Tvåtusenåtta-Tvåtusennio

Egentligen orkar jag inte fler årsbästalistor. Men både Per och Emma hade gjort så fina sammanfattningar att jag kände mig inspirerad. Jag skulle kunna vrida och vända på årets bästa hit och dit, men slänger upp det urval jag gjorde till SvDs årsbästa.

Det ser ut såhär:

Utländska

I’m Not There
Fjärilen i glaskupan
There Will be blood
Couscous
Mellan väggarna

(Jag grämer mig att jag glömde att Paranoid park kom i år. Det är en av årets bästa filmer, lätt.)

Svenska

De ofrivilliga
H:r Landshövding
Maggie vaknar på balkongen
Låt den rätte komma in
PingPongKingen

Direkt till dvd

Water Lilies/ Naissance Des Pieuvres
(Import dvd)
Regi: Céline Sciamma

White Dog
Regi: Samuel Fuller
(Criterion)

XXY
Regi: Lucia Puenzo
(Import)

Three Burials of Melquiades Estrada (som fick en väldigt sen svensk distribution i år)
Regi: Tommy Lee Jones

Deep Red
Regi: Dario Argento

Förhoppningar inför 2009: Mer kompromisslöshet, särskilt i svensk film.

Jag vill att filmer skall kännas som den gamla gospelpassagen "No More Water, The Fire Next Time!". Revolutionärna, helt enkelt. Det innebär inte (inte alltid) filmer som är bra i varje enskild detalj, men det innebär filmer som överraskar och som kör över en, och det mer känslomässigt än intellektuellt (även om det senare ofta följer det första).

I år har det kommit två filmer som jag placerar i den kategorin: There will be blood och Maggie vaknar på balkongen.

Mer sådant nästa år.

När japanska gangsters började dansa

En text om gangstrar som dansar på film ligger nu på Weird Science.

Mellan väggarna

Det går långsamt här. Alldeles för mycket att göra innan jul med lämningar och andra jobb. Jag har till och med glömt att skriva när jag recenserar filmer. Men för ett par veckor sedan gav jag högsta betyg till H:r Landshövding och nu är det dags igen. För franska klassrumsdramat Mellan väggarna är fenomenalt bra. Recension här. Jonas på FLM skriver intressant om kameran och hur den samspelar med karaktärerna i filmen.

Artefact Media

Artefact Media är ett nytt brittiskt dvdbolag som specialiserar sig på dokumentärfilmer.Förutom att ge ut mer kända filmer - som Jonathan Demmes Jimmy Carter: Man from Plains - har man startat en docs-on-demand service för dokumentärfilmare som vill nå ut med sina filmer men inte har en distributör.

Rysa

En kommentar om ny polsk och tjeckisk film och samtid i dagens SvD.

Anledningen till att jag tjatar om filmer som inte bara speglar samtidssamhället, utan också gräver i de grumliga vatten som flyter under samhällets yta, är att dessa filmer kan ge oss en förståelse av hur ett samhälle känns vid en viss tid i historien. Som de många rumänska filmerna, som till skillnad från alla andra kulturutryckningar i landet valt att ifrågasätta revolutionen och historien.

Som jag har skrivit förut har det i Tjeckien egentligen inte gjorts någon film som problematiserar historien sedan den sista nya vågen-filmen Örat – jag brukar beskriva den som en blandning av Vem är rädd för Virginia Woolf och De andras liv – av Karel Kachyna, en film som totalförbjöds direkt 1969. Idag kan nya generationer se Örat och förstå den paranoia som genomsyrade samhället vid den här tiden. Jag förstår genom filmen rädslan som min mormor, som mindes 1950-talets stalinistiska utrensningar, hade när min mamma blev dissident.
På samma sätt kan kanske den polska filmen Rysa, som jag skriver om i kommentaren, låta oss ana de svårigheter som finns kring frågor om angivare i dagens Polen och Tjeckien.

H:r Landshövding

Recenserar jag i SvD. Och skriver lite mer om dokumentärfilm och form på Weird Science.

All I want for Christmas....

...is Murnau, Borzage and Fox - i en box.

Läs mer om vad som förmodligen är årets DVD-box här.

De ofrivilliga - En enastående studie i mänskligt beteende

Jag gick och såg Ruben Östlunds De ofrivilliga med en vanlig biopublik igår. Det är en sådan film som krävde ett lösa-biljett-besök. Att gå på pressvisningar är på många sätt en lyx - stor duk, gott om plats etc. etc. Men ingen vågar visar sina känslor av rädsla för att tycka fel eller vad det nu kan vara. Det är ofta väldigt väldigt tyst och den kollektiva känslan uteblir.

Det har sagts och skrivits så mycket om De ofrivilliga att man har svårt att kasta in fem nya cent. Framförallt har Ruben Östlund själv sagt så mycket om den i intervjuer att man har svårt att inte färgas av det.

Just detta är ett väldigt kul studium i mänskligt beteende; att Östlund berättar ganska exakt samma historier för journalisterna och Q&A-publiken om sin film. (Som den om ingenjör André och ballongfärden bland annat, tror han drog den redan när jag för två år sedan gjorde en intervju från inspelningen. Jag valde bort den till förmån för en annan inspiration, Lars Danielson). Det är ett konststycke att dra samma historier som finns i de tidigare intervjuer som ofta utgör journalistens research, och ändå få det att kännas nytt för den journalist man har framför sig.

För det första: är det bara jag som slås av filmaffischens likhet med Da Vincis tavla "Den sista måltiden"? Eller snarare de utsnitt som man ofta kan se av Jesus från den tavlan - där de närmaste lärljungarna är reducerade till sina händer. (Fast den vänstra handen ser i och för sig ut som Adams i Michelangelos "Adams skapelse".)

Logiken i det hela är - oavsett om den bara finns i mitt huvud - helt underbar. Tanken på Jesus som en ofrivillig som hamnar i en situation där folk förväntar sig att han gör på ett visst sätt; Jesus som har växt in i en grupproll som han kanske inte känner sig bekväm i...Det känns som ett roligare perspektiv på Sista måltiden än någonsin Da Vinci-koden.
Jag bar med mig tanken filmen igenom och den lyfte Östlunds juvel ännu mer.

Av skådespelarna i filmen har Henrik Vikman lyfts fram, och visst är han suverän som den tvära busschauffören som fastnar i sin egen princip och inte kan backa ut.

Men jag är mest förtjust i Cecilia Milocco i rollen som lärarinnan. (Det är hon på affischen). Inte bara för att hon utseendemässigt är den starkaste karaktären, med sitt bekymrade uttryck som snabbt kastas om i genuin omtanke. Men också för den roll hon får: hon inte bara lär ut gruppbeteendets mekanismer i klassrumsexperimentet, med de olika långa strecken, hon tar fajten med kollegorna. Kanske för att hon har en annan grupp att vårda - barnen - eller något högst individuellt. Till skillnad från killgängsscenen, där han som ringer sin flickvän återvänder till festen och fortsätter att själv ta del i övergreppsliknande situationer, så säger Cecilia till när hon tycker att en kollega inte tittar på hennes under en konversation. Det är ett makalöst ögonblick, med ett efterföljande minspel från Cecilia som är det bästa i hela filmen. NU är hon med i konversationen igen - och då skall hon visa att hon följer den med hela ansiktet. Det är grandiost.

Det är också effekten Ruben Östlunds filmstil får. Eftersom vi hela tiden forceras mot detaljerna av den begränsade ramen - vare sig de är ett ansikte eller smutsig disk på ett bord - så tvingas vi se och fundera, söka med blicken, på ett annat sätt än vad vi är vana vid. Bilden på Cecilia på affischen - "Jesusbilden" - är talande: Cecilia tar ju inte ens del i samtalet, vi följer konversationen mellan hennes kollegor, och hennes växande olust eftersom hon inte tar del i samtalet, enbart genom Cecilias ansikte - och kollegornas talande händer.

En av de saker som gör Östlunds tagning av den här konversationen nyskapande, lysande, är - och nu vågar jag mig ut på en tolkning av den här tagningen i en ansträngd svensk kontext - är att den placerar sig mitt emellan Ingmar Bergman och Roy Andersson.

Andersson hade tagit en helbild, vitmenat Cecilia och dragit ner hennes mungipor. I en säkert mycket effektfull, snygg och underhållande tagning. Bergman hade inte kunnat motstå att zooma in på Cecilias ansikte tills det fyllde upp hela rutan, för att visa hur ont det gjorde - ända in i hennes själ - att de borgerliga konventioner hon växt upp med inte efterlevs (cue Liv Ullman med panikslagen blick). Men Östlund behåller händerna och förvandlar det hela i ett slag till just den där fikasituationen vi själva kan känna igen oss i.

"De andra talar och uttrycker sig, och här sitter jag och försvinner."

Östlunds förmåga att spela i olika plan av bilden och låta oss se de minsta detaljerna kommer just ur bildernas statiska kvalitet. Efter ett tag tänker man, "varför tittar jag på den här smutsiga disken" och så tjong åker den i golvet. Vi ser inte ett dugg, men vi fattar allt. När busschaufför Henrik går bak i bussen och pratar med tonåringarna som han misstänker för vandaliseringen ser vi Maria Lundqvists ansikte i profil - och vi kan riktigt se hur det maler bakom tinningarna. Precis som i fallet med Cecilia är vår reaktion på scenen en summa av Marias reaktion och den konversation vi hör, men den är amplifierad eftersom vi - som inte ser tonårsgänget eller Henrik - måste fokusera på Maria och skärpa våra sinnen.

Det snackas mycket om hur "nya medier" förändrar vår tillvaro. Och man kan ju inte se på Bond eller Bourne utan att man fattar att hela världen numera är en kontrollerad, övervakad spelplats som med Google Earth får plats i var mans ficka. (I fjol skrev jag en lång text om vår övervakning av oss själva).

Men jag tror inte att någon lika väl som Östlund i De ofrivilliga har fångat vardagsbruket av mobil- och webkameror. (Inte utanför Sydkorea i alla fall, där teknikbruket sedan länge har vävts in i filmer på ett sömlöst vis.)

Jag tänker särskilt på episoden med tonårstjejerna - deras beteende är hela tiden relaterat till det oblinkande ögat. Det är med i nästan varje scen, från webbkameran som så utmärkt används i den första scenen de är med i, till förevigandet av den helt utslagna Sara.
I det avseendet är Patrik Erikssons mobilfilm, som jag anspelar på i titeln, en kompanjon till De ofrivilliga eftersom även den undersöker Patriks beteende i relation till kameran som vardagsföremål.

Men den allestädes närvarande kameran förändrar också situationen i grabbgängets sista scen, där är just fotograferandet av Leffes nakendans och flagga i röven utgör den osynliga gräns som överskrids. "Nej, inte om ni skall fota, för fan" säger Leffe. Han har ju faktiskt kombi med barnstol som skvallrar om ett annat liv dit fotografierna eller filmerna skulle kunna nå. "What happens in Vegas..." är en regel som inte gäller någonstans, i några sammanhang, längre. Skillnaden mellan orden och bilden är att bilden utanför sitt sammanhang blir svårare att förklara bort. Östlund visar hur de kan skämta bort en händelse, som den avsugne killen med sin flickvän i bilen. Men tänk när Leffes flickvän ser en YouTube-film på sin kille med flagga i stjärten... Ja, ni hajar.

Det är förstås intressant att biografrepertoaren innehåller en annan film, Maria Larssons eviga ögonblick, som kretsar kring en kvinnas förhållande till en kamera - en snarare den fotografiska bilden - för 100 år sedan. Maria Larsson - och alla andra, särskilt de fattiga i hennes närhet - lägger så stor, vördnadsfull vikt vid bilden. Och processen - den magiska då bilden sakta träder fram i mörkrummet - får ju också ta stor plats. Det är helt borta nu i den digitala reproduktionens tidsålder och i Ruben Östlunds film. Klick Klick Klick.

Det var när jag såg denna habilt genomförda, vackra kostymfilm som jag insåg den stenhårda kraft som finns i de De ofrivilliga: Skillnaden mellan "en film som berör" och en film som griper tag och aldrig lämnar dig. Som du kommer att tänka på i en jävla massa sammanhang och situationer du kommer att befinna dig i här i livet.

På SFs Filmstad på Söder i Stockholm - i en utsåld salong - var det så oerhört intressant att se De ofrivilliga. Alla skrattade. Hela tiden.

Utom en enda gång - när läraren smackar till barnet. Då sög alla kollektivt in luft. Drog efter andan. Chockade. Till och med de tuffa tonåringarna jämte mig. (De satt faktiskt och ojade sig då och då när de tyckte att det uppstod piniga situationer på duken - vilket det gör allt som oftast i filmen.)

Jag ser fram emot att få se filmen i länder där man kan se folk smacka till barn i varje park - som Tjeckien eller Frankrike - och höra hur, och vad, publiken reagerar på där.

Och nästa gång jag ser den så kommer jag tänka på Ruben Östlund som Cecilia som står vid tavlan framför strecken och pekar ut vårt beteende för oss.

Spionen som kom in från kylan

Jag hade tänkt uppmärksamma en annan Criterionfilm som släpptes i dagarna, Martin Ritts klassiker The Spy Who Came in from the Cold. Jag är en sucker för allt som har med kalla kriget att göra - särskilt om det utspelar sig i skuggan av Muren - och älskade John le Carrés bok som tonåring.

Ritts film, som kom 1965, är en riktigt anti-thriller; en film som slutar med att den före detta spionen Alec Leamas (underbara Richard Burton) håller en lång monolog om vad för slags spioner kalla krigets glorifierade mörkermän gentligen är:

“What the hell do you think spies are? Moral philosophers measuring everything they do against the word of God or Karl Marx? They’re not! They’re just a bunch of seedy, squalid bastards like me: drunkards, queers, hen-pecked husbands, civil servants playing cowboys and Indians to brighten their rotten little lives. Do you think they sit like monks in a cell, balancing right against wrong?”

Inledningen till monologen finns i trailern på Criterions sida.

Och, med tanke på att nya James Bond just har haft premiär så hade jag tänkt göra ungefär den här jämförelsen:

"Released the same year as “Thunderball,” the fourth of the phenomenally successful James Bond films starring Sean Connery, “The Spy Who Came In From the Cold” consistently positions itself as a rebuke to the glamorous, action movie ethos of the Bond films: no fancy gadgets or bikini-clad beauties here, only a pinched and dingy universe in which the moral compass spins without direction."

Men Dave Kehr på New York Times hann före. Läs hans text om två nytutgivna Rittfilmer.

Och fundera lite på om inte Daniel Craigs Bond är mer lik Alec Leamas än Sean Connerys Bond.

Segelbåtsdjup

Som filmkritiker blir man - som min kollega Per uppmärksammar på Weird Science - ofta bestulen på superlativer och adjektiv. Så det är kanske inte så konstigt om man är lite skadad och reagerar snett när man ser underrubriken

"Mer än 9 miljoner kronor får du betala för ”segelbåtsdjup”. Här är orden som kostar mest."

För alla normala människor är det solklart vad som avses, men jag tolkade "segelbåtsdjup" som ett adjektiv tillräckligt länge för att sätta igång de små kugghjulen och fundera på vilken filmreklam det skulle göra sig på. Och skriva en bloggpost.

Så hur är en film som är "segelbåtsdjup"? Ja, djup, förstås. Men måste det vara ett bra borgerligt skärgårdsdrama? Jag inser att Bergman ligger bra till här.

Eller är det snarare ett slags hån: hur djupt är "segelbåtsdjupt"? Är det egentligen rätt ytligt?

Är det kanske fejk till och med, man har muddat botten (ni hör att jag har rätt begränsad koll på båtliv) och det är liksom inte djupt på riktigt?

Så kanske mer som en hånfull metafor? Oj vad jag började tänka på Björn Runge nu; man ser väl lite vatten genom de stora glasrutorna i Om jag vänder mig om?

Nå, det segelbåtsdjupa djupet är sparat i den lilla minnesbanken för framtida recensionsuttryck. Undrar vad pressmänniskorna på filmbolagen skall göra med det bara.

Fullers vita hund

En lång betraktelse på Weird Science av Samuel Fullers White Dog som ges ut av Criterion i december.

Filmbloggar - söndagstips

Som europé kan man visserligen inte kolla på filmerna på den nya Criterionsidan, men man kan följa deras blog The Criterion Current och klicka sig vidare till utmärkta cineastsidan The Auteurs och deras blog The Notebook.

För ett par dagar uppmärksammade de bland annat att New Yorker Films ger ut saligt avlidne senegalesen Ousmane Sembènes (och Thierno Faty Sows) film Camp de Thiaroye.

Thessaloniki gav i år ett Sembèneretrospektiv som jag bara hann glutta på - jag såg inte Camp de Thiaroye men väl komedin Xala (Impotens) från 1974, en allegorisk attack på afrikansk neokolonialism.

Sembène är väl den mest kände av de stora afrikanska regissörerna, men likväl relativt okänd här i Sverige. Schemakonflikter gjorde det omöjligt för mig att se flera av hans filmer, men om de nu blir mer lättillgängliga på dvd så kanske man kan se dem och skriva något längre om de teman som han tar upp och som är högst relevanta i många afrikanska länder idag.

Via Auteurs hittar jag också bloggen Self-Styled Siren som skriver underhållande och initierat om klassisk Hollywoodfilm.

Det enda problemet är att hitta tid att se på alla de fantastiska filmer det skrivs om och samtidigt låtsas ha ett liv.

Vinnare i Stockholm

Frozen River plockade hem den tydligen rätt tunga bronshästen. 7, 2 kilo. Det är en bra film - visst. Men kanske främst en riktigt bra skådespelarinsats av Melissa Leo i huvudrollen som white-trash-morsa som smugglar folk mellan USA och Kanada för att kunna flytta med ungarna från sitt husvagnshem.
Mitt hjärta bultade dock mer för tre andra filmer.

Steve McQueens Hunger, som är det bästa jag har sett på flera år - mer, mycket mer, om den framöver. Klart en par med Fjärilen i glaskupan, en annan film av regissör som kommer från konstvärlden.

H:r Landshöving - mer, mycket mer om den i nästa vecka när den går upp på bio.

De ofrivilliga - men den har prisats överallt, med rätta, så jag antar att manuspriset den kammade hem var någon slags kompromiss (efter några juryvändor har jag lärt mig hur det där fungerar).

Alla fyra filmer ni verkligen borde se.

Thess´08

Jag åkte till Grekland. Det här är min berättelse.

Pusan på engelska

Mina två engelska texter från Pusan ligger här. En översikt och en text om metafilmer som kommer i en bättre och kraftigt omarbetad svensk version i nästa FLM. Det skall berättas att deadline för texterna till Fiprescis hemsida är innan festivalen är över, och det är halvkul att försöka skriva något intelligent, på engelska, mellan visningarna eller mitt i natten.
Så att de dyker upp på sidan först nu kan liknas vid ett slag i ansiktet.

Jo, digitalt haveri

Delrapport från gårdagens seminarium på Weird Science.

Criterions Cinematheque och det digitala haveriet

Criterion har skapat en ny hemsida, snyggare med flera fina funktioner. De har bland annat en ständig filmfestival där de visar filmer on-line, samlade under titlar som den pågående serien "Barndom". Naturligtvis fungerar den här fantastiska idéen enbart i USA på grund av att Criterion bara har rättigheterna där.

Så är det allt som oftast med attraktiva digitala lösningar, och jag hoppas att denna fråga, om den gamla slitna affärsmodellen med filmrättigheter uppstyckade över nationer och visningsfönster, kommer upp på eftermiddagens seminarium om digitalisering som hålls på Stockholms filmfestival. Annars får jag ta upp det, för det ser ju ut att vara det största hindret för en ny skön värld.

Eden Lake

Tro allt som Fredrik Strage skriver i DN På Stan om den utmärkta brittiska hillbilly-horror-rullen Eden Lake. (Visas den 25/11 på Stockholms Filmfestival.)

Metafestivalen

Idag börjar Stockholms filmfestival. Jag har skrivit en understreckare om filmfestivalernas historia och utveckling, och deras möjliga framtid.

En aspekt som jag inte tar upp i texten är att filmfestivaler till sin natur är konstiga metaverkligheter; rena 8 ½.

Som journalist – och säkert som vanlig hårdarbetande cineast – förstärks detta av mängden sömn i relation till mängden arbete, festande (för det mesta samma sak) och, för vissa, mängden alkohol. Man ser en film, går på en middag, presenteras för den vagt bekanta bordsdamen, kameror klickar och man inser att hon spelade huvudrollen i filmen man just har sett.

Mitt färskaste metaögonblick - ett av flera från veckan som gick i Thessaloniki - inträffade ett par timmar innan jag flög hem: För några år sedan introducerade vänner i Thessaloniki-organisationen mig för den bästa grekiska restaurang jag har varit på. En mysig taverna runt hörnet från festivalens huvudbiograf, men helt dold på en anonym innergård. Sällan smockfull, nästan aldrig några utlänningar bland gästerna. När jag sedan började springa på sällskap med högprofilgäster, med festivalfolk i hasorna, har jag förstått att det är festivalens lilla hide-out.

Nu var det tidigt och helt tomt. Jag bläddrade i festivalbladet, för dagen prytt av en bild på Takeshi Kitano, när det plötsligt kommer in ett sällskap på 6-7 personer in i lokalen. Jag läser vidare med tidningen framför ansiktet och märker att någon klivit fram till bordet och att en man med en videokamera står bredvid mig. Jag tittar upp och just framför bordet står Kitano med road min och ser på bilden av sig själv, medan mannen med videokameran låter kameran studsa mellan mitt (lite mer häpna) ansiktsuttryck och Kitanos.

Så skrattar Kitano och går, medan mannen med kameran fortsätter att rulla på mig. Vilket var ett genidrag (för hans film) eftersom den grekiske kyparen i det läget väljer att komma fram, sätta ner en tallrik, lyfta på tidningen, titta på fotot, rynka pannan, titta efter Kitano - och le igenkännande rätt in i kameran.

Till saken hör att jag dessutom kände igen mannen med kameran: han var nämligen där med sin kamera bägge gångerna jag intervjuade Kitano för ett par år sedan.

Ett annat fint metaögonblick var en middag i måndags med Frozen River-aktrisen Melissa Leo (21 grams, Three Burials of Melquiades Estrada) på ena sidan av mig och Arta Dobroshi från Lornas tystnad på den andra - efter att jag hade sett bägge filmerna samma dag.

Dario Argentos djupa pöl av blod

Mitt i väskpackningen inför min årliga tripp till Thessalonikis filmfestival var jag tvungen att pausa, se Dario Argentos mästerverk Profondo Rosso (i ny svensk dvdutgåva på Studio S, under det engelska namnet Deep Red) och skriva en text om filmen på Weird Science.

Nu är jag snart off för att se vad som sker på Balkanscenen i år.

Pusan under strecket

En understreckare som med avstamp i Pusan diskuterar lite trender i asiatisk film (Jättebegrepp jag vet, och jag har inga intentioner på att vara heltäckande).

Veckans recensioner och psykologer ser på Freud

Veckans två recensioner; Unge Freud i Gaza (utan den redigering pappersversionen råkade ut för i sista stund) och Saw V. Den förra visas och diskuteras av Jonas Mosskin (psykfilm) med flera på Zita, nu på söndag.

En marginaliserad visningsform: Kommentar om monopol och andra visningsfönster

Jag kommenterar Troells DN-inlägg om SFs monopol i dagens SvD. För det är dags att sluta sätta biografmonopolet i första rummet när vi diskuterar hur svensk film skall nå ut. Även om vi bryter monopolet så kommer färre människor att se film på bio än i andra visningsfönster.

Festivalbitterhet och SIFF-tips

Festivalbitterhet och SIFF-tips på Weird Science.

Näckrosor på torsdag

En omstuvad Water Lillies-text på Weird Science för att påminna om att filmen visas i Psykfilm-serien på torsdag.

Arkivinventering

Ja, inte min alltså. Men väl Filmarkivets som huserar i Filmhuset. Det firas mellan den 26 oktober och den 2 november med gratis film, seminarier och lite annat smått och gott. Programmet hittar du här.

Bland mycket annat kan man se favoritfilmer som svenska regissörer och skådespelare väljer. Till höjdpunkterna måste Helena Bergströms val framhållas. Bland alla dessa självklara, och i ärlighetens namn ofta sedda och därför trista, val (Roy Andersson väljer TaDaDaDa....Cykeltjuven!) klipper hon till. Det är förvisso ungefär lika förutsägbart, men ändå:

20.00 Bio Victor. Min favoritfilm – Helena Bergström: Under solen, regi: Colin Nutley, Sverige, 1998, 130 min. Ensam lantbrukare, 39 år, med egen bil söker ung kvinna som hushållerska. Svar med foto till ’Alla anbud beaktas’. Med Rolf Lassgård, Helena Bergström och Johan Widerberg. Är tiden mogen för en kritisk upprättelse av Under solen, Nutleys tio år gamla kioskvältare? Det anser Helena Bergström, som introducerar visningen och berättar om sitt val av film.

Ni läste den näst sista meningen? Bra. Alla här som tror att det egentligen handlar om kritiken mot Angel räcker upp en hand.
Det har gått tio år sedan Under solen så det kanske är okej att komma dragandes med den, men kom ihåg dessa ord när arkivet firar 85 och Bergström väljer film...

Förutom Nutley-visningen så vill jag gå på den här, fast av helt andra anledningar (28 oktober):

20.30 Bio Victor. Min favoritfilm – Mikael Marcimain: Dag som natt (La nuit américaine), regi: François Truffaut, Frankrike & Italien, 1973, 116 min. Med Jacqueline Bisset, Jean-Pierre Léaud, Valentina Cortese, Alexandra Stewart och François Truffaut. Underhållande film om kaotisk filminspelning. Filmen introduceras av Mikael Marcimain, som regisserat tv-serierna Upp till kamp och Lasermannen, och berättar om sitt val av film.

Uppsala, Rumänien

Att kliva av Uppsalapendeln inger mig ungefär samma känsla som de första raderna i titelspåret på Lars Winnerbäcks "Söndermarken".
Men detta uppvägs av att åka dit för att gå på kortfilmsfestivalen och hålla i ett seminarium om rumänsk film. Egentligen rumänsk kortfilm, men det blev väl mest landets film i allmänhet när jag, filmkritikern Andrei Gorzo, producenten Paul Sorin Damian och regissören Anamaria Chioveanu diskuterade i nästan två timmar.

Vi täckte, skulle jag tro, det mesta som gäller rumänsk film just nu: var framgången kom ifrån, hur möjligheterna att visa denna film inom landet ser ut och om det finns ett tryck från utlandet att göra en viss sorts film.

Alla värjde sig mot beteckningar som "Romanian New Wave", främst producenten Sorin. Han menade att en ny våg måste ha en mål eller mening, och det hade inte den rumänska filmen. Gorzo å sin sida förklarade att den grupp filmare som slog igenom med några års mellanrum - från Cristi Puiu (Herr Lazarescus död) till Cristian Mungiu (4 månader, 3 veckor och 2 dagar) - inte hade något gemensamt från början.

Det var, enligt honom, Puiu som inspirerad av Frederick Wiseman och Cassavetes lade grunden till den neorealism som de flesta rumänska filmer idag präglas av - men att det främst var en fråga om budgetrestriktioner. Sorin förtydligade att det också handlade om ett behov av att göra "äkta" film efter den "falska" kommunistiska filmen, och att neorealismen var den självklara moraliska lösningen. (Ord som de ofta återkom till var "sann", "äkta" och "falsk" och de såg inte ut som hiphopare, däremot tror jag att universella sanningar om moral och rak rygg faktiskt betyder något för folk i länder som haft hårda diktaturer).

Gorzo förtydligade att det var denna moral - som ligger i hjärtat av de rumänska filmerna vare sig de handlar om politik, historia eller relationer - han trodde var den universella kärna som gjorde filmerna så framgångsrika i väst. Jag vill verkligen hålla med honom, för jag ser det i filmerna, men ärligt talat - och jag tillade detta i en lång diskussion efteråt - så måste man se till den törst som i väst finns efter historier från det kommunistiska Europa, historier som få filmer än så länge - med undantag för De andras liv - berättar. Gorzo - som, det förstår ni vid det här laget, pratade mest: han är ju faktiskt filmkritiker - trodde att 2009 i det avseendet skulle bli vattendelaråret eftersom alla stora regissörer släpper nya filmer, men ingen av filmerna handlar om det förflutna.

Kommer filmfestivalerna i väst i längden att vilja ha dem, eller var "exotismfaktorn" som han kallade den, det viktigaste? (Hooked och Boogie som båda visas på SIFF, är två filmer som visar på denna trend).

Om inte - vad händer då med rumänsk filmindustri? Det faktum att landet har få biografer, och ännu färre som håller en standard speglar det faktum att rumänerna knappast går man ur huse för att gå på bio: inte ens en stor Hollywoodfilm drar fler än 100 000 besökare i ett land med nära på 23 miljoner invånare.

Gorzo kallade detta för "a blessing in disguise" eftersom det innebär att regissörerna kunde göra film helt utan ett öga på inhemska kommersiella intressen.
Det lustiga är att han inte kopplade samman detta med min fråga om det fanns ett tryck utifrån - från festivalerna i väst, t ex - att behandla vissa frågor i filmerna. Men jag antar att det alltid finns ett tryck, och att vi i Sverige skulle vara oerhört tacksamma om det fanns en förväntan på konstnärliga filmer som gick till Cannes, istället för en inhemsk marknad som trodde att Arn var frälsningen.

Nu höll inte Sorin, den inhemske producenten, med. Och det förstår jag: Var skall han få sina pengar ifrån utan en fungerande rumänsk marknad? Alla kan inte hamna i Cannes och få amerikansk distribution. Sorin hoppas istället på en rumänsk Luc Besson. För trots att han är tacksam för alla europeiska regionala stöd, och de har varit viktiga för rumänsk film på alla plan, så vore det kul med lite oberoende, tyckte han.

Anamaria, som fortfarande går sista året i landets största filmskola, hade en kortfilm i tävlan. Det var intressant att höra henne prata om huruvida kortfilmerna ger en möjlighet att experimentera stilistiskt, bort från neorealismen (som hennes, förvisso minimalistiska, film Fragmente gör). Hon menade väl inte att det fanns en reaktion mot neorealismen, tvärtom var det många som såg en fungerande stil och anammade den, men att det ändå fanns folk som vågade anpassa formen till sin berättelse på ett annat vis.

Hon berörde också om den viktigaste aspekten för återväxten i landet - och, antar jag, i alla filmländer: skolorna. Det gamla gardet av korrumperade professorer - som hatade Mungiu och hans likar - är på väg ut och den nya rektorn på hennes skola är mer "sann".
Puiu hade precis hållit en work-shop på hennes skola och andra framgångsrika regissörer och manusförfattare skulle ta vid. Vilket ju låter hoppfullt.

Ja, ett par nedslag som förhoppningsvis förtydligar och förklarar vad det är som har hänt och händer i rumänsk film.

Mer på SIFF

Den tjeckiske regissören Bohdan Sláma kommer med sin nya film The Country Teacher. Jag har inte sett den, men gillade Stesti/Something Like Happiness som jag valde till kritikerveckan i Göteborg för ett par år sedan.

Joe Swanbergs Nights and Weekends vet jag inte vad jag skall tro om. Den har fått blandande reaktioner i USA. Anledningen är enkel - Swanberg är en av de hajpade mumblecoreregissörer som många har kritiserat för enorm självupptagenhet (och för att enbart göra film om vita twentysomethings ur medelklassen). Jag har skrivit om rörelsen här (en essä till fjolåret SIFF, som Swanberg besökte med sin film Hannah takes the stairs) och här.

Richard Brody i New Yorker - som skrivit en tegelsten om Godard, hjärtar allt ur franska nya vågen och besläktat, och annars sågar även suveräna filmer - gillar Nights and Weekends. Hans recension lyfter fram den anledning som gör att jag tänker se filmen: Greta Gerwig - tjejen på bilden - har fått regi- och manuskredd. Av det jag sett, läst och hört är det, vid sidan av Aaron Katz (Dance Party, USA och Quiet City), hon som har brains och känsla i den här "rörelsen".

Bland sågningarna kan man gotta sig åt följande:

"Why are people making it, apart from the narcissistic thrill of seeing oneself projected really big up at the IFC Center? Why are otherwise rational filmgoers playing ball with this art-annulling process? I just want to pound my head against a desk, and then weep as Cinema is slowly interred to an already-waterlogged grave." av Michael Sicinski.

och

"If Cassavetes's films inspired future filmmakers with their DIY aesthetic, then Swanberg and Gerwig's efforts seem calculated to discourage enthusiastic amateurs from getting anywhere near a camera. Everyone thinks their bull sessions with their friends are fascinating, but Nights and Weekends serves as ample proof that unless you can structure these conversations into coherent chunks of exposition, then these sessions are just bull, plain and simple."

av Andrew Schenker i Slant.

Stockholms Internationella Förhandsvisningsfestival

"Mini-Cannes" viskar en kollega efter att festivalchefen Git Scheynius presenterat ett urval av filmerna på årets upplaga av Stockholms Filmfestival vid morgonens presskonferens.

Och visst - precis som varje år skulle jag kunna pricka in en stor del av festivalens utbud med hjälp av en lista på vad svenska distributörer har köpt in samt några branschblaskor som visar vad det snackats mest om på croisetten.

Från Hunger till Changeling, över The Chaser och De ofrivilliga till Mellan väggarna, Happy Go Lucky och Gomorra - filmer som visats i Cannes och får premiär inom ett par månader. Utan att tycka att filmfestivalen skall vara någon obskyr företeelse, eller att dessa filmer är annat än utmärkta, så är det väl det senare som stör mig mest - att det inte kunde få vara lite smalare, att några färre titlar kunde vara hämtade ur det kommande utbudet.

Vid sidan av dessa förhandstippade filmer är det som vanligt tung slagsida åt amerikansk indie (med en egen sektion) med självklara val som The Wrestler och W., samt indie-by-the-numbers-filmen Smart People med Dennis Quaid, Ellen Page (som mini-republikan) och Sarah Jessica Parker. När jag såg den höll jag på att tugga sönder knogarna i frustration över den mall som amerikansk studioindie börjar hamna i. I den sektionen är jag istället mest nyfiken på Old Joy-regissören Kelly Reichardts nya film Wendy and Lucy.

I asiatiska sektionen visas bland annat sydkoreanska storfilmen The good, the bad and the weird, och ni kan själva gissa vad det är en pastisch på. Blandat med egna koreanska westernfilmer ur historien. Det är en jätteproduktion som är tänkt att rädda sydkoreansk filmindustri. Ingen överraskning att den visas på festivalen då Non Stop köpte den i Pusan.
Dessutom Sparrow av Johnnie To som jag inte så, men hörde mycket om i Pusan. Och Kim Ki Duks Dream som inte var i Pusan utan i San Sebastian (han har tydligen någon beef med koreanerna).

Dessutom får Wong Kar Wai årets Visionary award och kommer hit med Ashes of time redux.

En hel del svenska Work in Progress, bland annat för Petra Revenues Karaokekungen, och det är ju alltid kul.

Av filmer som jag tipsat om tidigare visas Cannesvinnande kortfilmen Megatron från Rumänien och en annan film från samma land, Hooked. Dessutom visas rumänska Boogie, Radu Munteans nya film, på festivalen. Han är en utmärkt regissör, med filmen The paper will be blue i bagaget.
En annan film som jag verkligen ser fram emot är Katrina-dokumentären Trouble the water.

Och så är det kul att rysk film är årets Spotlight, och att man visar ny Latinamerikansk film i en sidosektion, den har varit på gång ett par år men är sällan sedd i Sverige.

Jag hoppas verkligen att alla pärlor under Cannes-stenarna hittar sin publik. För när Git inledningsvis frågar vilken film som i år kommer att sälja ut snabbast - hon gör stor sak av att Control i fjol sålde slut på en kvart - så hoppas jag att dessa storsäljande förhandsvisningar inte skymmer det som döljer sig bakom dem, det som är unikt för en festival:
Filmerna som publiken kanske möter på bioduken bara denna enda gång.

Men jag är inte särskilt hoppfull om att de murvlar som samlats i Nordic Lights vita rum kommer att belysa dessa särskilt adekvat: häromåret fick jag se siffrorna från mediebevakningen av Göteborgs filmfestival.
13% av filmerna som festivalen visade hade redan svensk biodistribution och över 80 % av mediabevakningen under festivalen låg på dessa.
Och så frågar sig folk hur det kan komma sig att smal film har det så svårt i det här landet.

Nå, nu skall jag sluta vara cynisk och negativ och komma med ett enkelt tips istället. Strunta i filmerna som snart kommer på bio (såvida de inte har ett intressant Q & A knutet till sig, gärna med en regissör och inte en skådespelare) och gå på filmer som inte har distribution, gärna från udda filmländer.

Jag lovar att tipsa om filmer inför festivalen i takt med att jag hinner se dem.

Svensk Film 3: Per Gudmundson och Preludium

...ligger på Weird Science tillsammans med de två första delarna.

Svensk Film 2: Balladen om Marie Nord och hennes klienter

Folkets Bio är i alla fall kreativa så det förslår. Fyller biograferna med småfestivaler, debatter och nu senast sin nya kortfilmsatsning "Svensk Kortfilm c/o Folkets Bio".

Eftersom svensk kortfilm för det mesta är av mycket högre kvalitet än svensk långfilm är det ett strålande grepp. Dessutom är jag högst förtjust i formatet. Den senaste filmen, som går upp ikväll, heter Balladen om Marie Nord och hennes klienter, i regi av Alexander Onofri (med manus av Onofri och DNs filmkritiker Kerstin Gezelius).

Filmen handlar om socialsekreteraren Marie Nord, spelad av Sofia Helin, i en icke namngiven parabolantennsförort. Marie är överallt, driver fritidsgård, övervakar, snackar vett med ungdomar, håller i kurser och hjälper granntjejen med hennes barn. Ganska snart märker man att hon är djävligt nervig i allt hon gör, småsvettig och ständigt sugandes på en cigg (och de lite avhuggna halvbilderna på henne och hennes klient i början ger också ett märkligt småosympatiskt intryck som passar - eller så var det bara något fel på min tittkopia).

Och rätt fort ser man att allt inte står rätt till med hennes projekt. Helins karaktär är måttlös, och hon är av ett slag som man - alltför - sällan ser i svensk film: hon vill, kanske, väl, men väljer också att göra saker - eller har valt att göra saker och kan inte sätta stopp för dem - som inte med den bästa vilja i världen kan kallas för goda mot någon i hennes omgivning.

Marie är helt enkelt inte en person som man enkelt kan placera i ett fack - hon tycks lida av en fet vit skuld, och en brinnande passion för sitt jobb i förorten, men lever ut "koloniala fantasier", som en karaktär i filmen säger till henne. (En fin ordväxling: Han: "Sådana där koloniala fantasier är inte okej längre". Marie: "Nej, kanske inte i innerstan").

Fantasier som helt enkelt är rasistiska och som hon inte låter förbli fantasier. Man borde förstås förstå varthän det barkar när man får se hennes samling afrikansk statyetter på kontoret. Eller när hon frågar en medarbetare om de som socialarbetare "är som missionärerna som åkte till djungeln varpå infödingarna började dö av deras virus".

Marie Nord är ett störande men välkommet porträtt i en svensk filmflora fylld av okomplicerade och därför tråkiga karaktärer. Och jag tror att hon är ett rätt bra, om än för dramats skull väldigt överdrivet, porträtt av människor som inom sig förenar mängder av föreställningar och känslor om förorten, om invandrare, om svarta män - känslor och föreställningar som inte direkt kan kallas politiskt korrekta - men som samtidigt är personer som gör gott eller vill väl.

Svensk Film 1: Troell

Jan Troells och Thomas Stenderuos debattinlägg i dagens DN är förstås helt korrekt: SFs monopol är skadligt, och det inte bara för svensk film. Det är bra att någon med hjälp av konkreta siffror och en specifik film visar hur det faktiskt ser ut i dagens biograflandskap.

De frågar:

"Är det då filmpolitisk klokt och moraliskt rätt att använda 250 miljoner kronor årligen till stöd för produktion av svensk film när den får så svårt att nå en publik? Detta därför att biografmarknaden styrs av ett enda företag, som är mest intresserat av att visa amerikansk film. Och som troligtvis måste ingå blockavtal om bokning av amerikanska filmer för att få tag i de mest vinstgivande."

På vilket jag svarar: antingen startas en statlig biografkedja, eller så får befintlig infrastruktur vid sidan av SFs biografer ett så pass massivt stöd att det snudd på blir statliga kedjor. Det vill säga om de biograferna skall kunna ha stora salonger och kunna att programlägga filmer en längre tid, för att filmerna skall kunna växa tack vare word-by-mouth.

Eller så tar Filminstitutet och ser samtiden i vitögat och börjar producera film direkt till dvd, eller släpper filmerna på dvd, och/eller via legal nedladdning, samtidigt som de går upp på bio. Den senare modellen tror jag är den enda funktionella, och den billigaste.

Jag tror inte att Troell skulle hålla med mig, och jag förstår att det är tragiskt för många regissörer att filmer som de skapar för bioduken hamnar i den här situationen. Men nyligen hemkommen från ännu en festival med många filmer som bara kommer vandra vidare till nästa festival och inte få någon reguljär biografdistribution, kan jag bara säga att han sällar sig till en allt större skara.

Och många av dessa regissörer, som inte är etablerade, vita, manliga auteurer från väst (detta skrivet helt utan udd eller agg, bara ett konstaterande), skulle vara glada om deras filmer ens släpptes i någon slags distribution.
Det är tveklöst ett filmlandskap under stark förändring out there, monopol eller inte.

Rumän...igen

Jag skriver om rumänsk film på Weird Science. Det är som bekant inte första gången, men det är som jag skriver i texten: landet har för tillfället det högsta antalet bra, intressanta regissörer i Europa. Kanske i världen. Och det gäller inte bara inom långfilmen utan i allra högsta grad dokumentärfilmen och, just nu, i kortfilmen.

Inom kortfilmen tänjs gränserna för olika stilar, prövas nya vägar och man kan se framtida regissörer blomstra, som Anamaria Choiveanu som står bakom filmen Fragments, en formmässigt stark film som lutar mer åt den magiska realism Nae Caranfil och Cristian Nemescu står/stod för - men som ändå känns helt egen.
I nästa veckan visar Uppsala kortfilmsfestival några av de senaste årens bästa kortfilmer från Rumänien och håller ett seminarium, med mig som moderator, där vi diskuterar rumänsk film.

Puh - Pusan

Så - tillbaka efter tio dagar i den sydkoreanska kuststaden Pusan. Eller Busan som de säger där.
Först och främst: Jag hade ambitionen att rapportera regelbundet, men gav snabbt upp när jag insåg vilket tempo det skulle bli. Som jurymedlem bevakade jag New Currents-sektionen med första- och andragångsregissörer från hela Asien - Iran till Japan. (Här är en mening att håna mig för: Kazakstansk film kommer starkt). Det blev tre filmer om dagen. Till detta kom det enorma utbud av film som jag av andra yrkesmässiga och privata anledningar måste och ville se; i slutändan klockade jag 28 filmer - oräknat de jag såg på den långa flygresan. Så istället för att offra alla officiella nattmingel lät jag dator och sömn vara: Pusan är känt som en festival där industrin möts på inofficiella partyhäng, så det är fester med överdåd av mat och dryck varje natt, följda av strandhäng eller obskyra koreanska karaokebarer med ännu mer mat. Pusan är ett seafoodmecka med en helt enorm fiskmarknad. Jag har aldrig ätit så färsk och bra mat från havet. (För fler bilder av hur Pusan ser ut, och hur jag tvingar i mig nattamat kort inpå en trerättersmiddag - kolla in Camilla Larssons inlägg på Göteborgs filmfestivals blogg).

Filmmässigt var det en väldigt bra festival, särskilt ur jurysynvinkel. I vanliga fall är det en rätt tveksam blandning som utgör tävlingsfilmerna på många festivaler. Här var åtta av 14 filmer mer eller mindre intressanta och tre-fyra av dessa riktigt bra. New Currents-sektionen skall se till det lite mer överraskande ur narrativ eller annan synvinkel; inte direkt experimentellt kanske, men inte helt konventionellt.

Min favorit var den månne minst okonventionella filmen - men så oerhört vacker och välgjord att det knappast störde. A Moment in June av den thailändske regissören O Nathapon är väldigt influerad av Wong Kar-Wai (som också var på festivalen, och som jag faktiskt av en slump lyckades träffa), i synnerhet In the Mood for Love (estetiskt) och Happy Together (innehållsmässigt).

A Moment in June är ett drama om tre kärleksaffärer: En teaterregissör lämnas av sin pojkvän 1999 samtidigt som han repeterar en pjäs om en otrohetsaffär som utspelar sig 1972. Samtidigt får en äldre man besök av en flickvän som försvann för 30 år sedan. Filmen är full av plattformar, tåg och båtar - folk lämnar varandra mest hela tiden. Det mest imponerande – som gör att filmen lyfter över de ibland för påträngande Kar Wai-influenserna – är hur Nathapon sömlöst men snyggt går från teaterscen till film och låter de tre affärerna befrukta varandra.

Jag är en sucker för metafiktion, och det här är det snyggaste exemplet jag sett på länge. Jag skriver mer om filmen i en artikel vid namn "Meta is for cynics" (ja, jag kom på namnet innan jag skrev texten och blev helt enkelt tvungen att skriva den) som snart kommer upp på FIPRESCIS hemsida. Meddelar då.

Vårat pris gick till den kinesiska filmen Jalainur. Vi fem jurymedlemmar kom sista dagen med en lista på samma fyra filmer på olika plats. Jalainur var den gyllene kompromissen eftersom alla hade den på andra plats, och nästan ingen hade samma film på första plats.

Liksom i fallet med A Moment in June är det svårt att tro att Jalainur är en långfilmsdebut, även om det är fotot mer än berättelsen som imponerar i den kinesiska filmen.

Handlingen i Jalainur är enkel och skildrar vänskapen mellan en äldre och en yngre man som antar far- och son-karaktär. De båda arbetar i ångtågen i den öppna jättegruvan Jalainur i Mongoliet. När den äldre mannen pensionerar sig och lämnar staden följer den yngre mannen efter och filmen blir en slags roadmovie. Inte många ord yttras, men fotot – med hårt bearbetade färger, ibland nästan svartvitt – är helt otroligt vackert; särskilt i kontrasten mellan det oändliga, platta och karga landskapet, himlen och de smutsiga fabrikerna, gruvorna och tågen. (Bilden bredvid gör inte riktigt rättvisa, men jag hittar ingen annan)

Av de filmer som inte tävlade var det Samira Makhmalbafs Two Legged Horse som grep mig hårdast och aldrig släppte taget. Det är en sådan film som gråter man inte fem gånger under filmen, och på slutet, och efteråt när man pratar om filmen med finska journalister - då är man knäpp. Two Legged Horse handlar om en udda relation mellan två pojkar i Afghanistan. Den ene pojken är en krympling som fått benen bortblåsta av en mina. När hans far skall resa bort lejer ha en efterbliven föräldralös pojke att vara ”häst” åt krymplingen. Varpå krymplingen driver på den efterblivne pojken brutalt och behandlar honom precis som en riktig häst. Vilket, tyvärr, är snäppet bättre än den tillvaro som den efterblivne pojken hade innan.

Filmen får sin styrka från spänningen mellan pojkarna: Båda är perfekt utmejslade karaktärer; den efterblivne har ett förvridet men oerhört vackert ansikte, och krymplingen ser oskuldsfull, nästan änglalik ut, men är fruktansvärt elak. Man kan nästan ta på den förändrande relationen mellan de båda i varje enskild scen. Det bästa jag har sett på mycket mycket länge.

Makhmalbaf har tydligen baserat filmen på något hon själv sett - fast inspelningen är mest känd för att den avbröts av en självmordsbombare - men det är inte svårt att läsa filmen som en gripande skildring av hur synen på mänsklighet förändras i en fattig krigszon.

Det var några smakprov från en fantastiskt festival, och jag sitter nu med hög olika artiklar och texter som ger sig på filmerna därifrån ur olika perspektiv. Det måste ju mejslas och letas efter vinklar som gör det säljbart: jag kan berätta att svenska medier inte är särskilt intresserade av asiatisk film om det inte utdelas sparkar i ansiktshöjd var fjärde minut.

So, to be continued....

(Det lite suddiga fotografiet ovan föreställer vanliga små gatustånd: peka på akvariet, få djuret tillrett och käka på disken med alla små underbara koreanska tillbehör. Nedanför mitt hotell fanns ett 20-tal dygnet runt-öppna stånd av det här slaget.)

Spaning om specialiserade filmfestivaler

En spaning i dagens SvD om specialiserade filmfestivaler och filmserier.

I min bortredigerade ingress knöt jag dagens situation bakåt i filmhistorien:

"I filmens födelse var biografvisningen spektaklet – lika viktig som bilderna som flimrade fram på vita duken. På 1920- och 30-talet ordnade konstnärer och intellektuella visningar av avantgardefilm i särskilda klubbar och filmstudios. Idag, när den vanliga biografdistributionen är hotad av hemmabiografer och nedladdning, ersätts de av specialiserade filmfestivaler."

Den förbannade filmkritikerdöden, igen

Ny text på Weird Science om filmkritikerns omdiskuterade död.

Veckans recension - Hellboy II

Förväntningarna var högt ställda på del Toros uppföljare.

Understreckare om beur-film

Ny understreckare i dagens SvD om så kallad beur-film.

SvDs YouTubiana

Konstigt att ingen filmblogg reagerat på att SvDs ledarblogg har stulit Fredrik Strages YouTubiana-koncept och börjat köra "politiska filmsnuttar vi minns". Kanske för att ingen vill erkänna att SvDs ledarsida har blivit underhållande sedan Per Gudmundson - av anledningar som han säkert skulle tycka var både mer och mindre smickrande - började där häromåret?
Hittills är Kim Il Sungs död den absolut roligaste snutten. Se själva.

Last supper

"Kostcirkeln är sluten". En ny text på Weird Science om Bigert & Bergströms dvdutgåva av dokumentärfilmen Last Supper/Den sista måltiden, som först visades som en konstinstallation.

Lästips; FLM#4

En alldeles förtjusande tidskrift i sin helhet, men jag vill särskilt slå ett slag för Jonas Holmbergs reportage om svenska produktionsbolag som Plattform, St Paul och Silverosa. Skitbra filmjournalistik.
Och så är numret extremt snyggt utformat. (Det bör kanske nämnas att jag är med i ett samtal om etnicitet i svensk film också, innan någon anklagar mig för jäv.)

Marknadsstödet

Jaha, nu har marknadsstödet - de där hundra miljonerna som ni kanske minns - börjat portioneras ut. Eller vad man nu skall kalla det när tre filmer får dela på 24 miljoner kronor.

Filmerna är, föga överraskande, ARN - Riket vid vägens slut och Vi hade i alla fall tur med vädret - igen av Kjell-Åke Andersson; och, lite mindre tippat kanske, GSI- Gruppen för särskilda insatser av Anders Nilsson.

Motiveringen är densamma som förut:
"Marknadsstödet är en ny sorts produktionsstöd som riktar sig till breda filmer som förväntas locka en stor publik. Andra aspekter som vägs in rör hur stor del av filmens finansiering som är säkrad och vad filmskaparna tidigare gjort."

Det här är för mig en fullständigt omvänd marknadsekonomisk logik: varför skall de stora titlarna, som förväntas dra en stor publik - baserat på deras "track-record" - och därmed dra in pengar - få mer pengar? Och ganska mycket dessutom, sett till vad vanliga svenska produktioner går loss på. Jag förde ett resonemang baserad på gissningar när meddelandet om dessa pengar kom, och behöver nu inte ens ändra titlarna jag gissade på då.

Filmregioner

En ny text om Stockholm och filmregioner på Weird Science.

Seoul - Stockholm

I linje med det förra inlägget måste jag förstås påpeka att årets upplaga av den Sydkoreanska filmfestivalen Seoul - Stockholm börjar imorgon, på Zita, och håller på till den 21 september.

Jag har inte hunnit se någon av filmerna som visas, men den film jag är mest intresserad av är Night and Day av Hong Sang-soo som var med och tävlade på årets Berlinal.

Pusan

Det känns som en dröm sjunger Parken på årets bästa skiva. Och det gör det: om två veckor åker jag till Asiens största filmfestival, Pusan i Sydkorea. Eller PIFF, som det förkortas.

Berlin

Berlin i helgen. Knappt någon rörlig bild - utom de fascinerande kortfilmer man ibland kan se på videoskärmar i tunnelbanevagnarna - men mängder av stillbild i form av fotoautomatlekar. I gamla öst finns det fortfarande automater kvar av den gamla skolan. De står där som sulfurbomber (efter att vi nyttjat ett par var vi krogparior resten av natten) och lockar med samma fascination som när man var barn: ett rum och en framkallningsapparat, i ett. Fem minuter från en stillbild av hur man egentligen ser ut när man går ner för Uppsala gågata, 13 år gammal.
Att stå framför en sådana apparat idag med senaste 5.0 megapixelmodellen i fickan är kanske det närmaste mentala tidsresor vi kommer.

fLms festival 4 oktober

fLms filmfestival den 4 oktober ser helt fantastiskt ut.

För den som därefter - med rätta - torskar dit på regissören Apichatpong Weerasethakul har Second Run i England nyligen gett ut hans film Tropical Malady.

Mirikitanis katter

Kvällens tevetips skriver jag om på Weird Science.

Venice vs. Toronto - There Will Be Blood

Nej, jag kunde inte motstå att stjäla rubriken till The Times artikel om att bossen för Venedigs filmfestival, Marco Mueller, avslöjat att festivalen från och med nästa år flyttas och helt krockar med Torontos filmfestival. För den som har varit i Venedig och upplevt airliften, den dag då folk flyger över till Kanada, och den påföljande känslan av att gatorna på Lido har upplevt en högst selektiv rapture - där måttstocken snarare är kapitalistisk än kristen, eftersom Toronto har en marknad och Venedig bara har en nött kulturstämpel - kan inte annat än gapa och skaka huvudet i stum förvåning.

För mig innebär det att det val mellan festivalerna som jag hade tänkt göra från och med nästa år blir mycket lätt: Hej då Lido, hej då eurotrash, hej då illaluktande kanaler och dyra hotellrum. Hej civiliserade storstad.

För filmfestivalcirkusen är det en intressant, men logisk, utveckling: Denna högst europeiska företeelse som utvecklats till ett eget nätverk och en mötesplats där man kan sälja sina stadsfinansierade kulturrullar till varandras nationella distributionsnätverk, och samproducera nya, har i allt högre takt blivit en global företeelse som - för de stora festivalerna - därför fått ett skriande behov av stora Hollywoodnamn till sin röda matta, för att locka journalister. Om dollarn fortsätter att vara svag tror jag att Venedig kommer att bli en mycket torftig och oglamorös festival utan de stjärnor som motiverar journalisternas närvaro.

TIFF - Toronto International Film Festival - har inga sådana problem eftersom det har blivit favvofestivalen för Oscarsäsongfilmerna. Dessutom, vilket kanske är än viktigare, är den också i högre utsträckning än Venedig en publikfestival samt en marknadsfestival. Det innebär att den blandar filmfestivalens två framtidsbehov: visa filmer som inte kommer att gå på bio för en hungrig publik, och göra affärer om dessa filmers framtid (och om nya filmer).

Några regler för filmkritikern

Kerstin Gezelius svarade på mitt svar i dagens DN. Men den texten finns vad jag kan se enbart i pappersform så jag låter mitt svar - som bara kommer här, inte att jag tänker försöka klämma in 300 tecken i DN om ett par dagar - bli ett par pedagogiska instruktioner och frågeställningar för filmkritiker, aktiva och in spe.

Om du skall skriva om en film som kommer från "den tredje världen" (en vag definition i en globaliserad filmvärld där en film från, säg, Brasilien kan finansieras av, säg, två av filmvärldens mäktigaste bröder, jag vet) och den innehåller mycket våld, då är det inget att klanka ner på. Så är det nämligen där, och därför är det moraliserande att klanka ner på den saken.

Och även om du egentligen inte klankar ner på den saken, utan på det faktum att hela soppan till film, särskilt karaktärerna, är tunn - gör inte det, för det kommer ändå alltid tillbaka på att du moraliserar. Ja, om inte filmen är gjord i Hollywood förstås. Ibland, i just sådana här sammanhang, undrar jag - är det filmiska framställningar eller en antagen verklighet vi recenserar?

Gezelius har stora problem med att jag använder uttrycket "vi" i min recension. Det är, menar hon, snävt. Och här drar min fantasi iväg lite - för vad skiljer ett "vi" - som det jag skrev i min recension - från ett "man" eller ett "du", som Gezelius skriver i sin. Det blir mest en stilistisk poäng, men kan vara bra att komma ihåg. För ett "du" eller ett "man" kan också vara bra att ha om man vill slingra sig senare; ett "vi" är tydligare - och den kritiker som använder ett "vi" riskerar att få skit för att han eller hon talar för andra. Och det kan ju inte kritikern göra eller hur? För det är väl inte så att kritikern är kritiker för att han eller hon kan väldigt mycket om sitt ämne?

Eller kanske menar Gezelius, underförstått, ett "vi" som är lite för vitt och lite för "första världen" för att förstå hur det går till i favelan? Man kan tolka det som att en kritiker enbart har rätt att vara kritisk om han eller hon tillhör ett "vi" som "förstår" den här saken. Ett problem som för övrigt inte alls tycks uppstå om man från samma svenska horisont är positiv till filmen.

En annan poäng som Gezelius i sitt svar kommer in på är det att jag väljer att berätta om en liten bit av filmen och förvränger den. Men, är det meningen att vi skall berätta hela filmen? För varje gång vi klipper ut ett stycke till vår recension, för att illustrera det ena eller det andra, gör vi oss då icke skyldiga till att framhäva det ena till förmån för det andra?

Det här är något jag ofta tänker på i mitt värv: På mina under 3000 tecken har jag att välja på en rad saker, och jag väljer att fokusera på hur filmen berättas, tillsammans med vad den berättar. För mig är de här sakerna helt sammanflätade. Något som inte är självklart i svensk filmkritik där man gärna kan bygga en recension på att berätta om filmens handling utan en blinkning till hur filmen är gjord, och lika gärna kunde skriva om radioteater.

Det är åtminstone inte fallet med Gezelius, en av landets bättre kritiker.

Filmannonscitat

Fredrik Strage kommenterar Non Stops kreativa citatsaxande till Vampyrer-annonsen. Och jo, nog får man säga att bolagen - i alla tider - varit väldigt kreativa när det gäller att saxa i filmrecensionerna. Men vad få i Sverige tycks veta är att man enligt ny lagstiftning i EU kan bötfällas om man är för kreativ med saxen. (Gudarna skall veta att jag inte tänker googla mig fram till en länk i de ogenomträngliga EU-reglerna, influensasjuk och allt, ni får ta mitt ord på det just nu - men kolla mitt eget saxande från en artikel i New York Times från förra våren, stycket inklistrat längst ner).

Kreativast i år var alla fall Atlantics tilltag, då de smällde upp ett citat av José Padilha - som regisserat Tropa de elite - där han själv påstår att hans film är en uppföljare till Guds stad.

The European Commission has passed legislation that would keep bad reviews from looking good, the London newspaper The Independent reported. The measure, to take effect in December, will make it illegal for advertisers to misquote reviewers by taking a positive word or phrase from a theater review if it gives a misleading sense of the whole review. The Unfair Commercial Practices Directive bars advertising that includes “false information” or any claim that “deceives or is likely to deceive the consumer” and thus “causes or is likely to cause him to take a transactional decision that he would not have taken otherwise.” Helen Kearns, the commission’s spokeswoman on consumer affairs, said the measure would be “policed on a case-by-case basis” by the Office of Fair Trading. “It should apply to misleading advertising right across the board,” she added, “from airline tickets to theater tickets.

Dexter

För att - från ett helt annat men nästan lika obehagligt sammanhang - citera Lemmy Kilmister: Soon baby, soon.

Veckans recension - Bedragaren

Bedragaren har tveklöst en spännande berättelse, men jag har svårt att gå loss riktigt lika mycket som Fredrik Strage i sin recension. För det första är varken Åsa Blanck eller Johan Palmgren några kinematografiska virtuoser, för det andra tycker jag det är tveksamt att köpa deras tes om att människor på något sätt vill drabbas av "det otroliga" i form av en bedragare. Möjligen gäller det ett par malmöiter som blev av med några tusenlappar och fick ett avbrott i sin gråa vardag - men varför tas in de miljonsvindlande israelerna in i sammanhanget? De verkar inte så jävla nöjda med att ha drabbas av "det otroliga", om man säger så.

Den nya biografen

Om det är någon som har tvivlat på att museet är den nya biografen, så dundrar Moderna några spikar till i kistan med helgens italienska filmer. Kalla mig snobb, men det är såhär jag vill se film, även om Modernas biograf lämnar mycket att önska.

"Jan Aghed (mångårig filmkritiker på Sydsvenska Dagbladet) kommer att prata om en utveckling från neorealismens Syditalien till modernismens Milano med nedslag i epokgörande verk av Roberto Rossellini, Luchino Visconti, Francesco Rosi och Michelangelo Antonioni. Efter hans föredrag visar vi Luchino Viscontis Rocco och hans bröder (1960) samt Michelangelo Antonionis Natten (1961).

Astrid Söderbergh Widding (professor i filmvetenskap på Stockholms universitet och kritiker på Svenska Dagbladet) kommer i sitt föredrag att utveckla den essä hon bidrog med till utställningskatalogen med filmskaparen, poeten och skribenten Pier Paolo Pasolini i fokus. Efter hennes presentation visar vi Pasolinis Matteusevangeliet (1964) samt Teorema (1968)."
Teorema skrev jag om i fjol.

Övertolkning

Kerstin Gezelius tycker inte som jag. En kollega kommenterade saken med att alla kulturdebatter följer samma mall: "NN hoppar på XX, inte för vad XX har skrivit utan för vad NN tolkar in att XX har skrivit. Och så försöker XX svara och värja sig mot det XX inte skrivit".

I det här fallet tar Gezelius hjälp av bildredaktörens fotoval till min recension för att tolka tecknen i skyn. Hur som, jag har - mot bättre vetande - replikerat och trodde att den tre gånger nedskurna repliken (så är det att replikera i DN) skulle komma idag, just för att den ju tvunget skulle skäras ner för att passa in i den. Den är inte publicerad och jag antar att man väntar på att Gezelius skall skriva något ytterligare dräpande. Håll inte andan. Dyker den inte upp lägger jag in den här. Men andemeningen fångar jag nedan.

UPPDATERING: Idag kom texten. Efter att redaktören ringde igår och förklarade att de skulle ta in den en dag senare. Men att redigerarna nu tyckte att det var bättre med någon av de "längre" versionerna. När jag frågade om jag kunde får bearbeta texten - man får ju en del nya tankar på ett dygn - så fick jag .... fem minuter. "Jaha, kommer Gezelius att svara direkt då?". "Nja, kanske på söndag". På söndag? Att debattera i en dagstidning år 2008 känns rätt mycket häst och droska om ni frågar mig. Här är ett smidigare blogginlägg av Kristoffer Viita om filmen och Gezelius text.

Jag har inga problem att förstå Gezelius irritation över min rätt svepande sammanfattning av filmen, men att jag skulle "desinformera" håller jag inte med om.
Hon tolkar mina svepande formuleringar som att jag har ett problem med hur våldet skildras. Men som jag skriver, mycket tydligt dessutom, i min recension så är det inte problemet: problemet är hur karaktärerna skildras och filmen berättas, vilket påverkar hur jag ser våldet. Och även om regissören försöker visa på någon slags utvecklingskurva hos karaktärerna så förblir de - kanske just därför - papperstunna och endimensionella.
Jaha, så Neto är först korruptionshatande snut, en person man kan anta ha viss respekt för överordnades order? Varför går han tre scener senare mot given order in i eldgivning och pepprar omkring sig? Om regissören lagt ner jobb på den utvecklingen hade jag köpt det, som saken står nu är det som två olika karaktärer i filmen.

Så, jag har aldrig diskuterar hur våldet får skildras, eller frågan om förövare och offer i film från "tredje världen". Och ärligt talat, skulle jag vilja göra det - ett förvisso alls icke ointressant ämne - så skulle jag välja en film som a) skildrade detta på ett välgjort och trovärdigt sätt och b) en film som bakom sin stab av brasilianska storproducenter inte hade Weinsteinbröderna som huvudfinansiärer.

Att redigeras är att dö en smula

Inte alltid förstås. Tvärtom - en god redaktör med skarp blick och vass penna får en att växa. Hur som, i dagens SvD har jag en intervju med Peter Pontikis, regissör till filmen Vampyr som går upp i morgon. Artikeln var längre och handlade om genrefilm i Sverige och filmer gjorda utan bidrag från etablerade filmfinansiella institutioner. Så dök det, trots tidig lämning, upp något oförutsett i sista stund och texten skalades ner. Här, under teasern, är den i komplett skick. Mest synd tycker jag att det är på Jakob Abrahamssons slutkläm.



Vampyrer tål inte solljus, är dömda att leva om natten och dricker blod för att överleva. Som metafor för utanförskap gör sig vampyrernas situation bra, något som lockat regissörer att göra film om dem sedan stumfilmstiden.
Det gäller även den nya svenska filmen Vampyrer som har premiär imorgon.

Filmens huvudpersoner, systrarna Vera och Vanja som spelas av Jenny Lampa och Ruth Vega Fernandez, har inga klassiska vampyrattribut, inte ens huggtänder – för att komma åt blodet i sina offer tar de till fällknivar. Systrarna gnabbas om viktproblem och är trötta på utanförskapet som deras vardag innebär.
Filmens regissör, 32-årige Peter Pontikis som tidigare gått på Konsthögskolan och gjort videokonst, kallar vampyren för the ultimate outcast när han förklarar varför han valde genren.
– Vampyrer är en bild av så många olika saker, med utanförskapet som övergripande tema. Publiken har förkunskap som de läser in i filmen och genreförutsättningarna ger en ram som man kan leka med.
Som att systrarna saknar de vampyrattribut vi är vana vid?
– Det är ju logiskt att även vampyrsläktet följer evolutionen. Det är vampyrdarwinism – de vampyrer som utvecklas borde också klara sig bäst. Och huggtänder känns så opraktiska.

Vampyrer är av flera anledningar en ovanlig svensk film. Trots att två svenska vampyrfilmer får biopremiär den här hösten – Tomas Alfredsons John Ajvide Lindqvist-filmatisering Låt den rätte komma in går upp i oktober – så är det ingen genre som är vanlig. Så är fallet i Sverige med all så kallad genrefilm – från skräck till fantasy och sci-fi. Dessutom är Vampyrer inspelad utan finansiering från Svenska Filminstitutet eller filmregionerna (Film i Mälardalen la in pengar i slutfasen av klippningen). Det ena tycks hänga ihop med det andra, eftersom genrefilm sällan får offentligt stöd i Sverige. Kanske passar vampyrrullar inte in i filminstitutets kvalitetsfilmsmall?
Filmjournalisten Emma Gray Munthe, som är intresserad av genrefilm, tror att det handlar om att projekt av det här slaget inte har fått pengar och att de som gör filmerna därför tror att det inte går att få pengar.
– Delvis har de ju rätt, för filmkonsulenterna har sin personliga smak och de verkar inte så intresserade av den här sortens film. Fast det har blivit spretigare på senare år med filmer som Frostbiten, vilket gör att det ser lite lovande ut.

Pontikis tror dock att det är meningslöst att gå till SFI med filmer som har varit utanför de etablerade europeiska bidragssystemen.
– ”European auteurs explore genre” stod det i Hollwood Reporter under Cannes, och det verkar stämma – regissörer utforskar idag genrefilm för att kunna stå på egna kapitalistiskt ben.
– Med vårt förra projekt gick vi till etablerade finansiärer och fick kalla handen, säger han och skrattar när jag frågar om Vampyrer – där systrarna vill börja leva ett vanligt liv – alltså är en metafor för egna försök att ta sig in i filmbranschen.
Det var efter den erfarenheten som Peter Pontikis och hans producent Patrick Sobieski, som han tidigare spelat in den framgångsrika kortfilmen Paketet med, gjorde vad allt fler filmare världen över gör tack vare billigare och bättre filmteknik: De tog saken i egna händer och filmade utan en finansiär i ryggen.
Och det gick undan, Vampyrer har premiär ett år efter att de fick idén till filmen.
– Jag gav Peter två veckor att skriva manus, och efter att vi hade fått materialsponsring från olika filmteknikbolag spelade vi in i två månader, förklarar Sobieski.
Teamet bestod av fem elever från Dramatiska Institutet, där producenten hade avbrutit sina studier.
– Mina gamla lärare gnisslade tänder när de tvingades skriva praktikavtal. Men jag skulle tro att klasskompisarna, som fått vara med och göra en långfilm som biodistribueras innan de ens gått ut, är desto gladare.
Alla som jobbade med filmen fick en del betalt under inspelningen och resten när filmen går upp. Den sammanlagda kostnaden blev runt 300 000 kronor.
– Och då blev vi utskrattade av folk i branschen med det förra projektet, som vi beräknat till 5 miljoner kronor. ”5 miljoner? Skall ni spela in på VHS?” frågade de.

Den tredje anledningen till att Vampyrer är ovanlig är att det är den första svenska biofilm som filmbolaget Non Stop Entertainment distribuerar. Det speglar situationen som uppstod då Sonet Film, som hade hand om många svenska filmer, la ner sin distributionsverksamhet i fjol, varpå fler projekt är hemlösa.
– Men för oss är det inget självändamål att plocka upp en svensk film, säger distributionschefen Jakob Abrahamsson. Det viktiga är att hitta filmer som vi tycker passar i vårt utbud. Kombinationen av genre och arthouse i Vampyrer liknar det vi brukar distribuera. Och det är en fördel att ta en film som är klar, att inte behöva vara med från manusstadiet.
Abrahamsson tror att genrefilm kommer att bli vanligare i Sverige. Inte enbart för att det blir billigare att göra film eller för att filmerna görs utanför det etablerade stödsystemet.
– Ser man internationellt så är det den här sortens filmer som växer och blir rumsrena: från seriefigurer som Batman till fantasy som Sagan om Ringen. I Norge och Finland har det kommit flera inhemska skräckfilmer de sista åren. Och kolla i bokvärlden – John Ajvide Lindqvist kommer få många efterföljare. Jag tror att fantasy och skräck helt enkelt kommer att bli den nya kriminalfilmen.