God jul och gott nytt år

Dagens läsningar

New York Times skriver om Video-On-Demand och framgångarna för All good things. Obligatorisk läsning för SF Bio.

Senses of Cinema skriver om Afrique sur Seine från 1955, regisserad av Paulin Soumanou Vieyra, och andra filmer av svarta afrikanska regissörer som bör inkluderas när vi skriver (om) historien om franska Nya vågen.

Blä, blä, blä

En iransk nyhet som tycks ha hamnat i skuggan av vitryska val, genomförande vargar och snökaos: Jafar Panahi har dömts till sex års fängelse och tjugo års »tystnad« (hans sociala rättigheter har tagits ifrån honom: han får inte resa eller göra film de närmaste två decennierna).
Usch, usch, usch.

Troell får medalj

Svenska Akademien gav tidigare ikväll regissören Jan Troell en guldmedalj för ett skapande präglat av »rytm, impuls, rörlighet, närvaro och eftertanke«.

Ser därför lite extra mycket fram emot en rejäl samling med regissörens kortfilmer som jag vet har varit på gång ett tag, men som aldrig tycks komma. Men titta in på FLM och deras julkalender, lucka nummer 19.

Nytt distributionsbolag - Tri Art Film

Hade hört ryktas att Mattias Nohrborg (Triangelfilm/Astoria för er som är för unga för att minnas) var inblandad i något nytt, och det är alltså detta. Tri Art Film är ett nytt distributionsbolag för kvalitetsfilm som även ska lansera en »helt ny form av digital plattform«. Vad det senare innebär få vi veta under 2011, men det beskrivs så här:

»Den ska bli en mötesplats för filmintresserade människor med betoning på filmrelaterat skrivet material och visning av nya och äldre filmer, via video on demand.«

Bra inriktning har man också:

»Tri Art Film kommer att vara mycket selektiv och regissörsorienterad i sina filmval, med en klar och tydlig ambition att presentera nya talanger, men även med att presentera nya filmer från gamla mästare.«

Till de första titlarna hör också två utmärkta filmer som uppfyller dessa löften: Tran Anh Hungs Norwegian Wood och Athina Rachel Tsangaris Attenberg. (Tsangari producerade för övrigt Dogtooth).

Lördagsunderhållning

Det räcker med trailern till Terrence Malicks efterlängtade The Tree of Life för att jag ska få gåshud. Möjligen för att jag härom månaden såg om Den tunna röda linjen och grät som ett barn - och för att trailern tydligt visar att regissören inte viker en tum från sin vackra stil.

I andra nyheter:

"Thor has a hammer that flies to him when he clicks his fingers. That's OK, but the colour of my skin is wrong?"

Skådespelaren Idris Elba kommenterar att amerikanska Council of Conservative Citizens kritiserar att han, en svart man, spelar en gud ur den nordiska mytologin i den kommande Thor-filmen.

Via Guardian.

Fredagskrönika

Fredag igen, åsikter igen. Skämt åsido. Jag sitter med en månad kvar på mitt avhandlingsarbete och skriver på sådana saker som jag tar upp i krönikan. Kul, intensivt - och utsikten genom fönstret är bättre än snösmutsen i Stockholm.

Svinalängorna

Recension i SvD.

(Ja, i ett svagt ögonblick ropade en liten röst till i huvudet och undrade: »Men vad ska Ulrika Kärnborg säga?«.)

Några ord om Mexiko

Med anledning av att Ambulantefestivalen gör ett nedslag i Stockholm skriver jag på Weird Science om hur »Mexiko« skildras i amerikanska teveserier.

Kritikerdebatt

Ikväll leder jag och Eva af Geijerstam ett samtal om filmkritiken och dess framtid på Kulturhuset. FLM har en bra genomgång av den senaste tidens debatt om kritik.

Filmkritikens roll i det nya filmlandskapet

Efter att i nästan ett sekel ha varit knuten till biografen finner spelfilmen idag nya vägar till publiken. Det görs fler filmer än någonsin förr, och med nya distributionsformer når de också fram till publiken på andra sätt.

Hur påverkar det filmkritiken, och hur ser filmkritikerna på sin roll i detta? Är uppdraget att fortsätta bevaka de biografsatta premiärerna, eller att i högre grad vara uppsökande och göra egna urval?

Svenska Filmkritikerförbundet inbjuder till en diskussion med kritiker, författare, företrädare för nya distributionsformer och andra intresserade.

Samtalet leds av filmkritikern Hynek Pallas

Datum och tid: Tisdag den 7 december, klockan 18-21.

Plats: Klarabiografen, Kulturhuset, vid Sergels Torg i Stockholm

Fritt inträde.

Välkomna!

Visslar jag så finns jag (fortfarande) här

Fredagens recensioner:

Vill jag vissla så visslar jag

I´m still here

Trevlig helg

Krepper om Kritik

Även skådespelaren Magnus Krepper skriver en debattartikel om hur hemskt det är ställt med den svenska filmkritiken. Passionerat, verkligen. Det enda som saknas är ett enda exempel på det här:

»Kritik ska vara objektiv och skriven utifrån konstnärliga perspektiv, men istället möter jag överdrivet positiva recensioner helt utan substans. Många av kritikerna saknar kunskap att bedöma det se ser på konstnärliga grunder, det blir annat som styr – vilken kändis som spelar huvudrollen, hur många som kommer att gå och se den. Man hyllar det som är mainstream, som många kommer kunna ta sig till, och säger sedan att det aldrig görs nyskapande svensk film. Men när det kommer någonting nydanande sågas det för att man inte förstår det.«

Istället för att svamla skulle han kunna gå in på Filmnyheterna, och kolla in snitten för fjolårets filmer. Där ligger Flickan i topp, och filmer som Apan, Man tänker sitt och Behandlingen ligger inte så dåligt till de heller - alla med över 3 i snitt. Göta Kanal ligger i botten. Men Krepper kanske har en annan uppfattning om vad som är mainstream och vad som är smalt.

Framtidsböcker och dåtidsdebatter

Imorgon släpps boken »Framtiden är nu« där jag medverkar med ett kapitel om hur filmen ser ut om sisådär en trettio år. Idel ädelt skribentfolk i övrigt, som avverkar allt från jämställdhet till stadsplanering och bibliotek.

Kapitlet handlar mycket om hur filmlandskapet har förändrats, och i vilken riktning jag därför tror att det rör sig.

Vilket hänger ihop med det svar jag idag, i hast, har skrivit på SVT Debatt till Ulrika Kärnborg apropå hennes krönika om filmkritik (eftersom jag inte har den minsta lust att oavlönat sätta mig på ett tåg till götet - i snöstorm - och prata om huruvida svensk film är »bra« eller »dålig«). Se även kvällens program där Kärnborg och Jan-Olov Andersson, även han från Aftonbladet, medverkar.

Svaret är därmed ett försök att bredda debatten, och peka på hur även kritikernas villkor och roller förändras på grund av denna landskapsförändring - något som känns mer angeläget än att prata om slösaktigt betygbeteende.

Den som är intresserad av dessa frågor kommer till Kulturhuset den 7 december, där svenska filmkritikerförbundet bjuder in till debatt om den förändrade kritiken:


»Hur har filmkritikens roll förändrats i det nya filmlandskapet?«

Efter att i nästan ett sekel ha varit knuten till biografen finner
spelfilmen idag nya vägar. Det görs fler filmer än någonsin, och med nya
distributionsformer når de också fram till publiken på andra sätt.
Svenska filmkritikerförbundet inbjuder till en diskussion med kritiker,
författare, företrädare för nya distributionsformer och andra intresserade.

Samtalet leds av filmkritikern Hynek Pallas

Den 7 december klockan 18-21
Klarabiografen, Kulturhuset

Dåligt för att vara svenskt

I söndagens Aftonbladet skriver Ulrika Kärnborg om sambandet mellan den lojala, opportunistiska (vad det nu innebär i sammanhanget) svenska filmkritiken och den trista svenska filmen. Hon menar att svenska kritiker i allmänhet lägger sig platt för mediokra filmer och ger dem höga betyg för att de är svenska. (Ja, typ samma resonemang som Jon Asp hade i Fokus kring Mammut häromåret). Med en vassare kritik skulle svenska filmskapare göra bättre filmer. Ungefär så.

Låt mig börja med att säga att jag naturligtvis applåderar Kärnborgs tilltro till kritiken, och att jag blir lycklig när någon tillmäter filmkritiken den minsta betydelse. Den brukar annars alltför ofta avfärdas som irrelevant för både publik och filmskapare.

Jag tror på en kritik som vare sig den är hyllande eller sågande ser till filmen som film och pekar på brister och förtjänster i formspråk och drama, samhällsrelevans etcetera och så vidare. Och därmed gör sitt jobb - alltså är kritik. Det var bland annat därför, och för att jag tror att den tänkande publiken förtjänar och vill ha denna form av kritik, som jag blev så arg på Erik Helmerson och hans Vita bandet-recension i fjol.

Och på ett plan håller jag med om att svenska kritiker generellt sett är snällare mot svenska filmer. Det har tyvärr sin naturliga förklaring: filmkritiker recenserar biograffilmer, och de har därför en rätt hög andel svenska filmer på sitt bord. För många är svenska filmer en återkommande referenspunkt. För vissa av oss motvilligt, och vi ser till att knapra i oss en jävla massa annan film som motvikt. För andra är detta ett accepterat faktum. Och ja, jag tror att det skapar en viss negativ tolerans.

Kärnborg tar som ett enskilt exempel min (och andras) snälla recensioner av den svenska filmen I rymden finns inga känslor. Hon tyckte den var medioker. Hade en liknande belgisk, fransk, tysk eller vad det nu månne vara för komedi recenserats hade den inte fått samma betyg.

Jag tänker inte ta min enskilda recension i alltför mycket försvar gentemot Kärnborgs påståenden (de är lite för subjektivt tyckande för det, annat än ett passus om filmens könsroller som må vara relativt traditionella men knappast stenålders: kvinnorna må vara hysterikor men männen timida? Skarsgårds karaktär är väl ändå en rätt fascistisk liten typ, sjukdomsursäkt eller inte) - men vill placera filmen i den kontext Kärnborg påpekar: komedin som främst är gjord för en nationell arena.

Nu kan jag inte tala för de kollegor som satte höga betyg på just denna film, men jag råkar se en del av dessa rent nationella komedier Kärnborgs pekar på, de där som sällan exporteras eller hamnar på festivaler. (En anledning är att det finns mindre festivaler som är rena slasktrattar för den sortens film). Och jag kan säga som så - ur en ungefär lika objektiv sits som Kärnborg skriver antar jag - att I rymden finns inga känslor står sig väldigt fint på den arenan; ja långt över kvaliteten på fältet (säg en film som Farsan, vilket är den ungefärliga nivån).

Att den dessutom hamnar på högre delen av betygskalan beror på att filmen är välklippt, har en enkel men snygg och innovativ scenografi som hänger ihop med berättelsen och huvudpersons sjukdom, och att den till nästan alla roller är välspelad. Dessutom har den ett underhållande, udda ämne som intrigmotor. Det är ganska objektiva kriterier. Tar man ner det till en nationell nivå - jag tror till och med att Kärnborg citerar just denna reklamens citatstöld - då är filmen just det: »den charmigaste och säkraste svenska komedi jag har sett på länge«. Vilket således enligt mig motiverar omdömet och betyget mer än väl - men samtidigt tyvärr drar tillbaka filmen till det svenska referensfältet lite väl mycket.

Ur en mer subjektiv kritikerposition på det svenska filmfältet: Jag är inte själv särskilt snäll mot svensk film till vardags - och tycker att de flesta av dem får orimligt bra omdömen och betyg (Himlen är oskyldigt blå!?). Fast jag tycker - om man ska utgå ifrån Kärnborgs internationellt jämförande perspektiv - att man även ska lyfta fram när den svenska filmen då och då lyckas skildra svåra ämnen, eller berätta annorlunda historier (i nationell och internationell kontext) som (för att hålla oss till 2010) Sebbe, Till det som är vackert, Svinalängorna eller Miss Kicki.

Jag recenserar få svenska filmer utanför dokumentärfåran för det är där de intressantaste svenska filmerna görs - och de står sig kan jag berätta väldigt väl på en internationell arena. Något som har att göra med att de inte enbart är underkastade tevekanaler som finansiärer, och drar till sig regissörer från andra håll än spelfilmens eller tevejournalistikens.

Men jag skriver spaltmeter av kritik av den svenska filmen både här och i andra sammanhang. Vilket gäller både dess innehåll och politiken kring den. Helt enkelt för att jag är överens med Kärnborg om behovet av detta.

Om vi bortser från det hyllande i föreliggande recension (eller det extremt negativa i min recension av en svensk film som Puss veckan innan) så tror jag att filmskapare tar mer åt sig av hur hantverket kommenteras i detalj - alltså det bra kritik gör - än om man slänger upp en affischmässig slogan och två eller fyra solar. Visst, de kan säkert bli sårade av en sågning eller peppade av en hyllning. Men förutom att vara människor är de också hantverkare och yrkespersoner som märker vad i en film som kommenteras - både vad som påpekas som brist och vad som lyfts fram som förtjänst.

Om våra filmskapare har någonsomhelst respekt för oss kritiker vill säga. Och har de inte det - då faller också hela Kärnborgs resonemang.

- -- -- - -

Jacob på FLM skriver om Kärnborgs artikel och påpekar att den inte riktigt stämmer. Jag har också svårt att hålla med henne om att kritikerna det senaste decenniet enbart pratat om att allt skulle vara väl på den svenska filmfronten. Tvärtom har det varit rätt hårda duster om att så inte är fallet. Och som Jacob är inne på - betygen är knappast problemet i den svenska filmkritiken. Snarare då som jag påpekar ovan hur kritik »skrivs« och vad den anses vara.

Filmpolitik?

Vi är flera som har tjatat om det polska (och franska) initiativet att avgiftsbelägga (punktbeskatta) alla visningsfönster för film och att därigenom lämna ett frivilligt (och idag illa fungerande) filmavtal. Uttrycket att tala för döva öron är kanske inte så passande i sammanhanget, men i ett nyligt samtal mellan kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri visade ministern att så inte är fallet genom att droppa följande exempel (Referat från bloggen Kulturekonomi):

»Kulturministern fick även en fråga om det finns ett behov att förändra filmpolitiken. Hon betonade vikten av att många är delaktiga i diskussionen om filmpolitiken, såväl staten som filmbranschen. Hon gav även exempel från Polen och Frankrike där alla visningsfönster på internet är avgiftsbelagda gällande film. Angående digitaliseringen framhöll hon att arbetet har inletts bland annat via Folkets Hus och Parker med ny teknik och att Filminstitutet har börjat dela ut stöd för digitalisering.«

Och ja, visst är steget långt från en bisats till en faktisk förändring - men glöm inte att politik alltid börjar i bisatser.

En märkligt optimistisk kommentar från just mig en måndagsmorgon, men ta det som att jag låter mig inspireras och droppar positiva kommentarer i det lilla för att rubba det stora.
Eller bara vill muntra upp er. Håll till godo.

Det är i slajmet det händer

DN-Helena gör en intressant notering på tidningens filmblogg om Gareth Edwards festivalaktuella film Monsters och »aliens som sanningssägare«. Om hur vi idag är besatta av att stänga gränser omkring oss, och hur detta tar plats i skräck och science fiction-film. Det är nu ingen nyhet att det är trashfilmen man ska ta en titt på om man verkligen vill veta vad som är på gång (skräckfilmsregissören och monster-make-up-artisten måste göra sig till siare, månne?), men bra att påminna om hur dessa genrer är platser där det kan vara »säkert« att rikta kritik mot en samtid, eller bara låta samtiden strömma in som ett (obehagligt) undermedvetet.

Att jag nöjt noterade Helenas inlägg just idag beror också på att jag precis skrev i min avhandling om en koppling mellan framställningen av manliga vita kroppar som instabila i amerikansk 50-tals science fiction, och den vita manliga kulturen i Falkenberg-gängets svenska 00-talsfilmer (jo jo, det går att göra).

Gwendolyn Audrey Foster skriver i en essä i boken Bad: infamy, darkness, evil and slime om hur krympande och växande vita kroppar och kroppsdelar som löpte amok i science fiction-film på 50-talet reflekterade en samhällsperiod där den amerikanska (manliga) vita kulturen blev instabil genom parallella rörelser mellan kvinnors och minoriteters kamp för rättigheter, och det vita manliga samhällets backlash mot dessa (ni kanske inte har läst historieböcker, men alla som har sett Mad men vet vad hon menar).

När svensk film nu pendlar mellan att vara trist apolitisk eller slå sina plakat i huvudet på oss, samtidigt som Sverigedemokraterna sitter i riksdagen och vi har fyra år till med en allians som tycker att bjudresor inte bara är okej utan en förutsättning för hela verksamheten - då kanske man ska börja drömma om en hälsosam liten undergroundrörelse där skräcken och slajmet får härja fritt?

Festivaltips

Jag är mest på landet och skriver den här hösten, så jag känner mig härligt bortkopplad från bilarna, dealarna och krogarna. Men här kommer ett nedslag i Stockholmsverkligheten och den pågående festivalen i form av tre SvD-tips.

...och tillbaka till bio

I fredags pratade jag med en svensk producent som bekräftade något jag hört upprepas från olika håll på senare tid: det har aldrig varit så här svårt att få svenska filmer gjorda utan stora namn knutna till projektet. Presentera ett manus och vips så är Persbrandt det enda tänkbara namnet. Eller så blir det inte gjort.

Vad som händer är förstås det som har varit på gång länge: mellanskiktet försvinner. Filmer som inte är gjorda på pengar lånade av vänner, eller filmer som siktar på Wallander eller Göta Kanal-nivå - filmer med konstnärlig ambition och ambitionen att alla på inspelningen ska få pröjs. Bye bye.

Så ser det ut på många håll i världen idag, och så kommer det alltmer se ut här med.

Ja, om inte Filminstitutet gör det de är satta att göra och finansierar filmer med konstnärliga ambitioner - och det först och främst. Inga »dra ihop lite stålar med hjälp av en Göta Kanal« först. Inga »det här är vad folk vill ha« främst.

Tja, antagligen behövs det lagar och tvångsåtgärder.

Nåja: för dem som vill veta varför det ser ut såhär idag finns många svar. Den svenska situationen är unik: med SFI (något många länder inte har) borde det vara lättare att få filmerna gjorda och få ut dem. Ett av svaren till varför det inte är på det viset är en annan unik situation: biografmonopolet.

Malin Krutmeijers pedagogiska genomgång av SF Bios totaldominans på den svenska biografmarknaden är en »something is rotten in the state of Swedish cinema« för dummies, och ett mycket bra ställe att börja nysta på om man vill fatta situationen i filmindustrin.

Från film till konst (och tillbaka igen)

I förmiddags gick jag (nästan) raka vägen från en pressvisning av Casey Afflecks I´m still here till Milliken gallery, där jag såg Tova Mozards halvtimmeslånga video The Big Scene.

Jag höll på att skriva att det var en lyckoträff, men det var det förmodligen inte. Att båda filmerna på olika vis handlar om relationen mellan verklighet och fiktion är inte så konstigt. I alla fall inte om man ser till hur samtidskonsten återkommande leker med - eller som SvDs konstskribent Anna Orrghen skriver »försöker upphäva« - gränserna mellan verklighet och fiktion.

Nu är det, som Orrghen påpekar, inte ett utsuddande av dessa kategorier som Mozard ägnar sig åt i The Big Scene, utan att mediespecifikt dra isär trådarna för fiktionen och »det verkliga« (vad det nu är). I filmen ser vi kvinnor i tre åldrar (Mozard med mor och mormor) klä sig i komediantens grundmundering (plastperuk, rouge, pancake, röda läppar - Larmar och gör sig till, helt enkelt) för att sedan sätta sig på Dramatens stora scen och samtala om förlusten av makar och fäder och sina olika relationer med varandra, tillsammans med en terapeut.

Det är djupt fascinerande. Och det är djupt fascinerande att höra hur historierna så ofta är historier (det biografiska som vi gör till narrativ) och hur det som med terapeutens hjälp fiskas fram som överraskningar och nyheter inte har hunnits inlemmas i detta (är det då »mera« verkligt?) och liksom bryter av.

Och det är spännande att se: munderingen och lokalen gör förstås att vi ser kvinnorna i sina roller (eller i förstadier till dem). På väg att ta på maskerna, kanske, eller mellan maskerna. Dessutom förstärker målningen och kläderna kroppspråket, mormodern som sjunker ihop i mitten, modern som lutar sig åt sidan och kniper ihop munnen när hon tolkar dotterns kommentar som att hon ska vara tyst (känns igen: »du pratar så mycket och det brukar ju vara ett skydd mot något«). Och dottern, upphovsman och motor och ändå inte samtalsledare vars in- och utträde ur samtalet man därför noterar extra.

Jag tyckte oerhört mycket om videon, och det bör nämnas att den är ett tydligt exempel på hur gränserna i den svenska film- och filmkonstvärlden suddas ut (apropå gränser som försvinner): Memfis har varit behjälpliga med verket, och jag har hört rykten om att det ska göras en 35mm -kopia.

Vad jag däremot ställer mig frågande till är den kritiska receptionen av denna samtidskonst. Och vad den antas undersöka. Gå tillbaka till SvD-recensionen ovan (som inte är unik för den här sortens konstvideos) och läs. Den avslutas med raderna:

»Det väsentliga är att undersöka – och visa – hur de [fiktion respektive verklighet] tillsammans konstruerar en berättelse. Det handlar om att visa på spänningen mellan dem och hur användandet av det fiktiva förstärker framställningen av det verkliga. Enkelt uttryckt behöver vi fiktionen för att uppleva verkligheten.«

Om jag inte har missförstått något är detta grundkursen för dokumentärfilm, och ett tema som dokumentärfilmen - inom vilken konstnärer arbetat sedan långt innan samtidskonsten fick stämpeln samtida - andas för att leva.

Eller så har jag fel: så är Mozards film precis så banal att det är just det här den gör och inte mer. Och då kommer jag på mig själv just där i den tanken och stannar rödblossig om kinderna upp: får verket inte vara så »banalt« i sitt tekniska undersökande, och ändå vara bra?

För då hade jag just kommit från en visning av en biofilm som leker med föreställningar om fiktion och verklighet - ja, en film som med stor säkerhet använder fiktion en masse för att förstärka, skapa och kommentera verklighet - med utgångspunkt i kändisskapet och dess magnetiska lockelse (knappast en nyhet). En film som inte är särdeles nyskapande eller ens särskilt välgjord, men som trots detta har något intagande. (Ja, min andra sittning var roligare än den första. Jag ska inte utveckla här och nu eftersom jag ska recensera I´m still here, men återkommer.)

Apropå kontextualisering och var rörlig bild visas: hade jag just lurat mig in i fällan att tänka att en biofilm kan vara bra utan att föra oss en tum vidare - och kräva spjutspetsintellektualism av ett verk för att det visas i ett betongrum i Vasastan eller Chelsea?
(Det förtar inte att jag tycker att konstkritiken kunde vara mer spännande än en b-uppsats i dokumentärfilm, men ändå).

Möjligen. Men det var i den stunden som jag bestämde mig för att återvända till Milliken och se filmen utan mina tekniska glasögon. Som när jag med en (metaforisk) påse popcorn tar en trashfilm ur hyllan och slappar. Och då kliver ju denna fascinerande personliga historia fram, detta sökande och undersökande av historierna och trådarna som finns mellan människor; uppfattning och missuppfattningar och allt vad det är.

Och ja: precis som vi ibland behöver 3D-effekter och ludna hobbitkostymer för att se det känslomässiga spelet i ett drama och hur det speglar våra liv, så tjänar Mozards teknik - manuset i handen, de målade kinderna, de fåniga kläderna, tiljorna, de hårda stolarna och första, andra och tredje raderna och parkett tomma på publik - till att lyfta fram det skådespel som pågår i alla familjer och mellan alla människor på ett alldeles ypperligt och mycket rörande vis.

The Big Scene - och utställningen videon ingår i, »How´s the world treating you« - visas bara fram till lördag den 13:e november, så skynda.

ESM

Greider om Pasolini.

Hundtänder och vita band i soffan

I Jonas Mosskins eminenta serie »Psykologer tittar på film« visas fjolårets bästa film, grekiska Dogtooth. Den 11 november förväntar jag mig alltså inte bara att det är fullt till sista plats i Klarabiografen - utan att folk står utanför Kulturhuset och käftar om de sista biljetterna. (Den som kan hitta på det bästa nya Dogtooth-ordet för biobiljett vinner). En film som bara måste ses.

Jag förväntar mig också att Mosskin ser och plockar hit Dogtooth-producenten Athina Rachel Tsangaris regidebut Attenberg (där Dogtooth-regissören Yorgos Lanthimos spelar en central roll). Lika speciell och flippad den, men mer fokuserad på far och dotter-förhållande än kärnfamilj. Och soundtracket är årets bästa - Suicide-pärlor inbäddade i ljuvliga små samtal om hur gammal man egentligen måste vara för att gilla New York-duon.

Senare i höst (9 december) blir det snack om en annan av fjolårets riktigt bra filmer, Michael Hanekes Det vita bandet. Mosskin: läge att se in dig på Bergman och Volker Schlöndorff för drivna djupanalyser. (Och så får du väl ta och gå förbi symposiet Ingmar Bergman och barnet.)

Elisabeth och Adrian

Adrian Sitaru plockade hem det internationella priset i Uppsala, och Elisabeth Marjanovic Cronwall det svenska. Välförtjänt och grattis. Kanske dags att plocka fram en oändlig intervju jag gjorde med Adrian i Grekland för ett par år sedan och aldrig lyckades sälja in någonstans...

För den som är mer nyfiken på Sitaru rekommenderar jag den några år gamla Valuri, en av de bästa kortfilmer jag har sett, samt fjolårets underbara hundknyckar-story Lord.

Om Valuri för ett par år sedan:

"Adrian Sitarus Valuri (Vågor), är femton perfekt genomförda filmminuter på en strand någonstans i Rumänien. En strandraggare träffar en efterbliven schweizisk pojke, och en familjefar badar med en okänd kvinna. Den första film jag kommer att tänka på när jag ser Vågor är Hanekes Code Inconnu. Men Sitarus komprimerade film trycker in känslorna och handlingarna och får dem att veckla ut sig först i tankarna hos tittaren. Vi får händelserna serverade, men får tänka oss påföljande tankar och moraliska grubblerier (i ett fall glimtade genom en videokamera) hos de involverade som kommer undan med fruktansvärda handlingar: en dödsolycka och en stöld med hemska konsekvenser som båda hänger ihop, och som ingen upptäcker trots att de sker i brännande dagsljus."

Mer om Uppsala hos Annikas. Annikas drar korrekt far-och-son-paralleller till Radu Judes utsökta The Tube With the Hat som jag var med att belöna som jurymedlem 2007.

Mer ur Hynek-arkivet:

"Grand Prix gick till den rumänska kortfilmen The Tube with a Hatsom påminner rättmycket om den film som kommer från landet just nu. En pojke och hans pappa åker från en lerig landsbygd till staden för att reparera sin gamla tv. De käbblar lite kärleksfullt, liftar med konstiga människor, tar en öl och en varm choklad och åker hem. Fotot är i alla enkelhet magnifikt. Filmen fångar dygnet från mjölkgrå gryning till några få solstrålar innan ett skymningskyfall."

Estockholmo

Tycker att årets program på Stockholms filmfestival är det bästa på länge. Men medan resten av filmmedia-Sverige kommer att bilda Håkan Hellström-hög på filmer som I´m still here /Typ intressant i fem minuter när det fortfarande fanns en kittlande, om än minimal, möjlighet att det var sant/ och Four Lions/Kul. Men kontroversiell? Verkligen?/ anser jag - förstås - att ni ska rikta blicken mot den latinamerikanska sektionen.

Jag är själv uppe i ett - evigt - projekt med att logga det senaste decenniets argentinska filmer sedan jag i våras kom hem från Buenos Aires med väskan full. På årets Berlinal såg jag Anahi Berneris It´s your fault som visas i Stockholm och som jag verkligen fastnade för.

Så här skrev jag efteråt:

»En annan Panorama-höjdare var argentinska Por tu culpa. Ett hårt - men vackert och känsligt filmat - moder-barn-drama som utspelar sig under en natt och fångar in både svårigheten med att vara ensam förälder, och hur - uppenbarligen - lite den argentinska sjukvården litar på mödrar, eller kvinnor i allmänhet.

Utan att aldrig säga eller visa något rakt ut handlar filmen om övergrepp mot barn, av även de minsta slag, och hur en förälder kan vara helt omedveten om sitt övergrepp, eller förtränga det.«

Fast jag kommer liksom alla andra att hylla Xavier Dolan - because he´s worth it. Hjärtslag är en sjukt begåvad film. Jon Asps artikel om Dolan i nya FLM är sådär full av pretentiösa superlativer som jag älskar - och han har faktiskt helt helt rätt.

Kort om Uppsala

För första gången på många år kommer jag inte att hinna sätta min fot på Uppsalas kortfilmfestival som började igår och avslutas den 31 oktober.

Det är synd. Inte bara för att jag alltid har väldigt roligt under de tillfällena i min gamla hemstad - jag spelade i ett par år skivor på slutfesten, vilket väl bidrog - utan för att den suveräna organisationen bakom festivalen alltid skapar ett ypperligt program. I år rekommenderar jag särskilt Adrian Sitarus film The Cage. Sitaru modererade jag ett samtal med i fjol, och jag älskar hans kortfilm Valuri.

The Cage är bra, och det har regnat priser över filmen vars innehåll både till berättelse och form kan läsas som en metafor för tillvaron som ett fängelse.

Av det svenska rekommenderar jag Mikael Bundsens Något börjar, något tar slut och Elisabeth Marjanović Cronvalls Inte panik. Bägge filmer som Anders Annikas fyndigt påpekar behandlar kvartlivskrisen.

Se även Joanna Rubin Drangers Fröken Märkvärdig och karriären - åh vad jag skulle vilja se Drangers »Arg«-, »Ledsen«- och »Glad«-böcker filmatiserade (eller åtminstone i nytryck...) - Marius Dybwad Brandruds snowboardfilm 1987-1993, Jonas Selberg Augustséns Höstmannen, Ruben Östlunds Guldbjörnsvinnare Händelse vid bank och My Sandströms Nudisten. Av de filmer som jag inte har sett är jag mest nyfiken på Sonia Hedstrands Inte en av dem.

Bob

Underhållande och träffande Lokko-recension av Dylans Witmark-demos. Som (en gång i tiden) inbiten Bob-räv är det bara en enda period i Dylans karriär som livemusiker jag idag återkommer till, och som jag verkligen skulle vilja se utgiven i The Bootleg Series. Det är de så kallade kristna åren. Dylan som liveartist har bara varit lika bra 1966 och 1975 som han var från den stund han äntrade Fox Warfield i San Francisco den första november 1979, till slutet av den så kallade "Musical Retrospective"-turnén året efter (som inleddes på samma plats) - där han efter ett års turnerande återvände till sitt "gamla" material.

Orsaken är inte bara att jag tycker att Dylans pånyttfödelse som artist hörs hela hela tiden under dessa ungefär 18 månader - utan att detta dessutom är en period i hans karriär som är oförskämt smutskastad; kanske den enda som - officiellt utgiven - skulle kunna vända på en del förutfattade meningar.

Män i kris

Jag och Eva af Geijerstam pratade Somewhere och män i kris i dagens Kino. Och ja, hur tar man det vidare - vad är det för slags filmer och manlighet jag vill se? Jag vet inte, och vet inte om jag var så mycket klokare i min sammanfattning av filmerna i Venedig, där jag också tog upp frågan. Men nog är det så, som jag antyder i programmet, att det handlar om att se filmer där männen själva konfronterar problemen, där lösningen inte är en dramaturgisk, manusmässig, quick-fix i form av en kvinna (som hinder eller förlösning) eller ett barn (som dito).

Fredagskrönika

En bortfallen nolla i redigeringen skapade en betydelseförskjutande twist i dagens krönika: 20 000 ska vara 200 000; syftande på att det är ungefär så många besökare man kan räkna med att producenten till Himlen är oskyldigt blå kan dra till sin film (för det är ungefär så många han brukar dra). Klart få som skulle ha greppat den saken ändå - och 20 000 fungerar det med eftersom filmer av det slag jag skriver om knappast kalkylerar/ kalkyleras få så många besökare.

Östtypsförslag?

Sitter och försöker spotta ur mig lite bilder på balter, ryssar och jugoslaver ur den svenska filmfloran. (Teve går också bra). Förslag mottages hemskt gärna. Stort tack på förhand!

Gruvarbetaräss

Eftersom det enda som tycks fungera på SJ numera är internet så kan jag åtminstone använda min kraftiga försening på vägen mot skogens mörka hjärta till ett litet tips. Apropå gruvarbetarna (händer det verkligen inget annat i världen?) skriver Per Gudmundson idag på SvD:s ledarsida om Billy Wilders film Ace in the Hole från 1951.

Här är en lite mer utförlig text om filmen (och samtidens bemötande) som jag skrev på bloggen för tre år sedan. Dags att se om kanske - minns den hur som helst som förträfflig.

- -- -- - -- - -- --- -- - -- - - - - - -

Förresten: insikten att jag skrev det inlägget för så länge sedan och att den här bloggen nu har ungefär tre och ett halvt år på nacken känns... märklig.

Vad är den: Ett rent textarkiv? En parallell, professionell »Hynek« (jag skriver ju i praktiken inget personligt)?

Så mycket som jag faktiskt inte ens minns ryms och länkas här inne. Skulle jag få en bättre bild av mig själv och min utveckling som kritiker om jag satte mig ner och gick igenom allt? Eller inte - är inte utveckling också att faktiskt glömma en del, och när man återupptäcker det se det med nya ögon och först då minnas bättre vad man en gång sade, tyckte, kände och upplevde? Skoj i alla fall - måste se om jag har någon film att tipsa mig själv om här inne.
Tack SJ.

Machete

Kortis om Robert Rodriguez Machete i SvD. Mer i en krönika för ett par veckor sedan.

Ingen neråtsång

Jag vet, jag vet. Både frekvensen och djupsinnigheten på inläggen här har gått ner stadigt ett tag. Av flera orsaker är en relevant: jag har bestämt mig för att inom ett par månader vara klar med min avhandling och försöker - nej, det är verkligen ingen lätt uppgift - stänga av det mesta av annat skrivande för att vara fokuserad. Hur gärna jag än vill gå igång på teveserierna jag trycker i mig och filmerna jag (trots allt) ser, och allt jag skulle vilja säga om tillståndet i svensk film just nu, så håller jag ner det ett tag till.

Inläggen kommer att komma; förhoppningsvis underhållande, kritiska och informativa. Men mer sporadiskt. Jag tror å andra sidan enormt mycket på mitt avhandlingsskrivande nu, och så har inte alltid varit fallet. Politiskt har det alltid känts "viktigt", men i och med valresultatet försvann klamrarna från det ordet.

- - - - - - --

Varvar för övrigt skrivandet med omläsningar av de allra mörkaste kapitlen i Myriam Anissimovs Primo Levi-biografi. Varför vet jag inte, kanske för att jag så innerligt hoppas att inte den bokens undertitel, »Tragedy of an Optimist«, drabbar dem som bär på en optimistiska anda, styrka och vilja till förändringar det här samhället så akut behöver nu.

JFC (Mångfald)

FLM-Jonas sammanfattar gårdagens mångfaldsseminarium på Filmhuset bra. Antar jag. För själv var jag tvungen att sticka efter att jag hade dragit igenom fem års forskning på mina tilldelade åtta minuter. Men hade jag varit kvar på paneldebatten som jag egentligen skulle ha deltagit i så hade jag i alla fall gjort en ansats att strimla Malmros »de e ba´ å kör«-argument.

Men det är ju problemet med dagens Sverige: ingen vågar säga struktur, ingen vågar säga pip, alla (och med det menar jag framförallt institutionerna) har blivit goda liberaler som sätter den förmodade individen - och dennes påstådda frihet - i centrum utan en tanke på att det kanske faktiskt bara är vissa som har lyxen att vara och framförallt ses som individer i dagens samhälle.

Att säga »det saknas olika grupper i filmens värld« (det var vad jag kunde se en icke-vit person i ett fullsatt Bio Victor igår) innebär inte att säga »vissa människor är inte individer och klarar sig inte själva«, utan: vissa grupper kämpar inte på samma villkor i dagens samhälle för att kunna ses som individer. Det är innebörden i SFIs och SVTs mångfaldsuppdrag.

Fast jag kanske skulle ha varit snäll mot Uffe i alla fall: efter en överjävlig morgon anlände jag till Filmhuset stissig och stirrig, varpå regissör Malmros erbjöd mig lugnande. Vilket får mig att fundera på hur han förberedde panelen...

Ps. Bättre än att jag hade varit kvar och tjafsat; varför var inte Jenny Lantz på plats - i panelen till exempel?

Pallas hjärta Parken

Imorgon lördag spelar jag och Pelle »Parken« Lindroth skivor på Snottys i Stockholm. Det är en slags andra releasefest för Parkens nya skiva, »Framtiden var här«. Kom dit!

Söt som Honung

Recension av Semih Kaplanoglus Honung i dagens SvD. Se de övriga delarna i trilogin - Mjölk och Ägg - på Cinemateket nästa helg.

Agnieszka Holland ikväll

Polska filmfestivalen Kinoteka avslutar ikväll sin Agnieszka Holland-retrospektiv med en visning av Copying Beethoven på Victoria kl 18. Efter filmen samtalar jag med Holland. Välkommen!

Och kan ni inte komma men är nyfikna på Agnieszka Hollands filmer, så rekommenderar jag varmt En ensam kvinna och Provincial Actors. Eller hennes fina avsnitt av The Wire och Treme, förstås.

Vem?

Gästrecension i Dagens Nyheter av Vem?-filmerna.

Uppdatering: Efter biobesök med barn i helgen noterade jag att Vem-historierna i form av filmer höjer målgruppens ålder något. Där böckerna fungerar toppen för tvååringar, är filmerna snarare till för treåringar. När katten biter nalle stortjöt de mindre barnen i salongen, och de treochetthalvåringar jag såg filmen med kunde efteråt inte sluta prata om att det var läskigt. Ur det perspektivet blir filmerna definitivt mer dramatiska än böckerna.

Uppdrag granskning: Film i Väst

För den som är intresserad av och insatt i den svenska filmregionalpolitiken framkom kanske inget nytt i tisdagens Uppdrag granskning om Film i Väst. Det var den gamla vanliga visan: genererar verkligen skattepengarna som pumpas in i regionernas kulturcentrum något tillbaka: Ger de jobb? Skatteintäkter? Eller är det bara en chans för lokala pampar att åka ner till Cannes och sola sig i glansen av Zentropas produktioner - istället för att besöka snoriga treåringar på dagis (som en kritisk röst uttrycker det i programmet)?

Jag tycker verkligen inte man ska vara naiv när det gäller den omvandling som skett, och sker, i hela Europa av gamla industriorter till kulturella entreprenörer. I Sveriges fall är det olyckligtvis så att det finns en enorm maktkoncentration när det gäller film (och annan kulturproduktion) kring Stockholm; Film i Väst har skapat fler pendlande frilansare än nya arbeten på plats.

Samtidigt är det svårt att mäta alla effekter. Själv tror jag att maktförskjutningen har varit positiv för »Göteborgsskolans« filmare, som fått närmare till ett filmproduktionscentrum med muskler.
En annan aspekt som helt förbigås i programmet är växthussatsningar på unga filmare, utbildningar inriktade på framtidsfrågor; dataspel, 3D ochsåvidare: finns de, och om, vad har de då för betydelse? För sådant kan ju ge avknoppning över en mycket längre tid.

Nå - se programmet i Svt Play och gör en egen bedömning.

Uppdatering:

Och läs Johan Cronemans med rätta kritiska krönika om programmet.

200 år av postkolonialism

SvD sölar fortfarande med våra filmkrönikor, som mycket sporadiskt hamnar på webben. Här är fredagens, publicerad lagom till att flera latinamerikanska länder firade 200 år av självständighet.

»När Robert Rodriguez presenterade sin film Machete i Venedig häromveckan förklarade han att den var början på en ny genre: Mexploitation. I filmen – som får svensk premiär i oktober – hugger och hackar sig den charmige huvudpersonen (titeln är hans passande smeknamn) med hjälp av illegala invandrare fram i ett Texas fyllt av gränsvakter och politiker med populistisk anti-immigrationsagenda.

70-talets blaxploitation-genre, där svarta skådespelare i stereotypa roller gav sig på knarklangare som förslavade afroamerikanska ghetton, kunde ses som en reaktion på segregationen i det amerikanska samhället och i filmindustrin. Machete har likaledes fingret på samtidspulsen: dagligen rapporteras om offren i Mexikos drogkrig och de många illegala invandrarnas framtid ser blek ut - nyligen instiftade Arizona USA:s hårdaste immigrationslagar.

Men om verklighetens mexikaner har det tufft, så är det inget mot hur det ser ut i populärkulturen. Otaliga är de skådespelare som har tjänat som exotiska, erotiska eller farliga – gärna på en och samma gång. Landets närhet till drömfabriken och de historiska relationerna har gjort sitt: i västernfilmerna spökar det mexikansk-amerikanska kriget och slaget om Alamo. Annars är det en plats att fly till, som i John Hustons filmatisering av Malcolm Lowrys Under vulkanen där en diplomat super sig till döds i en mexikansk by med fler barer än kyrkor.

Och hur goda intentionerna än är så tycks det bli fel. När Steven Soderbergh i Traffic tog upp ländernas sammanflätade drogberoende räckte det att se till formen. USA har en blå nyans av kall modernitet medan Mexiko skildras med det förmodernitetens filter som alltid dyker upp i tredje världen: överexponerat gult ljus på 16mm-film. Till toner av mariachimusik.

Ytterst sällan utforskas dock koloniala relationer; de ekonomiska mekanismer som skiljer det rika norr från ett fattigt söder. Man får gå tillbaka till fransmannen Henri-Georges Clouzots thriller Fruktans lön från 1953 för att finna en kritisk blick. Filmen (där ett oljebolag suger ut ett namnlöst sydamerikanskt land) blev hatad i USA och visades efter omfattande censur inte i sin fulla längd förrän på 90-talet.

Nu har vår tids hyllade tv-serier tagit över stafettpinnen. I Weeds symboliseras Mexiko under den fjärde säsongen av ett hål i marken ur vilket det väller vapen, droger och prostituerade. Framförallt speglar populärkulturen dagens ökande oro på bägge sidor: de som vill komma norrut för ett drägligt liv och de som bor norröver och har sett för mycket på tv.

Rodriguez film lär inte rubba stereotyperna en tum, men behovet av en mexikansk superhjälte som decimerar antalet gränsvakter i Texas har nog aldrig varit större än idag. Jag önskar bara att Machete hade gjort en avstickare till Arizona när han ändå var igång.«

Svart måndag

Nej SVT. Det är första gången som tragedi; först andra gången som fars. Men jag tror inte att ens det omvända fallet skulle hjälpa mig förstå den sjuka lilla hjärna som kokade ihop anslaget till gårdagens valkvällsdebacle.

Som Björn Wiman skriver så var det visserligen en logisk kulmen, där tv »befäste sin ställning som förmedlare av politik som chips- och dippunderhållning«. Men det är förstås ingen som helst ursäkt.

Det var en kväll då valresultatet pekade mot en katastrof av kolossala mått, och som i sedvanlig ordning skulle bjuda på mängder av ogenomtänkta politiska floskler.

Var det något vi i tv-sofforna alltså behövde, så var det analytiker som kunde leverera ryggrad till vad det var som hände; varför ett parti som Sverigedemokraterna drar väljare från alla politiska sfärer; varför ett parti som Sverigedemokraterna är väldigt starkt i vissa landsändar och städer, och inte i andra; hur ett sådant parti kan gå från 3000 röster 1988 till 20 platser i riksdagen 2010.

Vi fick Bert Karlsson.

Och vi fick Bert bredvid Bengt Westerberg - ett skojset försök att upprepa händelserna 1991 som man kan se följande konsekvenser av, och dra eventuella slutsatser av: 1) det förminskade fullständigt Westerbergs handling för 20 år sedan 2) det lyckades dra ett löjets skimmer över Lars Ohlys vägran att dela sminkloge med Jimmie Åkesson ett par timmar senare (en naturligtvis noga kalkylerad händelse).

Slutsatserna är att SVT håller upp 1991 års händelser som en skrattspegel, för en tragisk situation 20 år senare, som varken de eller andra medier har förmått analysera eller diskutera på ett värdigt och korrekt sätt. Slutsatserna är också, som vanligt i Sverige, att man har noll och intet historiskt minne eller tillåter sig att skoja bort det. "Äh, det var inte så allvarligt 1991". Nä: kunde inte SVT ha rullat Bert och hans anhangs citat från den tiden, i den där grå remsan i bildens underkant? Så att vi påmindes om vad som hände 1991, och hur det kan komma sig att partierna som då sa "aldrig mer" står där valnatten och säger "aldrig mer" igen? (Och apropå aldrig igen: det var bara en knytnäve decennier sedan som det ur samma region ställdes krav på att inga judar skulle komma in i det här landet. Nu är vi där igen - och det är dags att fråga sig om inte en ordentlig genomlysning av det här landets ignorerade rasistiska historia verkligen verkligen är på sin plats nu?)

Det är som Gellert Tamas skriver; integrationspolitiken har havererat fullständigt, men Sverigedemokraterna har ingen integrationspolitik. De har byxorna vid anklarna i sin i särklass viktigaste fråga; ändå lyckas inget etablerat parti möta dem i en debatt om den frågan.

Problemet är att detta - haveriet - visste många 1991 också. Segregationen var inte lika galopperande, de sociala gränserna sammanföll inte lika hårt med invånarnas bakgrund. Men inga politiska partier i Sverige tog tag i frågan på allvar. Jag ville kasta tröstflaskan genom teven när Mona Sahlin talade om hur hon hela sitt politiska liv arbetat mot rasism. Ja, jag ville nog kasta flaskan genom teven hela kvällen: varje gång kameran svepte över ytterligare en nästan helt kritvit valvaka. Nästan oavsett parti. Hos Vänstern såg det lite lite annorlunda ut - i övrigt har svenska partier misslyckats kapitalt med att engagera svenskar med utomeuropeiskt ursprung i den politiska apparaten.

Det är tidens tecken: vi ska alla bli en individualiserad lågskattebetalande medelklass; då finns det inte utrymme tid eller eftertanke för intersektionella analyser av vad det är som händer. Istället kan vi blunda och vara lite rädda för fenomenet när tidningen skriver att det brinner i en förort.

Visst håller jag med om Stefan Eklunds analys, om kultur och kunskapsbrist. Frågan är vems. För det är verkligen inte invandrarna som isolerar sig i sina förorter, som det så ofta sägs. Tvärtom är de som hårdast skyr den verkliga integrationen just medelklassen: en rapport om integration och segregation i svenska grundskolor (Bunar, Nihad och Kallstenius, Jenny, "Valfrihet, integration och segregation i Stockholms grundskolor") visade att när miljonprogrammens invånare sätter sina barn på innerstadsskolor, och siffran invandrarelever överstiger 30 procent - då flyttar den svenska medelklassen sina barn till andra skolor.

Det sker i Stockholms innerstad, inte i Landskrona.

SVT hade kunnat ringa gott om experter som har sysslat med integrationspolitikens haveri eller förutspått den i decennier. Som hade kunnat tala om detta och om vilken slags politik som faktiskt kan fungera. De valde att ringa Bert.

Fast vem vet - det allra bästa scenariot i Sverige måndagen den 20 september 2010 kanske tyvärr är att Jimmie Åkesson sitter och skrattar med Lars Ohly i en SVT-soffa valnatten 2030.

Den kristallkulebilden kan ju eventuellt betyda att de inte blev så långvariga.

Fast någonstans tror jag förstås inte det: situationen är annorlunda än 1991, och mycket farligare.

------------

Detta inlägg återfinns även, lätt putsat, på Weird Science.

Opera kräva dessa drycker

Onekligen sorgligt att man fortfarande ser på film och biopublik på samma sätt som man gjorde kring biografernas födelse för dryga seklet sedan. I alla fall att döma av diskussionerna kring vin- och ölförsäljning i biosalonger, som nu har resulterat i att man får rätt att sälja alkoholhaltiga drycker när biografen visar opera eller teater.

Tja, jag antar att »kulturella medelålders« - och andra som är mogna nog att kunna ta sig ett glas i Sverige - likt pöbeln får sitta hemma i soffan, om de nu mot förmodan skulle vilja avnjuta lite amerikanskt skräp i sällskap med ett glas rött.

Och så undrar folk varför det inte har formulerats en vettig filmpolitisk tanke på kulturdepartementet sedan filmavtalets födelse.

Europa, Europa - från Rumänien och Polen till Sarrazin

En mycket intressant understreckare av Jeana Jarlsbo om Rumänien i dagens SvD. Jag har varit inne på hur den rumänska filmen, till skillnad från så mycket annan film i dagens Östeuropa, trots allt försöker skildra landets historia - både i relation till dagens samhälle, och med historien som kuliss.

Hur det kan komma sig - i ett land där många rumäner idag faktiskt skulle kunna tänka sig Nicolae Ceausescu som ledare - är egentligen inte så konstigt. Tvärtom. Jag tror att det finns flera faktorer som pekar på varför rumänska regissörer, till skillnad från till exempel tjeckiska, ägnar så många meter film åt dessa frågor - och en avgörande sådan är den grad av förtryck som rumänerna levde under.

Rumänien var den mest totalitära staten på andra sidan järnridån. Det innebar också att brottet mellan det totalitära och demokratin blev mer extremt än i säg Tjeckien, Ungern och Polen. De senare ländernas filmindustrier hade kvar samma strukturer och en filmtradition att falla tillbaka på även efter 1989. Rumänerna började i mångt och mycket om på nytt. Visst fanns de gamla drakarna även där (och vissa av dessa gör film än idag), men kanske innebar det faktum att man under själva kommunisttiden aldrig hade haft en Ny våg något väsentligt.
Tjeckerna och polackerna tycker sig ha gjort sin politiska film, behandlat sina politiska frågor, och det känns då inte lika akut och angeläget som för den yngre generationen rumäner - som inte har någon historisk tradition att falla tillbaka på eller reflektera sitt (politiska) skapande i. (Tvärtom var framförallt dokumentärmediet helt fläckat av att ha tjänat som propagandaverktyg i så många år).

Intressanta är förstås också de olika perspektiven man har som utanförstående betraktare och rumän. I Venedig pratade jag med chefen för Rumäniens största filmfestival. Jag uttryckte min beundran för dokumentärfilmaren Alexandru Solomon, som jag tycker är den enskilt bäste östeuropeiske dokumentaristen när det gäller dessa frågor, och på att koppla samman historia och nutida. Filmen Cold Waves, om Radio Free Europe och propaganda under kalla kriget, slutar också med bilder som understryker Jarlsbos streckare.

Han, rumänen, menade att Solomon hade en stor brist: han gick inte tillräckligt långt i sin kritik av samtiden.
Jag, som aldrig har satt min fot i Rumänien, kan bara ana - dra mina slutsatser från det Tjeckien jag känner så väl - hur illa det måste vara ställt med den politiska situationen i landet. Kanske är de rumänska filmerna sedda genom en inhemsk kritisk blick en mycket light version, en pervers form av ostalgi för oss i väst, med mycket mörk humor? (Okej, jag överdriver lite eftersom jag har hört många rumäner säga annat, och det finns för många filmer med för många perspektiv för att det ska vara så enkelt - men kanske ligger det något i att den samtida nostalgin trots allt lyser rätt starkt med sin frånvaro i de här filmerna).

Det här med att ha en obruten filmtradition att falla tillbaka på blir tydligt när man ser hur polackerna på senare år väljer att behandla sin kommunistiska historia. Jag nämnde några av filmerna i en SvD-artikel (en annan artikeln med kopplingar till ämnet här) inför fjolårets polska filmfestival, Kinoteka.

När festivalens andra upplaga sätter igång i nästa vecka visas några av dessa filmer: Reversen, Det onda huset och Allt som jag älskar. Skillnaden mot de rumänska filmerna är dock tydlig. Även om de stundtals involverar en kritik av det dåtida samhället (som korruptionen i Det onda huset) är det tydliga genrefilmer (dramer) med klassisk form och klassiskt skådespeleri. De bränner aldrig till, som något ur den rumänska vågen.

Nå, jag hoppas som alltid på att en ung generation i de övriga östeuropeiska länderna börjar gräva där de står. Och det kommer - tack vare digital och billigare film - förr än vi tror. De behöver bara kasta ut det gamla gardet lite snabbare. Rumänerna tycks, av en handfull kommande filmer, dock arbeta på med att dra de röda trådarna och ställa de obekväma frågorna. All heder åt dem.

Och när vi nu ändå är inne på det här med Europa och dagens SvD - Tyskland är uppenbarligen ett land där regissörerna verkligen skulle ta sig en titt på samhällsutvecklingen:

För borde inte Thilo Sarrazins popularitet och hans framgångar innebära en paradox som helt underminerar hans tes? För lägre kan väl inte »kollektiv intelligens« sjunka än att gå på sådan smörja?

Och kanske än värre, att inte lära sig ett skvatt av historien? Det är väl bara att hoppas att den här historien upprepar sig som fars redan första gången - för förra vändan nöjde man sig ju inte med att »90 procent av invandrarna inte släpptes in« utan skickade de »icke arbetsföra« som sänkte intelligensen och på andra sätt smutsade ner den mänskliga (läs tyska) rasen, direkt till ugnarna.

Om inte annat så bevisar de här tongångarna än en gång vilket mycket mycket större strukturellt problem rasism är, än vad Günter Wallraff tyvärr tycks tro.

Initials CC

Claude Chabrol är död. CC - som liksom så många andra franska regissörer ur sin generation började som kritiker på Cahiers du Cinéma - var verksam nästan ända fram till slutet. De senaste årens filmer var väl högst ojämna; även om det ibland blinkade till av Hitchcocksk briljans i psykologiska thrillers som La demoiselle d´honneur från 2004 så tycker jag - lite konservativt - att Chabrols höjdpunkter infaller mellan åren 1968 och 1973: Les Biches, La femme infidèle, Le Boucher (min favorit), Les noces rouges.

På svensk dvd finns några av de senare årens filmer. Guldåldern listad ovan fanns i en SFI-utgiven box, dock med usel kvalitet och för länge sedan utgången. Ibland springer man på de filmerna för någon femtiolapp. Här är en löjligt billig och något förvirrande samling hos Play.com, men med några av de bättre filmerna inkluderade i alla fall.

För att inte tala om alla dessa tysta män

Ungefär 25 långfilmer på sex dagar, och ett par kortfilmer ovanpå det, blev slutresultatet i Venedig. Den kritiska skärpan är väl inte helt hundra efter ett sådant cineastiskt långkok, men här kommer några nedslag och tankar.

Att söka efter röda trådar på festivaler är vanskligt, men kul. Vanskligt för att de sällan finns där intentionellt (såvida det inte är en mindre, mer tematisk festival), men kul för att det håller hjärnan i form eller bara skapar ett perspektiv ur vilket man kan upprätthålla ett intresse när det känns sådär att se dagens femte, tre timmar långa italienska film.

Och på en stor festival av Venedigs slag, som drar ur hela spektrat av filmvärlden, säger det också något om ett större kulturellt tillstånd, i filmvärlden och allmänt.

Föga förvånande var också det dominerande temat på Venezia 67 - män. Gärna av det mer tysta, sammanbitna slaget. Från Martin Scorseses och Kent Jones underbara, personliga A Letter to Elia - en dokumentär om Elia Kazan - till Vincent Gallos regi-onani Promises Written in Water.

Scorsese närläser Kazans filmer och förklarar varför Kazan är hans cineastiske fader. Kanske inte freudianskt så det förslår, men ändå. Gallo - i en film som tycks handla om en man som lovat en kvinna att kremera henne och sprida askan i en sjö - ägnar sig mer åt den narcissism man blivit van i: Gallos värld består av bilder på honom själv, ur olika vinklar. I svartvitt. Ett par scener ägnas åt nakna kvinnor, som antingen särar på benen i badkar eller får kameran uppkörd i musen. Sedan klipp tillbaka till Gallo som röker en cigg, och har hunnit byta kläder från föregående scen.

Vincent Gallo är med lika mycket i Jerzy Skolimowskis Essential Killing, men med betydligt bättre resultat. Här gör Gallo en taliban som fångas av amerikanerna och tycks vara på väg att föras till en hemlig CIA-bas i Polen. På vägen krockar bilen, och Gallos karaktär flyr ut i skogen.

Den följande timmen springer han omkring i stort skägg, äter rå fisk och tvångsammar en kvinna (ja, det är sant. Och när hon svimmade frågade min bänkgranne »Hynek, why did she die?«).

Skolimowski har ett rejält grepp om filmen, det är man-som-skalas-av-civilisation för hela slanten, och Gallo har en rå, animalisk sida som verkligen kommer till sin rätt - det är rena Gollum när han springer iväg med sin råa fisk över isen. (Både skådespelarpriset och jurypriset var välförtjänta). Och inte ett ord kommer ur skägget under hela filmen, vilket bara gör saken bättre (särskilt om man har hört sakerna han säger i Promises...)

Ganska tyst är också bårhusbiträdet i Pablo Lorrains Post mortem som blir besatt av sin granne, en bedagad strippa, dagarna före Pinochets kupp. En säker, lågmäld och grovkornig film som går ut på att mannen får nog.

Vilket inte skiljer så mycket från filmerna The Happy Poet och japanska Cold Fish. Sensmoralen i alla tre är att är du en mjukis så blir du överkörd. Lösningarna männen tar till är dock lite olika: I The Happy Poet - där ung misslyckad poet startar vegetariskt matstånd - är det kapitalismen som nyttjas. Cold Fish börjar som ett familjedrama om en lite misslyckad man som äger en butik med akvariefiskar. När han möter en konkurrent - som ligger med hans fru, anställer hans dotter och lurar in honom i sin business - urartar det i en vålds- och sexorgie utan like, men med humor. Modern pink film där förskäraren ger mannen upprättelse.

Sophia Coppolas Somewhere - som fick Guldlejonet - handlar väl också om män, eller om en man. Stephen Dorffs Johnny är den kanske mest okarismatiska kändis man kan föreställa sig, men det är just detta som gör honom, och filmen, så bra. Coppola får oss (och honom) att fatta att ingen av hangaroundsen eller kvinnorna i hans liv egentligen bryr sig det minsta om honom, enbart av kändisskapet.

Det är nästan så att hon lyckas göra kändisskapet till en aura, separat från Johnny. Mycket imponerande.

Huruvida Casey Afflecks omskrivna Joaquin Phoenix-dokumentär I´m still here är fejk eller inte är egentligen ointressant: Affleck är delvis ute efter ungefär samma sak som Coppola men gör det bara sämre.

Om filmen är sann så är det tragiskt, och kameran borde ha stängts av långt innan en av Phoenix bästa kompisar säger upp bekantskapen genom att bajsa den sovande skådespelaren i ansiktet (ja, det är sant). Och är det fejk så har filmens kommentar om hur snabbt man kan falla från nåd i Hollywood redan gjorts, många gånger.

Eventuellt inte lika effektivt och brutalt som här; det är onekligen lite synd om den tjocke lufs som sitter upplyst i datorskenet och kolla på hur Ben Stiller och andra stjärnor hånar honom på prisutdelningar. Och hur hånet sprider sig som ringar på vattnet ute på nätet.

I The Town är Ben Affleck hård arbetarklassgrabb med mjuk sida som rånar värdetransporter i Boston. Kul att se blinkningar till Peter Yates The Friends of Eddie Coyle, mindre kul att Afflecks rånmördande karaktär tårögt ursäktas med att han hade en tuff uppväxt.

Michele Placidos usla Vallanzasca - Gli angeli del male ägnar sig i alla fall inte åt vi-har-ingen-fritidsgårds-psykologi: huvudpersonen vill bli Scarface. Han har förvisso en tuff uppväxt, men inte särskilt många mjuka sidor när han knarkar, knullar och mördar sig till Milanos gangstertopp på 70-talet i vad som måste vara festivalens dramaturgiskt sämsta film.

Slovenska Oca (Pappa) är desto intressantare. Vad som till större delen är en finstämd skildring av en frånskild fars söndag med grabben på landet utvecklar sig - mycket plötsligt - till en klassmedveten, hårt politisk kommentar till vad arbetslöshet och låglönearbete kan göra med relationer mellan föräldrar och barn. Av alla dessa filmer om män, många av dem riktigt bra, är nog Oca den som mest säger något vettigt. Eventuellt - eller nej, alldeles säkert - för att den kombinerar klassaspekten med mansrollen. Då är Somewhere, där Johnnys möte med sin dotter är ögonöppnaren, lite mer konventionell i sin upplösning och kommentar.

Alla som har läst Haruki Murakamis »Norwegian Wood« vet att den mest handlar om hur det är att vara ung man, och kär, och att lära sig något om kärlekens svårigheter och att bli vuxen. Det gör Tran Anh Hungs film också, men med lite mer melodram och snygga bilder.

Min festivalfavorit handlade väl också om män; den besynnerliga Ovsyanki (Sparvfågel/Tysta själar) är en slags road movie där två män åker iväg för att bränna upp den ena mannens döda hustru.

Det är ett riff på ryska skrönor - filmens huvudperson dokumenterar sin etniska grupp - och tung rysk auteurfilm från Tarkovskij till Zviaguintsevs Återkomsten. Med lysande resultat skall tilläggas: det känns aldrig parodiskt, och det finns stråk av både mörk humor, livsbetraktelser och poesi. Att kvinnobilden känns unken är... ja, jag kan ju mitt Östeuropa vid det här laget och är inte det minsta förvånad.

Vad jag önskar efter alla dessa filmer om tysta män, desperata män, felfördelade män - och vi är ju inte direkt inne på första året av en sådan skörd - är ett kliv vidare. Ett kliv där män börjar göra upp med de roller som de anser sig ha tilldelats av föregående generationer och samhället och vara fast i - och inte tycks trivas så vansinnigt bra i. Där mansrollen inte bara, som i många av dessa filmer, möter en konflikt: utan på ett modigt vis går vidare från den mot ett bättre jag och en bättre värld.


Visst fanns det några intressanta, ibland till och med utmärkta kvinnor också: Abdellatif
Kechiche Venus Noire, där Couscous-regissören tar sig an sydafrikanska Saartjie Baartmans historia är riktigt bra. Baartman, även känd som Hottentott Venus, togs till Europa i början av 1800-talet och förevisades som en vilde på freakshows. Kechiche skildrar hur hon själv såg sig som en konstnär, men drogs in i en förnedringens uppvisning.

Liksom tidigare arbetar Kechiche mycket med långa scener, som gärna repeteras. Det har en speciell suggestiv verkan, och vi kan inte låta bli att dras in i skådespelet och drabbas därmed än mer av den gradvisa förskjutningen i Baartmans förnedring.
Återigen är det en skärningspunkt, här mellan etnicitet och kön, som gör filmen och porträttet riktigt bra.

Grekiska Attenberg, som delar både producent och estetik med en av fjolårets bästa filmer, Dogtooth, ger kanske inte ett lika starkt kvinnoporträtt, men ett nog så märkligt och intressant. En ung kvinna - spelad av Ariane Labed som fick pris för bästa skådespelerska - lever med sin döende far, ser på Sir David Attenboroughs naturdokumentärer, och får sexualundervisning av en väninna i scener ljuvligt, supersnyggt, tonsatta med Francoise Hardy och Suicide.

Om det var en regissör jag hade räknat med på den mer feministiska fronten var det Catherine Breillat, som är mitt uppe i en omläsning av klassiska sagor. Efter fjolårets Blåskägg var det nu dags för Törnrosa. Resultatet - där Breillat möjligen hyllar den lesbiska vägen, möjligen menar att det inte är så stor skillnad på kvinnors lott för ett par hundra år sedan och idag - är så rörigt och dåligt genomfört att det högst eventuellt kan bli en hit på en konferens för avancerad feministisk konstteori men ingen annanstans.

Julian Schnabels Miral var en stor besvikelse. Regissören lyckas inte hitta till sin så underbara subjektiva berättarstil förrän sent i filmen, och då finns det inte tillräckligt med förankring i karaktärerna för att den ska kännas som annat än sökt. Jag misstänker att han tyngdes av stundens (vad han tror) behov av objektivt allvar, och filmen är som en bildversion av en bok. Märkligt för en regissör som är samtidens bästa på just adaptioner. Men har åtminstone en intressant ådra i det att huvudpersonerna är palestinska kvinnor.

Mer om dessa filmer, och andra som jag gillade och ogillade och festivalen i allmänhet, hittar ni i föregående posters Venedig-rapporter. Och här finns alla vinnarna.