viktigt tillslag nämns istället i en bisats, vilket dels tvingar oss att följa dramat på ett oväntat vis, men också fokuserar blicken på andra saker - kanske det mer »vardagliga«.

Hos Porumboiu gör de långa tagningarna något liknande - en hel salong som skrattar när en huttrande civilsnut ställer ifrån sig en använd tepåse, det är rätt remarkabelt i en filmkultur som så ofta handlar om biggerfasterbetter.

Men - och hata mig gärna för den här formuleringen - det är väl som riktigt bra jazz: en osviklig känsla för en grundrytm, mot vilken olika solon kan träda fram tydligare. För anledningen till att det fungerar, det är att Porumboiu har en ypperlig känsla för rytm i sina klipp och i tagningarnas längd. De avslutas alltid i exakt rätt ögonblick - om det så är på grund av en plötslig språksvada, eller för att övervakningen tar slut.

Ja, eller så kan man förstås tycka som bloggaren Pidde Andersson.

»Filmen var ett jävla dravel och dramaturgiskt efterblivet. Det ska bli intressant att se andra tidningars förmodade hyllningar på fredag. Men jag tror de ljuger om de hävdar att de uppskattade det här. Det finns ju gränser för hur mycket meningslös tristess en männsiska klarar av. Även om man själv är en trist kulturbög.«

Det lustiga med folk som skriver sådant här är att de alltid måste poängtera hur de »genomskådar« andra kritiker.

Förlåt - »kulturbögar«.

En annan, märklig, beskrivning av filmen som jag reagerade på är Emma Gray Munthes (inga som helst jämförelser med ovanstående person, Emma är intelligent):

»Polis, adjektiv består i mångt och mycket mest av ord och tungrodda, klumpiga och inte särskilt filmiska idéer«. Åsikter har man ju alltid rätt till - men det vore intressant att höra exakt vad det är som inte är filmiskt med det hela?

Är det inte snarare så att det är väldigt specifikt för just filmen att laborera med tiden på ett sätt som få andra konstformer kan - och att det tvärtom är ett mycket filmiskt grepp att dra ut scener tills de börjar likna realtid för att stoppa dem i sista stund? (Vilket inte innebär att det inte är precis lika filmiskt att klippa en actionscen a la Bourne - men i det breda spänningsfältet ligger väl mediets tjusning).

För att inte tala om den långa blick som polischefen - fantastiske Vlad Ivanov - ger Cristi i slutscenen (bilden högst upp). En sådan tyst kommentar - baserad på tiden den tar och blickens riktning - är svår att skapa i ett annat medium.

Om man sen tycker att det är bra, det är en helt annan sak.

Någon som har andra förslag på filmer som bryter med genreförväntningarna vi har på dem?

Polis, adjektiv

Vårens näst bästa film. Dessvärre i hårt redaktionellt redigerad version. Har tappat räkningen på dem, men den näst sista versionen nedan. Här en mycket bra recension, även om jag inte håller med om kritiken mot slutscenen - som är en underbar final.

Polismannen Cristi (Bucur) skuggar tonåringar som röker hasch. Han tycker att det är ett skitbrott. Ett som – tror han sig ha sett i andra europeiska länder – snart inte kommer att vara straffbart. Cristi vill utreda var drogerna kommer ifrån istället för att förstöra en ung persons liv, men hans chef älskar insatsstyrkor och vill haffa ungdomarna.

Det är en simpel intrig som den rumänske Corneliu Porumboiu skickligt nyttjar till att diskutera språk, moral och filmmediets förhållande till tid. Det meningslösa i Cristis övervakande understryks av långa sekvenser med nästan statiskt kamera, där han huttrande följer efter ungdomarna på leriga gator. Porumboiu sällar sig därmed till regissörer som likt Andy Warhol har låtit längden i scener där – som man säger – inget händer bli en poäng för filmens handling.

Det låter kanske som om Polis, adjektiv inte är en skrattfest i samma anda som Porumboius debut 12:08 Öster om Bukarest. Men den absurda dialogen är inte bara kvar, den står i centrum. Filmen genomsyras av språkdiskussioner: en sekvens där Cristi äter ackompanjeras av en poplåt som hans fru lyssnar på. Efter middagen analyserar han sönder låten – vaddå fältet skulle inte finnas utan blomman; vaddå solen skulle inte finnas utan havet? Och får mothugg av skollärarhustrun som förklarar symboliken. Samtalet speglas sedan i en scen där rollerna blir omvända: Cristi hävdar sitt samvete gentemot den paragrafridande chefen, och denne låter honom högläsa de lexikala betydelserna av ”lag”, ”polis” och ”samvete”.

Förutom att det är en fantastisk liten scen – där vi ser luften gå ur Cristi för varje ord – så är det en frågeställning som har bäring i alla samhällen: vad är lagen, hur ska den efterlevas, hur mycket lämnas till polismannens moral?

En fråga med flera dimensioner i ett land som för blott 20 år sedan var en diktatur.

Tro(e)ll i Criterions maskineri

Så, Criterion släpper Maria Larssons eviga ögonblick i sommar. Av de rykten jag har hört så behöver de desperata kommentarerna under det länkade inlägget inte vara fullt så desperata - en hel drös Jan Troell-filmer kommer att få Criterion, eller troligare Eclipse, -behandlingen, rätt snart.

Det enda intressanta är väl att det som vanligt är några New Yorkare som ska ta tag i att på ett vettigt sätt kontextualisera och paketera den svenska filmhistorien (cue Ingmar Bergman).

Med lite tur kommer åtminstone alla Troells kortfilmer på svensk dvd snart.

Hetsmiddag

Kommer ni ihåg det där priset vi instiftade kring nyår? Hets heter det. Nu i dagarna fick jag hem det färdiga priset, skapat av eminenta designern och konstnären Titti Bjernér på Tiny Masters.

Så igår hade vi prisutdelning och middag chez moi.

Uppifrån och ner:

Priset.

Fredrik Wenzel med priset.

Jag, med svår kritikerlook (kvällen gick från vietnamesisk middag till östeuropeiskt häng. Man måste anpassa sig) i konversation med Corneliu. Kanske om hur han som ung såg Bergman-filmer med rumänsk tolk som missade halva dialogen. Fredrik pratar med stor sannolikhet norska skidfilmer i bakgrunden.

Saga Gärde, Corneliu Porumboiu, Fijona Jonuzi.

Det hela var förstås mycket trevligt - det ska bli roligt med en repris 2011.

(PS - Ja, Wenzel fick priset för insatser under 2009. Men vi är moderna och tyckte det var bättre att genast kliva in i det nya decenniet.)

Distro

»Nedmonteringen av biografens exklusivitet handlar inte om framtiden – det är att rita om kartan så att den stämmer med den verklighet vi redan befinner oss i.«

SvD-kommentar om distributionsfrågan, ett varv till (för det finns ju folk som inte läser den här bloggen).

I en annan del av tidningen: Per Gudmundson om Harry Schein. Han hade gärna fått skriva mer om hur Socialdemokraterna har misskött arvet efter Harry - även om han tydligt visar hur illa ställt det var redan då - men slutklämmen är brutalt bra.

Problemet ur filmkulturpolitisk synvinkel är ju denna: Harry skapade ett reservat, ett ghetto - eller vad man nu ska kalla filmavtalet - som har inneburit att ingen har behövt bry sig om filmpolitiken, allra minst sossarna. Han var smart på det sättet - och till en början handlade det ju, i alla fall i Harrys lilla reservat, om just den kvalitet som Gudmundson tar upp. Det gör det inte sedan länge - kanske för att det hela var så starkt kopplat till en mans vision och skiss. Och den saken kommer inga nätoperatörer (se min kommentar ovan) eller 100 miljoner i världen att ändra på - det kan bara visioner och mod göra något åt.

McQueen goes Fela

»McQueen has announced that he’ll be returning to feature filmmaking for his next project, a biopic about Nigerian musician and activist Fela Anikulapo Kuti.«

Exciting om Steve McQueen, vars verk Giardini (från fjolårets Biennal i Venedig) och nya Static för tillfället visas i New York.

Mer Fela Kuti.

Japaner! Japaner! Japaner!

Två nya/ kommande dvd:er som rör sig i japanska tecken: brittiska Kim Longinotto - specialist på att suveränt skildra kvinnors situation runt om i världen - är nog inte helt obekant för en svensk publik (minst en av hennes filmer, Sisters in Law, har visats på svenska biografer de senaste åren). Japanen Nagisa Oshima är väl mest berömd för Sinnenas rike (eller Merry Christmas Mr. Lawrence...).

Longinottos två dokumentärer om professionella kvinnliga brottare i Japan och om »onnabe«, japanska kvinnor som lever som män, har jag aldrig sett - men de är säkert mycket intressanta.

(Second Run har också gett ut Longinottos två »iranska« filmer, Runaway och Divorce Iranian Style - en utgåva som jag verkligen kan rekommendera).

De fem sextiotalsfilmerna av Oshima som samlas i den kommande Eclipse-boxen är jag milt uttryckt mycket sugen på: de skär rätt in i den fascinerande historien om pink film som jag skrev om här, och jag har bara sett en av dem tidigare.